Öl-glor på mossen
Låter roligare än det ser ut i skrift.
Verklighetsbakgrunden är att sedan jag i övre tonåren börjat dricka öl och med stigande ålder fått (o)vanan att gå upp mitt i natten, har det alltmer blivit ett behov och livselexir. Även vita dagar utan trängningar blir det en tur.
Spanen ut genom fönstren och lyssningarna ut i svärtan har blivit ett måste. Farhågor om sämre livskvalité kommer för mig helt på skam – tvärtom varhelst i världen – Jordanien och en blek dvärguv, Vietnam och en grodmun, Rejkyavik och en flock vitvingade trutar i gatlyktans sken…
Olof Rudbeck bjuder omväxlande jagande kattuggla bland råttorna, födande råget eller ilsksinta grävlingar från köksfönstret. Öppnar man balkongdörren kan man lyssna till berguv och kattuggla.
Ett litet memento dock! – För det allra mesta låter vindens tjut, regnets smatter eller tinnitusens klirrande i tystnaden och ögat stirrar ut i intigheten. Men kanske 10, 15, 20 gånger under ett år – och då!
Onsdagen 4 april lovade en stilla kväll och natt med klart väder, litet kallt kanske, men jag var lättövertalad inför Anders förslag. Sivert S, som vi träffat vid Kronis dagen innan hade lockat med litet ugglegodis, bla vid Sandholme i Sproge.
Fältplanen var Sandholme – över Mästermyr till Gerum – Russparken – så Klintebys-Sanda och hem! Med tur kunde det bli något nytt på årslistan!
Sandholme gav sträckande morkulla, en sporadisk hörd pärluggla, en kattuggla och litet tranor samt kväkande grodor, som förbryllade tills några gräsänder avslöjade bryan i skogen.
Stärkta scannade vi Mästermyr, bara tofsvipor och enkelbeckasiner. Med hoppet om den där tornugglan fortfarande vid liv stannade vi till i Gerum. Men bara en strejkande mjölkmaskin och en råbock attackerade våra trumhinnor.
Så tvärade vi genom skogen till Russparken. Tyst som bara skogen i vindstilla frostnatt. Aj-aj Anders ipod var död. Skulle jag pröva? Visslade litet – och visst var det ett litet ekorrsmack!? Och igen, även Anders apporterade och så i exalterad eufori drog pärlugglan igång en så behövligt värmande konsert. Netop optimalt för mig som så många gånger…
Genomfrusna blev det så ett möjligt “klävitt” vid gamla Klintebys dränkt av en billjudmarodör. Vi hastade till våra tjäll och jag försjönk i cyberrymden till förbi midnatt. Öppnade fönstret efter sedvanlig toa-attack och – herre je! – “po-po-po-po-…”, en pärluggla och så!!! – ho litet lamt men tätt!!! – en hornuggla! Sist det begav sig var på 80-talet.
Fredagen 13 så ett djupt hoande från storhertigen i so och en uppskrämd jorduggla i vargtimmen!
Tala om att öl-glo i mossen