Strängare
Har tidigare nämnt skådarkaraktären, strängare och att stränga. Som icke-observatör är det snarare regel än undantag att stränga, åtminstone litet grann. Särskilt tacksamt har det blivit med modernare dokumentationsteknik. Skriftliga och muntliga beskrivningar i all ära.
Man kan dock bli litet förblindad av det “nya”. Så tex bygger mycket av perfektionen i bilddokumentationen på tidsbegränsning medan en synbild kan kräva tidsomfång. Ljuduppfångandet kan vara absolut men upplevs relativt. På så sätt måste man alltid vara ödmjuk och se observatören som bärare av sina obsar, när man strängar.
Alldeles nyligen har jag stött på två intressanta fall. Först vadarsvalan i Skåne som först angavs som rödvingad, medan fotot vagt men ändock mest gav vibbar om svartvingad, kontrast ljus nacke/mörkare mantel och inget rött på näbben. Sedan rovfågel på Öland som angavs som större skrikörn. Vibbar från fotona var brun kärrhök ungfågel, ganska smäcker och helmörk. I förstnämnda fallet bidde det svartvingad och i andra högst sannolikt brun kärrhök. Här kan man tycka att strängningen varit motiverad.
Som motsats till dessa fall så minns jag en klassiker från tidigare, när ett foto på en bredstjärtad labb “strängades” till labb av världsledande experter utifrån senaste bestämningsrön. Varvid observatörerna öste fram en serie ytterligare foton plus beskrivningar av utseende och uppträdande. Sällan har en brelle dokumenterats så väl!
Tycker att mycken teknisk dokumentation har en förförisk perfektion, som om man inte ser upp kan vara lika vilseledande som “förädlade” intryck och beskrivningar.
Här kan nämnas ett annat gammalt brelle-syndrom. På 70-talet avbildade den ledande fågelguiden ungfåglar med en vit fläck på underarmen. Tyvärr fällde avsaknaden av denna fläck många “självklara” brellar. NB har själv aldrig sätt fläcken!!!
Som sagt det gäller att ha HC Andersens “Kejsarens nya kläder” alltid aktuell.