Dip 2020
Evasiv? Undflyende, försvinnande, som skulkande LBJs (“Little Brown Jobs”), typ Brunsångaren när förra decenniet slog igen.
Något av en fågelskådares mardröm. Spruckna förväntningar. Bilmil, trötta fötter, ögon och öron och en d-la massa tid. Så kanske bara en skymt, etter i såret. En DIP kan svepa bort många scoops.
Men peppar, peppar året har börjat bra, osedvanligt bra de första femton dagarna.
HÖKUGGLAN i Änggården. Den har varit en riktig linslus. Har bara en gång av sex hotat med DIP. Typiskt nog årets första dag, då jag fick slita ngn timme, innan den satt på en björkstubbe på armlängds avstånd.
“Pangbild”, Iphone i kvällsmörker. Och man håller ställningen som kanonfotograf in på 20-talet.
Hökugglan har inte varit en invasionsart iår. Fastän det förväntades, när det rapporterades om 10-talet insträckare över Östersjön vid ett enda tillfälle. Men det bidde inget utan det har bara varit enstaka här och där i Sydsverige.
Inte som den första invasionsvintern,som jag minns, 83-84. HU är som sagt en linslus, men det gäller ändå att vara på rätt plats, som pappa Nils vid Vadsjön i Alingsås. Där satt den i en trädtopp någon gång i november-83. Jag var avundsjuk till Nyårsafton-83, då jag lifade en vid sjön Anten på andra sidan av Alingsås. Och det dröjde till februarilovet-84 tills jag litet tvivelaktigt Gotlandskryssade den i form av en vinge på Kronholmen.
Det spekulerades i om den skulle bli en invasiv art södra Sverige. Men så har det inte blivit – hittills.
SVARTHAKAD BUSKSKVÄTTA. Hanen i Torslanda har varit den fågel som gett minst dippvibbar. Bara för en kort stund, om ens det, har man tittat runt innan man hittat den.
Den Svarthakade Buskskvättan är en invasiv art som på senare decennier intagit södra Sverige. Dock är artkomplexet den utgör eller ingår i en tuff utmaning.
Med den här individen kan man pröva ett consensus om att den tillhör arten Svarthakad buskskvätta med sydvästlig utbredning i Europa. Mer specifikt underarten “hibernans”, som finns på Brittiska öarna.
Tanken är att de Svarthakade Buskskvättor som besatt Norge tillhör underarten “hibernans”. Medan nominatformen i denna grupp, “rubecola” från kontinentala Europa invaderar Sverige. Dessutom att svenska “rubecola” flyttar söderut på vintern medan norska “hibernans” övervintrar här.
Torslandafågeln i januari, “hibernans“ med smal vit halsring, djupröd undersida med bara litet vitt.
Falsterbo, häckare på försommaren, “rubecola” mkt vitt runt halsen, mer begränsat, ljusare rött på undersida.
Och här en annan övervintrare medio-feb 2017 på Hoburgen – visst en “hibernans”!? Skulle utseendemässigt stämma med “tesen”.
Saxicola-komplexet i gamla Världen är vida mer intrikat än så. Nu i artsplit-hypens race börjar det bli allt svårare att med mänskliga audiovisuella förmåga klara en consensuell artning. Förfinande hjälpmedel o/e helt nya metoder krävs. Dock ibland visar dessa att kanske “slumpning” är räddningen – och dessutom mer vetenskapligt stringent.
Och hur många Fuerteventurabesökare skulle inte andas ut och slippa en returresa till Europas svar på Guantanamo. Om SHB slogs ihop med Kanariebuskskvättan. Dom har nämligen missat att kolla hanens ljusa haka.
VITTRUT, åter en linslus
som dock höll på att dippa mig vid andra besöket. Till slut dök den upp och Fiskhamnen bonusade också med en 2K Kaspisk trut, troligen samma som setts någon dag tidigare.
Långbent, vithövdad, pepparkornsöga, tertialer… – men se upp, det pixlade hjälpmedlet är lömskt!
Vittruten är av den mörkare isländska typen. De nearktiska är ännu ljusare. Kanske det bara beror på att de är tidigare födda!?
BRANDKRONAD KUNGSFÅGEL, en rejält invasiv art. Så sent som på 80-talet utlät jag det berömda adjunktsvrålet (myntat av Anders Gardelin på plats med Harald Norrby) på Faludden inför Gotlands första(?).
Och känslan inför en BKF, numera ganska vanlig även som häckare, har svårt att lämna mig. Och i Torslandaviken 2 klockrena dippar innan, som jag trodde tredje gången gillt.
En dryg timmes slit så ett illusivt läte och något som smatt iväg. En halvtimme till och några hundra meter bort, kunde likaväl vara en järnsparv, en gärdsmyg or what? Men till slut den avgörande skymten – gött! Lägger in på alarmet och strax var många jämnåriga på plats. Alltså 3-e ggn gillt!
TALLBIT, den verkliga delikatessen och ivasionsarten blev kvar över decennieskiftet. Om än med viss uttunning. Kanske tidig häckare, likt korsnäbbar, som snabbt återvänder till häckplatser?
Hittade “min” flock på Fridkullagatan, vad som var kvar av den.
Fick tränga mig genom tomthäcken och hoppas att jag inte togs för en pervo.
Senast det begav sig var -76, då vi var i Afrika och 2000, då jag hade lungpaj men såg Göteborgs största o sista flock från balkongen!
Som sagt en strålande början på det nya skådar-decenniet!