Olof Armini om fåglar och natur

Första expeditionen lördagen 23 november.

Paradise Island

Kaj hade rundat ön för några veckor sedan och såg genast potentialen, ett nytt IBA, International Bird Area. Träden var fullspäckade av bon, silkeshägrar, kohägrar, skarvar.

Faktiskt är inte så många så stora kolonier av häckande Afrikanska Storskarvar och Silkeshägrar i Norra Victoriasjön säkrade. Kaj har varit med förr och säkrade för några år sedan ett IBA i samma område, Semuka Island.

Vad Kaj inte visste var att Paradise Island tidigare var känd som Schimpansernas ö. Idi Amin hade där ett av sina nästen och satte bla ut Schimpanser. Efter hans frånfälle försvann de, förgiftade av fiskarna som var rädda för dem eller så dog de av ålder. Idag bor där en vakt med ett gevär från den tiden och en dam som ser ut som en av Idis hålldamer, fastän många generationer yngre. I en förfallen cementbunker med några grisar under all fågelträcken!

Vår expedition avgick från Lutembes södra strand. Kaj hade engagerat Tage, gammal skolkamrat från Hjörring (världen är liten) och nu föreståndare för en Primary School. Tage hade koll på en skuta av traditionell utformning, nästan en minivikingabåt som man kunde köra upp på land. Att komma i beröring med strandvatten i Victoriasjön är inte riskfritt – Bilharzia!!!

Skippern hade en gedigen utombordare och tre mans besättning, behövdes vid avgång, landgång och ösning av den läckande skorven.

Expeditionsdeltagare var Kaj, Tage, Lovisa, tysk volontär och fyra utvalda elever i 10-årsåldern samt undertecknad.

En dryg skvättig halvtimme senare, med tusentals vitvingade tärnor och sandtärnor var vi framme och möttes av en präktig Nilvaran. jag tyckte mig minnas historier om Amin och krokodiler.

Ön översvämmade av fåglar, Afrikanska Dvärgskarvar och Afrikanska Storskarvar, Kohägrar och Silkeshägrar dominerade men det fanns också Heliga Ibisar, Rosaryggade Pelikaner och annat smått och gott. Brunglador och någon Wahlbergsörn raidade oavbrutet. Läckert med fåglar men i övrigt ganska oläckert. Vi hittade till slut en strandremsa med Grönhägrar, Pied Kingfishers och plats för vår tilltagna matsäck på kex, kaffe och vatten!

Plötsligt drog vikingaskeppet iväg och Kaj var spårlöst försvunnen. Tänkte igen på alla historier från förr! Men en halvtimme senare var båten på plats och ytterligare en halvtimme senare var vi i hamn. Och snart satt vi på Tage och Dorthes veranda med en härlig middag och kalla öl.

Den Afrikanska natten sänkte sig till musiken från Dark-winged Nightjar och Spotted Eagle-owl.

På pass i Uganda.

Med egoanda

På plats i hus 3 – ett bord, två stolar, några svala öl och,,,

ett j-la tryck på fåglar.

Rasar fram emot de 200 …!

Hängde så på Kaj till Entebbe och fick en lifer

KLIPPVADARSVALA

Startsträcka och sedan full attack.

Konstaterar att jag måste ge mig tid att gå igenom obsarna, diskutera med Kaj, kolla bilder. Litet svårt när det hela tiden dyker upp något.

Rätt som det är en Black-and-white Casqued Hornbill som väldig och skränande glider utför slänten – likt en “rocka”?

Kaj ropar och jag tvingas lämna den vackra White-throated Bee-eater i trädet intill.

“Bara” en skruv med Marboustorkar, Hooded Vultures och annat krafs. “Nej där!” – tiotusentals Vitvingade Tärnor som virvlar uppåt i skyn, trimmade av en biffig Slagfalk.

Som sagt det gäller att inte hetsa utan att attackera metodiskt och lugnt. Vi ligger på aktningsvärda 175 arter.

24-h race kan här ge kring 200 arter. För någon vecka sedan “bara” 130, Mount Elgon vann på strax över 200. Vi siktar nog i nuläget på 250 – för tre veckor.

Mer blir bonus och whisky i kistan – ta de´inte bokstavligt! – Kwaheri

Afrika vaknar. Hadadaibisar. Röken från arbetarnas eldar för mat varmvatten mm

Jag gympar på cementgolvet, duschar under naturtempererat vatten.

Tar en runda på tomten, överallt roligt nytt.

Inte allt dock – i morse drunknade en fiskare i viken.

Vi äter papaya, mango och bananer direkt från träden.

Afrika tar och ger!

Höll på att klämma Ugandas andra fynd av svarthuvad trut. Men med gemensamma ansträngningar bidde det bara en Heuglini.

Uppe i ca 150 arter – tar det mycket lugnt och betar av metodiskt.

Just nu ingen el och uppkopplingen sviktar. Med hjälp av Kaj skall jag försöka fixa litet mer kött på benen för den sugne.

Till dess “Kwaheri”!

2 måndag morgon 18 november anno 2013

Gympa, hockygröt, stenhård fokusering på bagage, pass, pengar, biljetter – och fågelkikare!

Nästan 40kg ner till Korsvägen och första flygbussen. Glad chaufför fin starter på resan.

Träffar Cecilia och glatt återseende. Incheckaren har sin son i Uganda och fixar bättre plats på Ugandaflyget.

Fint flyt hittills. Och på första etappen till Amsterdam sällskap med Mattias och jätteroligt snack om Afrika, malaria, dykning i Aruba.

Schiphol ok men litet tråkigt tills Ugandaterminalen, med äppelkindade mormoner, Congoveteraner och afrikaner from “heart of darkness”.

Lång flygresa men excellent service mat, dryck, varma handdukar, allt vänligt och med omtanke.

Landar söder om ekvatorn på kulle i Kigali. Några pax byts.

Så åter till norr om ekvatorn och Entebbe.

Kaotiskt men lazy. Kaj på plats.

Vi dyker in i den afrikanska natten.

En blandning av allt – internet, moskiter, el som kommer och går, avgrävda vattenledningar –

Åska över Victoriasjön, en nilöl, en nattskärra spelar outtröttligt och till slut somnar jag under moskitnätet.

Välkommen till tre veckor i Uganda och stort tack till Kaj som gör detta möjligt!

I natt var Eva på norrskenssafari på Island. Hon hade mycket att berätta.

Men jag börjar med att gå tillbaka till Januari-2012 på Hotell Arnarhvoll vid Reykjaviks gamla hamn.

Som öl-och fågelentusiast studsar jag ofta upp på natten. Kanske någon uggla att kolla samtidigt som man lättar på trycket. Så ock denna januarinatt. Klockan är strax efter midnatt och jag tittar upp mot himlen, där det sveper förbi några “moln”, snabbt som om det blåste hårt och lätt grönskimrande – trolskt – NORRSKEN!

Väcker Eva som kan fånga upp det svepande gröna som försvinner mot norr över Faxafloi mot Borganaes. Eva, som tittat på fantastiska bilder av skenet, är en aning missnöjd. Hon har alltsedan dess pratat om att få se norrsken – PÅ RIKTIGT!

Så i går kväll, utrustad med te och mackor bar det iväg. Mot Borganaes – förstås – och i tre timmar berättade guiden om hur skenet byggdes upp och hur man sedan kunde få någon minuts fin Aurora, som sedan tonade bort under ytterligare några minuter. Alla fina bilder är tagna med kameror utrustade med “kattögon” som “ser” det ögat inte ser men omvandlar till färger/bilder som ögat ser!

Och så var det! 7 timmar, en minut Aurora och 2-3 minuter bortflyende Aurora. Ett hysteriskt skjutande med kameror för att “se”. En fantastisk natt med fullmåne, intressant kunskap om norrskenet.

“Men norrskenet i januari var GRÖNARE och vi upptäckte det själva!” skriver Eva på mailen.

Först nu kunde jag förklara min belåtenhet, att med tryckande blåsa, sömndrucken, genom saltstänkta fönster, på stadshimlen uppfånga det flyktande skenet. Som när jaktfalken landade på Hallgrimskyrkan – eller…

Fredagen 11 oktober. David arbetade hemma och halva han befann sig hela dagen på deras veranda. Vid middagstid hördes något spännande – och så klockrent, nästan en kvart, en TAIGASÅNGARE, som lockade. David hade bra översikt så han blev på verandan. Men den hördes inte mer och sågs inte.

Lördagen 12 oktober. Hela Sörgården var och badade. På eftermiddagen SMSade David, “Vi är hemma, kom över en sväng!” Och jag svängde in på Sörgården lagom att David hade hört taigan. Han blev kvar på verandan medan jag rusade ned, ca 50 m till aktuellt buskage, och fick höra den 2-3 gånger och såg den sekundsnabbt 3 gånger. Det var allt – som Norrskenet – och tillresta skådare kammade 0. Möjligen var det den som for runt i några buskar precis i skymningen några 100m uppför backen?

När jag skrev om “Phylloscopusofi” i förra inlägget kan det tyckas som en tanke och inte en tillfällighet.

Skillnaden i fält mellan Bergsångare (Phylloscopus bonelli) och Balkansångare (P. orientalis) är hårfin. Lägg därtill ett rastlöst uppträdande i snåriga grenverk och uselt ljus. Då tar kameror och bandspelare över. Men ägna en tanke åt att då passerar informationen, precis som av Auroran, genom ett filter innan det når ögat eller örat, och blir de fantastiska bilderna av Auroran.

Att uppleva fågeln, vad det nu är, är en sak. Att bestämma vad det är en annan. Det tycks råda en consensus att det är endera berg eller balkan. Andra möjliga alternativ skulle kunna vara stäppsångare (faller på konsekvent gröna inslag) och perifera gran-, löv- eller grönsångarderivat. De tre sistnämnda säkert svårare att 100-100 utesluta än man tror.

Men all diagnostik bygger på sannolikhet och därför är valet mellan berg och balkan OK. Där stöter vi dock på (tillfällig?) patrull. Bilderna ger inget klart besked, å ena sidan verkar pennformler tala för berg, likaså ansiktsteckning å andra sidan är bilderna lika bilder av säkra balkan vid samma tid. Motstridiga uppgifter om läten som bara hörts av några få, mycket kort. Enkelt “chirp”, gråsparvlikt för balkan eller “huiiit”, grönfinklikt för berg. För lätestalibanerna lätt som en plätt men… Oktober ökar sannolikheten för den östligare balkan – kanske? Till slut varför är de splittade?

Ändå UPPLEVELSEN att vara där och se den. Kanske spelar det mindre roll om det var bortflyende moln med ett grönt skimmer från stadens ljus eller verkligt norrsken – bara man tror!

Till slut något som är klart som korvspad – eller…

Anders sanslöst fina bilder på en VITGUMPAD BUSKSKVÄTTA (Saxicola maurus) från ett dimhöljt Faludden.

Nyligen splittad från svarthakad buskskvätta (S. torquatus) – Hej-å-hå!

Vulkanerna på Island puttrade så stilla. Istället var det urberget runt Östersjön som spottade lavaströmmar av östliga rariteter – och det är inte slut än.

Som gammal i gården minns man de fuktiga dimmorna från öst 1987. Då som nu svepte första vågen in över Bottenviken och drog sig söderut.

Som sagt själv först stationerad på Island och väl hemma, prickade jag två dagar på Gotland med västlig vind och klar sikt – exakt mellan en videsångare och en balkan/bergsångare – bara två av alla.

Fa balkan/bergsångaren ger dock plats för en betraktelse, även för den som inte sett ett smack.

Den hittades av några spotters med ursprung från Landsort och med den eminente Mattias G i spetsen. En diminutiv, grå, nervöst farande sångare i tallkronorna på Närsholmen – en notorisk rarrislokal. Dimmigt och grått. Inte ett ljud. Fick efter litet funderande arbetsbeteckningen stäppsångare.

Hade det varit förra seklet hade det kunnat stanna där och arbetsbeteckningen hade blivit ett godkänt eller underkänt fynd. Men så icke nu! Istället rycker armadan ut, inte av sådana som bara vill se, utan dokumenterare med kameror, upp-och inspelare av läten och bara en tidsfråga innan vi har spårare av DNA-rester i sekret el dyl.

Sedan vidtar en analys av dokumentationen. Och där kan alla skådare delta. Detta är dagens skådaragenda för att arta en fågel. Naturligtvis är det inte Crystal Clear. Men på Island där detta har fullt genomslag, en ung skådarnation med få skådare, föreföll det ganska ointressant med observationer utan dokumentation – undantag finns förstås.

Utifrån detta kan jag se en utveckling av ledande strategi vid fågelbestämning av sällsynta fåglar inom ornitologin.

Förförra seklet. En mysko fågel upptäcktes, en bössa sände den till de sälla jaktmarkerna, en expert undersökte och diagnosticerade specimen. Brutalt mot fågeln men som det moderna skådarspråket uttrycker det mjukt mot de inblandade.

Under det förra seklet avvecklades det oetiska skjutandet och ersattes efterhand av the Lone Birder. Man behöver inte vara blind för att blicka västerut och se det ideologiska sambandet med hjälten med sexskjutaren vid höften. Den ensamme skådaren kunde bestämma den svåraste fågeln på kortast tid, längsta avstånd och under vidrigast omständigheter. Till skillnad från tidigare hamnade fokus vid bestämningen i hög grad på observatören. Denna nya ordning utvecklade enormt duktiga skådare men den var också grym mot desamma om de inte vann “duellen” om sin observation. Mot fåglarna var den mycket mild!!!

Så i vårt eget sekel en återgång till ett mer kollektivt arbete kring observationen. Upptäckare får kredit, dokumenterare får kredit, analytiker bjäbbas litet lagom och slutet är kollektivt. Betydligt mildare för alla inblandade – och för fåglarna – men estetiskt, naturvänligt???

Hur går det med stäpp/balkan/bergsångaren? Just nu står “bjäbbet” hett mellan balkan och berg och det finns en risk att det slutar där.

Aj-aj-aj då kanske stäpp varit bättre?

Och med Eva allra bäst.

Den 24 september kom Eva till Keflavik. Jag vankade oroligt utanför Ránargata, när hon till slut dök upp, ensam med en chaufför som hade känningar på Gotland. Island är litet på jorden men stort i världen!!

Roligt att visa henne runt, mindre roligt att båda stålrussen förvandlats till vrak. Dom var inte dimensionerade för en viking – hmmm. Blev både plock-fiskur och kolja i karry.

En heldag fick vi den 25 och sedan bar det av för mig i arla morronväkten den 26.

Jag avslutade som sagt med att krossa båda cyklarna, utan att det hindrade mig från en hel del fint. Jobbade from 20 september in en ny art, snösiska, en 1K vid Pärlan, plus vikval, grå-och knubbsäl samt förnyade fina osar på multum!

På Keflavik bjöd den mytomspunna ön ett värdigt avsked. Framför mina morrondimmiga ögon skred vålnaden av Chiang-Kai Chek fram, omgiven av två livvakter, alla såg milda ut och hade STÅL i blicken. 2 m bakom dem kom Dragon Lady, Madame Chiang-Kai Chek, undergivet med en blick som kunde SMÄLTA STÅL! När de passerat gled hon fram och rättade till skjortan på en av livvakterna. Jag var förhäxad och gnuggade mig så häftigt i ögonen att högerögats glaskropp lossnade! Inte så farligt som det låter, men nu dansar svarta flugor som Österns devischer framför ögonen. Tyckte jag hade en skruv med 50 ormvråkar – det var bara fem!

På Landvetter mötte David upp och ledde mig varsamt in i den svenska verkligheten. Eva hade också lämnat OR 25, det lilla röda paketet, som “Hem ljuva hem”.

Under helgen 28-29 förstärktes välkomstkommitén. Söndagen den 29 september blev det Donsö runt i Ulfs fiskekutter. Och förutom makrill lyckades jag landa en gråsej – en art så åtrådd under 50-60-talets fiskesomrar, det tog mer än 50 år!! Blev sedan härlig fest på fångsten på Sörgården.

Den förste oktober tutade det utanför balkongen och där i alen satt en 1K Bändelkorsnäbb, och så var man på banan igen.

För att blåsa under brasan bjöd så David en Hallandsflogg på söndagen 6 oktober. Vi var eniga att satsa på Morups tånge. Inte riktigt Västkustläge, men vi skrapade en del go´bitar, Bändelkorsnäbb, Gråhake, Forsärla, Lappsparv mm. Så satsning på tidigare bara diffust känd topplokaler. Blev bulls-eyes för hela slanten, Lis mosse, Lönnestig och Lynga skär – dock inte riktigt deras dag, ändå blev det rödglador, blåhök, fjällvråk, gransångare, fint med vadare, svarthakedoppingar mm. Och så ett kaloriintag på McDrive utanför Varberg innan sömn till tidig…

… måndag morgon 7 oktober och buss till Säve. På Visbyplattan tog så Anders över rodret och jag kastades in i en fågelrikedom som ligger någonstans emellan Island och Lake Victoria.

På tisdagen en härlig promenad ut till Fyren med Anders på plats – och härligt kaffe. 50 arter och en ny art på Skådarligan – 2013 för mig SNÖSISKA, 1K – märkligt nog samma som sista på Island!!!!! Drog också en Bändel vid Paviken och da´n därpå Sädgås och Varfågel.

Så retur Götet och likväl som det setts en videsångare innan jag kom så dyker det upp en stäpp/balkan/bergsångare när mitt plan lyfter från plattan. Men-men that´s life!

Och tröstas av David och Sörgården – den 12 oktober en härlig jamboree av David, Kit, Zachis, Claudia, fotboll, supé, fluidum – OCH korsnäbbar, nötkråka och en TAIGASÅNGARE!!!!!!

Tack NI som gjort detta möjligt, Ulf, David, Anders, Eva och andra!

Solen lyser, pigg och utsövd. Bara att kasta sig!

Tar det ändå lugnt, hela gympan, dusch, frukost, kaffe.

Börjar på matsäcken och himlens portar öppnar sig, borde anat.

Ändrar planer, tar en promenix till närmsta kyrkogård, kan kanske Islandkryssa den snabbt expanderande kungsfågeln.

Ändrar igen när jag passerar mina stålruss – får bära eller brista. Ingen matsäck, ingen regnjacka hur tuff får man vara.

Kyrkogården en knapp starter, universitet blir skydd för första skuren och så Perlan och Islands enda skogsklädda kulle.

Fascinerande och har knappt kommit in i eldoradot så visslar jag  fram en GRANSÅNGARE, dagens första Islandskryss. Edward tror det kan vara en översomrare och tom tillfällig häckare. Vilken start och det fortsätter.

På kullens sydsida gott om kungsfågel, några mindre korsnäbbar, ett gråsiskepar och se där en SVARTHÄTTA, får samma diagnos av Edward som gransångaren.

Vilket klipp, förvisso Islands två vanligaste sångare men de platsar trots allt på dagens raritetsrapport! Lätt övermodig blundar jag för mörka moln och njutcyklar den överdådiga hela vägen ut till Bakkatjörn. Och där, som vanligt hamnar jag i regnskyddet utan tak. Det regnar alltid horisontellt här ute så det räcker med tre kantställda väggar.

Spanar in en knubbsäl efter regnet, kollar den ökande mängden hrota-gäss, hittar en simsnäppa i stora golfdammen. Blir en smalnäbbad i vinterdräkt. En massa ljungpipare landar på en angränsande fairway och jag kollar för femtioelfte gången efter en tundrapipare. Och där närmast av alla piparna står den AMERIKANSKA TUNDRAPIPAREN, gråare, mindre, utdraget ving/stjärtparti, vitt ögonbrynsband istället för friställt pepparkornsöga en klocker som sedan i flykten behagar visa diagnostiska gråa undervingar.

Tredje rarrisen och något av en önskeart för mig. Edward artigt uppskattande, men han ser den varje år och suktar ju styltsnäppa!

Blir lunchfest med dagens hos sjöbaronen, havskräftsoppa och ett kungsfiskspett.

Yr muntrade upp med en rapport om hällande regn, som skulle övergå i någon slags hybrid av duggregn, dimma och dis. Prognosen föll in till punkt och pricka.

Efter jympa, falsk hockygröt (musli och surmjölk) och litet skrivbordsarbete vågade jag stick ut snoken och drog mot Tjörnin och några säkra på Listan, bergand, vigg och snatterand.

Hamnade i maratonvimlet och försökte samma trix som på Landvetter, en blasé världsspringare för att passera alla spärrar. Helt onödigt, här fanns inte 30 världstjärnor från Afrika. David hade fått en fin placering och loppet innehöll också de som sprang kortare och det fanns stafettlag. Vid sidan av springandet var det världsklass på musik och uppträdanden. Kunde helt glömma det uteblivna rasslet!

Tog en nap vid middagstid, piggnade till och tänkte “va faen!”. Ránargatan vestvart och bland halvdöda maratoniter som hasade fram, attackerade jag Ejderviken.

Och oj va de rasslade. Från 23 till 44!!!

Mycket fick det att vattnas i munnen 2 “kumlieni, 2 spetsbergsgäss, 2 islommar i praktdräkt, toppskarv, lunnefågel och den riktiga knorren, en brednäbbad simsnäppa, en inte helt ruggad fågel, som höll till i tången med några roskarlar. Så horder av stormfåglar, labbar, sträckande småspovar, havssulor m.m.

Stupar i säng för att undvika rasslet. Imorgon stundar nya tag.