Phylloscopusofi
Vulkanerna på Island puttrade så stilla. Istället var det urberget runt Östersjön som spottade lavaströmmar av östliga rariteter – och det är inte slut än.
Som gammal i gården minns man de fuktiga dimmorna från öst 1987. Då som nu svepte första vågen in över Bottenviken och drog sig söderut.
Som sagt själv först stationerad på Island och väl hemma, prickade jag två dagar på Gotland med västlig vind och klar sikt – exakt mellan en videsångare och en balkan/bergsångare – bara två av alla.
Fa balkan/bergsångaren ger dock plats för en betraktelse, även för den som inte sett ett smack.
Den hittades av några spotters med ursprung från Landsort och med den eminente Mattias G i spetsen. En diminutiv, grå, nervöst farande sångare i tallkronorna på Närsholmen – en notorisk rarrislokal. Dimmigt och grått. Inte ett ljud. Fick efter litet funderande arbetsbeteckningen stäppsångare.
Hade det varit förra seklet hade det kunnat stanna där och arbetsbeteckningen hade blivit ett godkänt eller underkänt fynd. Men så icke nu! Istället rycker armadan ut, inte av sådana som bara vill se, utan dokumenterare med kameror, upp-och inspelare av läten och bara en tidsfråga innan vi har spårare av DNA-rester i sekret el dyl.
Sedan vidtar en analys av dokumentationen. Och där kan alla skådare delta. Detta är dagens skådaragenda för att arta en fågel. Naturligtvis är det inte Crystal Clear. Men på Island där detta har fullt genomslag, en ung skådarnation med få skådare, föreföll det ganska ointressant med observationer utan dokumentation – undantag finns förstås.
Utifrån detta kan jag se en utveckling av ledande strategi vid fågelbestämning av sällsynta fåglar inom ornitologin.
Förförra seklet. En mysko fågel upptäcktes, en bössa sände den till de sälla jaktmarkerna, en expert undersökte och diagnosticerade specimen. Brutalt mot fågeln men som det moderna skådarspråket uttrycker det mjukt mot de inblandade.
Under det förra seklet avvecklades det oetiska skjutandet och ersattes efterhand av the Lone Birder. Man behöver inte vara blind för att blicka västerut och se det ideologiska sambandet med hjälten med sexskjutaren vid höften. Den ensamme skådaren kunde bestämma den svåraste fågeln på kortast tid, längsta avstånd och under vidrigast omständigheter. Till skillnad från tidigare hamnade fokus vid bestämningen i hög grad på observatören. Denna nya ordning utvecklade enormt duktiga skådare men den var också grym mot desamma om de inte vann “duellen” om sin observation. Mot fåglarna var den mycket mild!!!
Så i vårt eget sekel en återgång till ett mer kollektivt arbete kring observationen. Upptäckare får kredit, dokumenterare får kredit, analytiker bjäbbas litet lagom och slutet är kollektivt. Betydligt mildare för alla inblandade – och för fåglarna – men estetiskt, naturvänligt???
Hur går det med stäpp/balkan/bergsångaren? Just nu står “bjäbbet” hett mellan balkan och berg och det finns en risk att det slutar där.
Aj-aj-aj då kanske stäpp varit bättre?