Olof Armini om fåglar och natur

5 juli och uppe jämsides med Anders. Han har 219 arter och jag har 218 arter. Han har fångat upp mig på ett sätt värdigt gamla Tour de France-giganter som Eddy Merckx och Lance Armstrong – och vi har börjat växeldragningen och jakten på top 5. Kanske kan vi få ytterligare draghjälp av ystra fuxar som Fredrik S och Lennart W, för att nämna några.

Men litet om upphämtningen.

Den 26 juli hämtade Anders utombordaren i Åminne. En liten sidecut till Storsund med fiskgjuse, 2 ägretter, havsörn, lärkfalk och magnifik närkamp med nattskärror – surr, grodläte, vingklapp och bländvita ving-och stjärtfläckar.

Hem över Lina med ett överdåd av vaktlar, kornknarrar och nu rödögda nattspinnare. Rävvalp och skälland råbock att bjuda upp mot Torstens brunbjörn i Norrland – hup!

Så två sura dip på busksångare och bändel. Men konsten att bli en vinnare är att kunna ta en förlust mer än att ha vinnarskalle. Eller uttryckt på ett annat sätt, högsta lägstanivå slår högsta toppnivå!

Så med Anders i sola i Karlsta´, passade jag på. Sista juni i tystnaden efter en dust med Clippo, välbekannta läten över huvudet – visst, 3 VITVINGADE TÄRNOR. Gamla fåglar på årsdagen efter 2 stycken i Roma returvattendammar 30 juni 2011!

Da´n därpå när jag kollade den något slitne pungmeshanen hembärande den ena grönglänsande larven efter den andra ett klippande över huvudet. Jomemvisst med vingband och allt, 4 BÄNDLAR.

Så börjar arcticasträcket söderut och vadarna dansar in, kärror, en spovsnäppa 3 o 5 juli och 4 juli en gammal myrsnäppa.

Tyvärr räknas inte en “vulpinus” med vanliga ormvråkar den 2 juli. Annars – men ändå.

Känner ni flåset Top 5!

Låter roligare än det ser ut i skrift.

Verklighetsbakgrunden är att sedan jag i övre tonåren börjat dricka öl och med stigande ålder fått (o)vanan att gå upp mitt i natten, har det alltmer blivit ett behov och livselexir. Även vita dagar utan trängningar blir det en tur.

Spanen ut genom fönstren och lyssningarna ut i svärtan har blivit ett måste. Farhågor om sämre livskvalité kommer för mig helt på skam – tvärtom varhelst i världen – Jordanien och en blek dvärguv, Vietnam och en grodmun, Rejkyavik och en flock vitvingade trutar i gatlyktans sken…

Olof Rudbeck bjuder omväxlande jagande kattuggla bland råttorna, födande råget eller ilsksinta grävlingar från köksfönstret. Öppnar man balkongdörren kan man lyssna till berguv och kattuggla.

Ett litet memento dock! – För det allra mesta låter vindens tjut, regnets smatter eller tinnitusens klirrande i tystnaden och ögat stirrar ut i intigheten. Men kanske 10, 15, 20 gånger under ett år – och då!

Onsdagen 4 april lovade en stilla kväll och natt med klart väder, litet kallt kanske, men jag var lättövertalad inför Anders förslag. Sivert S, som vi träffat vid Kronis dagen innan hade lockat med litet ugglegodis, bla vid Sandholme i Sproge.

Fältplanen var Sandholme – över Mästermyr till Gerum – Russparken – så Klintebys-Sanda och hem! Med tur kunde det bli något nytt på årslistan!

Sandholme gav sträckande morkulla, en sporadisk hörd pärluggla, en kattuggla och litet tranor samt kväkande grodor, som förbryllade tills några gräsänder avslöjade bryan i skogen.

Stärkta scannade vi Mästermyr, bara tofsvipor och enkelbeckasiner. Med hoppet om den där tornugglan fortfarande vid liv stannade vi till i Gerum. Men bara en strejkande mjölkmaskin och en råbock attackerade våra trumhinnor.

Så tvärade vi genom skogen till Russparken. Tyst som bara skogen i vindstilla frostnatt. Aj-aj Anders ipod var död. Skulle jag pröva? Visslade litet – och visst var det ett litet ekorrsmack!? Och igen, även Anders apporterade och så i exalterad eufori drog pärlugglan igång en så behövligt värmande konsert. Netop optimalt för mig som så många gånger…

Genomfrusna blev det så ett möjligt “klävitt” vid gamla Klintebys dränkt av en billjudmarodör. Vi hastade till våra tjäll och jag försjönk i cyberrymden till förbi midnatt. Öppnade fönstret efter sedvanlig toa-attack och – herre je! – “po-po-po-po-…”, en pärluggla och så!!! – ho litet lamt men tätt!!! – en hornuggla! Sist det begav sig var på 80-talet.

Fredagen 13 så ett djupt hoande från storhertigen i so och en uppskrämd jorduggla i vargtimmen!

Tala om att öl-glo i mossen

Fuskade litet på morgonen 28 mars med utcyckling till Fyren. Något tusental ejder, några hundra sjöorrar, gråhakedopping och årets första tärna, en Kentsk.

Anders möter upp efter sommardäcksskift på caretan. Rask färd till Stånga returvattendammar med tidigt dukat påskbord. Ett vimmel av gråhakar, svarthakar m.m. 

Men var är det riktiga påskägget. Vi attackerar över en av dammvallarna. Några grågäss kacklar – och där det ljusa melodiska kacklet och ett, två, tre huven sticker upp på den intilliggande vallen. Tre härligt, läckra FJÄLLGÄSS. Här på fin bild av en av senare års toppbirders på Gotland, Mikael Nils. Han var också vaken upptäckare av den lilla (familje?)flocken den 11 mars, då innanför Lausviken. Dvs Bimbi O såg redan 20 oktober 2010 två gamla och en ung fjällgås vid returvattendammarna! 

Verkligen en kanonstart på Gotlandsvistelsen!

Skulle flytet brytas, åtminstone till del, av det förtvivlade skådandet i timmar genom tiotusentals, ja ibland hundratusentals ejdrar – ja det var frågan! – efter den där PRALLEN. På senare år har jag på min höjd lyckats krysta fram några Queen Eiders but no KING!! Och Anders har stoiskt vägrat kryssa but the KING!

Upplägget verkade följa tidigare års mönster. Den 28 fångade Calle T en Queen i Gnisvärd alldeles efter jag lämnat Kronholmen. Mikael Nils fångade upp den i Visby litet senare.

Den 30 var det så dags igen. Alldeles innan vi parkerat på Kronis passerade denne KING alerta fotografer och skådare Magnus L och Ulf L, i Gnisvärd. Länkar till en av Ulfs bilder. Dennis fångade upp i Visby. 

Vi kontrade lamt med en spetsbergsgås i en ejderflock, en hoper svarta rödstjärtar vid stugan och en svartkråka på golfbanan.

Men vad gjorde det!!!

Den 29 mars hade vi ett hyfsat flöde av ejdrar. Vi tittade söderut så solen var litet störande och flockarna kom nära, snabbt och tätt. 1030 slog jag upp mitt kaffe och öppnade smörgåslådan. Kollade samtidigt men höll på att missa en flock – DÄR SATT DEN!- EN KING! PÅ mitt vrål rusade Anders som satt litet skymd upp till fyren men utan tub och visste inte vad han skulle leta efter. 70 km/h tail off… men, men räddaren i nöden kom med tuben och lungt fiskades den upp av kowan. Anders fick sitt kungskryzz och vi hade brutit en trist trend…

… för under följande timmen hade vi två prinsar, 2K prallar! Vi smäckte också in en tuff pilgrimsfalk, 2K av “calidus“typ.

Den 1 april beskrev en KING en Eriksgata längs Gotlands västkust. Anders tur att i sista stund hitta en KING 0845 vid Kronis. 0855 passerade den Gnisvärd och Mattias G. 0907 passerade den Visby och Dennis och Julius. 0920 passerade den Nyhamn med en massa skådare. Och till slut 0924 Alstädar med giganten Juppen, som avrundade med ytterligare ett ex direkt västerifrån! Vi ville inte vara sämre – avrundade med en vitnäbbad islom som flög söderut!

Till slut åtminstone tills nu blev jag ensam om en praktis 3 april över golfbanan medan Anders drog in vitnäsan, den här gången mot norr.

Ett överväldigande resultat so far – hela fem praktisar förbi Kronis av inalles 8 på sträck förbi Gotland!!! – och ändå ett mediokert ejdersträck!

Några giftiga obsar på framsidan, Joberg avrundade.

15 mars låg det ett måslik utanför OlofRudbeck 15. Något fångade mitt intresse, och jominsann, en gammal tretåmås – hoppsan ett tomtlikkryss eller…?

24 mars tog jag mig en eftermiddagstitt från plattan och plötsligt ett kackel från väster. Och över mitt huvud ca 60 spetsbergsgäss med någon bläsgås. Hela flocken sågs halvannan timme senare i Mjörn!!!

Men tisdagen 27 mars var det dax att lämna framsidan. Började med en väckelsepredikant från Livets ord som chaffade sin minitaxi – och oss till Säve. Småkul när han accepterat vår ogudaktiga men humana syn på livet.

Än roligare att glatt återse en Anders i bästa form på Visbyplattan. Och via Willys angöra den välstädade röda med vita knutar.

Raskt kastade jag loss och vältrade mig i ornitologiska godsaker på en Svältistur. Stenfalk, trana, skärfläcka och på Utholmen siktade jag en pilgrimsfalk i asken, tre havsörnar och på norra stranden två gråsälar. Mer skulle stunda men dagen avslutades med eld i alla ugnar och härlig stugvärme.

Skådandet förra våren belastades med ett hastigt påkommet rektorsvärf. Men iår…!

Så kom randiga skäl och rutiga orsaker att nästan än mer blocka skådandet denna vår.

Dock har jag kämpat på så gott det gått!

Stegvis har jag tagit mig ur svackan med Rikards bortgång. Ett avgörande sådant steg stod Pascal för.

Söndagen 18 mars cyklade han med mig till Bertilssons stuga vid Lilla Delsjön. Därifrån valda vi den längre västra stigen utefter Ugglemossen. Det blev en härlig tur med mycket lisande snack för min trasiga själ – Tack Pascal. Själv försökte jag återgälda med livsstrategier ur mitt 65-åriga register till nytta för en 15-åring!?

Härligt med termoschoklad och mackor på en kulle i samspråk med Stefan S. Vad gjorde det att vi gick litet fel för den spelgalna tjädern. Härligt och kraftgivande!

22 mars och med nytt mod gjorde jag en “snabbflogg” på några timmar – En timmes cykling, 5 km tuff terräng och med tacksam hjälp från Yngve Eriksson och en lyckad attack mot tjädern. Eller rättare attack från tjädern. Yngve var tvungen backa för ett foto som detta. Eminent plåtat!

Efter en månads skrivkramp attackerar jag åter tangentbordet.

Min yngre bror Rikard stupade den 8 mars i lägeheten som han och jag besatte i slutet av 60-talet. Vi camperade ihop några år innan jag snärjdes i min sköna hustrus garn. Rikard blev kvar till slutet.

Det är tungt och tomt. Många är de tillfällen som outplånligt fastnat i storebrors minnesbark. Trösterikt är att låta dessa växa vidare och ympas i mina barn och barnbarn.

Jag minns en tidig majmorgon i slutet av 50-talet. Atteplutten i sin diskus till keps, Rikard “Halmtaket” med sin karakteristiska halmvita pottfrisyr och Bror Duktig, som gjort choklad i mögeltermos och sötlimpsmackor med falukorv. Nils och Stina vände sig behagfullt i sina sängar efter en sen lördagskväll i goda vänners lag.

Bröderna, 6, 9 och 12 år gamla, larvade de dryga kilometrarna genom Nolhaga, ned till Mjörn och den vik vi kallade Saxebäcken. Det var spångat ut genom vassen till en fin gräsplätt med bryggor för gäddfångst tidigare på året. Där bekände Storebror färg och plågade de yngre med föreläsningar ur Durango om exotiska änder, skedand, bläsand, kricka. En passerande nötkråka blev absoluta höjdpunkten.

Åter till nuet må Rikards, Ricky Rocks, Moby Dicks minne leva vidare.

Med kärlek från storebror Duktig.

Strålande vårväder, långa promenader i spännande marker…

Men de bidde bara en pinne – Pilfink. Spanades in i en stor gråsparvflock och blev art 60 för Danmark den här gången. En stenmård fint innanför Egholmen på andra sidan fjorden. Inget speciellt annat men fina stadsvandringar med Eva och goda spättefiler.

Imorgon kulingvarning och båtturen kan ju ge något liksom förstås tågresan till Fredrikshavn.

Vad är nu detta? SE Asien? Afrika, Nordamerika – det bränns. Spjuvern TGP på G. Läs!!!!!

Bröder!

   Så har jag alltså varit en vecka på Hawai eller närmare bestämt Oahu – ön där Honolulu ligger. För att sammanstråla med ett par tusen andra shrinks från resten av världen.  Och hur ska jag nu sammanfatta det här egentligen. Ja det vet jag inte riktigt men ett stort äventyr har det naturligtvis inneburit. Bara resan tog tur och retur närmare fyra dygn i anspråk. Längre bort kan man helt enkelt inte komma utan att börja resa hem igen. Vistelsen på Oahu en vecka. Ungefär hälften arbete. Den andra fågelskådning.

   Då jag bor i Honolulus lyxkvarter får jag en knuff för att engagera mig miljöpolitiskt. Amerikanerna behöver jag kanske inte bekymra mig över. De håller nämligen bokstavligt talat på att äta ihjäl sig. Inte en minut utan en literstor mugg av läsk eller milkshake i näven. Knappast tio sammanhängande minuter utanför sina monsterbilar.

   Men skövling i alla bemärkelser – vägar och bebyggelse, skogsavverkningar så långt upp längs bergsbranterna som maskinerna når, stränderna exploaterade upp till öronen. Om nu stränder har öron förstås. Innan människorna kom till öarna fanns här en riktig värld. Och ett förmodligen sagolikt och unikt fågelliv i de orörda skogarna. Inga däggdjur. Inga reptiler. Och alltså just inga naturliga fiender från den övriga djurvärlden. Öarna bör ha varit fyllda av endemiska fågelarter varav många markhäckande som alla är utdöda sedan 1000 eller 500 år.

   Detta vet man från arkeologiska fynd. Men hur många arter som försvunnit på historiens sophög har jag ingen aning om.  Däremot fortsätter processen och resterande skogsarter trängs numera uppe på de otillgängliga gröna bergen som sticker rakt upp i skyn. Laysan albatross häckar på den udde som sträcker sig längst ut åt norr och väster på Oahu. Men inte utan skydd mot gnagare – här hoppar nämligen jordekorrar runt på gräsmattor och i soptunnor. Och de kan nog leve länge på ett ägg från en albatross. Man har faktiskt byggt en imponerande instängsling som ska göra att hundar och gnagare inte kommer in i albatrossernas häckningsområde men fortsatt finns här gott om råttfällor. Vilket jag tolkar som att stängslet inte uppnått full effekt.

   Bara två stora men ganska ensamma ungar träffade jag härute vilket förmodligen avspeglar artens svårigheter.

   Annars har havsfåglarna förevisats till några mindre öar utanför Oahu. Där finns i gengäld gott om sottärnor, grey-backed terns, bruna och svarta noddies, rödfotade sulor, bruna sulor och masksulor, liror och tropikfåglar. Annars har man efterhand ersatt den ursprungliga fågelfaunan med inplanterade arter från när och fjärran. Afrika, Japan och övriga Asien. Vilket innebär att de fåglar man ser i dagligdags i huvudsak är importerade. Fétärnan må väl ändå ha funnits här sedan länge och i övriga Polynesien. Det ser ut som om den anpassat sig – inte minst till Honolulus storstadsöken där de häckar på trädgrenar i stadens parker. Och från ornitologisk synvinkel tycker jag att de utgör ett slags klenod och prydnad bland skyskraporna.

   På Hawai gör man det svårt för ornitologer. Get out, private property, do not pass, no trespassing  står det överallt. Ofta med ett handgripligt förtydligande under uppmaningen – överträdelse medför böter om 500 dollar, fängelse eller bådadera. Därunder kompletteras gärna skylten med uppmaningen ” Support the troups!” vilket ju har avsedd avskräckande verkan på en del av oss i alla fall.

   Således har jag fått smyga förbi soptippar och argsinta skällande hundar,  krypa under stängsel och i nödfall fått spela dummare än vanligt eller tåget under mina försök att komma ut i naturen utanför vägrenen. Flera av de finaste områdena ligger ju också inom militärområden . Och dem har jag naturligtvis undvikit. CIA har ju redan alla mina tio fingrars avtryck i sin databas.

   Det är klart att här finns en del spännande fåglar – uppe i bergsskogarna och ute på öarna. Men det är inte helt lätt att få uppleva dem och andra öar jag nyligen besökt som Mallorca och Lesbos bjuder på större naturupplevelser. Och kortare resväg. Men här kommer ändå några bilder.

Aloha!

Torsten

Härligt Torsten och vi som läser mellan raderna vet att det svänger en del birdwise på Hawai – Hula-Hula!!!!

Nästa vecka om 2 dagar – Den magiska veckan då allt händer i fågelväg!

 Har det inte hänt redan? Det har bara öst in rarrisar.

För mig som vandrat en ökenvandring i fågelvägen denna vår – ack ja!

Mellan alla dont har jag kutryggigt kanat över webben och club300, artportalen och käcka mail från Hawaii.

Grymmast hittills har väl varit

Två bergsångare på cykelavstånd från mina normala bastioner Joberg och Västergarn! Det här fotot ett rappt alster av pålitlige David L på fågeln vid Snoderån.

Tröstar mig med ett rå som vaktar sitt fläckiga kid – GULLIGT! – nedanför mitt köksfönster. Alltmedan plikten kallar!

Igår onsdagen den 17:e var jag och synade Gröna Huset på Pallen med Sigvard och hans partner. Intressant att sätta sig in i mäklarnas värld och hur man värderar en fastighet och att få en hum om vad man kan få för Pallen vid försälljning. Inte en susning har jag haft – faktiskt.

Litet aves också, en havsörn strax mellan Tjörnbroarna och Skåpesund. Men ute på Vindön strax innan tunneln omslöt dimman oss. Ändock en del pip i John Bauerskogen ovanför huset, bl.a. en fin flock stjärtmesar.

Idag vaknade jag till att Eva rev ut en sida i GP – endagarserbjudande på Elgiganten vid Backaplan – ljudlös dammsugare för 900 spänn – halva priset. Enda Aves-koppling till denna reality är, att jag hävdat att dammsugning är en av orsakerna till min tinnitus. En tinnitus som gradvis tar bort läteslyssningens ljuva musik ur min repertoar.

Mitt hävdande har dock huvudsakligen siktat in sig på att slippa den räliga sugningen. Slut med detta nu – Eva var rätt positionerad och jag ganska pantad. Ivägkörd i god tid för att hänga på låset tog jag det makligt och först 1030 en halvtimme efter “Sesam öppna dig” svängde jag upp cykeln framför Giganten.

En jämra pansjokö till kassan, alla släpandes på en “silent vac cleaner” från Elektrolux. Inte mycket att göra så jag gick bort till sugarstället, där jag igenkände samma säljare från i fjol (spis och kyl/frys) – ytterst trevlig och vänlig – och va,va minsann nästan 10 xtraprisare på en pall. Skojade litet med säljaren, som slog in en liten specialare på datorn med dammsugarpåsar till mig. Schysst!

Så ett oväsende och ett rusande gäng bakom mig, litet för gamla för svensexare, annars med samma desperata glöd. Kanske lagerarbetare som hotats med avsked? Och putz weg alla sugare – i ett nafs. Den redan bleke säljaren blev kritvit. Jag rusade hastigt ifatt gänget och förklarade att en av sugarna var min och redan inslagen på datan. Stelnade dock av fruktan inför gängets hånfulla av snus gulfärgade varggrin.

Detta var en annan division, än Hassans vakter med skarpladdade gevär eller kathöga ynglingar i Uganda med kalashnikovs – som inte fått mig att gå i taket. Det här gänget var mer att likna vid Norrmalmspiketen, fulladdade med daglig ranson av våldsvideor och utan avtriggande besök på gymmet eller i löparspåret. Åtminstone inte på denna sidan sekelskiftet. En ruggig samling helt enkelt – kanske SÄPO borde sätta in sina klutar bland sysslolöshetsfrustrerade “workers” istället för i det fridsamma Angered.

Stukad återvände jag till säljaren som förbarmade sig och överlät sitt demoex till mig. Givetsvis ryckte en snäll farbror i den men hejdades av mitt adrenalin som kokade – bara en blick räckte. Han tog en annan dyrar sort, vilket avslöjade att han var utskickad precis som jag. Dock hade han inte hört sista förmaningen innan han drog till Backaplan – kom inte hem med något annat!

Där stod jag näst sist i kön under spefulla blickar från vargflocken. Då hände något, den nu något svettige säljaren kom älgande med ett sprillans obrutet pack “silent vac cleaner” som han mycket ärevördigt överlämnade till mig – DEN ÄR DIN!

Jag överlämnade mitt demoex till snälle farbrorn som återlämnade sin dyring. Jag kunde så med redan återvunnen hörsel förnimma ett ynkligt gnyendet från flocken framför i kön.

Kanske kan jag till jul höra bjällerklangen från sidensvansarna?

Slutet gott allting gott