Olof Armini om fåglar och natur

Monica reflekterar i sin blogg över fågelskådarens problem med kylan – månne varmare kläder?? Litet på samma sätt som – kanske en bättre kikare eller en annan fågelbok.

Alls inte fel, ingetdera, MEN jag vill föra in tänket och återföra till visdomsord som bättre kalltorr än varmfuktig eller (mitt eget) “bättre tänk än bättre klädd”.

Cyklar ju alltsomoftast ut till extremfågelskådning på Hönö. Ungefär 1,5 h cykling  one-way (ca 2,5 mil med en färjetransport på ca 15 min) så kanske uppåt 7-8 h i blåst, fukt och kyla. Man skall balansera detta så att man mår bra och behåller fokuseringen hela tiden. Påminner i detta avseende mycket om en del idrotter och jakt.

Utifrån detta kan jag bara understryka att det framförallt gäller att se upp med följande faktorer:

1. Håll igång den egna metabolismen, rör dig lagom, ät litet då och då, drick, vila (genom att tänka på annat, kanske jobbet eller…). Detta är mycket individuellt och varierar från gång till gång men du måste arbeta medvetet med det.

2. Tänk på vätan. Avdunstande fukt är enormt avkylande – men en svettning kan ge ett enormt välbefinnande och vara direkt nödvändig i ett mycket varmt läge (tropikerna). Här är viktigt att tänka på klädsel, ombyte och vätskebalans.

3. Tänk på blåsten. Inte bara ett ibland oöverstigligt irritationsmoment för skådaren. Sänker också temperaturen på ett ofattbart sätt, särskilt ihop med fukt. Hitta alltid maximalt lä, det lönar sig alltid!

Sammantaget gäller att du har att tackla ovanstående faktorer som ibland på ett närmast symbiotiskt sätt motarbetar dig. Och jag menar att med medvetenhet och att pröva sig fram så hittar man sin balans och linje och därefter är det dags att finna rätt kläder och rätt material.

Börjar ladda för en bra skådarstart på 2009. Den vitvingade truten är ett gott hopp.

De senaste dagarna har den visat ett födooppurtunistiskt uppträdande som är mycket typiskt för fa vitfåglar.

1. Fiskhamnen är naturligtvis “place in the sun”, inte nog med rikedomen av favoritfödan fiskrens, intöffande fiskebåtar drar gärna med sig fåglar utifrån Havet. Nackdelen är långhelger utan aktivt fiske och att de biffigaste havstrutarna och de dykande skarvarna då tar över det som finns.

2. Klippan. De vekare tar då sin tillflykt till mer “enkel” matning, huvudsakligen bröd till fa änder. Klippan är närmast. Den svarthuvade måsen förblev där under några vintrar. Kanske var Hamnen för tuff.

3. Slottskogen. Kraftigare matning än Klippan men litet längre från Älven, “pulsådern”. Typiskt dyker fa de litet vekare sällsyntheterna upp där då och då. Typiskt nog var den vitvingade där ett viftande i söndags.

4. I övrigt finns mängder av mindre matningar, fisket längs kusten och icke att förglömma den gamla tippen uppströms älven som drar.

Men eftersom den vitvingade hittills rört sig Fiskhamnen – Klippan (- Slottskogen) så känns det hoppfullt.

Inom Göteborgsområdet finns rapporter senaste veckan om en möjlig jaktfalk i Billdal, som nämnts den vitvingade, kungsfiskare, vattenpiplärka, forsärla, strömstare, skäggmes och snösiska.

På ugglefronten som är het iår finns bud på sparvuggla, kattuggla och berguv. Litet utanför området såväl tornuggla som hökuggla.

Inte långt iväg är fortfarande hedpipen glödhet. Plus att det bara behövs ett litet pust från väst så startar 2009 lika hett som 2008!

Kändes tungt efter jaktfalken när jag gick till sängs med en begynnande förkylning. Men de senaste tio åren trots en växande barnbarnskara har jag alltid vaknat upp pigg som en nötkärna. Och därför litet övermodigt trott mig besitta ett ogenomträngligt immunförsvar. Nu vaknade jag upp med djuphosta, tjockt trögflytande slem och en bedövande tinnitus.

Dagarna har gått med litet förbättring som snabbt förbytts mot nya än värre svackor. Trots det har jag klarat två lunchmöten med Svenskt Näringsliv. Det andra med Mats Odell var mycket lärorikt om den ekonomiska krisen.

I lördags dristade jag mig att ta en cykeltur, Gullbergsvass – Fiskhamnen – Slottskogen. Kanske kunde jag hitta någon av ugglorna på dagkvist, så Eva skulle få se kattuggla och/eller berguv efter sina ugglestudier i somras. Blev inte så, utan intressantast var en kanadagås i våtområdet utanför och söder om Stora Dammen. Den var liten men i färgsättningen tämligen lik “vanlig” kanadick. Alltså var det en västlig “mindre kanadagås”, “hutchinsii” eller möjligen “parvipes”. Geografiskt, om spontan ligger den förstnämnda bäst till.

Hem litet nöjd och sätter mig vid datorn – HEDPIPLÄRKA – i Halland. Kan väl ändå inte vara sannt!? Men pålitliga hittare och allteftersom börjar bilder droppa in, ingen tvekan! Hittar Årnäs naturreservat på Eniro. Norr om Varberg men hopplöst utan bil, med min förkylning. David drog på fågeln i Träslövsläge som sågs dec-96 till jan-97. Turligt nog var den fågeln av rasen “japonicus” medan denna uppenbarligen är av rasen “rubescens”, en jänkare som David aldrig sett. Så tänk om? Det skulle vara för bra för att vara sannt.

1. Att få titta på en utmaning som hedpiplärkan, i naturskön omgivning med chans för fler stänkare.

2. Alltid roligt med persongalleriet som omger ett rejält drag – och det var lätt hysteriskt förstod jag.

3. Att skåda med David som är och förblir oöverträffat. Far och son, vi har skådat enormt mycket tillsammans. Plus att David de facto har en skådarpotential som inte många överträffar.

4. Och den stora bonusen med ett eller flera barnbarn i ovanstående context!!!

Ringde på kvällen och det var inte helt omöjligt. Snuvade, hostade och hoppades mig igenom natten. Snabbt upp med datorn och i gryningsljuset kom första beskedet, fågeln var kvar. Ringde åter Bergsbo och nu skulle David jobba på det. Rastlös väntan innan beskedet, kommer om en stund med ett eller två barnbarn, Lydia och Zacharias. Febril packning av kläder, kikare och matsäck.

Och iväg bar det, alla fyra, och jag fick förtroendet som kartläsare. Vid Väröbacka lämnade vi motorvägen och fortsatte på gamla landsvägen. Bara några små marginella omvägar med tillhörande stopp, backningar och vändningar så var vi framme. Rättare, förstod vi att vi snart var framme, överallt i vägkanten stod bilar. Massor med skådare ute i det mycket natursköna reservatet, nu i sin absoluta prakt sol, stilla och fem minusgrader. Tyvärr med plumpen, ett bolmande Väröbruk i norr.

Både Lydia och Zacci reagerade på farfars iver och ville gå litet extra långsamt. Lugnande besked från återvändande morronskådare, några danskar, legenden Åke A m.fl. Så alltid den där ivern och nästan förlamande beskedet från en litet missmodig skådare. Den drog iväg mot norr. Känner hur förkylningen som jag hållit stången tills nu börjar pressa på.

Men skärpning! David registrerar något skärpipläte och det kommer en fågel över tångvallen och slår ned. Jag klipper sekundsnabbt, vita yttre stjärtpennor, sparsam streckning, gulbeige grundton och vitt område kring ögat. Så iväg med några skärpiplärkor, som David följer länge. Underbart är kort! Hur många såg den och hur många hann bestämma den. Råder en mystisk stämning, som säkert beror på att många har svårt för eller helt enkelt inte kan bestämma den.

Det återkommer litet skärpiplärkor och den underliga stämningen förstärks. Man blir inte helt klok på om någon ser något. Vi koncentrerar oss på en liten bivik strax V om “the Place”. David får vittring på något som visar sig vara en vattenpiplärka. Denna stänkare sågs av kanske mindre än tio skådare utav flera hundra som var där. Den fotograferades också turligt nog.

Det dök upp en svarthakad buskskvätta, en stänkare också men betydligt mer lättsedd än piplärkorna. David tog så med sig barnen för att hämta matsäck och flytta ned bilen till parkeringen.

Efterhand tyckte sig fler och fler se något vid en flat sten och en brädlapp, litet innanför tångbanken där de flest skärpiplärkorna gick. Jojomensan, när kikare, tuber och uppmärksamhet fokuserade på det “rätta” området blev obsarna fler och bättre och bättre. Ivrigt sprang jag upp och avlöste David. Men det var helt onödigt, vi kunde njuta de allra finaste obsar och en härlig matsäck i härligt väder.

Efteråt avrundade vi med glass, kaffe, pille och spetsbergsgås på Getterön naturcentrum. Och snart kunde en lycklig far och farfar ta itu med sin förkylning igen.

Idag kanonvind men hällande regn. Lättjan tog överhanden, det blev morrongympa à la Roberto med inslag av yoga istället och fågelskådarens ständige följeslagare – oron över vad som setts, av andra!

Det har sedan turen till Hönö för en vecka sedan setts “allt” från Kosteröarna till Lomma södra och som vanligt vid ett tags blåsande blir södra Halland och norra Skåne de verkliga knutpunkterna. Båstad hamn med klykor, brednäbba och tärnmås på bekvämt fotoavstånd som bra exempel.

Särskilt brednäbbad simsnäppa hade suttit fint på årslistan. Då hade jag fått hela världens simsnäppesvit i år. Svårslaget med dom gutar som klämt sviten på Gotland i år!! Coolt med sur eftersmak att jag stoiskt avstod.

Även Hönö har producerat, bla. tärnmås, men hela barnbarnskaran var full kompensation i helgen. Har varnat tidigare för små sidstick utanför angivna temat “fåglar och natur”. Vi hade 6 m^2 per person och efteråt kändes ett fysiskt välbefinnande som efter Hönö tor per cykel!

Jaktfalk är en annan art jag varit sugen på. Alltid kul att “dra in” den svenska falksviten under ett år, ofta med tillägget aftonfalk. I år har det varit en osedvanligt lyckad säsong för arten i norra Sverige, vilket väl svarar mot mycket ungfåglar fa på Västkusten och Öland. Men även här gällde fortsatt suktande tills…

Igår var det en sådan där fin höstdag innan vintern, klart, stilla och forfarande varmt. Efter morronstäd och litet jobb, dristade jag mig en tur till Saltholmen, förbi Sahlgrenska via Slottskogen och Mariaplan så sista köret Kungsten – Kärringberget – Långedrag. En dryg trekvarts fin cykling.

Men jämmer och elände hade glömt handkikaren, dåligt omen? På den jättefina utsiktplatsen monterade jag upp tuben, kanske någon kvarbliven alka på det lugna vattnet i alla fall?

Mest ejdrar, skrakar och skarvar. På ett skär låg en hel massa knubbsälar och en annan simmade i sundet ut mot Brännö. En sjöorre och en gråhakedopping vaskades fram. Så plötsligt lätt hjärtklappning när en tornfalk svepte förbi. Blev litet på alerten och spanade in ytterligare tornfalkar och hur ängsliga kråkorna verkade vara, särskilt ute på Brännö.

Och så något stort tungt som viftade förbi vid nordostligaste hörnet. Hårdkoll och efter en liten stund ligger en mafsig falk hitom ön men i riktning mot samhället – JAKTFALK!! Den flyger snabbt söderut och gör sedan ett litet jagande efter måsar vid ån söder om Brännö.

För någon vecka sedan har en ung jaktfalk setts alldeles nära på Galtarö och på Rivöfjorden. Själv har jag från exakt samma utsiktspunkt sett jaktfalk för några år sedan. Till slut knöt jag ihop säcken, men det var “bara” en av fem rapporterade jaktfalkar i södra Sverige denna dag, fyra i Halland!

Vaknade sent, 0555. Hann precis upp till sjövädret för min klocka är 2 min tidig. Valde mellan frukost och gympan. Blev gympan, ett äpple och morrontoiletten. Kände av målararmen.

Anders fick vänta på att jag riggade hockygröten för idag och 2 dagar framåt. Tjyvläste några rader i senaste deckaren – Donna Leon, som jag återkommer till.

Idag ny strategi – Anders klistrad 2 m vid min sidan. Bättre upptäckarpotential och kvalitetssäkring men sämre tur idag; dock ärtsångare, järnsparv och gärdsmyg.

Ånyo pockar och lockar Donner. Mkt bra med ekonomin och Petra.

Hemfärd och tämligen nöjd. Bra tryckare redan i Klinteviken, en småfläckig springer mellan benen på en hager. Räcker det för en liten belöning till kvällen?

Klämmer en rödstrup bakom tinnitusen innan Västris och minst 100 ljungpipare. Nu skall det väl ändå…?

Tufft travar jag så upp till Paviken. I just den där knäckepilen flirpar det till i rakt motljus. Ger mig inte jobbar mig fram, efter en kvart – äntligen där kommer den i kikarsiktet EN MINDRE FLUG och strax därpå EN TILL. Så samma flirpande. Tur, intuition??? Mesar, trädkrypare och kungsfåglar flirpade också runt.

Nu känner jag mig värd den Glengrant som smeker min strupe!

Aj, aj idag var det höstdagjämning. Tjyvstartade igår. Dagen vaknade ganska kulet men jag på alerten. Anders som brukar få invänta mina sista bestyr, både nämnda som hockygröten, mailkoll och pådragning av fantomendressen som onämnda-hmmm!

Tog nygamla cyklen med upphissad sadel. Nästan i klass med min Skeppshult elite. Bara handjagarn. Typisk fast attack.

Typiskt nog blev det så att jag lämnade Anders att bevaka det obefintliga sträcket och fick “mouth-watering” obsar på en flock på 30 steglitsar där en plötsligt uppdykande stenfalk reducerade flocken. Sedan en “stunning” videsparv med tickande läte och vit undersidan mitt i en flygande flock sävsparvar.

Anders tog litet revansch senare men ändå!

Efter detta blev hårdköret på Donner inte så hårt. Dock, dock vad bra vissa är.

Avslutades med att Zacci matade mig med ägg i telefonen. Jag längtar så det gör ont!!!

Höstdagjämning! Passar bra att starta. Vet dåligt hur jag gör men lika bra att släppa taget och störta sig ut i cyberrymden.

Dimma och en timmes längre morronsömn. Alert cykling ut till fyren efter blandad gympa Paolo R/Yoga och hockeyfrukost.

Bra tryck! Inledde med en ensam bändel. Vimlade av av lövsångare, stenskvättor, svartmesar , störra hack m.m. Kul med ngn mindre hack.

1100 kom Anders och vi tog tur till Paviken. Klämde ngra Gotlandsarter som smådopping och rörhöna. Varför undrade vi och njöt mer av en kungsörnsduo som lekte i luften. Den äldre litet mindre och mörkare hanen hetsade vi till större skrik – HÖ!

Sedan stod jag uppspetad i tre timmar på en stege och rödmålade sommaridyllen. Det svajade betänkligt och jag hade inte samma tur som igår då tre sena ortolaner passerade.