Olof Armini om fåglar och natur

Inleder med några ord kring Torsten GP som signerat den fantastiska bilden på de rödhalsade. Kan vara på exakt det stället vi såg dem först. Och omgivna av samma(?) vitkindade.

Träffade TGP första gången i början av 80-talet då Juppen, David och jag stövlade runt på den fasta kalkmyren i norra Fardume. TGP gjorde sammalunda och i den fantastiska sommarnatten upplevde vi gemensamt dippen på dvärgsumphönan som skulle spela där. Året därpå hörde TGP till dem som fick njuta en av Gotlands första kryssbara fjällgäss på Svältholmen. Jag hade upptäckt den flygande vid fyren en dimmig morgon, som denna.

TGP har vid sidan av ett envetet uppbyggt kunnande och en inneboende talang, vad som skulle kunna benämnas fågelskådandets “DET”, att upptäcka och hitta så att medskådarna inte riktigt hinner med och ibland gör inte fåglarna det heller. Beundrarna talar om övermänsklig begåvning, att höra och se det andra inte förmår, medan de missunnsamma flyr till skådandets slasktratt “stringen”.

Själv vill jag rekommendera en intervju med den sympatiske Messi, “världens bäste fotbollsspelare”. Det gäller att välja rätt verktyg ur sortimentet vid rätt tillfälle. Det finns tusentals spelare som springer lika fort, chippar lika bra, slår till bollen lika precist och hårt, men hur många gör 4 mål på Arsenal i en avgörande kvartfinal i CL??

TGP tittar åt rätt håll, går i rätt dunge, fokuserar på rätt saker och har verktygen som krävs, enkelt – kanske men ändå få förunnat. Själv framstår två av hans obsar som min signatur på honom. Gotlands första rödstrupiga sångare på Sudret. Fick aldrig se den själv men hela “storyn” är som en spännande deckare. Lika fascinerande är den fjälluggla han hittade några år senare i hemtrakterna kring Furilden. Den dök senare upp på Östergarns Utholme och den fick jag faktiskt se – från land.

Så tillbaks till gässen. När man går igenom foton på rödhalsade gäss i Svalan ser man förhållandevis får åldersuppgifter typ 2K eller ad. Alla ser så färggranna och adulta ut!

2008 på sommaren dök det upp en ensam rödhalsad med vitkindade gäss i Göteborgs södra skärgård. Debatten gick hög om spontanitet och då ansågs åldersbestämningen av intresse för sannolikhetsberäkningarna. I sanning var det nog vissas förutfattade meningar som främst formulerade dessa beräkningar! Med Uno U i spetsen gjordes föredömliga analyser av foton. Mattheten resp glansen hos vissa fjäderpartier, framförallt huvudet (distinktare med bjärtare färger hos adulta) och pennor (svartare/glansigare hos adulta).

Tillämpat på “våra” gäss fick jag någon gång för mig att två var litet distinktare tecknade och svartare. Det skulle stödja Lennart Ws teori om en familjegrupp. Men så ändrade de vinkel och alas. Vid analys av foton från Svalan upplever jag samma problem.

En annan skillnad som tas fram är att adulta bara har två distinkta, vita vingband medan yngre fåglar uppvisar ytterligare några, diffusare band. Vet inte om adulta kort under ruggningen kan uppvisa dylika “extra” band. Identifierar man utifrån detta blir det aningen lättare med åldersbestämningar i fält och på foton. Titta tex på den här länken http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/154947.jpg

Den föreställer den rödhalsade i Petesviken i somras. Fågeln uppvisar diffusa rester av vita täckarbräm framför distinkta vita vingbandet vilket skulle tyda på en 2k fågel. Eller den här länken http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2008/large/95625.jpg

Detta är en åldersbestämd, 2K rödhalsad gås i maj i Ekoparken, Stockholm.

Så tydliga band fanns också på åtminstone två av “våra” rödhalsade och jag tror på alla, för jag att kan inte säga att jag såg någon som saknade sådana här extra tvärband.

Till slut när man tittar på bilder i Svalan verkar faktiskt en del benämnas adulta fastän de har extraband – felbestämningar???

Så till TGPs blågås. Vi hittade som sagt en hybridgås som i förstone mest påminde om en blågås. Kan ju vara samma som TGP i “brist på annat” lagt under den rubriken. Kolla bara bilder på Svalan och det vimlar av hybrider med beteckningen blågås. Den här fågeln var en ganska “stubby” gås med gula ben och liten klen näbb, helmörk med litet ljust i spetsen. Har den tamurspung är kejsargås en allvarlig kandidat och näbben “vibbar” åt någon branta-gås. Dräktmässigt blågås som nämnts eller kanske stripgås kan vara en part? För kul denna helssäkra hybrid

 http://www.flickr.com/photos/14195020@N08/4072009395/in/photostream/ 

Och här med en av föräldrarna

http://www.flickr.com/photos/14195020@N08/4072009405/sizes/l/

Observera att den inte är ringmärkt!!!

PS TGP ringde från Östersund och tillstod att han använt samlingsbeteckningen blågås och trodde vi sett på samma gås. Vilket ytterligare höjer värdet på obsen!

Mycket riktigt fortsatte det!

Janne J och Per-Ola, båda med rutin på Lesser Spotted – PO tom från Bosporen – jagade ut på Tofta skjutfält efter Mattias Gs föredömliga larm. Och fick se örnen, efter beskrivning samma fågel som jag såg, som åter var i sällskap med havs- och kungsörn. Platsen ligger halvannan mil NNV från där jag såg den sist, vid tolvsnåret. Janne och PO hade den på skjutfältet 1430.

Samtidigt och helt ovetande genomsökte Anders och jag “brottsplatsen”. Med fingertoppskänsla hade Anders kastat fram en alternativ strategi – att dra upp till Tofta. Så dax, när vi stod i Pavikens östra torn och mobilens display visade “urgent message Jan Janthe”! Nå, åtminstone jag kunde kosta på mig att inte vara missunnsam.

Blir så en första summeringen. Kan bli mer om vi får en fortsättning. Vi börjar i den änden.

Mindre skrikörnar börjar anlända till Estland i början av april (De första större är något tidigare och kommer i slutet av mars). Av många skäl är de inte särskilt hågad att passera stora vattenmassor. På sin långa flyttväg från och till Södra Afrika väljer de de smalaste sunden, Bosporen och Suez.

I Sverige kan man anta att det sker ett visst influx på våren av gamla och halvgamla fåglar via Danmark över Öresund eller från Skagen till Norge och vidare över Kölen. Mönstret är ett ganska sent uppdykande från mitten av maj och framåt. På hösten borde i alla fall 1K-fåglarna vara av Baltiskt ursprung (dom korsar i så fall Östersjön!), vilket stämmer med “timingen”.

I det här fallet tror jag på en Baltisk fågel som irrat sig ut över Östersjön och hamnat så rätt som möjligt. Dis, dimma och ostlig vind har varit legio. Den har en stark drift att flyga vidare som motverkas av rädslan för vatten, men sannolikheten att den blir kvar är mycket mindre än för de halvgamla örnar som irrat sig hit litet senare på våren från “andra hållet” – tyvärr! 

När det gäller bestämningen så tar jag hjälp av länkar till bilder jag hittat på nätet och hyggligt kan visualisera min beskrivning. Det skall dock poängteras att det inte rör sig om den här örnen!!!

Först när den upptäcktes befann den sig på uppskattningsvis 1,5 – 2 km avstånd. Innan jag såg den hade jag tubat in två kungsörnar i samma termikområde. Hög luftfuktighet på fm gjorde den bra sikten aningen ostadig. Då reagerade jag omedelbart på en liten örn (jfr kungs-o havsörn), kompakt, mörk och med markant “hängande” vingar. Dom här två länkarna kan väl illustrera detta:

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/135095.jpg

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/135097.jpg

På den undre bilden finns en ormvråk som jämförelse. Jag hade kungsörn istället och då var storleksförhållandet det omvända. Kungsörnen delar dock ormvråkens uppställda vingar istället för skrikörnens kupade.

När ljuset kom rätt och den lade sig i rätt vinkel kunde man även på mycket långt håll se översidans ljusa täckarfält och det ljusa huvud. Ryggen kunde också på litet närmare håll uppfattas som en litet mörkare sadel. De vita teckningarna är trots allt litet mindre på en gammal fågel och var inte helt lätta att annat än ana på det här hållet.

Mycket nervöst när den några gånger höll på att glida bort i fjärran. Hjärtat bultade när den tycktes närma sig men så vände den på något dumt vis. Den nästan timmen jag stod där kändes som en tuff halvlek i fotboll – för en sextiotreåring.

Så kom den stadigt head-on och jag bad en tyst bön, blinkade bort ögontröttheten, andades lungt. Den vände upp sig, visade först undersidan och gled sedan sakta ned och bakom skogen vid fågeltornet på andra sidan, ca 700 m bort. Jag hann få se översidan mycket bra och de vita teckningarna, handbasblafforna och hästskon över stjärtbas/övergump satt som smäck! Åter några bilder som får illustrera:

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Aquila_pomarina_orlik_krzykliwyAM.jpg

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/138711.jpg

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/136395.jpg

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/138710.jpg

Den sista bilden visar ljusare täckare och mörkare pennor. Med litet bättre ljus ses detta bättre.

Jag vill framhålla tidens betydelse, att man kan kolla och kolla igen, dräkt, storlek, proportioner… Finns mängder med fallgropar annars. Mest närliggande är avvikande eller missbedömda kungs-och havsörnar eftersom vi har så gott om dom. Havsörnar ter sig ofta “sluggish”, ensfärgade och hänger med vingarna. Och vi som är gamla i gården minns “hängvinge” på Sudret, en liten hane kungsörn som fick mången tillrest skådare att rapportera Gotlands då första skrikörn!

Men å andra sidan om man står och sliter i en trekvart och har sett mängder med mindre skrikörnar så nära som i Sverige och i Estland och dessutom sett tusentals i Bosporen och längs Riften i två års tid, så borde…

Som litet kuriosa och nostalgytrip kan ju nämnas att 1992 sågs första “godkända” mindre skrikörnen på Gotland. Jag fick det stora nöjet att förevisa den för hela tjocka släkten vid notoriska rovisplatsen, Hamratippen! Ingen i sällskapet tyckte den gick upp mot andra begivenheter, röda kustsnäppor, pampiga kungsörnar, läckra aftonfalker och den goda Guteglassen vid Majstre. Trist fågel!

Samma år fastän att halvår tidigare hittade Tudde, David och jag det ca 5e fyndet av mindre skrik i Nepal utanför Kathmandu. Vi förmodade västligt ursprung och inte den sällsynta rasen/arten Indian Spotted Eagle, Aquila (pomarina) hastata, som är stationär från Rajastan och söderut i Indien.

Dippen på Mästermyr smälte ned litet, inte pga allt fluidum från Hemse, men såväl Juppen som pastor Bimbi hade missat med än förargligare marginal. Alltså en liten varböld!!! Vad/vem…?

Bloggaren har som vanligt kaxat och sedan kung Bores ankomst aviserat ett influx av bla alförrädare till landets ostkust. Det har hittills blivit en tunn sanning. Jag skyller på den ovanligt varma Östersjön med isläggning bara till linjen Sth-Finska viken. Is på Rigabukten är crucial. Å andra sidan tändes en hoppets låga när en alförrädarhona dök upp i Nynäs i mitten av mars. Än mer “räddande” har varit 650 bergänder, en annan art jag svamlat om, i Klintehamn och naturligtvis alförrädarhanen på Rivet 27 mars, en upptäckt som anfördes av superlegenden Stellan H och med superfältreportern David L med sin vassa kamera

Istället drog Anders och jag höga växlar på att räkna ut ejdrarnas framfart med “target praktis”. Hade prickat rutt och tid, när eländet behagade ta vägen rakt upp förbi Landsort istället för att välja den “naturliga” vägen Karlsöarna – Västergarn – Halls huk. Efter dessa ko-slag, dags att ge upp!?

Tisdagen 30 mars med hyggligt sträck av ejder och sjöorre plus några lommar. Och –

pilgrimsfalk och två havsörnar –

som jagar upp åtskilliga hundra vitkindade. Och där reparerar Bloggaren sitt rykte och plockar en fjällgås som sedan har en magnifik flyguppvisning, länge och stundtals hyggligt nära. Fenologirekord med 2 dagar för Gotland. Nämnde Stellan H hade en den 1 april 1991.

Den visar upp ett litet konstraterande mörkt huvud på kort hals. Klen näbb, brant panna och stor bläs upp över hjässan. Mörka. spetsiga vingar som förs snabbt. Sparsamt med svartaktiga markeringar på buken. Liten i jämförelse med vitkindade.

Mästermyr känns litet trög. Höga förväntningar.

Med Anders och Lasse från Naturmorgon för att skåpa in tornuggla. Blev förvisso en vaktel men…

Med Janne J och hans chaffis för att skåpa in tiotusen vitkindade, rödhalsad – och – narda!

Dåliga vibbar med Anders i fredags. Lasse T for runt utan att kommunicera. Hade något på G!

Visst både svarthakad busk och glada – tvi vale. Vi tröstade oss med fint kaffe i Ronehamn, “glasbanken” i Hemse och

Allmännt

Litet vårtrött och halvdeppig över vad som som ses överallt utom… Taigatrastar, vittrutar m.m.

Nåväl, har fått två bländande promenader i Änggården, 5 och 7 mars. Sol, stilla och några grader kallt så att skaren höll för små sidekicks. Och några rara obsar. Den femte fint med tjoget mindre korsnäbbar i lärkarna vid ljungheden.

Mest 2K-fåglar och en mycket fin vingbandare, en hona som gjorde skäl för den artstatus, Loxia rubrifasciata, dessa individer hade på 1850-talet! Lär förekomma en på tusen med hyggliga vingband. Kul nog dök det upp en bändelkorsnäbb, en ung hane, så att jag riktigt kunde gotta mig åt fin jämförelse på vingband. Bändeln har ju ett triangelformat bakre vingband med basen in mot ryggen, en avgörande karaktär i kniviga fall.

Plötsligt flög alla korsnäbbar iväg, kanske skrämda av den sparvuggla som visslade något senare. Den 7 såg jag sparvugglan igen men korsisarna var putz weg.

Från 1850 i ca ett sekel var korsnäbbarna tre arter. Så tillkom Scottish Crossbill Loxia scotica, för att man inte kunde bestämma sig om en population i Skottland var mindre eller större korsnäbb. Nuvarande taxonom/genomtryck kommer säkert att medföra många nya arter, något jag tidigare varnat för. Lätt att man flyter över i nya definitioner med okontrollerbara följder. Samtidigt är jag helt med på nytänk.

Suktare

Så kom detta från Anders och Gotland, utsikt Kronholmens fyr

Observera att det sitter en pilgrimsfalk och två havsörnar i trädet samtidigt som fyra havsörnar träter kring landstigningsförbudsskylten! Och på tisdag går flyget direkt Visby – Om inte dimman!?

Fönsterblecket

Med dessa bilder på näthinnan trimmar jag de violblå i en yogaövning. Klockan är 0630 den 9 mars. Samtidigt som jag brassar frukosten – hockeygröt, vanlig gröt, fruktsallad, mandlar, juice och grönt té – spanar jag ut över sta´n mot Delsjöarna. Lätt kalabalik bland gråtrutarna och något kompakt paddlar på väldigt energiskt. Sliter åt mig Zeissen och avbryter “solandningen”.

Herredjävlar, en pille med en trast/duva i klorna. Förra året över Buckingham palace och nu från fönsterblecket! Detta är fågelskådning à la Anders bilder.

I ren eufori drar jag så en livsfarlig cykling ned för Joberg-Avenyn över Göta älvbron längs Hisingssidan till Rya. Strosar runt litet och knallar upp på lilla utsikten över de väldoftande reningsdammarna. Svartfåglarna drar runt och härligt en fint “renrasig” svartkråka på supernära håll, dessutom årsning av forsärla.

Nästa morgon repriserar jag bestyren, men litet tidigare. Eva har obligationer på Donner. Tar första yoga-andningarna redan strax före 0600. Kol mörkt men något flipprar på näthinnan. Stirrar ned mot den gatlyktebelysta snön – hej-å-hå – en kattuggla forsar iväg med en liten råtta i klorna.

Året startade fint. Tänk att på gångavstånd ha pilgrimsfalk, berguv, pilgrimsfalk, kungsfiskare, havsörn – och ringand för att nämna det gottaste. Nå efterhand har det tunnats ut och nu väller rapporterna in österifrån, inte bara vittrutarna i Visby utan runt Klinte och Västergarn, pilgrimsfalkar, rördrommar, vattenrallar, skäggmesar.

Och vad kan vi förvänta oss om havet fortfar att vara öppet? Vecka nio, sportlovsveckan på Gotland, det var “timen” för arktiker som alförrädare att dyka upp, åtminstone vargavintrarna på 80-talet. 1985 i månadsskiftet feb-mars låg en drygt 50-flock runt gofbanan och en drygt 25-flock i Djupvik!

Försökt ju också sticka ut med snön här i Götet. Titta på Anders bilder från Västergarn

Oj, oj, oj! Kan det vara vintrigare? Och vad är bakhala skidor på Safjällets söndertrampade spår mot detta?

Försökte dessutom med litet nostalgiskt vargyl, när Anders litet försynt mailade om Dalarna och skidande över färska ulvspår i -30 grader för att fälla en tjädertupp på 253 m!!!

Kan bara hoppas att … NED SOM EN PANKAKA blir i hyfsad mjuk snö, som i en av Sagfjällets branta backar i lördags –

och att den här tjädertuppen inte flyger min strupe förbi likt den förre!

Klara, kalla nätter och himlakropparnas vandringar har skänkt oss måne och månsken av sällan skådat slag de senaste nätterna.

Jag minns från tidigt sextiotal någon fin snövinter. Pappa Nils och jag hade lagt upp ett skidspår i Bolltorpsskogarna på ungefär en mil. På den tiden gick det att skida från GustavAdolfsgatan.  Alltså bara spänna läderremmarna om pjäxorna utanför dörren och dra iväg på brädlaggarna genom Klämma och över Saxebäcksfälten till Laggarebacken och Bolltorpsskogarna.

Som flitig gymnasist gav jag mig ut på kvällen efter läxläsningen. Det var mäktigt nästan litet kusligt att susa fram i gammelskogen och efter en vådlig slalomlöpa genom lövslyn hamna ute på en månbelyst skogssjö. Adrenalinet pumpade upp varulvsflås i nacken men när jag stannade var det tyst så tyst! Hade man så tur så höll både bindningar och skidor och man kunde unna sig ett varmt bad och hett te och en pressad apelsin.

Drygt tio år senare flödade samma måne när jag flög, för så uppfattar jag det, fram över myrarna utanför Carlshem i Umeå. Även då jagades jag av adrenalindimmiga demoner som flydde när jag stannade. Någon gång skrek en räv och en gång knep en ljudlös uggla en sork i snön framför mig. Blodspåren fanns kvar da´n därpå.

En reminiscens av detta fick jag häromåret när jag vandrade några nätter i Estländsk vintermark, snö, knäppkyla och måne! Här dock inga skidor men istället substansiellt ylande vargar och hoande ugglor.

Var skidflykten på en månbelyst snöslätt ett minne från en förlorad tid???

Igår 30 jan ringde David och föreslog ett finurligt skidköp – eftersom Pascal behövde skidor att växa ur – eftersom det vore praktiskt med bara två par Davids och ett par nya – eftersom jag sedan länge gjort mig av med mitt sista par (faktiskt dom jag hade i Umeå!).

Igår tände jag på detta finurliga köp – på alla cylindrar.

Igår dröjde det till skymningen när jag provade ut ett par elitskidor i Sisjöns sportcentrum.

Igår spände Pascal och jag på oss skidorna och flög fram på snön över Sisjöns frusna vatten. Vi var helt ensamma förutom en enorm måne och om vi tittat noga planeterna Mars, Jupiter och Saturnus.

Och förstås flåsade några ulvar oss i nacken liksom vi förföljdes av ett underligt ljusfenomen. Stannade vi var det bara tystnad, en tystnad som förtog bruset från Mölndal och Göteborg.

Minnet av när Nils och jag stormade fram över Dammsjön hängde över mig likt månen. Nu när Pascal och jag pressade varandra i parallella spår.

En 64-åring kan fortfarande bli mångalen – och lycklig!!!!

CAB har sitt ursprung på den svenska Västkusten. Redan under 50-och 60-talet gjorde de sig kända för sina blixtrande attacker främst inom fiskeri och segling. Gruppen består av fyra bröder i klanen Armini. Äldste bror och numera klanhövding är

många gånger ifrågasatt. Men än så länge har han avvärjt alla blodtörstiga attacker mot sitt ledarskap.

Hela Göteborg darrade när de plötsligt återuppstod vid sekelskiftet. Den första attacken ruskade om i hela fågelskådarsverige, som så långt varit förskonade.

5 januari 2005 drog tre fjärdedelar av gruppen iväg i Attepluttens cab. Ivve hade en välladdad bandyportfölj, det enda Atteplutten accepterade medan Rocken var litet opasslig och laddade hemma på Burggreven.

Lervik var första attackpunkt. Lugnande besked när vi ankom, ismåsen var bara ute på en liten fisketur. Hövdingen spanade raskt in den på redden. Övriga besättningen var cool och grävde ivrigt i portföljen. Det var sista sighten på ismåsen någonsin. Hövdingen något irriterad men de övriga belönades istället med vitnäbbad islom, havssula, stormfågel, tretåig mås och allehande alkor. Här något av vad som gjort CAB så framgångsrika och fruktade, att snabbt vända en miss till framgång och sedan förvandla missen till liten och framgången till stor!!!!

Märkligt nog anförde Atteplutten kejsarörn som enda dragbara art. Just denna dag rapporterades en kejsarörn från Lis mosse. Hövdingen visade här ledaregenskaper genom att avstyra ett vanskligt drag som skulle äventyra bunkring vid lämpliga vattenhål inför kvällen. Han fick dock utstå kritik för detta och att han haft kejsaren på längden och tvären under sina fälttåg i Asien och Afrika. Kupptankarna avstyrdes lätt vid drinkbordet senare på kvällen.

Via Bassås med spetsbergs-och tundragås samt fjällvråk bunkrades det på Klippans bolag och nästan samtidigt klippte vi den svarthuvade måsen. Därefter stor segerfest på Burggreven. 

För att fullborda attacken jobbade hövdingen på tredje bladet i fyrklövern, Ricky Rock. Rocken var länge opasslig i vinterkräk men…

29 januari 2005 skumpade vi nedför Bruns backe med cykelväskor fyllda av glögg och romtoddy. Redan i Prästabäcken forsärla så fjällvråk och råka. På Marholmen klarnades blickarna av de välblandade vätskorna så att vi kunde spana in svartnäbbad islom och toppskarv.

Avrundade så med svarthuvad mås i Klippan och vitvingad trut i Fiskhamnen.

Hela gänget utförde så en mindra attack mot Gullbergsvass 21 januari 2006. Den får mer ses som en liten trevare innan en större Jamboree på Burggreven, men gav ändå salskrake. Linnés favorit och smådopping.

26 september 2009 visar gruppens explosiva potential. Hövdingen sökte Rocken och grävde fram honom under Gasklockan och pilgrimsfalken, där han lät det vatten som han nyss inmundigat som eldvatten. Ny attack mot Mariakyrkogården, några överflygande spetsbergsgäss och faster Ruts ande och en kontemplativ stund med rom spetsed med smoothie.

19 januari iår. Bara två i gruppen, Ivve och hövdingen. Men har framgångarna växt gruppen över huvudet?

Hövdingen dirigerar Ivve att ta vagnen till Ullevi Norra. Uvarna på plats igår. Själv kastar han sig dödsföraktat nedför Eklandabacken i halkig snösörja. Spanar av Götets stolta stadion och känner den tomma sugande känslan. Samtidigt blippar mobilen och en snabb blick över autostradan och där står en skummis och hänger vid Mariakyrkan – Ivve! Litet vink så förenas gruppen. Hövdingen lägger skickligt upp snacket för en dipp, men tar en tur uppför Ågatan. Ullevis vågade vågor öppnar upp för insikt och – goody! – där sitter en av uvarna.

Fälttåget går vidare förbi fallen vid JX mölndalsån – fattighusån – kanalen. Där ligger mignonganden. Ingen är ofelbar så hövdingen utbrister, en “good-luck-charm”. Ivve blir märkbart slapp – inte bra.

Mycket riktigt Gasklockan passeras utan pilgrimsfalk. Men hövdingen anar inte oråd – ännu. Börjar beta av viggarna i älven. Byter position, tittar längre bort, springer nästan!!!! Djupandas enligt yogainstruktioner. Arbetar upp gruppen på lilla Marieholmsbron, försöker prata om annat, blir allt mer osammanhängande. Ivve visar teamstrongness och börjar prata om fina obsar på smådoppingar och rörhöns och berömmer kulturbegivenheter som sexnästen och knarkkvartar.

Hövdingen får så in något, men blir darrig och tappar nästan kikaren i vattnet. Skyndar tillbaka till position nr 1. Där dyker en modern Durango upp och just som hövdingen tänker förevisa en brunand innan skamlig reträtt sliter denne åt sig kikaren och konstaterar falsklarm. Hövdingen mobiliserar det som gjort honom till det han är, tar varsamt tillbaka sin kikaren och förkunnar lungt

RINGANDEN

Friden och förnöjsamheten sänker sig över alla! Alla upplevelser höjs flera snäpp!

Gruppen visar här sin oövervinnliga styrka och som för att sätta punkten över i:et höjer Ivve blicken, “något intressant!?”.

En gammal havsörn!!!!!!!!!!!

28 februari 2001 och jag svettades på Bromma, försening med en halvtimme. Ringanden som birdfinder n:o 1 i Götet Uno U “tillfälligtvis” råkat på hade envist hållit sig kvar. Nervöst knappade jag ideligen in C-3:s alarm men dagen var dyster med lätt snöglopp. I lätt skymning sliddrade jag i modden ner till Säveåns mynning. Hopplös dipkänsla när jag spanade av kajen och mynningen – bara viggar m.m.

Kastade mig in i sexsnåren uppströms Marieholmsbron. Halkande över kondomer och annat snusk fick jag vittring på tre vigghonor som sov i åkanten. Plötsligt alerterade jag dom litet tillräckligt för att stora lycka få ett efterlängtat kryZZ. Ringde Janne J i stor eufori!!!

Hanen i år var betydligt lättsammare. Men ändå gav han mig några tankeställare. Sidan var betydligt mörkare grå i vissa ljus och vinklar än jag någonsin tänkt mig! Då blev kontrasten mot den vita bröstsidan en mycket bra fältmässig markör. Har i princip plottat fågeln på den karaktären alla gånger, ibland med bara ögonen. Syns hyfsat på Björns bild, men är ofta än mer markerad. 

Annars är det intressant att namnet Ring-necked Duck, Aythya collaris härrör till ett fältmässigt värdelöst brunskimrande halsband. Många har överfört “Ring” till de två ringarna kring näbben, den bakom svarta näbbspetsen och den runt näbbasen. Här har vi väl den fältmässiga artdiagnostiken.

Plus kanske toppen på huvudet – inte tofs. Och då kommer vi in på jämförelse med viggen. Några subtila skillnader är en i vissa ljus mer “dull” rygg, litet kortare kropp, prop större huvud och näbb! Jag har fått hjälpa många att hitta, men som sedan tyckt den varit urenkel!

Det finns en diskussion kring ålderna. Rent sannolikhetsmässigt är 2K givet. Detta förstärks av de bruna inslagen på flanken som ses på Björns foto. Till yttermera tycks flera stabila auktorer inte darra på manschetterna utan anger 2K.

Själv darrar jag på manschetterna! Se på länkarna nedan som anger en adult vid samma tid. Eller den vänstra bilden av av David L, en av mina absoluta fotofavoriter hur kunde han åstadkomma detta!!??? Här ser man tertialer som verkar väl välutvecklade eller är det tvärtom??

Avgörande är, hur länge kan man urskilja en ickead! 

Länkarna skall föreställa samma adulta fågel och är tagna första januari.

http://www.fyldebirdclub.org/images/RND-Fleetwood-217w.jpg

http://www.fyldebirdclub.org/images/RNDSP%20(10).jpg

Tittade på den idag tillsammans med minst tre smådoppingar.

GOTT NYTT ÅR

Våren 1974 och jag provade för första gången den japanska bärselen på långpromenad med David. Någonstans mellan amningarna för han var inte tio månader gammal. Vi gick upp på Safjället. ditlockade av Kristina R som sett tre älgar på en morronpromenad. Väl där rastade vi vid “Brachy”-sjön. Trots inga älgar ett magnifikt nostalgiminne.

Igår den tionde januari åkte tre av barnbarnen skidor på den frusna och snötäckta “Brachy”-sjön. Den yngste är fem år och det är den vita schäfervalpen Lisa som är jämngammal med David då. På fågelsidan årskryssade jag tofsmes. Fö tror jag att man kunde obsa de tre mesarna ur “fastlandsbagen”, tofsmes, tall-och entita då. En utopi idag.

När det gällde årets artrace är jag också belastad av minnen. Två gånger har jag startat året i skuggan av den Östafrikanska riften. Båda gångerna har härjats av hyfsade vinterregn så det har tagit ett par dagar att uppnå 200 arter!! På gångavstånd från vårt hus i Shinyanga secondarys campus.

Två gånger har vi, David och jag uppnått 100 arter före klockan 12 på nyårsdagen. Den 1 januari bodde vi i en lada i nationalparken Kam Sam Roi Yot strax söder om Hua Hin i Thailand och redan medan det ännu var mörkt höll jag på att kliva på ett piggsvin. Via allehanda godsaker som videsångare, större skrikörn och tereksnäppa landade vi litet överraskande med spovsnäppa som art 100 med god marginal till klockan 12.

Den 1 januari 1992 hade vi sällskap av Tudde och bebodde två hyddor i Nationalparken Chitwan i södra Nepal. Inledde med en gråsångare innifrån pissoaren och en fältsångare utanför (duo-klassiker à la Gotska Sandön!). Sedan fick vi sällskap av en lindrigt nykter guide. Så vilsen att Tudde höll på att kliva upp på en pansarnoshörning i tron att det var en stor sten. Nåväl med något knappare marginal till klockan 12 än 1988 men inte mindre överraskande blev en helt vanlig havsörn art nr 100, när den kom seglande längs Raptifloden.

Inför årets fågelracande gjorde jag ett illavarslande gott genrep på nyårsafton. Fässberg hade varit tungt eller rättare är väl alltid tungt. Cyklade runt litet grann och spanade in vitkindad gås, sädgås, 2 blåhökar, flera starar bland björk-rödvingetrastar och en svartkråka. Lägg härtill alla trastar, bergfinkar, grönsiskor m.m. genom att bara titta ut från våningen.

Med seg bävan vaknade jag till liv på nyårsdagen. Medan raketröken skingrades glodde mina blodsprängda in en hygglig “bag” från köksfönstret, rödhake, gärdsmyg, rödvinge, bergfink m.m. Framåt tolvsnåret kände jag mig redo för en attack mot Fässberg. Litet rutinmässigt gick jag in på datorn och club300.se, JÖTA PETTER.

Men javisst, västgötarna har alltid ett Nyttårsrace och det var Ulf L som slagit till, sett något mysko och satt spiken i kistan efter en halvtimmes väntan. Minns Ulf L från Apelviken häromåret. Hade dragit dit Lars Ulta för att kryssa. Dött om mongolpiplärkan och tjogtals skådare drog hektiskt runt. Alla utom Ulf som tryggt spanade i gräset nedanför en husvägg – där sågs den senast för några timmar sedan. Efter en halvtimme hade jag försett Lars Ulta med två nya kryss, vattenpip och vinterhämpling plus ett antal kilometer i benen. Återvände alltså till Ulf för att ge upp mongolen och säga adjö. “Det rörde sig i gräset för en stund sedan”, Ulf optimistiskt. “Uhum” jag medlidsamt. Någon minut senare visade mongolpiplärkan upp sig i all sin prakt och Ultas tredje kryss denna dag var ett faktum.

Den här gången var det en ringandhane i Säveåns utflöde i Göta Älv vid Gullbergsvass. Med adrenalinet dunkande i ådrorna drog jag nedför Avenyn. Cykelpolisen hade inte en chans om de tänkt sig en nyårsbonus. Under bron , längs älven förbi Gasklockan där pillen kollades i full fart. Vid kajen hukande med blomman vid sidan och vapnet skjutklart Björn D. Den eminente skådaren och fotografen som också får illustrera detta.

Runt kajen vimlade det sedan runt fjällvråk, havsörn, smådopping, några kungsfiskare mm Så nu undras om inte detta blev en all-timer i Sverige!?

GOTT NYTT ÅR