Olof Armini om fåglar och natur

Twitching, bonga, artjakt – kärt barn…!

Nämns ofta med en litet nedlåtande ton av – faktiskt! – FÅGELSKÅDARE.

Tror mig aldrig ha träffat, inkluderar mig själv, en fågelskådare som inte twitchar, bongar, artjagar.

Många som förnekar det, och ser sig istället som ekologer, ornitologer, zoologer, naturromantiker, livsnjutare.

Själv twitchar, bongar, artjagar jag –  och är fågelskådare.

Började i 5-årsåldern när mormor stod för barnpassningen med sitt väninnegäng.

Hon kunde inte spela hela havet stormar eller landhockey i barnkammaren så det blev leksaksaffären på Kungsgatan.

Kanske ett stillsamt kortspel, föreslog expediten? “Löjliga familjen” slut, men här ett om fåglar.

Så inleddes twitchandet, så många som möjligt “till varje pris”! HÄRFÅGEL  blev favoriten, i familjen praktfåglar. Mormor med väninnor hetsade – oj va´duktig!

Pappa hade svårt med långsynen, när vi kryssade Västkusten på 50-talet med Silo. På pass med labbar, knipor och pilgrimsfalk vid Borgilabergen – twitchern, bongaren, artjägaren – äldste sonen förståss!

Eller – när Valle och jag vaknade i Isabella Boywarden efter en natts rumlande på Ramblans i Barcelona på 60-talet – Härfågeln på motorhuven – stum und drang och grym lifer.

Och 65 år senare Sibjärnen, satt som härdat stål med Anders på Gotland.

Därför kan London upplevas som fågelkortspelet, mitt fågelliv! Finns fågelskådare där som följer fågellivet lika levande som när jag jagat runt på Serengetis savann, i Himalayas berg, i fiskekutter på Benguelaströmmen…

Tog alltså tillfället i akt att artjaga, om än ibland vingklippta parkrymlingar. Kom ihåg att sannolikheten väger över för var och en av “våra” exotiska wildfowles att de härstammar från typ Slimbridge i England! Dessutom finns en , om än mikroskopisk, sannolikhet att fågeln är “vild”. Eller vad menar man med det??? Fasaner, Kanadagäss eller Fjällgäss/Pilgrimsfalkar/Vitryggade hackspettar!?!?

Kanske mina på Island kryssade – Kamskraken och Buffelhuvudet – syns på den här bilden från Regent´s park. Eller deras mammor, pappor, syskon??? Alldeles säkert genetiska anförvanter och väldigt lika!

Nu lugnar vi ner oss och tar en kollektion artkryss på Londonlistan.

LONDON 17/9-24/9 2016

Helt galen tid att lämna Sverige för London! Men som alltid det är aldrig fel att vara  litet galen.

Fanns mängder av intressanta fåglar som många gånger rörde sitt fritt mellan de olika parkerna. Själv rörde jag mellan Regent´s Park och sammanhållna komplexet Hyde, Kensington och St James Park. Låg på promenadavstånd från vår bostad i Belgravia, en knapp timme till mest avlägsna Regent´s Park.

Massor av platser som vibrerade av (kultur)historia, forntid, nutid och framtid – härligt!

Jag utgår från Fågelguiden av vad som kan vara intressant

Black Swan, Svart svan (Cygnus atratus), 1 hane frittflygande och häckande(?), alternerade mellan St James park och Hyde park.

Ross´s Goose, Dvärgsnögås (Anser rossii), grupp i St James och Regent´s park. Observera den grönblå tonen på näbbroten och avsaknad av bred svart mungipa. I bakgrunden Ringed Teal, en sydamerikan.

Red-breasted Goose, Rödhalsad gås (Branta ruficollis), grupp i St James och i Regent´s park. För ett drygt halvsekel sedan ansåg många att “våra” Rödhalsade gäss härstammade från England.

Egyptian Goose, Nilgås (Alopochen aegyptiacus), införd och talrik.

Mandarin Duck, (Aix galericulata), införd talrik. Brudanden såg lika hemmastadd ut, men har inte samma “vild”status, trots att även den häckar spontant.

Blue-winged Teal, Blåvingad årta (Anas discors), de flesta, men inte denne i eklips.

Baikal Teal, Gulkindad kricka (Anas Formosa), tyvärr i eklips men fina studier av honans vita näbbfläck!

Falcated Teal, Praktand (Anas falcata), bekanting från Bharatpur, ett par.

Red-crested Pochard, Rödhuvad dykand (Netta Rufina), införd numera vanlig.

Canvasback, Svartnäbbad brunand (Aythya valisineria), intressant hane i StJames som betecknats som spontan???

Redhead, Amerikansk brunand (Aythya americana), fina studier av “lifer” i Regent´s park.

Ferroguinous Duck, Vitögd dykand (Aythya nyroca), fina studier av spontan hane!

Lesser Scaup, Mindre Bergand (Aythya affinis), intressant att jag hade en gammal hane på Island en månad senare. Mer utfärgad definitivt.

Ring-necked Duck, Ringand (Aythya collaris), hane “återsågs” också på Island. Intressant med så få hybridkänningar i Londons “fågelparker”. Brukar ju alltid vara frekventa i dessa sammanhang.

Bufflehead, Buffelhuvud (Bucephala albeola), fina studier men tänk om en buffel fattade tycke för mig och följde mig till Daltjörn 10 november!!! Tredje “återfyndet” på Island en månad senare.

Hooded Merganser, Kamskrake (Lophodytes cucullatus), fin feed-back på upptäckten på Gotland och Islandsfågeln härom året.

Titta på hanen längst till höger. 2.5 2003, Cape Armini – in – reprise! Desslike flög då nämligen förbi fyren mot N och sågs länge bakifrån.

Intressant med dessa två

White-headed Duck, Kopparand (Oxyura leucocephala), 2 hanar i St James park. Kanske ett försök att rädda arten. Den anses hotad av den i Europa introducerade Ruddy Duck ( O. jamaicensis). RD anses numer som kryssbar och hybridiserar bort äkta Kopparänder. Förra gången i Londons parker flera RD men ingen WHD, men nu två fina WHD och ingen RD!!!

Massor av andra Wildfowles från hela världen, allt från genuint frittflygande, inte bara Gräsänder, Viggar mm, till om inte fastbundna så nästan.

Övrigt erbjuder också samma spektrum från genuint vilt till heltamt. Ett axplock.

Minervauggla (Athene noctua) Sågs, hördes i Kensington och i Regent´s park. Introducerades av människan på 1800-talet.

Rose-ringed Parakeet, Halsbandsparakit (Psittacula krameri) Mkt vanlig. Introducerad sent 1900-tal.

Cetti´s Warbler, Cettisångare (Cettia cetti) Hördes i vassen i N The Serpent. Spontan förekomst sedan 1900-talet.

Till slut bara rätt ur anteckningsboken oredigerat och ocensurerat.

Knölsvan, Grågås, SPETSBERGSGÅS,  Kanadagås, STRIPGÅS, CHILENSK BLÄSAND, Gravand, ROSTAND, BRUN VISSELAND, Gräsand, Stjärtand, Bläsand, Snatterand, Vigg, Brunand, Knipa, Salskrake, Smådopping, Skäggdopping, VIT PELIKAN, Storskarv, Gråhäger,Tamduva, Ringduva, SVARTKRÅKA, Gråtrut, Skrattmås, Silltrut, KUNGSFISKARE, Skedand, Rödhake, Gransångare, Lövsångare, Rörsångare, Talgoxe, Blåmes, Kaja, Koltrast, Taltrast, Dubbeltrast, Nötskrika, KAPROSTAND, Gärdsmyg, Kattuggla, KANELÅRTA.

Ser att några aldrig kom med men avslutar med de roliga EASTERN GREY SQUIRRELS, GRÅ EKORRARNA ( Sciurus carolinensis) givetvis introducerade från USA kring 1950. Dom dominerar Londons parker. Jag såg ingen RÖD EKORRE.

PS En helt normal GRAELLSII, the raptor of Hyde park.

Alla har vi väl någon gång suttit runt ett bord med kompisar och så har någon viskat i grannens öra, som denne i sin tur viskat till nästa granne. När sedan det viskade förts runt bordet har det förvandlats till något helt annat.

Detta är ett intressant fenomen som kan appliceras på språkutveckling, men aldrig leder fram till ett nytt språk.

Ett liknande situation finns i naturen när en geografiskt definierad population som vi gett artstatus utvidgar sitt område (“viskar i grannens öra”) och sedan omärkligt förändras i ytterkanten, där den fortsätter att expandera (“viskning nr 2”) osv tills den kanske återkommer till ursprungspopulationen och då förändrats så mycket att de “nya” inte vill känna av de gamla!

I alla steg hybridiserar grannpopulationerna, men i slutändan står vi med två populationer, som lever sida vid sida utan att hybridisera!

Så kan man “leka” med trutkomplexet cirkumpolärt. Börja i NV Europa med “vår” Gråtrut (Argentatus/Argenteus) gå västerut till Kanadatrut (Smithsonianus) passera Berings sund till Vegatrut (Vegae) vidare till Tundratrut (Heuglini) avsluta med “vår” Silltrut (Fuscus/Graellsii).

Är då Silltrut och Gråtrut olika arter? Det är diskutabelt. För artsugna ornitologer är det självklart liksom att helst bilda ytterligare arter på vägen. För en annan grupp, typ biokemister, förefaller det lika korkat med nya arter som att ett nytt språk uppstått runt bordet.

Var och en blir salig på sin tro och artbegreppet är ju människans eget påfund.

Glad i hågen gav jag mig alltså på jakt efter presumtiva Kanadatrutar efter fredagslögen. Och likt den berömde Killian Mullarny, som enligt D Bergmann, under en tur på Island nosade upp 4 “säkra”! – blev jag belönad.

Först den här gynnare

Men vad nu! Kan man kalla detta dokumentationsbild eller..?? D Bergman gjorde fullt klart att ingen rarris på Islandslistan utan foto eller likvärdig dokumentation. Skärpning!

Vänstra bilden är svår men den högra desto bättre. Den allra mörkaste gråtruten skulle aldrig vara så jämnt och fint färgad, mörk stjärt som flyter ihop med tättbandade undre stjärttäckare, otecknade undre vingtäckare, tydlig spegel som övergår i små men tydliga svarta handpennespetsar. Tittar man noga syns även ett distinkt avsatt ljusare huvud och tvåfärgad näbb. Men medhålles att det framförallt är helheten som gör fågeln.

Detta ute på Grandi. Litet senare inne i hamnen kommer en ny/samma individ. Tittar mest och får fram kameran för sent. Den drar iväg och förgäves försöker jag fånga den.

Ack , kollar hustaken där Daniel plåtade “den” den 22/10. Och…

Vad säga? Helheten, kraftig näbb, utsträckta vingpennor, ljust huvud.

Jag repriserar vad jag skrev 7 oktober förra året på nästan exakt samma ställe:

“Spanar över hamnen och kanonobs på 1K “SMITHSONIANUS” – om sådana djur finns!?”

Hm-nja. Andra dagen i november mest ånga ur badet. 550 m och idel avtorkning av simglasögonen, så thermal och ångande bastu.

Sådana här fuktiga, kalla dagar utan kraftig vind gör staden skäl för namnet Rökviken, Reykjavik. Ur alla varma källor står enorma “rök”pelare. Litet slött att inte jobba i Laugardalur, för en massa intressanta tättingar börjar dyka upp i staden.

Men som sagt inte så inspirerande väder.

3/11 Efter gediget morronstäd ljusnar det något och jag tar bussen vid 12-tiden till Capen.

Spegelblankt och mäktiga Snaefallsjökúl, ingången till Jules Vernes resa “Till jordens medelpunkt”. Men kraftig dyning gör det ändå lurigt att skåda. Det första jag ser är en grann BREDSTJÄRTAD LABB, 1K, som jagar runt bland stora flockar TRETÅMÅS. Rätt som det är sprätter det upp en LIRA, först en MINDRE, så också en GRÅ och en liten svart prick, en STORMSVALA!!

Valskådarfartygen kommer töffande, dom avgår alltid andra turen kl 1300, och det blir än mer liv på havet. Långt i norr tre väldiga fenor, SPÄCKHUGGARE, missas av båtarna!? Och i förgrunden tumlar en flock TUMLARE.

Mitt i hela härligheten dyker Daniel Bergmann, en av de riktigt stora fågelfotograferna på Island. Träffade honom i tisdags och kanske därför har han vågat lämna bilen och ta sig ut till Capen. Han var först att fota GRÅVINGADE TRUTEN förra året i Gamla hamnen. Den som jag lyckades fota vid Harpa på förra Islandsresan.

Han har 22/10 fotat en förmodad Kanadatrut. Jag talar om vad jag skrev för ett år sedan, 7/10:”Spanar över hamnen och kanonobs på 1K “SMITHSONIANUS” – om sådana djur finns!? Hans foto visar en 2K-fågel. Blir snack om detta i de få skådarpauserna.

Först litet rädd att allt dött och han inte skulle få se något men…

Kanske 5 olika BREDSTJÄRTADE LABBAR, alla ungfåglar, fler LIROR, både MINDRE och GRÅ. vinterns två första ALKEKUNGAR och kanske sista LUNNEN, Islommar, TUMLARE mm. Bara två Havssulor och ingen Stormfågel trots att de finns i tusental i horisontlinjen.

Daniel lämnar för jobb i Isafjördur några dagar – mäkta nöjd, säkert.

Snart mörkt så även jag ger mig. Avrundar med HEDPIPLÄRKAN, som fortfarande är kvar och en högst trolig THAYERTRUT, 2K. När man ändå är inne på spåret kanske den 1K jag fotade 25/10 2015 utanför gamla hamnen vid Harpa. HUP!

Vårt beryktade aprilväder är rena lugna gatan jämfört med hur det är här på Island. Runt ön växlar det ständigt mellan regn, stormvindar, snöoväder, ljumma vindar, solsken. Växlingarna kan ligga så att Eva slänger av sig ytterplaggen medan jag samtidigt hukar huttrande och genomvåt i en klippskreva, bara några busshållplatser från varandra.

En annan egenhet är att 7°C kan upplevas som -3°C, medan 8°C kan upplevas som 15°C!!!!!

30/10 SW kuling, täta regnbyar, ca 5°c. Inbjöd till ännu en innedag. Samtidigt lite lockande med blåsandet.

Blev en kompromiss och chansning. Verkade kört i Hlemmur. Bytte ändå buss och fortsatte till Harpa. Förankrade mig i hamninloppet i hyfsat skydd och med koll på läget. Finns alltid smått och gott för allehanda fåglar. Ejdrar, alfåglar, alkor, skarvar men förstås framförallt måsfåglar; Skrattmås, Fiskmås, Gråtrut, Havstrut, VITTRUT, “GRAELLSII”, VITVINGAD TRUT

Alltid något litet extra, den har gången en mkt mörk 1K VITTRUT, en KUMLIENITRUT och det verkliga russinet en 2K RINGNÄBBAD MÅS!

Med blodad tand men genomvåt tog jag mig ut på Grandi. Chansning att regnet skulle upphöra, vinden öka och jag torka – – och HAVSFÅGEL. Allt stämde

Vind, torka, fåglar – men inga HAVSfåglar. Ajsingen!

31/10 Litet kluven. Småregn, inte så blåsigt. Kastar mig ändå sent omsider ut till Seltjarnarnes. Alltid trevligt. Tvekar om jag skall gå ut till bunkern, i den sneda vintersolen biter kylan vasst. Gott om TRETÅMÅSAR och Alkor ssp får mig på bättre tankar. Firar upp tuben och nästan direkt en, två, neej tre liror, två GRÅLIROR och en MI… neej STÖRRE LIRA! På bra obsavstånd inom en km.

Två timmar senare dags att åka hem och att summera: 18 GRÅLIRA, 2 STÖRRE LIRA, en MINDRE LIRA på njutavstånd, så att man såg mörk basker med vita halsduken, mörka bukfläcken och teckning på undervinge och armhåla hos STÖRRE!!! Plus ett stort antal liror på längre håll.

Därutöver bl.a. ISLOMMAR, TRETÅMÅSAR, HAVSSULOR, STORMFÅGLAR, en liggande och en flygande SPETSBERGSGRISSLA, en flygande KUMLEINITRUT.

Så dagens russin, en STORLOM (Islands 2:a fynd) som jag kunde studera väl liggande i en halvtimme. Jag tror dock på STILLAHAVSLOM (Islands 1:a fynd). Den var vinterfärgad trol 2K+. Men för fynd krävs foton och vår kanonfotograf gjorde SITT bästa i den krabba sjön, vassa vinden, bitande kylan med vita fingrar och skakande armar men… Hoppas det blir nya chanser imorgon.

Fö övrigt blåser det full storm på andra sidan ön, därav säkert alla liror.

Återkommer till lommen i nästa nummer!

Hur länge?

Grymma bilder från Anders. Inte minst denna filmsnutt!

img_1177

“Anfall är bästa försvar”, har jag aldrig trott på.

Typ att Ökensångaren nyligen splittats från snarlika Saharasångaren och att vissa “dö´grävare” hävdar den nära släktskapen till Törnsångare. Skulle ju samtidigt sänka min fina svit med Saharasångare i S Tunisiens öken och Ökensångare i Egyptens och Jordaniens öknar.

Nej bättre att leva på “gamla godingar”. När Elin, Evas väninna från Norge, slog upp upp Islands morgonavis:

Och Elin stack dit. Träffade fotografen som vänligt visade och beskrev. Och 10 dagar senare i Avisen.

Säger en del om såväl skillnader som likheter mellan skådandet på Island och i Sverige.

Några förtydliganden eftersom den isländska texten för oss är ganska kryptisk. Fitjatíta är Sandsnäppa och Hólmatíta är Tundrasnäppa, båda sedda ett antal gånger på Island. Att Sandsnäppa var första valet också för den unga Rödhalsade snäppan i Norge tidigare i september har nog sin parallell i att enstaka äldre Sandlöpare ibland missbedömts till Rödhalsade i Västeuropa. Gemensamma nämnare är tex den relativt korta, grova, raka näbben och i vissa stadier likartade dräkter.

I det här fallet lär det ha varit ingen mindre än Killian Mullarny, en av konstnärerna i Fågelguiden, som från sin utpost på Irland slog fast artningen.

Så slår tungviktarna i Skåne till.

Visst har jag tjatat, också i bloggen, om “coburni”, och med den här draghjälpen, så känns artsupen mer än som en hägring!

Väntar sedan närmast på Grönlandsskvätta!? Hade en sida vid sida med en skvätta, som var ljusare och mindre, Islandsskvätta!? Vid nästa passage genom Tax-free nog bäst att ladda med artsupar!

Som synes gott humör i det eviga regnet.

Något får man väl lära sig med åldern.

Sibjärnsparv och (Större?) Turturduva på tröskeln till mina hemmamarker, Västergarn. Signerade den eminente David L.

Och den här go´biten, Ökensångare, hittad av superspottern Mattias G. Betittad av Calle T, Jörgen P, Leif H mfl

Och förstås Anders som också varit alert och dokumenterat. Vid Örnkullen, klassisk outpost i södra Lausviken.

Man vill ju inte gå i Trumps trumpna fotsteg, att inte kunna ta ett nederlag ( om det nu blir det!).

Alltså! Jag ger upp och anser mig besegrad. Den här hösten är förlorad, utan tröst!

Eller? – ser stundligen på kylskåpsdörren och den uppsatta devisen

“Happiness is a journey not a destination…”

Jag ser ut i ett kolmörkt Reykjavik. Klockan är 07:30, men korrekt soltid är 06:00, man envisas med GMT här! Dessutom ligger staden på Umeås breddgrad. Det duggregnar, är 7°C och blåser SO 5 sekundmeter.

Och jag har fått en 70-årspresent. Steglitser, en av min barndoms favoritfåglar. Anders är den omtänksamme givaren.

Läste ett udda inlägg på Vår Skådarvärld, mitt i den stora hunnerinvasion från Östern. En skådare jagade runt i Toscana efter Leiothrix – Va, faen är nu detta…!?

Red-billed Leiothrix (Leiothrix lutea) Rödnäbbad sångtimalia, alias Kinesisk Näktergal alias Pekin (Obs ej “Peking”) Robin!

Som framgår av några namn är det i huvudsak en kinesisk art. Mycket omtyckt burfågel, tålig, färggrann och med en härlig, kraftig sång. En överlevare som etablerat frilevande populationer i ett bälte N Spanien, S Frankrike, N Italien. Små ansatser har också funnits i Tyskland och Holland. Den är alltså ett hett byte för WP-kryssare.

Till höger systerarten Silver-eared Mesia (Leiothrix argentauris) Silverörad sångtimalia. Har setts på Fraser´s Hill i Malaysia medan Pekin Robin har setts på Himalayas sluttningar i Nepal.

Men det var inte destinationen utan resan och barndomsfavoriter som var Happiness!

10-årsåldern. Varje besök i Göteborg toppades med ett besök i Zoo-butiken på Östra Larmgatan på väg till eller från Centralstationen och tåget till Alingsås. Många minnesvärda besök och ett av dem när allt upptogs av två nyinkomna Pekin Robin. Dom var pigga, färggranna och ljudliga men ouppnåeliga. Zoo-butiken på Plangatan i Alingsås fick nästan dagliga besök och någon månad senare var det deras tur och jag blev lika intagen.

Allt detta öppnar sinnet för fåglarna i Londons parker som jag återkommer till.

Christer F, eko-generalen fäller dråpslaget – Sibjärn på golfbanan vid Torslandaviken i rond 19. Han är en grym spotter, så inte förvånande.

Nu hoppet att David får se den eller ännu bättre, hittar en egen. Han har floggat västkusten, Hönö, Halland men än så länge “bara” mängder med finesser, Ringtrast, Vinterhämpling, “tic”sparv mm och Osibjärn!

Men utslagen? Nej likt Ali i “rumble in the djungle” var jag ute på Islandscapen i medelvind full gale med byar av orkanstyrka plus regn. Havssulor, Tretåmåsar, Grönlandstrutar och Vittrutar tittade in i min bunker. Nya arter blev Snösparv och vanlig Enkelbeckasin.

Och en hoppets låga har börjat fladdra. Kanske finns något kvar!? Med hjälp av David eller Bernt 12 nov och en vecka framåt på Västkusten. Och än bättre option med Anders i slutet november/början december. Känns plötsligt som mycket goda chanser.

Redan hittade kan finnas kvar och man kan hitta hittills missade. Redan genom felflygningen har de visat sig vara tuffa överlevare så…

Minns speciellt två andra “nedslag” med liknande förtecken, väder och mångfald av arter varav någon(ra) speciellt anmärkningsvärda.

1987 oktober, SO-vindar, dimma och dis över Östersjön. Med dåtidens skådarbild upptäcktes nästan allt på Öland. Även då utmärkte sig Sibjärnsparven med 4(!) ex, bara ett hade tidigare setts i Sverige. På Gotland slet vi, inte många skådare då, som djur. Jag sprang dagligen och sparkade i mållorna runt Svältis. Hade en aldrig tidigare sedd mängd av Osibjärnsparvar men…

Till slut slog Stellan och Juppen till på Närsholmen, en Brunsångare! Da´n efter var Jörgen hygglig och skjutsade ut David och mig. Vi började med att flogga Nabben och hittade en Blåhake. Så fångade vi in Brunsångaren i absolut sista busken på Närsholmen. Avslut på Hoburgen och en Tajgasångare. Ett fantastiskt skådardrag efter den tidens mått mätt.

1997 september. En utdöende orkan på Nordatlanten pressade in stora mängder av allehanda havsfåglar i Kattegatt, bl.a. flockar av Tärnmåsar och Klykstormsvalor. På fel plats när jag satt vid Kronholmens fyr, inte ens någon Tretåmås. Jag var senare i skiftet oktober/november på Västkusten med Janthe och hade en kvarvarande Tärnmås och Spetsbergsgrissla – som plåster på såren.

Många intressant perspektiv. Likheter och olikheter mellan åren och typen av nedslag. Påverkan av skådarkulturens förändring. Varför Sibjärnsparv!?

Dom öppna diskussionerna i sociala medier är intressanta att följa.

Andra stilla dagen i Reykjavik. Netop unikt under höststormarnas tid. Men tyvärr också stilla på fågelfronten.

Nåja, tog mig till Seltjarnarnes efter morronregnet och kaffet.

På plats vid Bakkatjörn tre skådare i tre (monster!)bilar. Glada fyrar, men önskearten var försvunnen sedan ett och ett halvt dygn. Ställde mig att glo en stund, ville inte verka asocial.

Och där kom den flygande, slog ned på en stenstrip i vattnet en halvminut och flög sedan vidare – för gott?? I alla fall för mig. Bommade ett kameraskott medan övriga inte ens hann lägga an med sina (monster!)kameror.

Får ta det här från i fredags.

Fin uppställning, Kärrsnäppa, Rödhalsad snäppa, Kumleinitrut, 2 Vittrutar och i bakgrunden 3 Skrattmåsar och en Gråtrut.

Efter att ha jobbat med en tusenflock Ljungpipare utspädd med Skärsnäppor, Roskarlar, Isländska Rödbenor, Strandskator och fått hjärtat i halsgropen varje gång jag stötte på någon av de 2 Kärrsnäpporna, så blev det bunkern.

Verkligen skönt, men stilla. Fick jobba hårt tom för enkla arter som Havssula, Toppskarv och Islom! Jobbade till örttéet och de isländska klenäterna på ett svart “huvud” som sakta simmade över fjorden. Fantiserade om Valross eller Klumpfisk, men var nog bara en säl.

Förra gången blev jag vittne till ett oönskat möte.

De oskyldiga turistvalbåtarna på hemväg korsade plötsligt kölvattnet från

The whalekiller. Var nog inte meningen. Dom har helt separerade zoner och nog också tider. Inte såta vänner precis och kanske var det en provokation från Killer. Blir nog att ta fram skottsäkra västen.

På hemväg redan på bussen med fri WiFi öser larmen från Sverige in, inte minst från Gotland.

Försöker trösta mig med gårdagens vingbandare

Trots allt härligt. Och kanske kan man hoppas att den Isländska Rödvingen splittas!? Skulle behövas när jag till stor irritation upptäckt att jag aldrig sett Sibirisk Järnsparv, någonstans.

Rödvingarna vimlar i trädgården, men så fort jag tänkar på kameran så drar dom. Lyckades till slut lura till mig…

Ack ja. Ligger nu på 53 arter. Tajgan var passande nog nr 50!!

Isabelline Wheatear, Isabellastenskvätta (Oenanthe isabellina)

Isabelline är en färg, typ grågul, sandfärg. Denna färgnyans fanns på byggnader under en samtid med Drottning Isabella! Så det svenska namnet Isabellastenskvätta, liksom  för den delen Isabellatörnskata, är helt adekvat både färg-och historiemässigt.

Isabellastenskvättan häckar sydost om oss, Turkiet, Södra Ryssland med en liten vacklande population i sydöstligaste hörnet av av fastlands Grekland. Den övervintrar i N Sydostasien och längs Riften till N Tanzania.

Själv har jag sett den på häckplatser i Europa, men också i Egypten, Kenya och Tanzania.

Den är snarlik vår egen stenskvätta i många dräkter. För icke-experten är skillnaderna subtila, i många fall överlappande. Det är kombinationen och antal detaljer som ger consensus för en god artning.

En stor, upprätt stenskvätta med långa, kraftiga ben och näbb. Ljus (isabelline!) över det hela, helst med en skarpt avsatt, svart lillvinge. Och ett brett svart stjärtband, som nästan ger en teckning lik Ökenstenskvättan, alltså svart stjärt/vit övergump. Ljus undervinge utan kontrast pennor/täckare. Tydligt ögonbrynsstreck framtill och över näbbroten. Hanen kan särskiljas med tydligare mörk tygel.

Grönlandsskvättor och en del östliga stenskvättor matchar i storlek och kan ha tendens till samma stjärtteckning. De har dock en helt annan mustig färg med tydligt rödstick. Litet får man dock se upp med starkt ljus (öken) som tar bort rödsticket. En del rapporter om Isabella i tex Marocko kan kanske förklaras på det sättet.

Dom Isabellor, som tas upp i den här bloggen, visar som jag uppfattar det ett annat problem. Dom uppvisar stundligen inte jizzen av en upprest, mkt kraftig skvätta, så som de ofta framställs på bilder och som jag många gånger upplevt dem i fält också. Kan ju bero på att de kommit fel, är utmattade, vädret är litet kulet. Uppmaning när ni råkar ut för en ovanligt ljus stenskvätta, “jobba vidare”.

Jag är dock helt enig om consensus kring bestämningarna. Detalj efter detalj faller på plats på foton och på den jag såg i fält. Och som pricken över i:et alla är ISABELLINE!

Så till historien:

18 – 19.10 1980 hittades Sveriges först accepterade Isabella på Öland. Upptäckare var Christer K, en framåt och vass “spotter”. En föregångare till nutidens devis, “skjut först, fråga se´n”. Jag har träffat honom på Svältis i 180 knyck och med en trasig tub på axeln. Men det var nog tur att fågeln snällt stannade och lät sig beses av några av dåtidens validerare.

Nästa accepterade fynd dröjde till 6.4 1994.

Men på em 14.10 1993, ringde David från Västergarn till mig på Klinteskolan. Han var på ön och skådade och hade hittat en ljus stenskvätta på stranden vi broileriet strax söder om Västergarn. David hade upptäckt den 1300 och jag cyklade direkt. Jörgen P hann också fram innan skymningen. Allt föll på plats – utom det jag tidigare påtalat, den såg litet klen ut. Och så förstås, 2:a fyndet i Sverige, en omöjlig art och ingen av de tunga validerarna på plats. Och så var vi obeväpnade! Jörgen är en skicklig fotograf, men 1993 gällde det att titta först och skjuta se´n. Summa sumarum, döm själva

in action men ingen “teknisk bevisning”! Da´n därpå, narda så…

Men 23 år senare, samma väder, samma tid, nästan samma läge, Bodudd, Näsudden! Den upptäcks 6.10 och på morgonen 7.10 Anders på plats

och det är inte tre ensamma skådare utan…

bland övriga giganter står Jörgen längst bak och tänker han månne tillbaka för 23 år sedan?

Så Fredrik S, vem annars, som fångar upp det hela.

Själv tycker jag, att man i möjligaste mån enbart skall gå på teknisk bevisning vid sk raritetsbedömning. Raritetsblanketterna är i min värld helt värdelösa som bevis för en observation. Vittnesmålen från observatörer kan berika på olika sätt, men fungerar inte som bevis. Skulle kunna uttryckas att validerarens uppgift är att väga sannolikhet mot den tekniska bevisningen.

Undantag kan naturligtvis göras med många samstämmiga vittnesmål. Men även här kan uppkomma problem. Ett vittnesmål innebär alltid en vittnesbedömning och det ingår inte i validerarens uppgift kan tyckas.

Detta är väl en tydlig uppmaning till AP att vara mer sparsamma med sina gula trianglar. Har förresten någon tänkt på vad gula trianglar signalerar?

Detta betyder att jag inte tänker att moraliskt såg jag Gotlands första och Sveriges andra Isabellastenskvätta. Däremot är jag säker på att det var en sådan och att jag såg den bättre än jag kommer att se min första i Sverige. Intressant och sant!

På samma sätt förhåller det sig med Eleonorafalken jag berättat om i en tidigare blogg.

Till slut så kan man undra över hur det går att välja bort Gotland. Här har “gänget” dragit vidare, samma dag några mil söderut

och nu är det Brunsångare, Sibirisk piplärka, Tajgasångare och Kungfågelsångare, som låter och far i buskarna.

Tar det aldrig slut!?

Märkvärdigt tyst och fridfullt i Belgravia, inte långt varifrån Kung Roger och jag bodde anno – 68(?).

Efter att ha inmundigat först “normal” frukost och sedan en full engelsk dito med bönor, ägg, toast, bacon och lammkorv kände vi oss redo. Blev Harrod´s för Eva och jag fortsatte till The Serpent, det ormlika vattendraget som klyver den jättelika parken i  Hyde Park och Kensington Park.

Ramlade in litet tättingar bl.a. Cettisångare, en relativ nykomling i Englands avifauna. Fina två timmar i solsken. Så en auberginewrap utanför Harrod´s i glansen av eliten från Österlandet.

Kanske ett omen att dessa Vita Pelikaner är ättlingar till en gåva från Ryske Ambassadören samtidigt med Hundekoertens storhetsperiod på 1600-talet!

Blev mer rotande i Hyde, StJames, Green parkerna på måndagen och tisdagen. Å ena sidan verkar det mesta välskött, men det finns också mycket “happy go lucky”. Många av fåglarna häckar med varandra – och med andra. En del flyger fritt andra är prydligt vingklippta eller ringmärkta. Spontana rariteter dyker upp.

Regents park, som jag besökt idag onsdag och som ligger några km i norr och som har regelbundet utbyte med övriga parker. Där dök det plötsligt upp en Gulnäbbad lira!

Man kan inte låta bli att tänka om det dyker upp en intressant fågel, så infångas den och vill man att den skall stanna så… Då påminner det inte så lite om – Skall en infångad, ringmärkt fågel, som visas upp räknas!?

Likheten med Bharatpur har jag tidigare påtalat.

Så varför inte njuta av att hitta och bestämma

Hur vilda är dom ibland hemma hos oss??? Rödhalsad gås, Vitkindad gås, Fjällgås, Spetsbergsgås, Dvärgsnögås och Striped Teal, en sydamerikan, som är mycket vanlig i Parkerna.

Hade Minervauggla fint både med Eva i Kensington och sedan i Regent´s och då kan man tycka, men icke! Den introducerades under 1800-talet och har sedan etablerat sig som den mest lättsedda ugglan i Storlondon.