Isabella
Isabelline Wheatear, Isabellastenskvätta (Oenanthe isabellina)
Isabelline är en färg, typ grågul, sandfärg. Denna färgnyans fanns på byggnader under en samtid med Drottning Isabella! Så det svenska namnet Isabellastenskvätta, liksom för den delen Isabellatörnskata, är helt adekvat både färg-och historiemässigt.
Isabellastenskvättan häckar sydost om oss, Turkiet, Södra Ryssland med en liten vacklande population i sydöstligaste hörnet av av fastlands Grekland. Den övervintrar i N Sydostasien och längs Riften till N Tanzania.
Själv har jag sett den på häckplatser i Europa, men också i Egypten, Kenya och Tanzania.
Den är snarlik vår egen stenskvätta i många dräkter. För icke-experten är skillnaderna subtila, i många fall överlappande. Det är kombinationen och antal detaljer som ger consensus för en god artning.
En stor, upprätt stenskvätta med långa, kraftiga ben och näbb. Ljus (isabelline!) över det hela, helst med en skarpt avsatt, svart lillvinge. Och ett brett svart stjärtband, som nästan ger en teckning lik Ökenstenskvättan, alltså svart stjärt/vit övergump. Ljus undervinge utan kontrast pennor/täckare. Tydligt ögonbrynsstreck framtill och över näbbroten. Hanen kan särskiljas med tydligare mörk tygel.
Grönlandsskvättor och en del östliga stenskvättor matchar i storlek och kan ha tendens till samma stjärtteckning. De har dock en helt annan mustig färg med tydligt rödstick. Litet får man dock se upp med starkt ljus (öken) som tar bort rödsticket. En del rapporter om Isabella i tex Marocko kan kanske förklaras på det sättet.
Dom Isabellor, som tas upp i den här bloggen, visar som jag uppfattar det ett annat problem. Dom uppvisar stundligen inte jizzen av en upprest, mkt kraftig skvätta, så som de ofta framställs på bilder och som jag många gånger upplevt dem i fält också. Kan ju bero på att de kommit fel, är utmattade, vädret är litet kulet. Uppmaning när ni råkar ut för en ovanligt ljus stenskvätta, “jobba vidare”.
Jag är dock helt enig om consensus kring bestämningarna. Detalj efter detalj faller på plats på foton och på den jag såg i fält. Och som pricken över i:et alla är ISABELLINE!
Så till historien:
18 – 19.10 1980 hittades Sveriges först accepterade Isabella på Öland. Upptäckare var Christer K, en framåt och vass “spotter”. En föregångare till nutidens devis, “skjut först, fråga se´n”. Jag har träffat honom på Svältis i 180 knyck och med en trasig tub på axeln. Men det var nog tur att fågeln snällt stannade och lät sig beses av några av dåtidens validerare.
Nästa accepterade fynd dröjde till 6.4 1994.
Men på em 14.10 1993, ringde David från Västergarn till mig på Klinteskolan. Han var på ön och skådade och hade hittat en ljus stenskvätta på stranden vi broileriet strax söder om Västergarn. David hade upptäckt den 1300 och jag cyklade direkt. Jörgen P hann också fram innan skymningen. Allt föll på plats – utom det jag tidigare påtalat, den såg litet klen ut. Och så förstås, 2:a fyndet i Sverige, en omöjlig art och ingen av de tunga validerarna på plats. Och så var vi obeväpnade! Jörgen är en skicklig fotograf, men 1993 gällde det att titta först och skjuta se´n. Summa sumarum, döm själva
in action men ingen “teknisk bevisning”! Da´n därpå, narda så…
Men 23 år senare, samma väder, samma tid, nästan samma läge, Bodudd, Näsudden! Den upptäcks 6.10 och på morgonen 7.10 Anders på plats
och det är inte tre ensamma skådare utan…
bland övriga giganter står Jörgen längst bak och tänker han månne tillbaka för 23 år sedan?
Så Fredrik S, vem annars, som fångar upp det hela.
Själv tycker jag, att man i möjligaste mån enbart skall gå på teknisk bevisning vid sk raritetsbedömning. Raritetsblanketterna är i min värld helt värdelösa som bevis för en observation. Vittnesmålen från observatörer kan berika på olika sätt, men fungerar inte som bevis. Skulle kunna uttryckas att validerarens uppgift är att väga sannolikhet mot den tekniska bevisningen.
Undantag kan naturligtvis göras med många samstämmiga vittnesmål. Men även här kan uppkomma problem. Ett vittnesmål innebär alltid en vittnesbedömning och det ingår inte i validerarens uppgift kan tyckas.
Detta är väl en tydlig uppmaning till AP att vara mer sparsamma med sina gula trianglar. Har förresten någon tänkt på vad gula trianglar signalerar?
Detta betyder att jag inte tänker att moraliskt såg jag Gotlands första och Sveriges andra Isabellastenskvätta. Däremot är jag säker på att det var en sådan och att jag såg den bättre än jag kommer att se min första i Sverige. Intressant och sant!
På samma sätt förhåller det sig med Eleonorafalken jag berättat om i en tidigare blogg.
Till slut så kan man undra över hur det går att välja bort Gotland. Här har “gänget” dragit vidare, samma dag några mil söderut
och nu är det Brunsångare, Sibirisk piplärka, Tajgasångare och Kungfågelsångare, som låter och far i buskarna.
Tar det aldrig slut!?