Olof Armini om fåglar och natur

Kristi Flygare, helgernas helg för en skådare. Och i år med ett väderläge för Gotland som minsann inte är årligt. Fullt ös uppåt från Svarta Havet och de ryska stäpperna med totalstopp över Östersjön i höjd med Öland-Gotland! Allt kan dyka upp!

Rapporterna från Janne har redan varit svidande och Eva rapporterar strålande väder och flockar med gäss och annat bara hon tittar ut genom fönstret. Och här sitter jag i Götet och stirrar ut på grannhusväggen. Mellan solglimtarna häftiga regnskurar, som nästan vaktar på att jag sticker ut näsan. Går trögt med pansjolistan.

Men ändå jag blir rikligt kompenserad. Tänk förra helgen när alla barnbarnen och sonen sprang Varvet. Särskilt Claudia blev stor publikfavorit. Ångrade att jag inte fixat med foto, men dagen därpå dök hon upp mitt i bild – förstås. Tyvärr klarar jag inte av att överföra den hit.

Sedan har jag haft två härliga nästa heldagar med Zachi. Han visar goda anlag som spotter. Han hittar snabbt både själv och vad som visas och artningen är det inget fel på! Annars är han i pistolåldern och rusar ut på balkongen med pikadolerna i skjutläge. Precis som David gjorde på balkongen på Torpavägen 1978 – exakt lika gammal! Är det urgenerna – eller?

En annan kul grej har varit att träffa gamle kumpanen Ingvar, 20 30 år sedan!? Som den oslipade seglare jag var fick han med sin B22 Bruzaholm, vassast på Västkusten fram om inte en diamant så i alla fall. Nu styr han ett nytt fullblod på på de bohuslänska fjordarna en Tiger-22 Bruzaholm2

Här som etta, förstås, i anrika Pater Noster Race! Ett härligt återseende. Sällan har jag träffat en mer fokuserad och dedicated person än Ingvar. Från ingenting seglade han upp i topp på Västkusten såväl inom seglingteori som i praktik. Och där fick man hänga med.

Från att aldrig ha sett en pedal blev han på några år en aktad cyklist och hade få om ens någon överman i nedförsbackar och i spurten.

Skall bli kul att träffas i Olofstorp på lördag och kanske kan det bli något på pansjolistan vid nattcyklingen hem.

Till slut åter till fåglar på Gotland. Fick ju litet feed-back på fjolårets observation av svatbent strandpipare i Västergarn och mina spekulationer kring den (finns på bloggen) när det dök upp ett exemplar i Brissund. Kan ju associera till gulhämplingen som Janne spottade häromdagen.

Båda dessa arter gör framstötar längs med Östersjön mad jämna mellanrum. Och i år har det varit gott om rapporter i området. Så varför inte första häckningen. Keep alert!

Att få hämta och gå hem med en femåring från Dagis är en upplevelse och ett äventyr.

Vi började med att leka kurragömma och att jag lyfte upp Zacci att dunka i Lilla Hoppets basketkorg. Sedan beklagade vi att vi inte hade kärran att köra genom de kvarvarande vattenpussarna.

Det vimlade av tunga maskiner på Bifrostgården. Zacci lotsade mig vant runt kratrar, uppgrävda rör och tunga grävmaskiner. Skönt för mig att komma fram till den lugna lekplatsen.

Zacci piggade upp mig med massor av fåglar, fiskmåsar, ringduvor, sädesärlor. När han ville ha in mig i hundgården vid Fässbergshemmet sade jag stopp. Som en blixt mindes jag mig själv i femårsåldern med en sladdrig fekalie under skosulan.

Strax därpå hördes “kukeliku” från de vita hönsen. Hönspappan tittade fram över häcken och vinkade igenkännande på Zacci. Vi hoppas att få se hönsen imorgon. Precis när vi lämnat dem kunde vi kolla hästbajsarna vid hästhuset, dom måste vara rejält mogna vid det här laget.

Därpå “blå monstret” på antennen till en bil, men den gula vattensprinklern var borta idag. Däremot dök den röda katten upp när vi närmade oss slutet på Safjällsgatan. Den var först så där avmätt nonchalant på katters vis innan den inte kunde hålla sig för Zaccis lockande skrapningar med en pinne, ett snabbt utfall så in under en skyddande bil.

Så i den branta stigningen upp mot slingan. Z upptäcker både ringduva och koltrast plus några monster förstås. Vi inspekterar rotvältan och samlar ihop litet “gevär” för att hålla monster, hajar, ormar och sniglar stången.

Vi tar skydd och smyger på varandra. Så uppstår ett svindlande ögonblick när Z inte ser mig. Hans “Farfaar!” skär som en urfanfar genom mig och jag rusar fram och allt återgår till det vanliga.

Så hitter vi några intressanta gölar. I en skuttar en groda iväg. Jag spanar av dybotten och skymtar en simhudsförsedd fot. Får lust att pröva “hägertekniken”, som jag lyckades med första gången 1962. Att dyka ned med handen och omsluta grodan.

Och visst satt takterna i. Z blev överförtjust och även grodan var ganska nöjd att den inte hamnat i en hägermage.

Detta bara några axplock i hur en tjugominuterspromenad snabbt blir oändligt lång.

Som en liten epilog kan sägas att när jag först fångade grodor med “häger”tekniken var det som nördig gymnasist och kontrollvakt vid en högstadieorientering. Hade hört att skrämsel var en bra kontaktväg till det motsatta könet och tyckte väl att en groda!? Men när uppvisandet av den meddelst “häger”tekniken fångade grodan bara utlöste hejdlösa skratt över likheten mellan mitt fåniga leende och grodan, blev min aktion till en verklig GRODA och undra på  att det dröjde 47 år!

Inatt när jag vaknade litet småsvettig och öppnade balkongdörren, fick jag lyssna till ett härligt kattugglespel. 2 individer hördes, den alldeles utanför balkongen var intensivast. Eva borde varit här, men det är naturligtvis inget nedköp med Gotland.

Så här spelglada kattugglor vore mer typiskt aningen senare, försommar/sommar, men med milda vintrar tycks de häcka första vändan tidigare och tidigare. På ägg redan i december enligt Naturmorgon.

Lågtrycken håller heller inte någon exakt tidsrytm. Har hämtat Zacci på Lilla Hoppet tre dagar nu. I onsdags hade regnet sedan länge upphört och solen flödade. Igår torsdag fick jag söka skydd på cykelfärden mot Bergsbo och det var rikligt med vattenpölar men uppklarnande. Idag regn ända tills vi stack ut nosarna men sedan bara någont enstaka dropp. Tur det är lördag imorgon.

På hemfärden Lilla Hoppet till Bergsbo har vi en naturskön vandring över Safjället. Zacci är nonchalant vass på att upptäcka fåglar, specialist på skata, sädesärla och koltrast som han tar på lätet – vad månde bliva. Han hittar också fåglar som jag upptäcker. Idag hittade vi en riktig HIT, en pilgrimsfalk som låg och kretsade över fjället och sedan kastade sig ned i Toltorpsdalen efter några tamduvor.

Vi har också gjort litet fältstudier kring sniglar. Totalt har det blivit följande:

2 snäcksniglar på asfalt mellan småhusen i Toltorp. Där också en brun snigel av spanjacktyp. Uppe på Safjället längs slingan 15 svarta sniglar och 2 vita sniglar glest utspridda. Detta med glest utspridda inte oviktigt eftersom ett igenkänningstecken på mördaren är att de ofta är många tätt förekommande.

Nu sägs det att i princip alla sniglar, de av gammal svensk typ och de spanska slemmen har ersatts av hybrider. Arterna är hemafroditer men korsbefruktning förekommer, alltså inte omöjligt. Zaccis och mina iakttagelser frammanar då följande djärva hypotes:

Den svenska snigeln är genetiskt dominant, därav svarta (och någon vit), glest utspridda i skogen. Man skulle kunna säga ” Det var inte koltrastens attacker utan att den vänslades med sin svenska kusin som knäckte spanjoren”. Dock måste man besinna att om detta stämmer finns ett vilande genupplag som kan få ett “outbreak”. Jämför med svininfluensan i Mexico eller mjältbranden i Halland!

Härligt med en blogg där man kan servera vilken biologisk rappakalja som helst!

Sent omsider drog jag ut till Vrångö. Magnus U rapporterade den iberiske imorse. Fick sällskap av Stefan S och Marinco K, som båda var ursympatiska att jobba med. En fantastiskt fin tur, har aldrig varit där förut.

Vi spred ut oss och jag hörde ett misstänkt lock och fumlade med telefonen, när Stefan ringde. Han stod ganska nära bakom ett snår och hörde samma fågel(??). Han hörde den fortfarande när jag kom fram uppe i ett träd där det sjöng åtminstone en lövsångare. Jag hade svårt att höra men hittade en gransångare som dock hann flyga iväg innan de andra fick ögonen på den. Vi det laget var vi nog ganska säkra på att bara en liten pusselbit, typ se/höra den igen fattades för att “kryzza” av. Ytterligare två alerta skådare, en herre och dam förstärkte förtjänstfullt.

Men så föll några pusselbitar bort istället – en lövsångare lät litet konstigt. Dom delar ju den trista egenskapen med alla andra fåglar att dom titt “häver ur” sig en del subläten. Oftast litet diskretare än karaktärslätena men lätta att “skruva upp”, när man är så uppskruvad som vi var.

Alltså inget pussel med bara en och en halv pusselbit – En sedd gransångare och eventuellt ett lock gör ingen iberisk gransångare.

När det gäller subläten är det nog viktigt att man inte hänger upp obsen för mycket på att den lockats till läten med uppspelningar. Det är ju synnerligen lätt att man skapar en förvirringssituation som stör och påverkar lätena.

 Jag riktar framförallt tack till mina medskådare men också till upptäckarna. Utan er hade jag inte gjort denna fina tur.

Detta handlar om träning men också några tillkortakommanden som man måste räkna med som äldre.

Idag tog jag en springrunda med Pascal, 12 år. Safjällets 2,5 km är rejält tuffa men att efter knappa 500 m inte längre se röken av sitt barnbarn! Tja trösten är väl att naturens lag är att mer värna om sina vidareförda gener än sin egen skröpliga lekamen.

Igår tog vi också en träningsrunda Pascal och jag, förstärkta med Lydia, 9 år. En timmes fågelskådning runt brachorhynchos-sjön på Safjället. Dock trodde jag första att det var Fågelskådnings dag och blodigt allvar. Åter ett tillkortakommande, lyssnade slappt och med förslitna hörselorgan på Naturmorgon!

Alla tre var beväpnade med kikare och Pascal skötte protokollet. Lydia var följaktligen mest på alerten och nästan innan vi startat så hade hon spanat in Sveriges nationalfågel, koltrast, först som sig bör, skata och talgoxe. Pascal fick ordning på protokollet och fixade med Lydia, fiskmås, blåmes och större hackspett. Den sistnämnda fick jag aldrig och blev enda arten som inte alla tre registrerade – åter ett tillkortakommande!

Vid sjön fick jag litet revansch, kråka, gräsänder, ladusvala, sädesärla och kanske dagens art en gulärla. Sjungande lövsångare, bofink, nötväcka, rödhake och så i strandgräset i bortkanten låg en CAYUGAND, hona på ägg. Vi gick försiktigt för att inte öppna dörren för en intresserad kråka i trädet intill.

Cayugaand kallas den typ som kan beskrivas som en gräsand överdragen av en svart nylonstrumpa och med en stor vit bröstfläck à la ringtrast. Är väl snarast en förädlad gräsand men man kan ju fantisera i inslag av amerikansk svartand eller likaledes transatlantiska Mottled Duck. Här bevakades den av tre klockrena gräsandsdrakar.

Sedan klättrade vi upp på en bergsplatå med utsikt över Toltorpsdalen, Fässberg och Änggårdsbergen. Fyratiden är inte optimal på dygnet men vi klämde, grönfink, ring-och tamduva, hussvala, kaja.

Vi avslutade så med en “bushfighting” som gav svarthätta, svartmes, gärdsmyg och taltrast.

Inte så illa som träning men om en vecka!!!!

Brunt slem är den spanska skogssnigeln eller “mördarsnigeln” som den ibland kallas. Förmodligen för att den framkallar mordiska instinkter hos vår art genom sin framfusighet i grönsakslandet och bland prydnadsväxter. Mer än en gång har jag träffat på gamla trivsamma artfränder som medelst den gamla slöa morakniven tudelat den exotiska snigeln – detta med ett vällustigt leende – där fick den!

Som hos alla nykomlingar finns tre framgångsfaktorer:

1. Rik och okonkurrerad födotillgång.

2. Inga eller ofokuserade predatorer.

3. Inga omedelbara sjukdomsvektorer.

Samtidigt är dessa tre en för sig eller tillsammans nykomlingens “weak points”. Genom ohejdad förökning bidrar den själv till en ökad utsatthet på alla punkter.

Monica, min svärdotter hade iakttaget en avtagande intensitet av snigelattacker mot sin trädgård och nämnde koltrastar. Och sir man på, många vittnar om det samma och koltrastar har iakttagits mumsande på det bruna slemmet. Med detta i bagaget slänger Monica ur sig att koltrastarna kanske äter snigeläggen.

En ny (kvinnlig) Darwin? Hur rätt kan hon inte ha. Tänk om de “nya” stadskoltrastarna upptäckt att den spanska marodören passar som bäst i deras födocykel när det är som sämst för snigelns fortplantningscykel. Om det nu stämmer så kan man bara säga, “Vad hjälper elektriska snigelstängsel, när naturen får ha sin gång” och så har man sparat in någon tusenlapp genom att likt Kronblom bara avvakta.

Inte en ny matprodukt eller något nytt ord! – Fastän kanske ändå.

Vad jag tänker på är idag när jag lockat David att “dra” på 2 stationära svarthalsade doppingar  i Torslandaviken. Lätt som en plätt och Sverigekryzz för hans del. Han vill omöjligt godkänna de två gånger i Vänersborg när jag låtit honom titta på arten i den gamla blykowan. För min del inte ens årsbohuslänkryss, såg fågeln i Rödhamnen på Hönö i vintras.

Men “icke sa Nicke”, ingen svarthalsad där jag travade runt Karholmsdammen i smådugget. Tur i oturen, åtminstone för David som innan dess kastat in handuken – ett ömmande knä efter Kungsbackaloppet, världens äldsta halvmara.

Än jag då. Jo flera fina obsar, svart rödstjärt, forsärla, lokala rarrisar som snatterand och årta samt års/pansjolistkrysset gulärla. Dessutom en härligt uppfriskande cykeltur på 3-4 mil – oj vad stillsamt det är i sta´n när nattsuddarna till slut domnat in. Alltså en lättdip.

Att skilja från de sörlänningar som drog på den amerikanska rördrommen i Orsa, Dalarna eller på rosenmåsen i Storuman, Lappland och missade. Det kallas generaldip, i det första fallet med ett extra eklöv. Bilderna var otäckt rätt.

Minns de första gångerna jag hade övervintrande drommar i Klintehamn/Västergarn på 80-talet att jag jobbade hårt på att vaska fram någon amerikan. Tröttnade dock efter ett tag och mina ambitioner dog definitivt när jag plockade ett verkligt exemplar vid Tamiami trail, som går genom ett våtmarksområde som förlänger Everglades mot norr. Jag befinner mig alltså i Florida en aprilvecka på 90-talet och ingen mindre än Jugge rattar hyrbilen. Lustigt nog kryzzar vi båda just där och då – VADÅ om inte Präriemås!

Sedan har jag haft ytterligare en präriemås i Simonstown på Kaphalvön i Sydafrika innan surdippen i Paviken.

Sedär fyra nya ord att hålla reda på, Lättdip, Generaldip, Generaldip med eklöv och Surdip – stackars google!

Vi lyckades!

Enda träffen på Google. Har vi skapat ett nytt ord ORMKLYKA!

Annandag påsk var det fin uppvisning av ormar på Cape Armini.

När solen värmde på ett litet stenskravel nedanför gamla fyrbostaden låg där plötsligt 5 präktiga snokar och “mjukade” inför vårens vidare övningar. Snoken på Gotland är en egen art/ras gotlandssnoken, som är mindre, ofta litet mer sandfärgade och med ett större inslag helsvarta individer än på fastlandet. Mycket riktigt var en helsvart och åtminstone en med ett rejält guldsandsfärgat skimmer. Däremot föreföll en individ jättestor, större än max 95 cm som anges. Men man blir ju lätt på trycket ibland – så…

Bara tio meter på andra sidan buskaget låg en vacker brunfärgad huggormshona och gassade på en annan solfläck. Lärde mig när jag googlade på ormar i Sverige att inte bara små giftstinna huggormsungar kallas äspingar utan även sådana här bruna honor.

Tillbaka i Göteborg hade jag hand om barnbarnskocken den 21 april. De var konvalescenter efter en gigantisk attack av den fruktade vinterkräken. Inspirerad av Annandagen arrangerade jag en avledande ormjakt. För denna började vi med att tillverka ormklykor, ett fångstredskap som jag hört om i min barndom. En vanlig trädklyka som trycker ned ormen bakom huvudet mot marken. Sedan kan den bekvämt fattas vid samma ställe – tro det!?

När jag googlade på ormklyka fick jag inga träffar. Något jag hoppas ha avhjälpt nu.

Hur gick det med jakten. Jo, efter att ha förfärdigat fyra ormklykor återgick konvalescenterna till mer lämpad sysselsättning i form av legobyggande.

Efter gårdagen var förväntningarna höga. Dimman lättade lagom till strax efter lunchekot idag också. Vinden kom dock från norr, om än svagt medan den var sydlig igår, vid båda tillfällena med en dragning mot ostsektorn, vilket jag uppfattar som ett plus vid vårsträcket. Vid vind från västsektorn går sträcket längre in över Delsjöterrängen.

Härligt vårväder, bara enstaka ormvråkar, men två fjällvråkar och en fiskgjuse som höll adrenalinet stången. Så tittade Eva upp och det blev tillfälle att spana litet över sta´n, Operan, Scandic-huset m.m.

Så kom en vråk fint glidande och jag iklädde mig raskt skollärarrollen – men vad i !!! – en RÖDGLADA, som lägger sig och kretsar så Eva direkt anmärker på den kluvna stjärten. Den glider/kretsar sedan så sakteliga mot norr över sta´n.

Två andra skådare instängda i sta´n denna härliga vårsöndag råkar också rikta blicken uppåt och hänga in denna tunga art!!