Zacharias
Att få hämta och gå hem med en femåring från Dagis är en upplevelse och ett äventyr.
Vi började med att leka kurragömma och att jag lyfte upp Zacci att dunka i Lilla Hoppets basketkorg. Sedan beklagade vi att vi inte hade kärran att köra genom de kvarvarande vattenpussarna.
Det vimlade av tunga maskiner på Bifrostgården. Zacci lotsade mig vant runt kratrar, uppgrävda rör och tunga grävmaskiner. Skönt för mig att komma fram till den lugna lekplatsen.
Zacci piggade upp mig med massor av fåglar, fiskmåsar, ringduvor, sädesärlor. När han ville ha in mig i hundgården vid Fässbergshemmet sade jag stopp. Som en blixt mindes jag mig själv i femårsåldern med en sladdrig fekalie under skosulan.
Strax därpå hördes “kukeliku” från de vita hönsen. Hönspappan tittade fram över häcken och vinkade igenkännande på Zacci. Vi hoppas att få se hönsen imorgon. Precis när vi lämnat dem kunde vi kolla hästbajsarna vid hästhuset, dom måste vara rejält mogna vid det här laget.
Därpå “blå monstret” på antennen till en bil, men den gula vattensprinklern var borta idag. Däremot dök den röda katten upp när vi närmade oss slutet på Safjällsgatan. Den var först så där avmätt nonchalant på katters vis innan den inte kunde hålla sig för Zaccis lockande skrapningar med en pinne, ett snabbt utfall så in under en skyddande bil.
Så i den branta stigningen upp mot slingan. Z upptäcker både ringduva och koltrast plus några monster förstås. Vi inspekterar rotvältan och samlar ihop litet “gevär” för att hålla monster, hajar, ormar och sniglar stången.
Vi tar skydd och smyger på varandra. Så uppstår ett svindlande ögonblick när Z inte ser mig. Hans “Farfaar!” skär som en urfanfar genom mig och jag rusar fram och allt återgår till det vanliga.
Så hitter vi några intressanta gölar. I en skuttar en groda iväg. Jag spanar av dybotten och skymtar en simhudsförsedd fot. Får lust att pröva “hägertekniken”, som jag lyckades med första gången 1962. Att dyka ned med handen och omsluta grodan.
Och visst satt takterna i. Z blev överförtjust och även grodan var ganska nöjd att den inte hamnat i en hägermage.
Detta bara några axplock i hur en tjugominuterspromenad snabbt blir oändligt lång.
Som en liten epilog kan sägas att när jag först fångade grodor med “häger”tekniken var det som nördig gymnasist och kontrollvakt vid en högstadieorientering. Hade hört att skrämsel var en bra kontaktväg till det motsatta könet och tyckte väl att en groda!? Men när uppvisandet av den meddelst “häger”tekniken fångade grodan bara utlöste hejdlösa skratt över likheten mellan mitt fåniga leende och grodan, blev min aktion till en verklig GRODA och undra på att det dröjde 47 år!