Olof Armini om fåglar och natur

Efter gårdagens Båglärka hade jag väl mina förhoppningar. Men kanske ändå inte!?

Uppe med tuppen dvs här becksvart. Låg och rävade en stund men kunde inte hålla mig – balkisen i passaden, härlig gympaplats. Mellan hostattackerna gick det fint.

Smög ut i knapp gryning och vinden friskade i. Bara två Gulnäsor, men så RED-BILLED TROPICBIRD. Sågs senast för två dagar sedan på Fuerte, så ingen sensation men ändå.

Hittade trevlig skådare från Nynäshamn i Barrocon. Han kände bla Janne O. Han hjälpte mig fint med läten och vi plockade litet smått och gott bla ett fint Rostandspar.

Hanen vaktar och honan avvaktar.

Efter frukost blev det en mil stenöken för Eva och mig. Inte mycket fågel men det som blev, blev desto finare, Houbara, Cursor, Sandgrouse, Berberfalk, Smutsgam – you name it.

Eva i min hatt förundras över vad som gömmer sig i en buske av tusen.

Har redan haft åtta (8!) nya arter jämfört med förra året. 28 arter första heldagen – inte så dumt, men det blir en regndag imorgon.

Sitter på Landvetter. Gick långväg runt Panorama i -10°, 2 halkfria km till Korsis. Tur perfekt packning a la Lolli.

Allt har löpt perfekt hittills. Vi inmundigar kaffe och croissant från pressbyrån. Boarding 1025 och avfärd 1045.

Landar 1505 i Rosario. En timmes förskjutning och hoppas hinna några fåglar på bussresan till La Pared. Ännu tomt!

Så som vanligt 2 h sena. Snöoväder på Arlanda, så Umeplanet (????) försenat. Trångt och hånkigt och så typiskt SAS och värdinnor som mest tycktes uppskatta ett plan utan pax.

Men väl i luften gick allt hyfsat. Även på Rosarios flygplatsen, där slagsmålen vid bagageutkastet ändå gick hyfsat och jämfört med förra året tjänade vi säkert en timme i bussavfarten – inga komplicerade mountainbikes.

Kände igen oss, men kanske litet mindre fåglar tills en Ökenbåglärka alias Härfågellärka gjorde entré utanför  bussen tillsammans med några Ökentrumpetare. Har varit en liten invasion av arten på Lanza/Fuerte i vinter liksom av Atlassångare. Får jobba på det.

Dödsskönt att komma till La Pared. Samma rum, 412 som förra gången och några Gulnäsor  över havet i solnedgången.

HÄRLIGT

En extranatt i Mwadui gav en heldag där, men så kort. Bistert att sätta sig i bilen för dryga 50 mil till huvudstaden Dodoma.

Nog hade vi kunnat tänka oss Mwadui eller tom Shinyanga för hela Safarin. Och ändå är detta två vita fläckar i Lonely Planet, som annars täcker allt!

Nåväl vi susade söderut. Förbi Nzega, där Kaj och jag tillbringat en natt inlåsta i ett stall med de andra passagerarna i en havererad buss. Det var i februari 1977.

Nostalgin dröp längs den fortsatta färden mot Singida som vi 1977 åkte med Jack från Staterna. Han, cowboy, pratade om prärien och route 66. Och vi tänker samma nu i november 2017.

Rift Valley, ibland branta bergspass men mest plana slätter på 1000-2000 möh. Glest med folk. Då och då utefter vägen en klunga plåtskjul, parkerade lastbilar, ungar som säljer regionens specialitet, honung, torkad fisk, karanga eller …

Några av skjulen med nedsuttna plastmöbler där man kan få coca cola, té och med litet tur sambosas eller söta majskakor.

Efter 30 mil landar vi vid stranden av den salta Lake Singida, en fantastisk fågelsjö. Det var hit Kaj och jag åkte med Jack. Medan han for vidare hade vi tänkt köpa en VW asfaltsbubbla av en svensk volontär, men hon hade redan lovat bort bilen. Det var när vi åkte hem dagen efter som vi hamnade i Nzega.

Nu kunde vi duka upp matsäck, danskt rågbröd, konserver och apelsiner från Kajs träd i Lutembe. Och jag kunde återuppleva morgonen i februari 1977 då jag “lifade” Svarthalsad Dopping (Nu aktuell på Gotland) och Tartarfalk.

Svarthalsade fanns det nu också, två Pelikan-och två Flamingoarter, Maccoa Ducks och hur mycket som helst – vi hade kunnat bli här länge, men 20 sugande mil återstod.

Och dom förlängdes tidsmässigt med någon timme av att vi mötte presidentens sekundsnabba kortege strax utanför Singida.

I skymningen som ytterligare förmörkades av en sandstorm trädde vi in i vad som redan för 40 år sedan skulle vara Tanzanias huvudstad, Dodoma – är den det eller är det Dar es Salaam???

Eva löste med Lonely Planet boendet, Kidia Vision och ätandet, ja tom kvällsöl, Safari min favorit!

Uteblivet bröl från närbelägna Herrens och Glädjens hus gav en god natts sömn. Och vi laddade för ännu +50 mil.

Vi bävade för lastbilstrafiken mellan huvudstäderna. Farhågorna kom till skam och trafiken flöt fint framtill Morogoro.

Eva och jag blickade nostalgiskt upp mot sluttningarna till Uluguru mountains, där vi hade Swahili två veckor i Juli 1976. David grattades med frukttårta på sin 3-årsdag. Jag hörde mina första Spökdjur och Dvärguvar och såg min första Kobra, spottande, i en rörsockerodling. Vi besökte också vår första NP, Mikumi med lejon, elefanter och Tse-tse flugor!

Vi kör till Chalinze, där vi tar A14 mot Arusha och Kenya. Märkvärdigt biltom. Återigen trollbinds Eva och jag av nostalgins historia.

Augusti 1976, när vi lagt oss i Rogers händer, forrester från Sverige, som köpt en utrangerad safaribil från Kenya. Han var på väg till Mwanza, 20 mil från vår destination, Shybush i två år. Hans ord ringer i mina öron :”Farligt att stanna, kör!”

Nåväl nu töffar vi på och minns. Får störtregn innan Mkata.

Måste välja, rakt österut, kortast – men är den farbar? Vi chansar!

Uj, de 7 milen tar en evighet. Tur vi haft flyt tidigare idag och att regnen upphört. Och vi kommer ut till kusten i god tid innan skymning.

Tufft letande efter Mkwaya Beach Lodge. Dags för Lonely Planet? – Kaj har ju bokat – och betalat! Till slut en låst grind och en sovande vakt. Och leende välkomnande och vi får en betongbunker, nybyggd men väldigt lik vad vi bodde i på Ngorogorokraterns rand anno- 76!

Mat och ÖL!, fixas och vi visar safariveterans takter.

Trots avträdets odörer och myggornas surr, somnar vi sött till passadens prassel i palmkronorna och skvalpet från Indiska oceanen.

Darriga checkar vi ut från hotellet. Eva och Kaj har jobbat hårt med att få kontakt och hitta fram till möten, boende mm. Sparsamma svar, vagt positiva.

På väg ser vi många möjliga – kan det vara ??? – bara 40 år äldre. Vågar inte fråga bara spekulera – och fantisera. Alla ler! Så efter 2 mil.

Den skylten fanns inte då, men efter 8 km svänger vi in på planen framför staff-building, precis som för drygt 41 år sedan. Då möttes vi av några indiska expatriots och rektor Swai. Då fick jag sätta mig på Swais piki-piki och inspektera ruinen som skulle bli vårat hem i två år. Då steg Kaj ut ur sitt hus :”Här kan ni bo tills…!” och en nu 41-årig vänskap beseglades!

Idag bjuder rektor Malelemba in oss till sin expedition! Vi får lunch, potatischips med ketchup och CocaCola. Fantastiskt mottagna av alla! Nytt och ändå gammalt. Jag tycker mig känna igen skåp, läroböcker, stolar – bara mer slitna. I klassrummet med Upper Secondary form 6, 40 elever, “mina” för 40 år sedan en del med bänkar andra med bara stolar! – som då! Vi biter ihop, en tår i ögonvrån. Eleverna skrattar och applåderar, vi skrattar.

Vi återser våra hus, vårat och Kajs. Vi minns när Kaj och jag stack in en Puff adder till Eva och David, som båda låg i chicken pox, vattkoppor. Vi känner smakerna, lukterna, den eviga torra passaden innan de efterlängtade regnen efter torka och vattenbrist. Vi minns när 900 elever tog avsked. Ett avsked som aldrig ville sluta den majnatten 1978 och aldrig slutar i minnet.

Så Mwadui, på 50-60-talet kanske världens främsta diamantgruva. Funnen av Williamson och skapad av honom och Chopra, framstående indier i Mwanza. Och de skapade också ett samhälle med skolor, sjukvård och en infrastruktur, som bla gjorde Shinyanga secondary möjligt.

Vi anade och besannades i en tydligare nedgång i Mwadui än på skolan. Ändå fortfarande en prydlig oas i kontrast till den omkringliggande landsbygden. Litet knotande hos vakterna i “gaten”, vilka vi var? Men så fick vi kontakt med nuvarande General Manager på bygget Arlen Loehmer  och så…

Prinsessan Margarets svit och bed, 1956! Oj, oj full board. En värld vi inte visste fanns för 40 år sedan. Och Arlen visar runt i gruvan, också en sluten värld då – för oss.

Vi får njuta en skymning över Songwa och hur natten sänker sig (snabbt!) över Mwadui!!!

Fint att sedan skriva till Arlen och Malelemba och få gensvar.

Hörde ett intressant “Tankar för dagen”, Patricia Tudor-Sandahl, idag på P1.

Handlade om sammanträffanden. Helt omöjliga sådana, som människan ändå vill få en förklaring på.

Slumpen då? – Nej den motsägs av sannolikheten.

Och då återstår bara förnekelse för kontroll och ordning. Men kan man förneka det som ÄR!? — Utan att gå miste om det som är tillvaron/upplevelsen!?

Själv menar jag att vår Afrikasafari skulle vara blek upplevelse utan omöjliga, oförklarliga sammanträffanden.

Samtidigt erkänner jag att det kan uppstå ett motsatsförhållande mellan den oförklarliga upplevelsen och strävan efter lag och ordning.

Och applicerat på tex fågelskådning blir resonemanget mycket intressant.

En del säger att minnet är den bärande mänskliga egenskap som väver ihop livet. Försvinner det så försvinner också livet – i dimman – hu.

Härligt då att dväljas i goda vänners lag och fångas i minnets väv. Som igår med Anna, Monika, Jan-Erik till Ankbröst, Tartin Tatin och goda drycker.

Samtalet kommer in på ett gemensamt intresse, natur och då speciellt fåglar.

Monika berättade att han hittade den kanske första Tajgasångaren på yttersta kanarieön, El Hierro.

Minnet vandrar vidare via denna Tajgasångare i “vår” trädgård i Reykjavik oktober 2016 …

… till Erikssons näsa för det exklusiva och när vi tog en valbåttur från Husavik på N Island. Tänkte en lugn tur och alltid något. Hade varit ute på samma tur med Jörgen några dagar tidigare och haft mkt fin utdelning.

Men detta – rena virvelvinden – i fler än en bemärkelsen. Inte läge att njuta den choklad med flottyrmunkar som serverades och säkert blivit trutföda, men flera Blåvalar, fenviftande Knölvalar, Späckhuggare som slickade fartygsskrovet, Vikval, Delfiner och härliga närobsar på Spetsbergsgrisslor.

Några dagar senare på hemväg mot Reykjavik gjorde vi ett stopp i botten av Eyafjördur. Matsäck, tankning och litet lugn vadarskådning, typ granna Kustsnäppor, Isländska Rödspovar... Men en väldig val i bayen. Kunde inte tro det var sant. Försökte med en Vikval, Men en valbåt bekräftade min misstanke, inte en men flera Kaskeloter som irrat sig in i fjorden!

En halvtimme senare hickade Janne till och minsann en Trädmås, som senare drog söderut och sågs under ett drygt år, – tillslut nere på Reykjanaess.

Janne avrundade så på Seltjarnarnaess, Erikssons sista Islandsdag, med en adult hane Mindre Bergand, en gammal favorit. Alla Islandstwitcher var alternativt på fågelsafari på Grönland eller i Östafrika, så några kanadicker blev våra medobservatörer, “common stuff over there”.

Och apropå kanadicker. En presumtiv Kanadatrut förvandlades till en vanlig Gråtrut i Fiskhamnen härförleden. David, Bernt och jag hejdades i steget att dippa. En Pille på på lilla Rosenlundsskorstenen till tröst eller litet ekivokt: “En dippande kanadick byttes mot en stolt pille!”

och så förstås en Kanadick på tak i Reykjaviks hamn!

Minnenas väv är knuten!

Vi startar resan. Nödigt och onödigt. Toyota landcruiser i topptrim. Liksom drivern – en oanad rallytalang av rang.

Jag värnar om tub, stativ och fågelbok. Eva, som vanligt mest och bäst, typ vatten, kläder, sjukvårdsväska, reseguide (Lonely Planet). Kaj kylväska och stolar…

Kajs övriga familj avstår turen så vi blir tre hela vägen. Ett optimalt men också farligt antal.

Som side-cut har jag räknat in nästan 100 arter. Lutembe Bay är grymt! Man har räknat in två millioner Vitvingade tärnor! Bara något tiotusental nu. Banded Snake-eagle, en Sotfalk, jätteflockar Abdim´s stork så man bara storknar!

Så iväg. Mot Mutukula och min första pärs som visumansvarig. Förlitar mig på Kajs gamla diplomatpass och vår allmänna trevlighet. Eva är en gudagåva långt effektivare än något dollarprassel. Först “väglöst” men sedan hyfsat och no traffic.

Och så är vi inne i Tanzania, vårt hemland i två år 1976-78. Överväldigande i skyfall. Men så stilla, nästan sakralt.

Nere på jorden strax innan Bukoba. Poliskontroll och Kaj tvingas vifta med passet. Men tillbaka i euforin med ett osannolikt hotell,Balamaga B&B, som Eva hämtat från “bibeln” och middag i bröllopsfest med Konyagi och Safariöl. Thunderstorm n:o 2 på natten, ingen el, inget vatten.

Efter fin frukost på väg. NV Tanzania glesbefolkat. Långa sträckor ensamma på hyfsade vägar. Igenom stora naturområden, men inget wildlife att se. Kanske ett misstag att välja bort Serengeti, dyrt och bara en blek kopia av vad det var 1976, så vi får väl se!?

Det kommer små regnduttar och är ett behagligt Safari/transportväder.

Halva vägen mot Shinyanga, ca 25 mil kommer vi ut på huvudstråket mellan DES och Rwanda/Burundi. Lastbilar som nödigt klarar varje uppförslöpa, men som effektivt kör sönder vägen, ibland tar vi oss fram nästan väglöst.

Segt men litet roligare när vi närmar oss “vår” stad för 40 år sedan. Massor av hägrar, storkar mm på de regnvåta fälten. Shinyanga är en blind fläck tom i LP . Eva kryssade skickligt förbi chaffishaket, Kilimanjaro Lodge med larmande disco och mosquitos och vi landade på Diamonds Fields. Samma ägare, Davin Lakhani, som till legendariska Butiama. Finns många naturaliserade Araber och Indier i Shinyanga, som är största distriktet i Tanzania.

Hyggligt rum och hygglig mat av indiskt stuk. Inte mycket förändrat sedan sist – för 40 år sedan.

Imorgon stundar första elddopet. Vi har många gånger valt bort tanken på att återvända – minnet suddas ut – men i morgon. Somnar omtumlade under den tropiska stjärnhimlen ackompanjerad av en mix djungeltrummor/discomusik.

Tar detta från Wikipedia

“Ordet kom till svenskan via engelskan, där först brukades under sent 1800-tal. Ibland sägs den berömde brittiske upptäcktsresanden Sir Richard Francis Burton ha varit den som först spred den engelska användningen av ordet.^[3] Ordet kommer från swahili-ordet safari, som betyder “lång resa”. Det härrör ursprungligen från arabiskansسفرية (safarījah) med betydelsen “en resa”. “Att resa” heter på swahili kusafiri, och ordet för själva resan är safari. De orden kan användas för alla slags resor, oavsett om det är med buss, färja eller jeep.”

Versus

“1836–1837 ledde William Cornwallis Harris en lång expedition med det enda syftet att observera och beskriva naturlivet och landskapet. Expeditionen ägde rum i Sydafrika och tog ressällskapet från Kapstaden till västra delen av Transvaal. Harris etablerade den tidiga safarimodellen med en lätt och tidig morgonresa, en lång dagsvandring, eftermiddagsvila och en avslutning med en formell middag och historieberättande beledsagat med drinkar och tobak.^[4]“

I det nordliga västerländska språkbegreppet står ordet Safari för något som påminner om WC Harris koncept, oftast arrangerat av något proffsigt resebolag. Gärna med ett tillägg som fotosafari eller dyksafari.

Medan vi som levt två år i Östafrika, self-reliant och med swahili som additional tongue: ” Tumesafiri safari” – “Vi har rest en lång resa”, med flyg, bil, färja och till fots. Inget resebyråkratkit precis.

Började i somras med mail från Kaj, kanske kunde vi tänka oss att hänga med hans familj, fru och barn till Indiska Oceanen? Som alternativ till gäststugan vid Lutembe Bay? Och lockbetet,  att kanske passera vår gamla skola och gemensamma boplats i två år på 70-talet, Shinyanga Secondari School, mer känt som SHYBUSH!?

Nolltid att bestämma och några timmar att boka flyg, KLM ett favoritbolag, Schiphol – Entebbe med mellanlandning i Kigali på ditvägen, 22 nov – 19 dec.

Kaj fixar boende och bilkörning 400 mil genom tre länder, Uganda, Tanzania, Kenya.

Eva, alltid steget före fixar resegarderob, hygien och inte minst “Catcher in the rye”, Lonley Planet för Tanzania – exemplariskt.

Jag får flyg, visum, vaccinationer, dollar-cash … på min lott. Betydligt segare – förstås!! – både själv-och oförvållat. Visum klara 15 november, malariaprofylax en dag försent, en oroande tunn dollarbunt och sista natten mer än 20 mail och sms från KLM!!! – Data/flygledningtrubbel på Schiphol med förseningar och inställda flyg.

Som lök på laxen drar vinterns första snöoväder in över Sverige med Landvetter som epicentrum! David lotsar oss skickligt förbi lastbilar som fastnat i snabbt igensnöade Kallebäcksmotet, till redan kraftigt försenade morronflyget.

Landvetter stängt för att isa av planen. Vi får ombokning till Kenya Airways via Nairobi. När vi landar i Schiphol, 5 timmar senare är vi åter ombokade till vårt ordinarie flyg, ett dygn senare. Blir väl omhändertagna, shuttlebussas till Ibis någonstans i närheten, övernattningskit, fint rum, middag och sedermera frukost – urproffsigt och bekvämt.

Och fräscha bordar vi KL 0535 för Entebbe via Kigali. Hunnit spana in en rödnäbbad and i en kanal från bussen. Kanske en Kapand och tjuvstart på Africaartlistan??

Landar in-time ett dygn försenade. Visa – on – line funkar och vi glider snabbt genom immigration till Kaj på plats och han och den Afrikanska stjärnhimlen leder oss till Lake View och förra huvudbyggnaden, som nu är gästhus.

Blir en natt-bajer och vi hälsar på Jackie ffg sedan våren 2004.

På efternatten thunderstorm, naturens fyrverkeri med blixt, dunder och skyfall. Vi undrar litet, den “riktiga” resan har ju inte börjat och ändå…

Nå vi får en lugn dag att fila till packningen – eller? Eva blir biten av en av vakthundarna och vi som avstod rabiesvaccinationer. Men hunden är vaccinerad och Evas lugna uppträdande avvärjer framtida besvär med doggen.

Vore inte namnet upptaget av ädla seglarbaroner så…

Men kan det finnas en bättre ord, att beskriva vad fågelskådaren fokuserar på

Läste förvisso följande “…ett nytt kryss för mig, även om jag inte är någon kryssare…”

Ett kryss för seglarbaronen är ett upphöjt stadium, medan fågelskådaren mest betraktar det med upphöjt överseende. Club300 har försökt men…

Och i den bästa av kryssartider (för fåglar alltså), oktober månad dagarna kring v42.

Vad är ett kryss? Att varsebli och arta en fågel?

Varseblivningen och artning, validerar och bestämmer observatören över – för egen del! – och hen får kryssa krysset genom sin egen entusiasm vs sin egen “Tomas tvivlare”!

Vill man få krysset officiellt godkänt tillkommer ett annat kryssande, att kryssa mellan regler, kriterier, avundsjuka, kritik mm – likt sjöbaronernas jotting!

Här några kryssningar mot krysset.

Har skrivit mycket om den Större Liran vid Hovs hallar 27 sep 2014. Upptäckte den – ÄDELKRYSS idel ädel adel KRYSSARENS KRYSS – men började med att bestämma den till gulnäbbad, skickades ut på BA, men tack vare August Thomasson ombestämde vi till Större Lira. “Tomas tvivlare” anfrätte mig, jag hade mest jobbat på Scopolis Lira och ny art för Sverige. Ett frågetecken alltså – fegt! Löste sig dock med diagonalbandet på undervingen från vingknogen till bakre armbasen – klockrent! Just det jag jobbat med.

Roligt att visa på denna bild från Island 31 aug i år. Jag har sett många Större liror, på Island, i Marocko, i Sydafrika. Men räknar ändå denna som ÄDELkryss. Upptäckt i Sverige!

Visst är vita nackbandet tydligare, men när adrenalinet pressar upp blodtrycket, vinden är uppe i 15 ms, då gäller det att hugga och minnas!

Så förflyttar vi oss till Sallmundsudd på Gotland 0930 22 okt.

Dagen innan hade Anders Tengholm rapporterat en trolig sibpipit. Särskilt intressant för att Gotlands första setts där 2012 och att n:o 2 setts 9 okt på Faludden. Anders och jag på väg till Närsholmen, när larmet kom, Anders igen, trol sibpipit. Anders O rattade suveränt söderut!

Några få där. Blåsigt, höstmörkt, ngt dämpat, men mkt trevliga Anders, Olle ngn till. Alla lodade iväg där den setts senast. Jag gick litet ojuste iväg mot vad jag mindes från Indien som typiskt ställe. Olle valde också position ngt utanför mig. Halkade ner i ett igenvuxet dike. En fågel flög upp och satte sig lågt i en björk. Kikaren upp, YES!, bara att buga och bocka. Allt på plats, vrålade på de andra, larmade på BA – säkert bestämd! Men, men dagen gick och vilka såg vad.

Ett foto kändes skönt tack Jörgen

Nästa dag gick det fint att kolla på artportalen. För mig kryss såklart, har sett och artat, men ÄDEL??? Att jag var först att typ sätta ned foten!? Men mitt ganska asociala beteende!? Njaaa!?

20 oktober ute på Faluddenspetsen.

Anders hade ÄDELkryssat två adulta Vitnäbbade islommar. Han hittade båda och artade en så det är utan diskussion. Plus att flera adulta plockades in på Öland, i Blekinge och i Skåne de följande dagarna.

Så gick jag för att lätta på trycket. Kolliderade med en liten brun fågel, som jag fick se och höra mycket bra, BRUNSÅNGARE! Är väl bekant med arten. Eftersök utan resultat.

Litet senare i Alkärret har först Anders o jag sekundobsar på fågel och läte. Och Lennart W på samma ställe ngt senare.

Så idag skärmdumpar 3 km därifrån

Grymma bilder av Magnus och Fredrik och ögonbrynsbandet, så likt!!!

Ädelobs, nej, redan avklarad på Kronholmen. Men vadå!? Kryss, någon antydde att jag bara sett en gärdsmyg!?

Va,va avundsjuka, antagonism eller bara brist på social känsla eller är jag offer för hallucinationer.

Kryssandet gör verkligen skådandet intressant utöver fågelskådandet!

Bernt och jag hade tänkt avrunda Skånefloggen med en “lätt” till Klagshamn – litet labbar kanske? – innan han vände kylargallret mot norr och Götet.

Men Falsterbonäset sög och avstånden är inte så stora. Dessutom kunde jag byta pilot till David som fanns där med de stora grabbarna.

Vinden från sydväst friskade i och samma vädersträck låg tunga mon och väntade på att attackera. Därför valde vi strax söder fyren som obsplats. Bra vindskydd och kort reträttväg till Parkeringen.

Märkvärdigt tryck på sträcket med tanke på vädret. Bra med sjöfågel, fa Bläsänder i 100-tal, tättingar toppades med 100-tals Gulärlor. Tom en del rovfåglar, massor av Sparvhökar och en del Bivråkar, Bruna kärrhökar och Fiskgjusar. Särskilt bland rovisarna var det många som drog rakt västerut och missades av Udden. En del av de landbaserade flyttarna valde, efter att ibland ha rastat på greener och fair-ways, att vända tillbaka!

Plötsligt fladdrade det till i strandkanten, “en knepig mås”, var min första tanke. En STÄPPHÖK, 2K hane, precis som igår. Konstaterade det givna, liten med spetsig vinge, skarp svart vingkil, i vissa ljusvinklar nästan vitaktig. Dessutom en del ungfågelpennor och man kunde också ana en ljusbruntonad rest av ungfågelns huvud – alltså 2K!

Samtidigt som jag tryckte på mobilen, hörde jag Davids röst. Dom hade hittat den när den sneddade ut över havet mot Stevn´s Klint. Bra koordination den här gången. Annars ställde ju vädret till det.

Svårt att veta med några Rödstrupiga piplärkor, några Forsärlor, en Lappsparv, en Tornseglare.

En STÄPP(/ÄNGS)HÖK, honfärgad, som jag först ville stringa till fjällabb, och en hane ÄNGSHÖK gick definitivt out of sight för Uddfolket.

Precis när Bernt lämnat och jag styrt upp mot David och Udden, hördes ett karaktäristiskt “tsrrii”, kraftigt och genomträngande, och bland ett gäng Gulärlor kom en CITRONÄRLA över lagunen, nära och bra, nästan i ögonhöjd. Grå, öppet ansikte, breda tydliga vingband – en 1K-fågel. Den lät flera gånger innan den sneddade in över golfbanan. Alerterade genast Udden, förgäves, kanske vände den/dom?

Med tilltagande blåst och kraftigt regn blev det en stilla cruising på Skåneslätten medan vi smälte några härliga dagar. David släppte mig utanför hotellet och fortsatte ensam mot Götet.