Safari 1129-1130
En extranatt i Mwadui gav en heldag där, men så kort. Bistert att sätta sig i bilen för dryga 50 mil till huvudstaden Dodoma.
Nog hade vi kunnat tänka oss Mwadui eller tom Shinyanga för hela Safarin. Och ändå är detta två vita fläckar i Lonely Planet, som annars täcker allt!
Nåväl vi susade söderut. Förbi Nzega, där Kaj och jag tillbringat en natt inlåsta i ett stall med de andra passagerarna i en havererad buss. Det var i februari 1977.
Nostalgin dröp längs den fortsatta färden mot Singida som vi 1977 åkte med Jack från Staterna. Han, cowboy, pratade om prärien och route 66. Och vi tänker samma nu i november 2017.
Rift Valley, ibland branta bergspass men mest plana slätter på 1000-2000 möh. Glest med folk. Då och då utefter vägen en klunga plåtskjul, parkerade lastbilar, ungar som säljer regionens specialitet, honung, torkad fisk, karanga eller …
Några av skjulen med nedsuttna plastmöbler där man kan få coca cola, té och med litet tur sambosas eller söta majskakor.
Efter 30 mil landar vi vid stranden av den salta Lake Singida, en fantastisk fågelsjö. Det var hit Kaj och jag åkte med Jack. Medan han for vidare hade vi tänkt köpa en VW asfaltsbubbla av en svensk volontär, men hon hade redan lovat bort bilen. Det var när vi åkte hem dagen efter som vi hamnade i Nzega.
Nu kunde vi duka upp matsäck, danskt rågbröd, konserver och apelsiner från Kajs träd i Lutembe. Och jag kunde återuppleva morgonen i februari 1977 då jag “lifade” Svarthalsad Dopping (Nu aktuell på Gotland) och Tartarfalk.
Svarthalsade fanns det nu också, två Pelikan-och två Flamingoarter, Maccoa Ducks och hur mycket som helst – vi hade kunnat bli här länge, men 20 sugande mil återstod.
Och dom förlängdes tidsmässigt med någon timme av att vi mötte presidentens sekundsnabba kortege strax utanför Singida.
I skymningen som ytterligare förmörkades av en sandstorm trädde vi in i vad som redan för 40 år sedan skulle vara Tanzanias huvudstad, Dodoma – är den det eller är det Dar es Salaam???
Eva löste med Lonely Planet boendet, Kidia Vision och ätandet, ja tom kvällsöl, Safari min favorit!
Uteblivet bröl från närbelägna Herrens och Glädjens hus gav en god natts sömn. Och vi laddade för ännu +50 mil.
Vi bävade för lastbilstrafiken mellan huvudstäderna. Farhågorna kom till skam och trafiken flöt fint framtill Morogoro.
Eva och jag blickade nostalgiskt upp mot sluttningarna till Uluguru mountains, där vi hade Swahili två veckor i Juli 1976. David grattades med frukttårta på sin 3-årsdag. Jag hörde mina första Spökdjur och Dvärguvar och såg min första Kobra, spottande, i en rörsockerodling. Vi besökte också vår första NP, Mikumi med lejon, elefanter och Tse-tse flugor!
Vi kör till Chalinze, där vi tar A14 mot Arusha och Kenya. Märkvärdigt biltom. Återigen trollbinds Eva och jag av nostalgins historia.
Augusti 1976, när vi lagt oss i Rogers händer, forrester från Sverige, som köpt en utrangerad safaribil från Kenya. Han var på väg till Mwanza, 20 mil från vår destination, Shybush i två år. Hans ord ringer i mina öron :”Farligt att stanna, kör!”
Nåväl nu töffar vi på och minns. Får störtregn innan Mkata.
Måste välja, rakt österut, kortast – men är den farbar? Vi chansar!
Uj, de 7 milen tar en evighet. Tur vi haft flyt tidigare idag och att regnen upphört. Och vi kommer ut till kusten i god tid innan skymning.
Tufft letande efter Mkwaya Beach Lodge. Dags för Lonely Planet? – Kaj har ju bokat – och betalat! Till slut en låst grind och en sovande vakt. Och leende välkomnande och vi får en betongbunker, nybyggd men väldigt lik vad vi bodde i på Ngorogorokraterns rand anno- 76!
Mat och ÖL!, fixas och vi visar safariveterans takter.
Trots avträdets odörer och myggornas surr, somnar vi sött till passadens prassel i palmkronorna och skvalpet från Indiska oceanen.