Olof Armini om fåglar och natur

En vacker men tyvärr skadad Gotlandssnok vid tomt 510. Kolla de orangea fläckarna, breda svarta snedstrecken på sidorna och dito fläckarna på ryggen.

Karaktär typiska för underarten “gotlandica”.

Omdiskuterad, först bara på La Karlsö, nu på hela Gotland och kanske genetiskt en egen art. Bilder på fastlandssnokar kan i nästan alla detaljer påminna om denna – dock!!

Ny test kallas detta för att inlägget gjorts direkt från mobilen. En del blev inte så bra så jag har redigerat.

Likt lågtrycken kommer nu vadartrycken vandrande. De förstnämnda från SW och de senare från NO. Och när de tu mötas får vi nedfall av lämpliga vadare och skådaren kan frossa och jubla.

Första aningarna om tryck brukar komma redan före midsommar och arter som anför tillhör “Tringa“-släktet, Svartsnäppor, Skogssnäppor, Grönbenor m.fl. Också spovar och vipor.

Det riktiga Arctica-sträcket brukar starta i månadsskiftet och anföras av någon enstaka gammal Kärrsnäppa av rasen “alpina”. Den 29 juni hade jag en sådan i Västergarnsviken.

Den 6 Juli, när jag spanade av Viken med Pascal och Lovisa, hade det byggt på till ca 30 gamla Kärrsnäppor och en tegelröd Spovsnäppa.

Så natten till den 7 juli, kuling från SW och 15 mm regn och säsongens första nedfall. 150 Kärrsnäppor och 15 granna Spovsnäppor.

IMG_0539-2

Härligt och fortsättning följer!

Hinns det med något mellan megadragen? Med en tung bihåleinflammation avlöst av en än värre tarmficksinflammation, divertikulit som får mig att vika mig än mer dubbel på morrongympan. Och alla måsten en eftersatt sommarstuga reser med väntande gäster i antågande.

Och ändå har jag upplevt en månad, som jag får gå långt tillbaka i tiden för att återkalla. Priset är högt men resultatet!!!!!!!!!

Först har det blivit Paviken, nästan dagliga promenader. I vänskaplig kamp med Ola Wizén, som inventerar naturområdet och Carl Tholin, som har Västergarns socken på sin lott i årets sockenliga på Gotland. Plus många andra som sugits hit, när subrarrisarna börjat trilla in.

Det har gynnat mig att det varit en sen vår, många fåglar har inte kommit igång förrän till midsommar och nykomna flyttare har fortsatt att trilla in.

Redan första veckan hade jag sett och hört, ofta med Anders eller någon av de andra, en Ägretthäger, en udda Prutgås, Mindre hackspett, Svartkråka, Sommargylling, Vaktel, 2 Trastsångare, Busksångare, Höksångare, Lundsångare, Skäggmes, Pungmes.

Och det fortsatte, Härfågel, Nattskärra, Mindre flugsnappare, Turturduva, Vassångare Småfläckig sumphöna och mycket annat småroligt. Det skall också sägas att mycket setts från tomten som har fått sin beteckning 510 alias Annexen 1:2.

Efterhand har tyngden av skådandet flyttats till Svältholmen/Västergarnsviken/Västergarns hamn, där jag redan larmat en tung raritet, innan den flög mot Öland? TUVSNÄPPA.

Om inte inflammationerna knäcker mig, vad månde bliva!

Tog det lugnt på lördagsmorgonen – trodde jag! Men Anders på alerten och jag fick bara respit till klockan nio, så bar det av. Inte så vanlig jaktmark, Östergarn, besatt av skådarspjut som Jimme, Tårtan mfl.

Flera heta men undflyende targets, så förväntningarna var ljumma, särskilt som larmen lyste med sin frånvaro. Vädret var härligt och vi var ganska mätta så…

Ett litet frest vid Roma slamdammar. Först vid äldreboendet, vackra Gråhakar på topp. Så vid Högbron. Och minsann en BUSKSÅNGARE, som tom kunde beskådas, när Bimbi som fått vårt larm dök upp. Grym näbb och “banan posture”.

Avslutade vid de nyaste dammarna. Dippade Mandarinanden, men både Mindre strandpipare och Pungmes.

Så föreslog Anders vaket Torsburgen och till en LUNDSÅNGARE kunde vi njuta matsäckarna. Lundisen sjöng med ovanligt tydlig “gärdsmyg”drill på slutet av strofen – intressant.

Vi jobbade sedan systematiskt i Östergarnsdalen men hade sånär dippat BIÄTARNA från igår om inte jag irrat iväg och lyckades får in tre ex i tuben för ett “underbart är kort”, medan Anders tröstade sig med en Råget med två Kid.

Vi klarade sedan något underligt ljud från bilen inunder och gjorde Hemse, innan Grande Finale på Mästermyr, 2 VAKTLAR, en Gräshoppsångare och en Kornknarr.

Ölen smakade utsökt på kvällen och tack för turen Anders!

Mjukade upp med cykling runt Paviken. En Rödräv smög på en flock grågäss-förgäves. Lyssnade på några kärrsångare och härmsångare, men ingen busk.

Slöa Trastsångare från spången, men alldeles säkert två ex. Så ett surr, har hörseln återvänt? Fuskar med xen-canto och där tittar VASSÅNGAREN fram. Ytterligare några surr, men så försvinner den eller så slår tinnitusen till plus att trafiken ökar denna stilla morgon.

Plingar Anders som är sugen på drag. Fruktlösa försök på vassisen innan vi skjuter söderut. Hopklämd kaviartub, några torra brödskivor, häftig regnskur – inget stämmer ned humöret. Anders bestämd i strategin, Austre först.

GPSEN leder oss på rätta vägar. Och en grann AFTONFALK, 2K hona i blickfånget och en SOMMARGYLLING i hörselgångarna. Falken jagar fint från en ledning och Gyllingen konserterar för fullt och jag försöker medan Anders gör det

Flott den sista – Hö!

Tjingsar på litet folk, Smålands-Bertil med måg, Mikael Nils mfl.

Så leverantörstället n:o 1, Aurriv. Litet längre söderut än vi tänkt. Men så en liten fluglort i ögonvrån långt bort på en sten, så lätt att missa. Snart nog nära och säkert.

BREDNÄBBAD SIMSNÄPPA, hona i finaste praktdräkt, som nästan bara ses vid häckplats!

Jag försöker men Anders

Och så detta, tack Anders!

Vicket drag – igen!

Inte ovanligt att Au riv, udden söder om Faludden och Stockvike levererar. Varje gång man tar sig dit närsomhelst på året, kan man förvänta sig glada överraskningar. För att inte tala om alla gånger man i flygande fläng kastat sig dit – och än oftare dräglat över smaskiga men onåbara rapporter därifrån.

Ändå randades 6 juni med förväntningar utöver det vanliga. De infriades med råge, vilket jag redan berättat om.

Och utöver själva skådarupplevelsen gavs en hel del intressant. Platsen blev en mötesplats för dagens skådare och dagens skådande – nya moderna skådartider fladdrade i luften.

Jag ser två huvudfåror, man kan nästan se konturer av paradigmskifte.

1. Håller vår systematik för allt levande på att förändras? Och är diskussionerna kring alltfler nya arter en konsekvens som når och påverkar oss skådare? Artbegreppet är ju ett av fundamenten för vårt skådande. Och när gränserna blir för diffusa och subtila för våra naturliga sinnen då…?

2. Den tekniska, digitala utvecklingen. Blir kanske ett instrument att övervinna ovanstående. Med kameror och inspelningsapparatur kan man redigera och analysera utan det gammaldags skådandets problematik att ögonblicket försvinner och ersätts av det förrädiska minnet!

Se bara på Jörgen Lindqvists fantastiska bilder på den Rödhuvade törnskatan!

På dessa bilder kan man se en brun kontrast mot rent svarta partier, på handtäckare, på inre handpennor och på yttre armpennor, 2K! Den trots allt vackra teckningen ger en hane. Den klena näbben utesluter rasen/arten “badius”. Stora vita handbasfläckar och vit övergump indikerar rasen/arten “niloticus”, men den excellenta vänstra bilden visar en grådaskig “sky” över det vita. Kvalificerad gissning blir en östlig “senator”.

En Rödhuvad törnskata är inte längre bara en art!?

A. Balearic Shrike (Lanius badius)

B. Woodchat Shrike (Lanius senator)

C. Eastern Woodchat Shrike (Lanius niloticus)

Men med Jörgens hjälp så fixar vi det!

Och titta på detta från Jörgens kamera

och här rycker eminente Torsten Green-Pedersen in!

Ingen match att sortera mellan aktuella arter.

A. Rödvingade vadarsvala, Collared Pratincole (Glareola pratincola)

B. Orientvadarsvala, Oriental Pratincole (Glareola maldivarum)

C. Svartvingad vadarsvala, Black-winged Pratincole (Glareola nordmanni)

Den Svartvingade vadarsvalan har mörka vingundersidor, saknar vitt terminalband längs vingbakkanten, mkt lite rött vid näbben, inte extremt lång stjärtklyvning, liten kontrast på rygg/mantel – och så det hårda, men inte nasala tärn/roskarllika lätet, som jag hörde och MINNS!

Varmt tack till Anders som förde mig dit, alla som var där och då främst de MODERNA skådarna Jörgen och Torsten.

Da´n före da´n.

5 juni, två dagar efter första barnbarnsstudenten. Grym packningshysteri, alla koffertar på några kilo plus. Jag känner begynnande förkylning. Anders har lovat skjuts från Visby – vilken pärla!

Köper bussbiljetter på nätet innan vi släcker ned allt. 45 kg nedför Eklandagatan och en knökfull buss. Hur många får man va´?

Mobilen plingar, Anders har väl inte…?

Lättad svarar jag “Grattis” och får i replik “Vi åker dit imorgon, jag kan se dem igen” – en äkta superpärla!

Vaknar pigg som en mört 430 på nationaldagen, men med en bastant förkylning och ett icke-fungerande bredband. Ingetdera handikappet sinkar oss att först hänga in Trastsångare i N Paviken. Där träffar vi gamängerna Ola och Mattias. Båda liksom vi fokuserade på de båda Faluddenfåglarna ovan.

Så nu var det gasen i botten och raka vägen, klockan var 0730.

Anders lockade förgäves med Höksångare i Burgsvik, men jag var bestämd. Och ca 0830 stannade vi framför grinden ned mot Au riv. Litet oroande rapporter dock, särskilt kring vadarsvalan, inte sedd på 2 h! Verkade dra sade en tröttkörd men glad Niclas A.

Mattias, Ola redan på plats och Veronica töffar in. Jörgen L kommer in från ängarna söderöver och förlöser med att åtminstone den RÖDHUVADE TÖRNSKATAN är kvar. Ser den i handjagaren, så Mattias och jag stormar ut för att konstatera att det känns som en 2K-fågel och sannolikt är en Senator. Bekräftas mer eller mindre i den rika samlingen fotodokument och av den rika samlingen experter som levereras/levererar. Finns en del brunaktiga pennor och det vita på bla övergump inte tillräckligt prominent (men se opp för ej gammal fågel!).

Vi åker halvvägs ned mot andra grinden och en litet högre punkt. Bra översikt med raststället från igår som närmaste fält. Alltid jobbigt när man inte riktigt vet, men beslutar att tuba runt några varv innan vi ger oss. Klockan är trots allt bara 0900.

Då hörs “kettik-kettik” hårt torrt med drag av roskarl. Jag har förvarnat Anders om lätet, så ögonblickligen vet vi båda vad som gäller. Och en helt underbar flyguppvisning över våra huvuden av den SVARTVINGADE VADARSVALAN (Glareola nordmanni).

Jag stoppar en bil med Jörgen L och hans kamera surrar.

Vilket praktfoto! Här ser man inte det man inte skall se, rödaktiga vingundersidor, vit vingbakkant och liksom på Anders bild inte rött på näbbens innerdel. Alltså artbestämning in absurdum.

Så landar den på samma fält som igår. Många skådare skyndar till. 0943 lyfter den och drar ned till ringmärkningen vid Hoburgen och ses tillsvidare för sista gången ca 1025!

Vi sög gott på denna karamell och tog tillfället iakt för några drinks, som artsupar på kvällen.

Väl unt till juvelen Anders som gjorde detta möjligt!

Själv rundade jag av da´n efter med Lundsångare och Pungmes vid Paviken.

Brukar beteckna mig som icke-dragare.

Men så, i maj sker det, har hänt förr.

Men först till det omöjliga. SVARTVINGAD VADARSVALA på Närsholmen. +25 år sedan sist på Gotland!

Naturligtvis Fredrik S, en lågoddsare i nuläget. Har alla attributerna för att vara “the spotter” i nuläget.

Fotodokumentationen intressant i dessa tider när svansföringen är hög på olika IT-plattformar.

Utan tvekan en vadarsvala. Om vi utelämnar subtila varianter så är det svart-eller rödvingad.

Fotonas kvalité erbjuder “bevis” på rödvingad om man ser vit vingbakkant eller anar rött på vingundersida.

Ses inte och “indikerar” därför svartvingad.

Fotonas kvalité för dålig för “bevis” kring tygel, näbb-till-öga, men mkt svart och litet rött ” indikerar” svartvingad.

Till slut översidan, ännu sämre foto, men överraskande ger det tydlig kontrast mellan mörk hand och ljus innervinge/mantel. Indikerar rödvingad.

Slutsats med bara foton skulle jag helt klart hålla för en svartvingad, men med en återhållen, “visst kan det vara”.

Dock, Fredrik äger obsen. Svartvingad vadarsvala.

Och drag till Gotland inte hysteriskt – omöjligt.

Historiskt klassisk dragsvit var 10 maj-17 maj-24 maj 1991.

Med Stellan och svärföräldrarnas picnickorg i skuffen. I bakhasorna Janthe i livré med limousin. Östlig Dvärglärka på Hoburgen.

Så med Tudde  – själva i bakhasorna på baklyktorna till Lansen. 2110-2130 Tuvsnäppa på Faludden.

Hat-tricket fullbordat litet lugnare med Amerikansk bläsand på Au riv. David blir för evigt botad från dricku av upptäckaren Göran.

Så vårens hysteriska fyrklöver.

20.5 Belåten efter tandoperation rask koll på Vasttrafikappen. Vagnen-buss-buss-rask promenad och där står Jon på Vadskärsudden med tuben. En koll DAMMSNÄPPA. Raskt hem.

25.5 Trixar igen med appen. Hinner omvägen förbi Preemmacken. Ensam med MINDRE FLUGSNAPPARE.

Mindre flugen vid Slottsskogsvallen med mindre rolig ljudkuliss – tung trafik.

26.5 följer Zachis hem till Sörgården. David i dörren med en handkikare. Trekvartdrag på GPS genom hela staden. Bland 20 fotbollsplaner ÖKENSTENSKÄTTA! – på en skateboardramp.

31.5 Buss-Vagn-båt och fyra salta killar, Olle, John, Peter och Christer. Fyra timmar på liten Vargö.

Lägg örat till högtalaren och skruva upp volymen. Njut IBERISK GRANSÅNGARE.

Och här fångad med samma mobil

Ljuvligt härligt allt och till alla genom detta stort tack

Och naturligtvis ett spännande inflöde av fåglar.

Till exempel slog Thomas och Dennis till med en “svarthuvad” gulärla på Rivet häromdagen. Tar vi bort apostroftecknen kring svarthuvad, menas en gulärla av rasen/arten “feldegg“, med en SO utbredning typ Svarta Havet. Sällsynt dyker den upp i våra trakter.

Ett klassiskt exemplar vistades helt ensam utanför Kronholmens fyr 2 maj 1993. Min medobservatör heter Kristian, han var rödhårig och läkare i Visby.

Observera “nyckeltalen” för säker “artning”, svart huva som går långt ned i nacken skarpt avsatt, mättad gul på hela undersidan, ett kraftigt citronärlelikt lock.

Ytterligare plus var att denna var ensam – inte i en flock nordliga gulärlor, “thunbergi“ och relativt tidig i gulärlesträcktiden.

Så till Rivets “svarthuvade”!

Spontant tänkte jag en svarthuvad “thunbergi”, när jag såg fotona, hättan såg helsvart ut men gick inte ned i nacken och läste omständigheterna, mitt i thunbergiflock, och med litet blandade läten, vanlig gulärlesång innehåller ofta litet rivigare toner.

Men några av de stora elefanterna trumpetar för feldegg. Alltså får jag modifiera.

Ok en feldegg kan se ut och låta som den på Rivet, men det kan också en thunbergi, i båda fallen rör det sig om udda individer. Jag håller det då för mer sannolikt med en udda thunbergi. Tror endast observatörerna kan hitta det lilla extra som kanske ändå… Annars blir det consensus i elefantflocken som gäller. Hursom bra jobbat och mycket lärorikt, full kredit för upptäckten och jobbet kring den.

Skall försöka göra skäl för mig också. Har ju bidragit med en del under våren.

Här alltså några referat och beskrivningar på obsar.

Kronholmens fyr 6 maj

Anders och jag satt vid röda stugans södervägg och tittade ut mot SW. Jag förde upp kikaren mot W och Utholmen, då en mås kom snabbt norrifrån. Den hade helsvart huvud, djupt neddragen hätta i nacken och helvit kropp/vingar förutom små svarta spetsar på några handpennor. Allt tillräckligt för art och ålder, SVARTHUVAD MÅS (Larus melanocephalus), 3K. Litet kinkigare för Anders som fick in den snett bakifrån och i begynnande motljus, den flög mot Ekstakusten. Efter ett tag gick det dock, vitheten, svarta huvudet och den litet tyngre flykten jfr omgivande skrattmåsar och kentingar.

Det var tredje gången jag haft en svarthuvad mås på liknande sätt på samma plats. Första gången med David, då hade den smaken att landa på Utholmen. Det var maj/juni 1992.

1 april litet senare på 90-talet var det Anders tur, Gardelin den gången. Då passerade fågeln mkt nära och jag hann precis gå igenom vad man skulle titta på.

Rivet 7 maj

Anders och jag hade precis avnjutit en räcka läckerhet längst ned på Rivet, ORTOLANSPARV, GULHÄMPLING, Småspov, Gulärlor, Törnskata mm. Vi kom in i märkområdet från SO, när en “ringtail” lyfte från åkerkanten. Den flög fram och tillbaka på typiskt kärrhöksmanér ett tag, men avlägsnade sig sakta men säkert  över fälten mot NO och försvann efter ca 5 min.

Möjliga “ringtail” i Sverige är ungfåglar och honor av Blå kärrhök, Ängshök och Stäpphök. Jag ropade “stäpphök“, för att markera mitt spontanintryck, men ägnade mig sedan åt att fastställa så många karaktär som möjligt. Erkänns att man i det stadiet kan förefalla osammanhängande och motsägelsefull, alltså inte särskilt kul och tacksam mot Anders som både är en god iakttagare och mycket överseende.

Den här fågeln visade proportionellt lång och spetsig hand. Blåhökar visar en inte proportionellt så lång hand som är fullare/rundare, dvs har flera längsta handpennor som är ungefär jämnlånga. Dessutom smal över gumpen vs blåhökens kraftigare gump

Den här fågeln visade tydlig streckning på undersidan utan röd/roststick i grundfärgen. Visade ingen kvardröjande juvdräkt , tex i form av vitbrämade täckare på övervinge. Huvud/ansikte litet för vagt för ungfågel.

Alltså en hona 3K+ med viss reservation för avancerad hona 2K.

Den här fågeln hade breda svarta band över armpennorna på undersidan vingen. Dessutom det lilla vita skuggat, liksom undre täckarna. Detta gav undervingen en mkt tydlig karaktär av ljus ytterdel och mörk innerdel. Samma karaktär fanns på övervingen. Huvudet föreföll mörkt med svag antydan till halsband.

Ängshökshonan visar ett öppet, ljust ansikte och tydliga teckningar på under-och i viss mån även översidan av vingen.

Alltså en STÄPPHÖK (Circus macrourus), hona 3K+.

Eftersom inga andra skådare fanns tillstäde kunde allt kollas innan den larmades ut litet senare. En så här tydlig individ och trots allt ganska vanlig, tarvar knappast något resonemang kring möjliga hybrider. Honfärgade stäpphökar sågs vid samma tid på Öland, en (samma?) dagen efter så nära som på Kapelludden.

Rivet 7 maj

Efter ca en kvart och ha andats ut fortsatte vi upp mot ringmärkarboden. Jag hade hela tiden blicken till hälften riktad mot stenåkern som kändes högintressant. Mycket riktigt.

En ljus lärklik fågel lyfte, flög över oss och fortsatte söderut mot Rivspetsen. Det var en stor piplärka, ljus till synes ostreckad, med lång stjärt och djupt bågig flykt. Den yttrade flera gånger ett karaktäristiskt sparvlikt “Tschulp“.

Rak bestämning på de här breddgraderna, FÄLTPIPLÄRKA (Anthus campestris), adult.

Flera observationer i närheten både i rum och tid. Blekinge, Öland och Småland. De flesta Fältpiplärkeobsarna under mina år på Gotland har nog varit just på den här stenåkern.

Tack till alla medobservatörer. Om ni saknar något eller hittar någon felaktighet så ändrar jag!

I början av maj fick jag ett härligt mess från Carl Tholin som bjöd in mig till laget, Ö Paviken, som skulle fajtas i tornerkampen om mest fågelarter från ett fågeltorn mellan 0500-1300 den 9 maj. Med deltagande fågeltorn från Finland, Sverige och Danmark. Laget bestod av Calle själv, den unge stjärnskådaren Dennis Nyström, Anders självklart och så jag.

Ljuva minnen flöt upp till ytan. Maj 1997, 18 år sedan, och Lars Jonsson i luren. Han hade inbjudits att med Stockviketornet och bröderna Tydén, som första utländska lag deltaga i den prestigefulla finska tornerkampen “Battle of Towers”. De deltagande estniska fågeltornen som ofta vann, ansågs vid den tiden vara finska protektorat och tornteamen var renlärigt finska. Lasse hade med stolthet tackat ja och dessutom fått igenom att kunde han finna några andra torn på Gotland så…

Luren hade inte kallnat vid mitt öra så hade Janne Janthe och jag lagt upp planeringen för en satsning från Pavikens NV torn. Reglerna var mycket generösa. Man fick röra sig inom en radie på 1 Km från tornet och det räckte att en person sett/hört arten. Man skulle också vara tillgänglig för guidning av besökande och arrangemanget måste vara utlyst i pressen – ett sant JIPPO!

0500 17 maj 1997 startade vi med tofsvipa. Vi var laddade och mycket bra intrimmade, både i allmän artjakt och runt Västergarn i synnerhet. Vid första avstämningen hade vi fint grepp på Stockvike, dom lät inte alltför glada. Många av de finska tornen och framförallt Haeskatornet vid Matsalu i Estland hade dock ett hopplöst försprång. Både Janne och jag vet dock att matchen är inte avgjord förrän sista bollen är slagen.

1400 och en timme kvar. Sockvike hade lagt sig och åkt hem.  Haeskatornet låg på 130 arter nytt rekord. Vi låg på förbluffande 126 arter. Vi kämpade från Pavikenstranden, 130 arter, en kvart kvar, en brunand simmade lugnt ut från en vassrugge och blev art 131.

Även vi hade passerat gamla rekordet. Men vad hade Haeska åstadkommit sista timmen???

Dom hade segerintervjuats i finsk TV – med 130 arter, och druckit champagne, innan det stod klart att vi startat en timme senare. Så –  en gång har ett svenskt lag vunnit och innehaft rekordet! Janne och jag festade med glass från “Biet”, såg Kentsk tärna och sädgås som saknades.

Att upprepa detta i år var en omöjlighet. Jag hade inte samma koll som 1997 men några test dagarna innan gav tillsammans med rådande väderförhållande en subjektiv spekulation på skamgräns 65 arter och en strävansnivå 80 arter.

Reglerna var ändrade. Två observatörer placerade på tornet måste se/höra arten. Kortare tid 0500-1300.

Datumet var något tidigare. Sämre vattenstånd i Paviken. Sämre sträck över Kronholmen.

Ettrig, kall vind. Kylde oss, tog bort läten men förmådde inte trycka in något från havet.

Men det var soligt, mycket fågel i markerna och ett exemplariskt teamwork “to the bitter end”, med småtärna och smådopping i pilbuskagehörnet kvart-i-tolv!

Det bidde 81 arter mot Stockvikes 106. Dock mycket roligt och jag minns Tundrasädgåsen, Skäggmesarna, Lärkfalkarna.

Stort och varmt tack till de tre musketörerna från D´Artagnan!

NÄSTA ÅR VINNER VI