Olof Armini om fåglar och natur

Trots att jag tagit det lugnt har skådandet flutit på. Många fina stunder i markerna – vid fyren, på Svältis, runt Paviken. Oftast med vapenbrodern Anders.

Som tidigare nämnts har jag haft flyt med övergången till Nya Artportalen. Jag har toppat Gotlandsligan och legat 6:a på Hela Sverige. Nu börjar folk få ordning på sina listor och jag dalar i rankingen, men jag är ändå nöjd. Nästan 200 på Gotlandslistan och nästan lika många som hela förra året.

Onsdagen den 6 maj slog Anders näven i bordet. Jag hade skolkat dragturer tillräckligt många gånger, nilgås, svart svan mm Nu var det en primärröj på Sudret som gällde och…

Morgonen 7 maj full fart söderut. Hade haft full arbetsdag på onsdagen och arbetat in torsdagens kvantum av trädgård&hushåll. Illavarslande regnskur över Sproge, men snart sol och Anders överraskade med slugt 80-talsdrag. Morronkaffet med härlig utsikt över Sundredalen och Barshageudd från galgbacken i Skoge.

Vi gottade oss med primörer som näktergal, gök och törnsångare. Yrvakna rovisar som fjällvråk och tornfalk samt hörde vi inte en SVARTHUVAD MÅS!? Vi hade den igår så det blev Bimbi O som fick leta fram den vid en vät i Digranskurvan.

Förstod att vi kunde ta det lugnt, det fanns potential. Dock inte så lugnt som ringmärkarna med Bimbi i spetsen. “Lugnt läge” sade han från viloposition och räknade upp en massa intressant småplock. Vi vandrade ned över Rivet. Mycket att titta på gulärlor, alkor, några småspovar och så jobbade vi på en sävsparv innan det “knistrade” till och en GULHÄMPLING flög över oss upp mot ringmärkningen.

Plötsligt kommer Bimbi körande. Mycket riktigt hade de haft gulhämplingen och nu var han på jakt efter en törnskata och en ORTOLANSPARV, som det ryktats om. Anders darrade till, en lifer. Och givet fick Bimbi och jag snabbt se fågeln, men innan Anders hunnit var den försvunnen. Mycket frustrerande 15 minuter med törnskata till klen tröst, innan fina studier av ORTOLANSPARVEN mumsande småkryp vid bunkern i Rivsviken.

Visst hade vi flyt, som fortsatte när vi vandrade tillbaka längs stenåkrarna. En kärrhök lyfte framför mina fötter, honfärgad, lätt och elegant. Litet slött blev det först till ängshök. Men den vinglade fram och tillbaka och visade upp sig fint innan den drog norrut. Med facit i hand blev det att revidera och uppgradera till STÄPPHÖK, en 3K+ hona.

Några minuter senare var jag alltså på tårna, när en piplärka lättade från samma stenåker. Stor, ljus, ostreckad med sitt karaktäristiska läte, det gråsparvlika “Tjulp tjulp” – en FÄLTPIPLÄRKA. Lifer nr två för Anders.

Ringmärkarna hade dunstat, så Anders larmade ut sina lifers men “glömde” höken, som dessutom envisades att omväxlande kallas ängshök och stäpphök – har den blivit så trivial? Säkert förvirrande för en passerande Gutt.

Kändes som vi gjort vårt för dagen. Avrundade med Faluddenfyren och skärsnäppor, roskarlar och en rödspov.

Så vattenhålet i Hemse och vilken dag med två rackabajsare för Anders – väl jobbat!

I förra inlägget frossade jag i minnen och nuläget kring härfågeln – krigshetsaren!

Minns också hur jag i femtonårsåldern frossade i pamfletten “Om kriget kommer”, civilförsvarets nyutgåva 1961. Jag såg mig själv i diverse hjältemodiga roller medan övriga hukade under köksborden med gasmasker och solglasögon.

Nu en mansålder senare rustar jag för skådarnas årliga kamp. Glöd och metoder verkar hårdare än någonsin eller har jag bara blivit äldre och vekare?

Lagom till sammandrabbningarna kring raritetsinflödet  i maj har Artportalen bytt databassystem. Att koppla ett gammalt system till ett nytt är en ytterligt känslig process med synliga och osynliga fallgropar. Jag har med tur lyckats klara mig riktigt bra hittills. För några svindlande dagar har jag toppat Gotlandsligan och legat bland tio-i-topp i hela Sverige!!!

Mer än att skådandet gått bra har jag lyckats med att trycka på rätt knapp i rätt ögonblick – kanske finessen med modernt fågelskådande!

Jag har också valt vapenbröder med omsorg. Att få ingå i gänget med de tre musketörerna från “Born 40” i en attack mot Hornborgasjön var ett lyckokast. Liksom att David alltid är ett stabilt stöd.

Och så förstås Anders. Han har mer än jag deltagit i stridens verkliga hetta, kryssat och lifat på Sudret.

Den position jag uppnått är förstås trevlig men den ställer en del krav. Och det är inte alltid man lyckas, fastän man lyckas.

Både en BKF på Stampen och en TTK i Johanneberg slank ur mitt nät. Trots hårdjobb i timtal med playback, IPhone mm och att David gjorde några tappra försök, blev det bara några syn-o hörobsar för mig och det duger inte i dessa tider!

Bättre upp vid Paviken 1:a maj. Fick fram IPhone och tub i tid

två tundrasädgäss! Kanske inte så märkvärdigt, men ändå!? Är litet finlir att plocka och så hyfsat dokumentera denna form. Inte lika långsträckta näbbar som “fabalis”, förefallar nästan litet svullna vid roten. Bara litet gult på spetsen. Mörkare huvud/hals kontrasterar mot ljust bröst. I komposition påminner formen litet om spetsbergsgäss.

Kan det bli en egen art? Tveksamt – formerna i sädgåskomplexet verkar litet för lika för att det skall finnas någon varaktig genetisk distinktion. Men kan gråtrutsderivaten så…!?

Vilka minnen!

Härfågeln, som i femårsåldern blev min favoritfågel och en av grundstenarna i min skådarkarriär. Den fanns i fåglarnas motsvarighet till kortspelet Löjliga Familjen, ingick i familjen “Praktfåglar” tillsammans med blåkråkan och kungsfiskaren, . Varje gång jag fick härfågeln jublade jag och tanter, typ mormor och hennes väninnor skrockade förnumstigt, “den gossen blir nog duktig på fåglar”.

Det skulle dröja till sommaren 1967 och en parkeringsplats utanför Barcelona innan cirkeln slöts med min första livslevande härfågel. Valle och jag dåsade i framsätet på vår 900:- Isabella efter en spansk natt i sus och dus. Fötterna på instrumentbrädan och mellan tårna såg jag en härfågel på motorhuven. Det klack till och ytterligare en grundsten föll på plats!

26 april klockan åtta anno 2015 ringde Anders – HÄRFÅGEL ca 1km N stugan!!!!!! Spjutspetsarna Micke o Calle Tholin hade siktat den. Jag hade hört något härfågellikt redan igår! Så på mindre än en minut i kläderna och städslade stålhingsten – full fart.

Som vanligt litet osäkert – hur långt?, vilken sida av vägen?, vilken plöjd åker? Hade två rapphöns på ett fält – kul. Där! – såg bra ut, kikade runt. Narda, skulle jag återvända?, kanske helt fel? ringa Anders? Tog några steg och där flippade den upp i en kaskad av svartvitt och fjäderbuskar – ur intet. Satte sig i ett träd. Så typiskt.

Snart anlände Anders, Tholinarna återvände och en bofast tittade yrvaket ut. Allmän glädje som inte fick delas av senare dragare. Dock vimlade det i månadsskiftet av härfåglar i Sverige i allmänhet och på Gotland i synnerhet.

Vi belästa på Tillhagens “Fåglar i folktron”, darrade litet mitt i glädje. Ofärdsfågeln som varslar om strid!

Efter många år av fridsamt skådande verkar något vara på gång. Vissa skådare knyter till om egna obsar samtidigt som de attackerar andras som inte trovärdiga i en omfattning som man får gå tillbaka till förra sekelskiftet och de engelska skådande lordernas fighter för att återuppleva.

Alltså läge att följa min favorits stridsrop “Opp-opp-opp-till-kamp!!!”

Det spikar rejält april anno 2015.

Anders ruskar på sig med Ägretthäger på Gotland och är snart ifatt i Artligan på Gotland! – Vi får ett gött kör när jag dimper ned på ön den 23:e!

David spränger äntligen 5:e vik komplexet med denna suveräna Vattenpiplärka i begynnande sommardräkt

Jag? I Joberg på plattorna utanför entréen till vårt chateau, denna sorgliga rest

Tala om att koka soppa på en spik – Nåja en Morkullevinge!

Trots allt glad över att “lyckas” bestämma vingen, gjorde jag ett ryck på Änggårdspromenaden idag, 3 april. Spottade tre Rådjur och fick höra en ilsken SPARVUGGLA, en Korp oroade. Inte fy skam precis.

Men nu till den verkliga spiksoppan. Davids granna foto väckte minnen till liv, och minsann

klockrent en VATTENPIPLÄRKA i Västergarn 2 april 1983. Problemet är att det dröjde till 1987 innan man kunde se vattenpiplärkor i Sverige. Innan dess gjorde Rk rent hus med alla som försökte något annat! Skall erkännas att bestämningsproblematiken var dåligt känd och Vattenpiplärkan som då bara var en ras till Skärpiplärkan var kanske inte så intressant. Men jag har förutom skär ton på undersidan och vita yttre stjärtpennor också noterat tydligt vitt ögonbrynsband, tydliga vita vingband och kontrast grå hjässa och brun mantel/rygg. Den sågs i tre dagar, var lätt att hitta och sågs förutom av David och mig av ytterligare två erfarna fågelskådare. Det dög inte 1983, men idag!? Svalan ljuger att det skulle kunna vara första i Sverige, men troligen är det den första på Gotland!

Uppeblåst av denna retroaktiva varseblivning stormade jag vidare till Svalanfotona från 1 april av Fläckdrillsnäppan i Skåne. Inga aprilskämt här, flyktbilderna bekräftar min tes att det mörka på armpennorna går brett in till kroppen både på undersida och översida. Liksom på Thomas Ms och Fredrik Ss bilder på Fläckdrillsnäppa i oktober 2012 på Gotland (Läs bloggar här, från då!). Sitter som smäck!

Men all varseblivning är gissningar. All information passerar oundvikligen ett av människans smartaste men mest opålitliga organ, hjärnan innan de blir en varseblivning. Så tänk på det innan ni utnämner ovanstående spiksoppa till en kulinarisk läckerhet!

Dags för summering av de tre intensiva veckorna på Gotland.

Lyckades sopa hem det mesta trots slow start, 20 februari. När röken efter tre veckor, 15 mars, skingrat sig, intog jag, med Anders hjälp en hedrande bronsplats på Artligan-Gotland.

Behövdes dock bara en dag så återfördes jag brutalt till verkligheten. En furiös attack av andre utlänningen i top-10, Lennart Wahlén, återförde mig till en blygsammare placering.

Men! – kammade hem de hittills svåra, som MELLANSPETT, ALFÖRRÄDARE, BERGLÄRKA, SPETSBERGSGÅS – och så förstås, UGGLEFROSSAN.

5 mars stack jag ut snoken genom köksfönstret, måne, stilla – visslade litet planlöst. Hörde avlägset mot Sanda en KATTUGGLA, knappast på invisslingsavstånd. Då stämde en PÄRLUGGLA upp mycket närmare, halvvägs mot Anders. Ringde ivrigt till honom och han hörde den fint. Precis då hoade en HORNUGGLA bortåt kyrkan, hörbar för oss båda!!!

Alla plus ytterligare en Pärluggla och en Kattugglehona har hörts sedan dess, även av några av mina ilskaste konkurrenter på artligan!

Kulmen på frossan inträffade redan 25 februari, när Anders och jag för några lyckliga ögonblick mötte en TORNUGGLAS jagande blick i bilens strålkastarsken. Möjligen sågs/hördes samma fågel av en av giganterna på Artligan-Sverige i månadsskiftet!

På Artligan-Sverige intar jag en 40-50e plats, ganska normalt. Är mer anmärkningsvärt tvåa bland göteborgare!

Inte minst tack vare kanondrag med David till Varberg 19 mars. Trots att vi var utmattade efter “vaknatt”, klämde vi redan på motorvägen en VIT STORK. I underbart vårväder rasslade det på Gubbanäsan och Getterön, TRÄDLÄRKA, SVARTKRÅKA, BLÄSGÅS, SPETSBERGSGÅS, FORSÄRLA... Trevlig samvaro som vanligt i naturcentrat men visst kunde invasionen som vi förväntat oss, av Brandkronade kungsfåglar mm, skyndat på en dag. From 20 mars fanns de litet varstans!

Typiskt, men man kan inte få allt och jag känner mig mer än nöjd!

Skippern besätter Capen

I lä, i strålande solsken och njuter värmen med en gammal bekant

Huggisar lär kunna uppnå en aktningsvärd ålder på 20 bast – i alla fall på exakt samma plats och exakt samma färg!

En annan bekant på 1,5 km håll. I grenverket klockan 10 om öppna fönsterluckan.

Tja, jag tränar för dåligt – skärpning! Pilgrimsfalken som trimmade bla ca 1000 vitkindade gäss.

Ett härligt kaffe med hembakt och till detta förutom pilgrimsfalken – kungsörn, havsörn, lappsparv och +50 arter till.

En ny, gråsiska och så är jag bara en art från pallplats på artrace Gotland!

Det finns peaks för artjägarna, vårruset och höst rus(k)et, ligger i Sverige typiskt medio mars – maj resp medio augusti – oktober. Vinter och sommar däremellan.

Vintern ligger i årsbreaket, så det blir både sista chansen och att sätta årets tempo.

Fick fin start på Sverigeracet, VITÖGD DYKAND i Lunds reningsdammar och en massa havsfågel från Helikopterplatten i Malmö. Följde hyfsat upp i Götet med mer havsfåglar, VATTENPIP – och BERGLÄRKA.

Gött – mitt hjärterace, Gotland, flydde  dock iväg.

Men precis i slutet av första vinterracet och med sniff på vårruset, tidigt i år! – floggat in det mesta och det bästa!

Med bästa draghjälp från Anders hat-trickade jag igår, dvs tre årsförsta för Gotland, Skärfläcka, Rödbena, Kärrsnäppa.

På 5:e plats och så idag, Snösparv och Lappsparv! Pallplatsen hägrar!

UNDERBART ÄR KORT! SÖNDAG BACK TO THE SUNNY SIDE OF SWEDEN!

100 arter redan i januari är en drömgräns för Gotlandsskådaren.

Minns någon gång på 80-talet när Juppen var först att passera n:o 100 i god tid innan 31:e. Och vederbörligt fick fira spurtpriset med något styrkande fluidum. Han var ointaglig hela det året.

Vad skall vi då säga om årets suveräna ledarduo, Per och Bimbi, 130 arter vardera innan 31:e!!!! – lika många arter som totalt setts på Gotland i januari året innan.

Vad gör man då den 19 februari, om man fortfarande står på 0 arter?

Jo, man tänker – Kan Petter Northug så kan jag! – och så kliver man av planet på Visbyplattan 20 februari.

Suverän draghjälp av Anders och hans pålitliga truck. På några timmar slukar trucken mil, jag slukar Anders läckra mackor och Capuccino och arterna rasar in. Anders styr säkert till grymma blockers som MELLANSPETT och ALFÖRRÄDARE. Bläs-och Sädgås också vassa förbigås inte. Somnar sött på 43 arter.

21 februari floggar själv litet i diset kring stugan och ut på Svältholmen. Bla vårprimören Gravand. Summerar 60 arter i brasans sken – det artar sig!

22 februari teamwork med Anders ger ytterligare på hemmaplan. Härliga fyren ger Pilgrimsfalk och blytungt en BERGLÄRKA. 73 arter!

23 februari satsar teamet på Sudret, men vädret inte det bästa. God andflogg vid Au riv och 6 Rödglador sitter dock som smäck. 82 arter

24 februari. Mellandag men ändå 7 nya arter – 89.

25 februari, MELLANSPETTEN i repris och uggledrag på kvällen. Pärlugglan sitter alltid fint på listan. Sist på hemväg kanske årets art  – redan och trots spetten –  TORNUGGLA – på exakt samma ställe vid Klinteviken som för ca 20 år sedan. Mer om den senare. 97 arter.

26 o 27 februari, utgångstempot tar ut sin rätt. En lätt schackning bara 2 nya och 99 arter inför februaris sista dag.

28 februari och fin uppvisning, Varfågel nr 100 och SPETSBERGSGÅS nr 101

GÖTT,GÖTT,GÖTT

I dessa VM-tider gör  jag jämförelser mellan idrott och skådande.

En del är glada att få vara med i en korpmatch eller att vara bäst i klassen i kast med liten boll. Patrick Sjöberg ansåg att det ultimata var att slå världsrekord i höjdhopp.

En skådare kan vara glad att deltaga i ett drag till en raritet. Att som Josef hitta den extinkta arten, som alla Sveriges skådare drar på, är som förstaplatsen i ett stort mästerskap.

Sålunda värderade jag “draget” på Melissa för en vecka sedan högt. Direkt från flyget, alla medtittare borta med vinden,  jag återfann den. Men obsen var flyktig. Som Marcus Hellner eller Maria Rydqvist, fjärdeplats och förargligt att missa pallen! – Pretto, en smula kräsen?

Alltså övertalade jag Anders onsdagen 25:e. Vägen var förrädiskt hal trots +4°c. Framme solsken och bara en bil på parkeringen. Jag släpptes vid vita bruksbyggnaden, med noggranna instruktioner om mobilkontakt, och vandrade åkervägen mot Bruna huset med matningen.

Där hade man privatiserat  kraftfullt och tomtgränsen hade utvidgats med ett blått snöre. Bara genom att forcera detta och skyltar som varnade “hit men inte längre” kunde man ana matningen.

Ägarna till bilen, två käcka grabbar från Täby, Rikard och Bosse irrade liksom jag själv i branten vid Bruna huset. Vi gjorde en misslyckad attack mot Bruna husets talgdank och beslöt att jag blev kvar medan grabbarna anslöt till Anders i parken.

Hade jag missat vallningen, kändes som bakhalt?! Kavade en timme utefter vägen, upp-och ned i branten. Kanske läge att jag också…? Så hördes

http://www.xeno-canto.org/species/Dendrocopos-medius?&view=3

På denna sida vimlar det av mellanspettars olika läten. “Irritationslätet” på xc 173861 kryddat med sång och lock från xc 173857 och xc 170646, så satt det smäck bakom tinnitusen. Jag tror Mellanspetten gruffade med några Koltrastar och jag kände jaktinstinkten och vinnarskallen kalla som hos Charlotte Kalla!

Efter en del fipplande med I-phonen och xeno-canto kom något flygande och satte sig i trädet utanför grinden till Bruna huset. Sekundkort fick jag se Melissa innan hen drog ned mot den avspärrade talgen!!!

Dax att ringa Anders. Margaretha svarade. “Han har glömt mobilen hemma på laddning”. Ringde Rikard och bad honom ta tag i Anders.

Samtidigt kom Melissa flygande från Bruna huset. Och där kom Täbygrabbarna löpande med en okänd person som de tagit för Anders. Alla tre frös plötsligt och kamerorna gick varma.

Härliga bilder, Rikard och Bosse, och vi njöt alla i fulla drag och jag kunde äntligen

kliva upp på pallen.

Argumentet för att hen är en hon är framförallt den begränsade utbredningen av rött på hjässan. På vänstra bilden kan det svarta tyckas krypa upp på bakhjässan och på den den högra syns samma område som gyllenbrunt. Reservation för ung hane med klen utfärgning kanske förstärkt av ovan diet och solitude???

R

Rikard skickade den här käcka flygbilden av slagfältet. Foto taget sommartid! Längst upp i bild vita P-platsen och vita bruket. Ovanför dem breder Lummelundaparken, den egentliga mellanspettbiotopen ut sig

Anders nöjde sig med träff med legendaren Träff på P-platsen. Anders såg spetten redan andra dagen och har sedan återsett den.

Dock fann jag för gott att muta honom med Märtas kafé.

Ett stort tack till er alla!

Intressant vad en medioker MELLANspett, Dendrocopus MEDIUS, kan ställa till med.

En “grå mellanmus” bland blacksvarta, smaragdgröna, estetiskt svartvita, gigantiska eller läckert minimalistiska spettar.

Den lever farligt i denna värld av taxonomnördar. Split i raser/arter eller “klin” Vitryggig spett, Dendrocopus leucotos -> Isabellaspett, D. macei -> “MELISSA” <- Brokspettar med tydligare vita axelklaffar typ Större hackspett, D. major.

Kanske fågelskådaren i ett nötskal, som outsinligt flödar in på Gotland, en vit fläck på kartan för många, för att kryssa av “Melissa”, en enligt gängse bestämningsconsensus Mellanspetthona. Hona för att den röda hjässan har inslag av brunt och litet annat känns aningen “outfadat”. Aves är inte riktigt lika patriarkalt som Homo, men nästan.

Sista svenska Mellanspetten lämnade det stolta Wasaskeppet anno 1982. Därför kan 2014/2015 års upptäckare av en Baltisk(?) dito i Lummelunda på Gotland snart titulera sig Årets Gotlänning. När det vankas en sådan här raritet har den normale skådaren spenderbyxorna nere vid anklarna. Gotska entreprenörer gnuggar händerna.

Josef och Melissa lär inte se röken av dessa miljoner.

Jag fick se den! Och skall ta en bild som mellanmål innan Elfenbensspetten !!