Olof Armini om fåglar och natur

BAKGRUND

1980 när jag kom till Gotland hade det setts en citronärla på ön, en gammal hane i juni vid Muskmyr.

1982 på hösten hittade jag en 1k citronärla på Svältholmen och några dagar senare hade Lars J en 1k på Faludden.

1983 sista april hittade jag en gammal hane i Västergarnsviken, den då tidigast någonsin i Sverige.

Sedan har det rullat på. Jag har sett en 2K hona på sensommaren i Västergarn som blev ett tomt-X, Bertil upptäckte. En gammal hane i Västergarnsviken. Och på Gotland har den varit årlig med obsar framförallt på våren. Gamla hanar är ju lättast.

Citronärlan häckar regelbundet i Estland och då och då i Sverige, ibland i blandäktenskap med gulärla!

ID FÖR 1K CITRONÄRLA

En 1K citronärla är tecknad i gråvitt och har proportioner/jizz mer som en sädesärla än en gulärla. Den har ett ögonbrynsstreck som vidgar sig bakom ögat och i bästa fall omsluter örontäckarna (då diagnostiskt!!!). Den har två distinkta och breda vingband. Den har en tämligen ljus tygel mellan öga och näbbas. Den har en mörk avgränsning mellan ögonbrynsband och hjässan. Den har helsvart näbb och helsvarta ben. Den kan ha ett distinkt gulstick i ögonbrynsbandet som toner ut bakåt. Den har en beigeton över bröstet som är tydligast på sidorna. Den kan ha en mörkfläckning över bröstet.

Den aktuella fågeln kan beskrivas som diagnosticerad på alla punkter! Ibland såg främre vingbandet litet smalt ut och ibland såg omslutningen litet bruten ut men det ändrade sig när fågeln rörde på sig.

Och så lätet, mycket karaktäristisk, ett explosivt strävt läte som närmast kan liknas vid den större piplärkans. Hördes bra flera gånger!

FALLGROPAR

Alla 1K sädesärlor. Minns Lars J, när han ringde på hösten-82, “Så lätt försvunnen bland unga sädesärlor”. Eller från Öland när en ung citronärla sprungit omkring bland sädesärlor i veckor under hökögon av idel ädel skådaradel innan den infångades och ID-ades.

Dock behöver ingen i Västergarnsviken 3-5 augusti bekymra sig. Det var en rak bestämning! Tvekar man, så var det förmodligen en hastigt förbiilande 1K sädesärla. Jag återfann fågeln den 5:e och kunde visa den för en fågelskådare, som lätt kunde plotta och beskriva den!

En svårare problematik är 1K gulärlor av östligt ursprung. Dom är gråvita, låter som citronärlor och hej-å-hå! I det här fallet bör det inte vara något problem pga av tiden och den raka diagnostiken.

Har själv jobbat hårt på en gulärla (förm “Beema”) på Faludden en senhöst tillsammans med Henrik R.

Sommaren blir lätt litet silly season med Mont Everesthöga toppar och Marianergravsdjupa dippar.

Den rödhuvade törnskatan innehåller allt!

I sin blotta närvaro – himmelskt vacker och roligt

– via slitet med rasbestämning på havsnivå i den gråa vardagen. Får väl i det sammanhanget åter tycka att mycket för tanken österut; svartvit utan bruna eller röda stick, en flyktbild med stora vita blaffor på stjärt-o handpennebas men, men.

Till djupdykningen när det eviga käbblet kring alla plåtniklasar drar igång. Vem har rätt att smyga närmast? Vem skrämmer bort? – sic!

En giftig bild på en snabelnäbbad spov innehöll också det mesta.

Spoven är en karismatisk fågel.

Bland mina första fågelminnen, finns sommarlov i segelbåten och sträckande spovar. Pappa berättade och beskrev de ödsligt visslande eller gnäggande silhuetterna som i formation drog söderut.Ibland fick han någon att ta ett extravarv genom att vissla.

Mytomspunnen är eskimåspoven, som senast sågs på 60-talet. Fanns i miljoner på Kanadensiska tundran och i Pampas för ett sekel sedan, nu utdöd?

Eller smalnäbbade spoven som senast sågs 2002 i Ungern. De sista smalnäbbade kryzzades av svenska kryzzjägare vid Merja Zerga i Marocko på 80-talet.

Själv lånade jag en cykel i Sousse 1979 i Tunisien och cyklade med David på styrstången de två milen till en saltsjö – med tips från danska ornitologer om smalnäbbad spov. Det blev tre fyrmilare på en vecka och varje gång fanns spoven på plats!

Den snabelnäbbade i Stockvike hamnade i samma karismatiska fålla som ovanstående men i motsatta ändan storleksmässigt. Den sällade sig till de två giganterna långnäbbad spov och orientspov. Med en hypotetisk chans för orient – VICKEN GREJ! – första i WP!?

Men ack ett djupdyk från Mount Everst parnass djupt ned i Marianergravens mörka djup. En ovanligt långnäbbad skönhet – en storspovhona har de senaste åren häckat i området.

Glädjedödare, Partypooper, surdeg – invektiven är många. Men alls icke, jag tex hade aldrig läst så mycket om spovar om inte för den snabeltandade och det är jag glad och tacksam för.

Tack fotograf, kommenterare och the party-pooper!

“Den spanska sparven var där!!!!”, vid Tjelvar, dom gjorde det, de gotska twitcharna!

För visst var det en hona spansk sparv? Eller…jag gjorde tankeexprimentet att man lade ut bilder och ljudfiler på en BirdQuizz all over the world. Med den falska premissen att fågeln var bestämd. Hur många proffs skulle ange gråsparvhona?

Om man angav omständigheterna skulle och blev det annat ljud i skällan. Med all rätt!?

Dilemmat är att ett av skådandets fundament är att bestämma det man ser – antingen har man rätt eller fel, det finns inget kanske. Som att spela fotboll – det finns mål, godkända eller bortdömda och inte mål, inga kanske mål!

Hur skulle det se ut om man kom hem från en skådning och bara kanske sett en massa fåglar. Som att komma hem från CL – finalen och Barca kanske vann med några kanske mål!? Problemet är att det ur många perspektiv är helt korrekt, tydligare för fågelskådningen för att den styrs av “naturen” och inte av oss. Men för att tillfredsställa behovet av ja eller nej har vi skådare konstruerat habila mållinjer för bestämningar och utsett oss själva till domare. I knivigare fall finns överdomare som tex RK.

Än knivigare blir det när bestämningen är het och mållinjen är  extra svår att måla upp. Sådana exempel är spanska sparvhonan i vår på Karlsö och fläckdrillsnäppan i höstas. Likaså rasbestämningarna av större turturduvan i Götet, rödstrupiga sångarna och rödhuvade törnskatan. Trots målkameror och allehanda hjälpmedel kvarstår en otillfredsställande mållinje och ja och nej som fladdrar astigmatiskt.

Hur göra? Ja, antingen får man acceptera ett frågetecken bakom mycket, kanske ett litet bakom det mesta eller så har man en jury som bestämmer ja eller nej – därmed basta.

Fläckdrillsnäppa? Orientalis? Albistriata? Spansk sparv? Albistriata? Senator?

Tack för alla fina foton och heroiska insatser. I mitt fall uppskattar jag allt detta och beundrar allas eran entusiasm och djärva infall.

I mitt sinne blir allt till något jag bestämmer med ett litet frågetecken. Och jag må säga att allt kring sparven på Karlsö berikat mig mer än de  klara “målen” i Falsterbo och Småland – trots att jag inte var på plats.

Till sist en träningsmatch på 60-talet på en leråker i Herrljunga och unge herr Armini hade fått förtroendet. Domaren var blixtinkallad och stövlade runt i stövlar. Målen saknade nät. I andra halvlek målade den förhoppningsfulle, men domaren tittade bort och och intog lögardagens förfriskning. Ack vad jag önskade att det åtminstone blivit ett mål med frågetecken!

Twitcha vidare!

17 oktober 1997 nåddes jag på Klinteskolan av beskedet om en ung rödhuvad törnskata på Kronholmen. Efter skolans slut vrålcyklade jag milen till golfbanan och letade ensam. På väg att ge upp i tilltagande mörker, så satt den i en buske! Ray, kollega och sydafrikansk golfare, dök upp och suckade förundrad, “Fågelskådare!”.

Fågeln blev ett par dagar. En dag hade vi kurs uppe i Tofta, så jag cyklade förbi i finaste stassen. Passade på och där stod ett gäng kända göteborgarsskådare med Uno U i spetsen, som skippat ett dött Öland för Kronisrarrisen. Tala om förundrade, där kom Olof Armini i slips och kavaj på cykel. Fågeln rasbestämdes på stället.

Så ett halvår senare, 2 juni 1998 hemma hos David. Rapport om rödhuvad törnskata i Mölndal. Lånade mongoosen och trampade iväg, bara halvmilen den här gången. Och där stod Uno U, den här gången helt perplex, “Du har inte slips och kavaj – den här gången!”

Och exakt femton år senare, 2 juni 2013 – DAX IGEN.

Litet seg efter tidig morgon, klockan tre med flodsångare, vaktel och två kornknarrar i N Paviken, därefter yoga en timme och så en saftig hockeyfrukost. Har hunnit läsa på Svalan att Natur-Stig, från Götet med blomma haft myrsnäppor på Au  Riv – kanske något för Anders och mig i kampen på Gotlandsligan?

Mobilen skräller, jag rycker upp mig, Eva suckar. Gutt, ringer från Stockholm, har förgäves sökt Anders – Det finns en rödhuvad törnskata vid Norrgårde innanför, just det, Au riv. Febril aktivitet, ringer alla upptänkliga nummer till Anders, ringer Janthe, som är nygift och artigt intresserad, messar Natur-Stig för att tipsa!

Vad mer att göra? Coolar ned, men Eva uppmanar mig att cykla över till Anders. Och där står han med hörselskydden och slipar knivar. Slut på friden! Natur-Stig ringer och berättar att det var HAN! – DAGENS HJÄLTE! Han såg en vit törnskata som han misstänkte för den svartpannade men… med röd luva!

Halvvägs mot Sudret börjar det regna. När vi kommer fram, ett tiotal skådare, något dystra, “Den har rört sig över ett stort område. Inte sedd av någon här. En timme sedan.” Vi rör oss längs vägen, hälsar på kändisar som Silke K och Michael T. Så innan dippdimmorna börjat förgifta sinnet, vinkar Calle T.

Oj, oj va härligt.

Anders njuter och plåtar sin önskeart. Alla lätt euforiska och av bara farten avrundar vi med såväl myrsnäppor på Au riv som en gulhämpling vid Rudvier. Gör gott på skådarligan.

En liten problematik är att den rödhuvade törnskatan, Woodchat Shrike, Lanius senator som många andra arter “riskerar” att splittas.

Tre raser är aktuella, alla observerade i Sverige,

nominatformen “senator” , västra och mellersta Medelhavet,

“niloticus” östra Medelhavet och österut,

“badius” öarna i Medelhavet.

“Badius” är lättast att skilja ut. Bla saknar den vit handbasfläck och har bara ett smalt svart pannband.

“Senator” vs “niloticus” mer av bedömningsfråga i fält, särskilt äldre fåglar. 1K-fåglar lättare pga olika ruggningsförlopp och Kronholmenfågeln bestämd till “niloticus“.

Gamla fåglar på våren/sommaren anses generellt oftast vara nominatformen. Men jag lutar åt att fågel med mycket vitt i handbas och på stjärtbas, med brett svart pannband och inte alltför klen näbb är en utkomst av denna vårens östliga drag och en “niloticus“. Men kolla själva, massor av bilder på Svalan.

Njaa!? – Efter att ha kollat Niclas Ahlbergs outstanding bilder  så får jag krypa till korset. Varken det vita på stjärten eller vingen > 20mm, som det skulle vara på en “säker” “niloticus“, så det bidde “senator“, den förväntade nominatformen. Dess utbredning sträcker sig trots allt till Turkiet!

Avslutar med tack till alla – Natur-Stig och Anders i främsta rummet. Också till Mikael som ringde och erbjöd skjuts. Han får äran att avsluta med två mycket fina illustrationer.

Bara ett dygn efter Anders och min replik på TGPs uppmaning “HITTA NÅGOT!!!!”

Så brakar det loss!

Inte Anders och mina klippare. Hans behagfullt strandad på en förrädisk stubbe, remmar och knivar i en köttfärsliknande röra, min stonedead.

Istället Bimbi, the king, med en stäpphök, Mats S med 2 gulhämplingar på gården, Bo K, skådarkollega på 70-talet från Vänersborg, busk-o lundsångare och så

som en blixt från fastlandet, birdfinder n:o 1 Lennart W med en ÖRNVRÅK!!!!!!

Givet den fågel jag sackade igår på en gödselstack!?

Det har brakat loss och TGP har lyckats – igen.

Från Karlsö dundrar TGP med följande redan legendariska bilder

Magnifika bilder inför vilka de gutniska skådarna med böjda nackar tvingades till korset, klent med obsar , klent med rapporter!

Alla lät sig icke böjas mer än till vördnad. Igår klämde den “insomnade” Anders en trastsångare och klättrade till tredjeplatsen på LISTAN!

Idag 23 juni kollade jag BirdAlarm och på några minuter morrade 4-wheel fullblod utanför syrénerna. Anders glömde tom termosen – när har det hänt! Halvvägs mot Faludden dystert på mobilen. Gutt hade varit där med Stellan – inget!! Sådana proffs, lika bra att vända!?

Men icke för våra hjältar. Vid Stockvikes parkering, intensivt span, en söderkis med blomma förstärker och blir stundens hjälte.

Där sitter den!!!- vid gödselstacken – SVARTPANNADE TÖRNSKATAN!

Så vacker, en hane med stor, helsvart panna och en laxrosa undersida, skarpt avsatt mot vita hakan. Den jagade och fångade feta insekter och visade då upp tydliga handbasfläcken.

Efterhand tog också Gutt och Stellan revansch och sällade sig till andra lyckosamma.

Våra hjältar drog vidare till Ojmunds bodar, där undertecknad jagade ut i det vackra ogräset.

Med kebban på plats sitter den på en hundkex, springer litet på marken och ett ynka “klirr” – KORNSPARVEN.

Och här skulle kaffet sitta fint, med bakgrundsmusik från gråsälarna på Raude hund. Blev vatten, bröd och muffins med frukt och kakaobönor, mumselimums. Och åskviggen från Karlsö kan tona ner en smula!

Åskvädret drog bort över Kilsbergen. Midnatt ngn natt kring midsommar 1980.

Vi var på väg att flytta till Gotland och bodde hos svärmor i Örebro. Jag hade cyklat ca milen ut till Tysslingen och höll på att runda sjöns NO-hörn. Från en dunge skrek några hornuggleungar och en kattuggla drog rakt över ett fält på jakt efter en sork.

Jag stannade till vid en sankäng med några spridda buskar. Då drog “symaskinen” igång, FLODSÅNGAREN, en lifer.

3 år senare, exakt för 30 år sedan. David och jag hade cyklat ned och tältat ngra km öster om Barshageudd. Det var sista natten innan hemfärd och vi tog oss ut på Alvret vid 3-tiden. Minus fem grader, en sk järnnatt, och alldeles stilla. Tre fåglar hördes, en kornknarr, en näktergal och så BUSKSÅNGAREN vid Sundrekastalen. Den hade ringmärkts av Sundregruppen någon vecka tidigare. Lifer för oss båda.

Natten 18-19 juni 2013. Anders är förkyld och har kastat in handsken. Mild natt och laber bris från öster. Hojen och ut ca 2200. Har cyklat ungefär en km mot N. Resterna av Vikmyr åt väster  och en välbekannt sång österut. Svagt och avlägset. Cyklar vidare till en åkerlapp/glänta som skär djupt in i skogen – jomenvisst, en BUSKSÅNGARE.

Samtidigt västerut ljuder hungerskriken från åtminstone en hornuggleunge, samtidigt som en kornknarr snärper ihärdigt.

Så vidtar en händelselös transportsträcka. Bara hostningar från kor, får och häster låter, plus en kärrsångare vid Valbosån.

Litet illavarslande ökar blåsandet en aning, men vid midnatt i N paviken glöms detta. Först totaldominans av näktergalar och 2 kornknarrer, en väl synlig på Valva-vägen.

Riktigt nära pilbuskaget kan jag urskilja FLODSÅNGARE bakom näktergalningens sång. Efterhand drar rör-och några sävsångare igång. Som avslutning möter jag mamma eller pappa hornuggla på spången.

Gott att krypa ned i sänghalmen!

Så har den prognostiserade raritetstornadon brutit in med full kraft. Aldrig skådad mängd av subrariteter och superrarrisarna, spansk sparv, eksångare, gråsångare, eleonorafalk och ……

För skådarna är det bara att hissa spinnakern, ge järnet och med ett saligt flin ge sig hän! Som här

för undertecknad när den lille krabaten behagade visa sig efter halvannan timme.

Mästerligt fångat av alerte fotaren Niclas Boqvist. Han gjorde David sällskap sedan jag lämnat lokalen.

Hade dock kunnat strula. Tidigare i år flammade frågeställningen kring rödstrupiga sångare, art/ras upp och en hoper skådare riskerade att sköna Sverigekryss gick upp i rök.

Det hyfsade till sig när man fann någon sorts consensus i att bara två varianter når Sverige. Hanarna av dessa går hyfsat att separera och dessutom behandlas de förmodligen framledes som samma art. Pust, som att ha missat ett grund fastän man inte kollat sjökortet.

För ibland händer det att vinden mojnar, spinnakern faller ihop, hamnar i vattnet, fastnar under kölen, bom stopp!!!! – RK och/eller skådarsträngarna slår till!!!

Observationer ifrågasätts och kanske underkänns. Ruelse och frustration ersätter glädjen och den sköna slören förbyts till piskande kall motvind.

Många trodde att detta skulle försvinna med förfinande av de mänskliga sinnena i form av kameror och inspelningsapparatur och till detta tekniska neutrala analysmetoder med DNA i topp!

Ack nej, icke sa Nicke. Möjligen har gränserna flyttats, men i övrigt är allt som förr.

Jag tror inte bestämningsproblematiken är problemet. Problemet är konflikten som uppstår mellan skådarens och bedömmarens strävan av att bestämma, ja eller nej – inte konstigt för det är en viktig ingrediens i skådandet – och en rimlig bedömning. Med en rimlig bedömning menar jag att fler, ja, många fler observationer skulle lämnas obestämda än vad som nu sker. Kvaliten i form av tillförlitligthet skulle öka, konflikter skulle undvikas, men, skådarkraften riskerar att urvattnas.

Vad sker med dessa “ubåtar” i grumligt skådarvatten? Ja, de glider över till att bli politiska bedömningar, en tyst consensus mellan de som bestämmer. C3 skrev litet scoutkäckt i ett nummer om vad du skall göra för att få en obs godkänd. Jag vill tillfoga, träna din tal-och skrivförmåga och skapa dig ett nätverk av betrodda skådare som har något att säga till om. Då kan du driva igenom ett politiskt beslut och en “ubåts”obs.

Hade jag en gransångare utanför Olof Rudbeck 19 häromdagen, litet snabbt, men spännande. Kontaktade David som skulle komma förbi morronen därpå. Innan dess blåste jag av, någon timmes studier i fält, böcker, nätet, foton, inspelningar av läten övertygade mig om att det inte fanns tillräckliga argument för Iberisk gransångare. Samtidigt i en annan context hade det varit svårt att argumentera för en gransångare!

Säger som ubåtsspanarna med en “sannolikhet gränsande till visshet”, en vanlig gransångare!

Litet gotska aktualiteter och “ubåtar” är fläckdrillsnäppeobsarna i höstas, eksångaren på Gotska Sandön och naturligtvis den spanska sparvhonan på Stora Karlsö. Den sistnämnda hade utan diskussion blivit en spansk sparv i en annan context – men på Karlsö? – behövs den politiska viljan!

Själv ger jag rådet låt färden mot målet göra resan värd, då slipper ni spinnakerhaveri.

Här  Anders och TGPs flotta bilder på spanjorskan!

KLOCKRENT! – ett av skådare ofta använt politiskt obs-attribut.

Oj nu kommer dom – stänkarna. Efter krattet som vällt in under maj – och bara fortsätter, flodsångare, rödstrupiga sångare mm.

Så inte en utan tre Spanska sparvar – ny för landet. Den sista signerad på en legendarisk lokal, Stora Karlsö, av en legendarisk Karlsöprofil, ingen mindre än Stellan Hedgren. Kanske sparven är litet omgärdad av en air av “ship-assisted”, inte särskilt sannolik för spontant uppträdande. Faktum är dock att många östligare populationer flyttar hyfsat långt. Den ligger också bra till inom den östliga korridor som legat över oss i en “evighet” denna vår. Sedan kan man naturligtvis… Även icke spontana har en förmåga att drabba oss i raritetstider.

Själv la jag in en högre växel med början i onsdags 22 maj. Larmet gick om en mindre flug vid Björkkärret alldeles SW Brudare . Fyndet signerat Jan-Åke, som är en hejare i hemmamarkerna. Han står för förevigandet och om du misstycker JÅ så hör av dig,

Lägg märke till vita stjärtbassidor, tydlig ögonring och vit haka och så sjöng den, 2K hane.

Jag nåddes av larmet ca 1300. Utan den trogna stålhingsten, stallad tills da´n därpå. Behövde en genomkörare så beslöt, två timmar med pansjokortet. 5an från Korsis och lätt jogg uppför Töpelsgatan. Vid Kolonin när jag vek upp mot Brudare alldeles bestämt en mindre flug, men kort extralyss negativ och jag fortsatte.

Vid brottsplatsen efter en del jobbande några sporadiska lock/sångfraser. Tiden måste hållas, tyst vid kolonin på återvägen. Kände mig upprymd av fighten med fa klockan.

På torsdagen fick jag ut cykeln vid 1300. Hingsten var yster så jag städslade för en ny attack mot Brudare. Hårdjobbade med flera proffsskådare, men resultatet åter klent – efter flera timmars slit några få strofer och bara en kort glimt. Trevliga “typer” och goa snack emellertid! Tyst vid kolonien men det susade rejält i öronen – hingsten var yster!

Fredag storsatsade jag klockan 5 till Fässbergsdalen och kornknarren, gräshoppsångaren, sävsångaren och kärrsångaren vid KIA. Efter Delsjötystnaden vid Brudare kändes trafiken närmast outhärdlig. Drog raskt österut och vid passage av Mölndalsgränsen vid Krokslätts fabriker stängde jag in en råget. Räknade kallt med en kollision, när geten gracilt sprang över några staket. Hingsten och jag gnäggade lättat.

Uppför backen mor Björkkärret träffade jag på en råbock med en krona av hjortkaliber, verkligen snygg! Men den mindre höll sig tyst och osynlig. Martin och jag spanade och lyssnade förgäves. Martin drog vidare mot amerikanska sjöorren i Påarp och jag cyklade 2 km åt NW till Apslätten – en ny mindre flugsnappare larmad för en halvtimme sedan. Men negativt.

Hem via forsärla i Kärralund. Och trots dragens klena resultat märkvärdigt lugn och belåten. Kände väl…?

Lördag morgon efter sen filmnatt med SVTplay slog jag upp datorn vid femtiden – RÖDSTRUPIG SÅNGARE på Hönö. Oefterhärmelige Magnus U slog till med full kraft!

Men hopplöst läge! – David låst mesta av dagen och jag som skall vårstäda med BRFen. “Lugn bara lugn”, som Karlsson på taket säger. Metodiskt kollar jag Västtrafik, karta från Hönö, uppdaterar rapporter; Slingan, Nötholmen tidigare okända platser visualiseras sakta men säkert samtidigt som minnesbilder av rödstrupiga sångare kring Medelhavet blir levande igen.

Tre timmar med Stefan och tre välstädade cykelförråd senare inmundigar jag två varma med bröd, en kondisbit och litet kaffe. Rasar ned för tapporna till 52an och Röd express från Korsis. Enerverande korsande av lördagshandeln i centrum men bussen har gräddfil och uppfriskande på färjan från Lilla Varholmen.

På Hönö tar jag sikte på halvt beslöjade solen i söder och skenar/genar iväg, klockan är 1300. Efter en halvtimme kommer jag till en liten gravplats och ett kapell i brynet av ett skogsparti med “Slingan”? Inget fel på orienteringssinne och intuition, när en inföding gör tummen upp vid förfrågan och snart ser jag en parkeringsplats som lämnas av småspringande vilt stirrande stativbärare och anträds av sävliga diton  med lycksalighetens vibrato över sina läppar.

Men så lätt var det inte. Efter halvannan timmes bushfighting och bara några sporadiska ljudyttringar och några små flax och med fighterna med mindre flugen på Brudare började jag så smått – håller jag på att bli döv och blind? Jag hölls uppe av alla trevliga medobservatörer, ingen nämnd men heller ingen glömd TACK NI ALLA – och att jag trots allt efterhand blev bättre och bättre på att spotta fågeln såväl ljud-som hörmässigt.

SÅ…

Från bar kvist för full hals, nära och fint

Sven Linder, en av de eminenta medobservatörerna servade inte bara med gott sällskap utan även med dessa pangfoton. Observera vita buken/undersidan och breda vita mustaschstrecket, rasen “albistriata”, en hane. Typiskt för många sylvior är sången snabb, raspig och litet karaktärslös. Själv fångar jag den främst när den väver in en lock/varningsramsa likt en avlägsen näktergal!?

Senare på kvällen kunde David messa att den sågs och hördes mycket lätt och bra.

Klockan fyra på söndagsmrgonen kunde två belåtna, David och jag sätta oss i mobilen mot Halland.

På vägen hade vi en vildsvinsfamilj och överkörda, två grävlingar och ett rådjur. Inte konstigt att vi sett både rödglada och brunglada där, en dödsfälla för grävlingar och en dukat bord för asätare.

Utanför Varberg prickade vi in en av flodsångarna och David var mig behjälplig med den. Surr och ringläten hör jag dagen i ända, så örat har en tendens att stänga av dem. Räddar mig säkert mentalt, men är ändå litet trist. Med Davids hjälp var det inte svårt att sätta på lyssnandet i rätt läge.

Så betade vi av 3 svarthuvade måsar, svarttärna, skäggmesar, rödglada, pilgrimsfalk, spetsbergsgås och mycket annat och det känns som man hoppat upp på tåget igen.

För att vidimera så har jag efter barnlämning på Kvarnhjulet idag varit och njutit “min” mindre flugsnappare sedan 22 maj, den har flyttat sig kanske 150m och återupptäcktes 24.

Och såväl ryktet om blind som döv känns litet överdrivet. En 2K fint exponerad och mycket intensivt sjungande.

Med detta i bagaget överlever jag rapporterna från Stora Karlsö!

Så ligger den där, korridoren från SO rätt in över Skandinavien. Just nu tom litet friktion i form av dimma och regn. Tala om guldläge – och så har det varit, dag ut och dag in. Kan inte minnas något liknande.

Ännu inte megastänkaren, inte heller makronedfallet, vädret har varit litet för bra, men en till synes outsinlig ström av rariteter.

Vi artjägare lägger nästan alltid ribban för högt och de ständigt plingande larmen bidrar också till att hur mycket vi än ser så når vi aldrig våra förväntningar. Grymma artlistor biläggs ofta med den sura kommentaren “Men den där hade ju…” För toppjägarna som alltid har caretan startklar, alltid är nyktra, aldrig hindras av jobb eller familj och bor strategiskt – Även dom måste ibland välja och väljer fel.

Alltså ta det lugnt, njut och se hur artlistan sväller och innehåller alltmer go´bitar. Visst missar du en del men faktiskt är missarna aldrig mer än fragment av ditt hela skådande.

Själv har jag i gräsänklingsståndet dragit ut klockan fyra två morgnar – till Mölndalen längs Stora ån. Visserligen hårdexploaterad och med en jämra trafik. Men den levererar. Rådjur och två bortstötta och villrådiga älgkvigor. Kornknarr, knarris och rarris på Västkusten, gräshoppsångare, kärrsångare, sävsångare, svart rödstjärt… Man skall inte klaga. Jo, jag fick punka och ledde cykeln till Junggrens cykel&rep – beklagansvärt!

Och visst längtar jag. Västergarn, Paviken och … TGP illustrerar så väl

Underbart och härligt!