Olof Armini om fåglar och natur

Christer F, eko-generalen fäller dråpslaget – Sibjärn på golfbanan vid Torslandaviken i rond 19. Han är en grym spotter, så inte förvånande.

Nu hoppet att David får se den eller ännu bättre, hittar en egen. Han har floggat västkusten, Hönö, Halland men än så länge “bara” mängder med finesser, Ringtrast, Vinterhämpling, “tic”sparv mm och Osibjärn!

Men utslagen? Nej likt Ali i “rumble in the djungle” var jag ute på Islandscapen i medelvind full gale med byar av orkanstyrka plus regn. Havssulor, Tretåmåsar, Grönlandstrutar och Vittrutar tittade in i min bunker. Nya arter blev Snösparv och vanlig Enkelbeckasin.

Och en hoppets låga har börjat fladdra. Kanske finns något kvar!? Med hjälp av David eller Bernt 12 nov och en vecka framåt på Västkusten. Och än bättre option med Anders i slutet november/början december. Känns plötsligt som mycket goda chanser.

Redan hittade kan finnas kvar och man kan hitta hittills missade. Redan genom felflygningen har de visat sig vara tuffa överlevare så…

Minns speciellt två andra “nedslag” med liknande förtecken, väder och mångfald av arter varav någon(ra) speciellt anmärkningsvärda.

1987 oktober, SO-vindar, dimma och dis över Östersjön. Med dåtidens skådarbild upptäcktes nästan allt på Öland. Även då utmärkte sig Sibjärnsparven med 4(!) ex, bara ett hade tidigare setts i Sverige. På Gotland slet vi, inte många skådare då, som djur. Jag sprang dagligen och sparkade i mållorna runt Svältis. Hade en aldrig tidigare sedd mängd av Osibjärnsparvar men…

Till slut slog Stellan och Juppen till på Närsholmen, en Brunsångare! Da´n efter var Jörgen hygglig och skjutsade ut David och mig. Vi började med att flogga Nabben och hittade en Blåhake. Så fångade vi in Brunsångaren i absolut sista busken på Närsholmen. Avslut på Hoburgen och en Tajgasångare. Ett fantastiskt skådardrag efter den tidens mått mätt.

1997 september. En utdöende orkan på Nordatlanten pressade in stora mängder av allehanda havsfåglar i Kattegatt, bl.a. flockar av Tärnmåsar och Klykstormsvalor. På fel plats när jag satt vid Kronholmens fyr, inte ens någon Tretåmås. Jag var senare i skiftet oktober/november på Västkusten med Janthe och hade en kvarvarande Tärnmås och Spetsbergsgrissla – som plåster på såren.

Många intressant perspektiv. Likheter och olikheter mellan åren och typen av nedslag. Påverkan av skådarkulturens förändring. Varför Sibjärnsparv!?

Dom öppna diskussionerna i sociala medier är intressanta att följa.

Reprisen på den Rödhalsade snäppan i rond 17 hade normalt varit att vinnande KO-slag.

Men inte i dagsläget. Anders jabbade fint med högflyktande Skäggmesar

Så en serie normalt avgörande slag. Värst tog väl Ökensångare, men de var många.

Rond 18, regn och på vacklande ben. Blindskott. En Spetsbergsgås, halvtam på fjärde året med grågässen i Tjörnin.

Och så försöker jag åter fuska. Visst är den här trasten, Islandstrasten, värd en egen artstatus.

Med en egen ny art skulle man kanske kunna undgå den pågående massakern.

Kolla bara

Anders sänder iväg denna stjärnsmäll, en ökenstenskvätta – en grann fågel, en grann bild.

Återigen överlever jag en rond hängande i repen flämtande, att det var jag som hittade Gotlands första ökenstenskvätta, 2 november 1986 – snart 30 år sedan!

Men som jag tidigare nämnt har jag upplevt tidigare massakrer så – jag kommer igen!

Slagen har duggat tätt. Den här kombinationen från Anders kunde sänkt en oxe.

Jag garderade mig med gamla och fjärran meriter. Fick litet hjälp från ringside som knorrade över aSURmes, artsplittar mm Kanske inte helt juste alltid.

Tog en taktisk nedslagning och räkningen till nio innan jag dansade ut ur ringhörnan i rond 14 med Islands första Rödhalsade snäppa, Tuvsnäppa, Wilsonbeckasin mm

Väl på fötterna fick jag åter stöd från ringside, som degraderade sibbsparvarna till ett ryskt försök att invadera Gotland. Hämtade andan rond 15 med litet Grönländska Snösiskor, vita som nysnö, bland alla Gråsiskor vid Perlan.

Gick på lekfull knock rond 16 – från frukostbordet, för andra gången i år, men på Island och där en långt större sensation än på OR, TAJGASÅNGARE

med grymt god uppbackning – kikare, kamera och fågeln på plats!

Sålunda uppvärmd slog jag mig ned på en av favoriterna, Grandis sista utpost utanför oljecisternerna. I den torrlagda kelpen två piplärkor, “givetvis” HEDPIPLÄRKOR förmodligen från nya häckplatser på västra Grönland.

Sitter fint att slicka såren inför kommande ronder och stundande holmgångar för det fortsätter att pumpa in från öster i Sverige. Nu står jag i alla fall på benen och vevar litet med armarna.

Isabelline Wheatear, Isabellastenskvätta (Oenanthe isabellina)

Isabelline är en färg, typ grågul, sandfärg. Denna färgnyans fanns på byggnader under en samtid med Drottning Isabella! Så det svenska namnet Isabellastenskvätta, liksom  för den delen Isabellatörnskata, är helt adekvat både färg-och historiemässigt.

Isabellastenskvättan häckar sydost om oss, Turkiet, Södra Ryssland med en liten vacklande population i sydöstligaste hörnet av av fastlands Grekland. Den övervintrar i N Sydostasien och längs Riften till N Tanzania.

Själv har jag sett den på häckplatser i Europa, men också i Egypten, Kenya och Tanzania.

Den är snarlik vår egen stenskvätta i många dräkter. För icke-experten är skillnaderna subtila, i många fall överlappande. Det är kombinationen och antal detaljer som ger consensus för en god artning.

En stor, upprätt stenskvätta med långa, kraftiga ben och näbb. Ljus (isabelline!) över det hela, helst med en skarpt avsatt, svart lillvinge. Och ett brett svart stjärtband, som nästan ger en teckning lik Ökenstenskvättan, alltså svart stjärt/vit övergump. Ljus undervinge utan kontrast pennor/täckare. Tydligt ögonbrynsstreck framtill och över näbbroten. Hanen kan särskiljas med tydligare mörk tygel.

Grönlandsskvättor och en del östliga stenskvättor matchar i storlek och kan ha tendens till samma stjärtteckning. De har dock en helt annan mustig färg med tydligt rödstick. Litet får man dock se upp med starkt ljus (öken) som tar bort rödsticket. En del rapporter om Isabella i tex Marocko kan kanske förklaras på det sättet.

Dom Isabellor, som tas upp i den här bloggen, visar som jag uppfattar det ett annat problem. Dom uppvisar stundligen inte jizzen av en upprest, mkt kraftig skvätta, så som de ofta framställs på bilder och som jag många gånger upplevt dem i fält också. Kan ju bero på att de kommit fel, är utmattade, vädret är litet kulet. Uppmaning när ni råkar ut för en ovanligt ljus stenskvätta, “jobba vidare”.

Jag är dock helt enig om consensus kring bestämningarna. Detalj efter detalj faller på plats på foton och på den jag såg i fält. Och som pricken över i:et alla är ISABELLINE!

Så till historien:

18 – 19.10 1980 hittades Sveriges först accepterade Isabella på Öland. Upptäckare var Christer K, en framåt och vass “spotter”. En föregångare till nutidens devis, “skjut först, fråga se´n”. Jag har träffat honom på Svältis i 180 knyck och med en trasig tub på axeln. Men det var nog tur att fågeln snällt stannade och lät sig beses av några av dåtidens validerare.

Nästa accepterade fynd dröjde till 6.4 1994.

Men på em 14.10 1993, ringde David från Västergarn till mig på Klinteskolan. Han var på ön och skådade och hade hittat en ljus stenskvätta på stranden vi broileriet strax söder om Västergarn. David hade upptäckt den 1300 och jag cyklade direkt. Jörgen P hann också fram innan skymningen. Allt föll på plats – utom det jag tidigare påtalat, den såg litet klen ut. Och så förstås, 2:a fyndet i Sverige, en omöjlig art och ingen av de tunga validerarna på plats. Och så var vi obeväpnade! Jörgen är en skicklig fotograf, men 1993 gällde det att titta först och skjuta se´n. Summa sumarum, döm själva

in action men ingen “teknisk bevisning”! Da´n därpå, narda så…

Men 23 år senare, samma väder, samma tid, nästan samma läge, Bodudd, Näsudden! Den upptäcks 6.10 och på morgonen 7.10 Anders på plats

och det är inte tre ensamma skådare utan…

bland övriga giganter står Jörgen längst bak och tänker han månne tillbaka för 23 år sedan?

Så Fredrik S, vem annars, som fångar upp det hela.

Själv tycker jag, att man i möjligaste mån enbart skall gå på teknisk bevisning vid sk raritetsbedömning. Raritetsblanketterna är i min värld helt värdelösa som bevis för en observation. Vittnesmålen från observatörer kan berika på olika sätt, men fungerar inte som bevis. Skulle kunna uttryckas att validerarens uppgift är att väga sannolikhet mot den tekniska bevisningen.

Undantag kan naturligtvis göras med många samstämmiga vittnesmål. Men även här kan uppkomma problem. Ett vittnesmål innebär alltid en vittnesbedömning och det ingår inte i validerarens uppgift kan tyckas.

Detta är väl en tydlig uppmaning till AP att vara mer sparsamma med sina gula trianglar. Har förresten någon tänkt på vad gula trianglar signalerar?

Detta betyder att jag inte tänker att moraliskt såg jag Gotlands första och Sveriges andra Isabellastenskvätta. Däremot är jag säker på att det var en sådan och att jag såg den bättre än jag kommer att se min första i Sverige. Intressant och sant!

På samma sätt förhåller det sig med Eleonorafalken jag berättat om i en tidigare blogg.

Till slut så kan man undra över hur det går att välja bort Gotland. Här har “gänget” dragit vidare, samma dag några mil söderut

och nu är det Brunsångare, Sibirisk piplärka, Tajgasångare och Kungfågelsångare, som låter och far i buskarna.

Tar det aldrig slut!?

Avslut på Gotland – för denna gång

En ÄGRETT, nu med gul näbb i icke-hackningsdräkt flyger in i vassen med  några fouragerande SKÄGGMESAR.

Gött och det blev en minst sagt god avslutning!

Spurtpriset i augusti anades redan 28 juli med Anders och Lennart på Hoburgen och BRUN GLADA, MEDELHAVSTRUT, SVARTTÄRNA… Så nätt mellanspel med Bernt på Hönö och BALEARISK LIRA, MINDRE LIRA, STORLABB… Tillbaka på Gotland, Anders på Hoburgen igen och en 2K STÄPPHÖKSHANE.

Och så ELEONORAFALKEN i topp. 222 arter på BRG! Inte som förra året men ändå inte så pjåkigt.

Vad gäller för superobsar, hur rangordna? Många faktorer, förväntat, oväntat, upptäckt, sällsynthet, svårhetsgrad, dragbart…

Den cyniske skådaren anammar gärna uppfattningen att beteckningen litet slarvigt används för observatörens illusion av en händelse. Och att observation bara skall användas om consensus för händelsen.

Håller med om att det är ett dribblande med vokabulär och om man säger att varje individuell illusion är den enskilde observatörens egen consensus så…

Men till mina superobsar. Som enskild art platsar Eleonorafalken i flera. Kanske inte så konstigt med en så karismatisk fågel.

1983: 17.7 observerades Sveriges första Eleonorafalk på Öland. Subad mörk fas

Superobs 1: 

Från Håkan Anderssons IF-båt. Hårdjott och inte läge för närmare studier. Men särskilt i efterhand ett ljuvt minne.

27-30.7 fattade samma falk posto på Lilla Karlsö.

Superobs 2:

1985 Vi tillbringar några veckor i Provence i Södra Frankrike

Superobs 3:

2016 Och så denna 28.7

Superobs 4:

Obsarnas valuering ändras med tid. Men just nu vete fåglarna om inte…??? Typiskt kanske att två av tre fåglar gäller mörk fas fastän den omvända proportionen gäller för beståndet!

Slafsigt nedskissat i all hast. Eva gjorde heroisk insats och kom med kameran. Men när denne luftakrobat fått fart under vingarna befann den sig redan halvvägs ut mot Karlsöarna. Inte underligt att den återsågs 24h timmar senare i Gnosjö???

Igår förmiddag var huset urblåst för storstädning. Jag hade som uppgift att duka kaffe på däcket vid friggeboden. Smarrig förplägnad  och en härlig obsplats för sträckande och rastande fåglar.  Far litet upp och ner, har handjagaren runt halsen, tuben uppmonterad och mobilen på “pling” – men jag har ännu inte lärt mig att ha kameran över axeln.

Ca 1130 var det dags, en Havsörn passerade. Eva undrade vilken rovis jag önskade att se – Glada kanske? – såg ju två häromdag och hon mindes min glada min då. Nja, av rimliga arter låg väl Stäpphök eller Brunglada närmast till hands.

Till dess gnuggade jag litet på en trut som skruvade i NV. Alltid bra att  excersera med tuben mot en ren himmel och trutgnuggande är aldrig fel. Men vad nu, en Falk i tubgluggen! Va´bra på väg häråt. Ser stor ut, Pille??? Intressant med kraftiga vingslag och anar lång, rundad stjärt. Duvhök tom kärrhök far genom huvudet, men nej, det är en falk. Kollar med handjagarn för att kolla min storleksuppfattning. Och nu stannar den upp och är ganska nära, bara kanske 100m och kretsar fint.

Och fastän jag nästan skyggar för tanken. Icke-skådare som enda medvittne och utan teknisk bevisning. Dock obarmhärtigt, en ELEONORAFALK, mörk fas, adult (ev subad se följande diskussion!).

ELEONORAFALK, Eleonora´s Falcon, (Falco eleonorae), 1 2K+ mörk fas. 2016  28/8 1205-1210, tomt 510 Västergarn.

Kom i promenadflykt från NW. Stannade till och snurrade runt ett tag strax W om tomten, som närmast kanske 100m bort. Kunde studeras lugnt och fint i medljus under lugna omständigheter. Inga optiska störningar som dis, värmedaller eller alltför skarpt solljus. Drog sedan kraftfullt men lugnt mot SW och troligen ut över havet.

Flykt o silhuett, det som tydligast avvek från en stor Lärkfalk eller en slim Pilgrimsfalk var den långa rundade stjärten. Associerade tom till ängs/stäpphök i vissa lägen. Vingslagen påminde mest om tyngre falk, med en flex som kunde minna om labb. Liksom stjärten var vingarna extremt långa och spetsiga i de mesta lägen. Head-on var detta inte så tydligt. Den fångade några flyfän i luften och visade då akrobatik och störtdök. Hade också ett sätt att ställa sig stilla i luften på samma sätt som jag sett artfränder göra både i Medelhavet och i Östafrika. Storlek kunde hyggligt jämföras med svalor och några trutar. Mitt intryck, storlek mer Pilgrimsfalk än Lärkfalk.

Dräkt, i huvudsak helmörk, nästan svart, kunde bryta i brunt eller överexponerad i grått. Diagnostiskt och uteslutande alla andra möjliga förväxlingsrisker var mkt mörka undre vingtäckare i distinkt kontrast mot ljusa vingpennebaser. Vingpennorna mörknade utåt, vilket gav ljusa diagonalfält på undervingarna. Behövde inte jobba med den detaljen, den var nästan övertydlig. Kunde dessutom ana en litet ljusare haka och ett visst roststick på undergump. Stjärten som var extremt lång hade jämnbreda tvärband brutna i mitten, tydligt när den breddes ut vid flygmanöver. Dessa sista iakttagelser kanske talar för ett inte helt gammalt ex?

Med full respekt för alla misstagsrisker var den här obsen i min värld klockren och jag kan bara glädja mig och gör så. Kul också att upptäcka att det rapporterats artfränder, kanske samma fågel, i närheten både tids-och lokalmässigt.

Till slut finns det naturligtvis risk att det rör sig om fritt flygande flykting. Fågeln är grymt karismatisk och jag har sett den i voljär, 1985 i Santes-Maries-de-la-Mer i Camargue.

Vid maj månads utgång låg jag på 211 arter.  Inga sensationer förutom SVARTANDEN i Torekov, men en gedigen och trygg skådning.

Förra året låg jag vid samma tid på 194 arter. Men hade å andra sidan stänkare som MELLANSPETT och TORNUGGLA.

Så följde årets somriga kräftgång, bara tio nya arter tills idag – 221. Förra året hämtade jag in missade arter och lade till bonus efter bonus, SVARTVINGAD VADARSVALA, RÖDHUVAD TÖRNSKATA, BREDNÄBBAD SIMSNÄPPA… – och hade vid detta datum 236. Det hade gett en tredjeplats just nu i år bara en art från andraplatsen!

Missnöjd – inte. Scrolla litet bakåt och njut BRUNA GLADAN, MEDELHAVSTRUTEN och på fastlandet BALEARISKA LIRAN.

Och så igår. 0800 brusade vi iväg, Anders och jag. Via macken i Klinte till Muskmyr. Från tornet spanade vi in stolpen i vassen. Där satt Target Species för en timme sedan. Tomt sånär som på några Tranor och så regnet som kom och gick med envis häftighet. Skulle ju sluta vid 0900 – eller var det 1000?

Vi åkte ned mot Rivet och i Dalen efter Sundrekastalen apporterade Anders. Ack så ljuvligt, den 2K hanen STÄPPHÖK gled långsamt förbi och visade upp sig fint. Art 221 för mig, art 225 för Anders och da´n räddad.

Trots bilkaffe och inget väderlyft förrän 1600, fajtade vi fram en del, bl.a. hela 11 rovfågelsarter! Bonus för Ängshök, Röd Glada och Pilgrimsfalk.

I övrigt kan nämnas besök på Majstres bekvämlighetsinrättning och därstädes också glass. Vi träffade mängder av nya och gamla skådare. Hade mycket snack och god skådning med Gutt. Hans berättelser från möten med Stäpphöken fick kompensera att vi inte hann vänta in den. Den återkom varje kväll för nattkvist i myren!

Vi fick sedvanligt fint avslut i Sudermetropolen, Hemse.

På G(BR)

Det tidiga vårsträcket verkar följas av ett motsvarande tidigt höststreck, logiskt!?

På rovfågelfronten har många Stäpphökar dykt upp i södra Sverige. Mest juvenila trots att finnarna rapporterar dåligt häckningsresultat på kända häckplatser. Det finns fog för att misstänka häckningar, fa i N Sverige och N Finland – arten är svårinventerad, särskilt i obygd. Glädjande nog ser de foton jag sett hittills ut att vara “rena” individer. Det har ju varit mycket snack kring hybrider med Ängs-och Blåhök.

På vadarfronten är det intressant med tidiga och talrika juvenila Små-och Spovsnäppor. Redan fler än de alltid annars mängdmässigt dominerande Kärrsnäpporna. Bilder från Västergarnsviken med nästan bara Spov- och Småsnäppor.

På bild 2, dock en kärra i förgrunden.

En av orsakerna, åtminstone vissa år, tycks vara ett mindre predationstryck än normalt. Vilket kopplas till att predatorerna har tillgång till enklare och effektivare föda än fågelägg/ungar. Dvs lämlar/sorkar. Vi kan hoppas på en fin labbhöst, plus tundrahäckande falkar och någon Fjälluggla – Hö-Hö!

För tättingar erbjuder tomt 510, nyklippt i milt duggregn, en fin rastplats på färden söderöver. Några Gulärlor struttar runt med Sädesärlorna.

I buskarna både Svart och Vanlig Rödstjärt, tillsammans med Svartvit Flugsnappar och flera arter sångare. Två juvenila Törnskator jagar från Evas pioner.

September som lovar så mycket, tillbringar jag två veckor i London resp Stockholm. Meccan för betongskådning och med devisen att minnet och längtan är nuet kan jag väl få ihop att vara

PÅ G

Tillbaka i Västergarn på måndagen. Efter David och Pascalbil till Landvetter och Shuttletaxi till Visby bussterminal, kunde jag från buss 10 vinka på Eva i krysset till Mafrids. Hon kom från frissan i Klintehamn och hade gett sig av med velocipeden redan 730 i morse medan jag tog städ från OR först 1130. Klockan var nu 1615!

På tisdagen startade fågelobsandet med en gammal Brunhökshona förbi köksfönstret och en insektsjagande Svart rödstjärt i trädgården.

Så en äventyrlig färd för bunkring av ekologiska vegetabilier och ägg. Längs vägen konstaterades att Törnskator haft ett gott år med juvenila fåglar på många ställen. Bruna kärrhöken hade också lyckats med två ungfåglar över Pavikens vassar. Dessutom en ryttlande Tornfalk vid “rakan” mot Mafrids inre.

Onsdagen regnade inne. 34 mm i Visby, men bara 10 mm i Västergarn – ack, så typiskt.

Torsdag, första kollen av Västergarnsviken, innan vi jagades hem av ett intensivt duggregn. Som tidigare konstaterats ovanligt många , tidiga juvenila Småsnäppor, minst 10 ex. En gammal Spovsnäppa, ca tjoget Kärrsnäppor, mest juvenila, en Mosnäppa, några Brushanar och som grädde på moset, en Myrsnäppa. Så i trädgården en vanlig Rödstjärt.

Så tillbaka i minnet – minnet av den “Baleariska liran” på Hönö häromsistens. Litet som jag förutsagt, med så många högrankade skådare på plats behövdes inte mycket för att skapa ruelse och vilda diskussioner om Grålira, Balearisk lira eller tom Kortstjärtad lira.

Går man igenom Teknisk bevisning, Vittnesmål och Sannolikhet plus sina egna intryck, så förstår man.

Skillnaderna flyter in i varandra, fotona är ganska skrala, vittnesmålen är motsägelsefulla, sannolikheten svåranalyserad. Storlek, form, flyktsätt, dräktkaraktär ligger på en flytande skala grålira-> kortstjärtad lira-> mörk balearisk lira.

Det hela kan följas på Facebook – “Vår skådarvärld”. Roligt och intressant.

Efterhand klarnar det väl en smula.

Den Kortstjärtade hör till Stilla Havet, den stryks, om inte annat så av sannolikhetsskäl.

Några hyfsade foton dyker upp, som visar karaktär som tydligt avsatt mörk huva o ljusare bukparti. Stöder Balear contra Grå.

Också att den ruggade händerna, som gav fågeln ett intryck att vara mer lång/smalvingad och mer grålirelik än den var.

Många Balearer befinner sig i ruggning. De ruggar juni-aug företrädesvis i Biscayabukten. Gråliran har fräsch dräkt på väg mot häckplatser på södra halvklotet.

Även om sista ordet kanske inte sagts lutar consensus starkt mot Balear och inga observatörer har ännu ändrat sina inlägg på Artportalen.

Vad som för inte så länge sedan betraktades som en art, Mindre Lira, Manx shearwater , Puffinus puffinus är numera uppdelad i tre former/arter.

I Atlanten har vi nominatformen, medan Medelhavets “mindre liror” delats upp i två former/arter.

1. Balearisk Lira, Balearic shearwater, Puffinus mauretanicus, mörkare, kraftigare. Häckar huvudsakligen  på ön Formentera i Balearerna och utanför häckning drar den ofta ut i Atlanten, regelbundet upp till Nordsjön.
2.  Medelhavsliran, Yelkouan shearwater, Puffinus yelkouan, mkt lik den Atlantiska arten, men i princip helt knuten till Medelhavet.

Själv kryzzade jag Medelhavsliran från båt i Adriatiska havet mellan Rijeka och Venedig typ 1969. Jag var duktigt trött efter en helnatt.

Sedan var det dags för Mindre liran på Hönö eller Varanger kring 1984.

Balearisk till slut, utanför Agadirs långa sandstrand typ 1990!Den togs naturligt nog först för Grålira, men korrigerades snabbt.

Mindre lira ses vanligt vid rätt vindar längs svenska Västkusten.

Balear är nästan årlig med något ex samma tider och vid samma vindar.

Turen 28 juli med Anders och Lennart gav en välbehövlig push på GBR-16. Lagom till rötmånadsskiftet.

Jobbat på riktigt bra i hemmamarkerna fram till avbrottet 5-15 aug med en Gbg-tur. “Farlig” vid den här tiden, men kan ge havsfågel, se RRs statistik i senaste numret.

Så fort det blir litet väder från V med hårda vindar från västsektorn och nederbörd, dröser det ned fa vadare ur Arctica-sträcket. Mest Kärrsnäppor hittills, men också Spovsnäppor, Kustsnäppor, Myrspovar, Småsnäppor, Mosnäppor mm.

I Paviken har det huserat åtminstone 3 Ägretthägrar, alla adulta.

Två av dom på ömse sidor om vassruggen mitt i sjön. Man tycker dom borde häcka bland Gråhägrarna i området. Men ännu inga ungfåglar siktade.

Konstaterad häckning för Bruna kärrhöken dock

Här en av de två ungarna. Den med en “lucka” i vänstervingen.

På rovisfronten har både Havsörnen och Ormvråk visat upp årsungar. Och 1 aug sträckte första gamla Bivråken söderut.

En minirovis, Törnskata har framgångsrikt häckat på åtminstone två ställen, Spången i N Paviken och Svältisvägen.

Just nu håller jag tummarna för blåst, helst på onsdag – med Bernt!