Centralamerika – i skydd av dagsljuset
Nåddes av denna fantastiska berättelse som minde om fornstora dagar.
På den tiden man for två år till Östafrika med en Domus 7X50 för 50 spänn och en Williamsons´ Birds of East Africa, för att utforska ett av världens mest spännande vilt- och fågelliv. Allt interfolierat av jobb, ungt spirande familjeliv och allehanda dramatik. Märkligt att man nådde att se så mycket!?
Det var också då det hände, som illasinnade rykten gjorde gällande, att storviltjägare och fågelskådare strandade på hotell i Nairobi och där mellan gindrinkar och det inhemska ölet pombe konstruerade såväl troféer som förnämliga artlistor.Det var också då man lade ned Singapores sista tiger på Raffle´s biljardbord i dimmorna av Singapore Slings.
Jag saknar litet den tiden. Läste man skådarrapporter tom 80-talet fick man tips på vilka fåglar man kunde se från YMCA mitt i Delhi eller i Lumpini park i Bangkoks bensinångor. Och jag som skall sitta på Majestic i Ho Chi Minh City i fem dagar med utsikt över Saigon River! – inget om fåglar i Saigon som passeras av hundratals skådarproffs!!!
Idag är det svårt att få tag i annat än proffsiga och välstrukturerade reserapporter. Man hämtas på flygplatsen av ett vältrimmat team och så raskt till första kryssen, utrustade med optik, videos, in-o uppspelning, GPS allt av högsta och senaste snitt.
Jag är litet kluven till detta och fördjupar mig gärna i den arme familjefaderns smygrapport, när han lyckats smuggla med sig en teaterkikare till beachen – och alas(!) en flock gulnäbbade liror kring några stimmande delfiner utanför vattenmoppar och kitesurfare. Kanske enda äkta primärskådningen som återstår. För att packas som sillar i en motorjakt och fräsa någon timme ute på havet vilt chummande för samma upplevelse – vad är väl det?
Nåväl tiden har sin gång och det är onekligen gott att gotta sig i det proffsiga också.
Dock, läs nu och njut Torstens berättelse. Den doftar Centralamerika, den doftar också forna tiders primärskådning mättad av upplevelser – inte bara ornitologiska!!
Tack Torsten för att du tar med oss på den resan!
En läcker kvintett – praktfregatt, grönhäger, Horned Guan, korpgam och tigerhäger. Så kör vi
Centralamerika – i skydd av dagsljuset
För nyfikenhets skull läser jag, innan avresan den första december,
ambassadens hemsida med råd för besökare till de centralamerikanska länderna
vi ska besöka. De viktigaste är Guatemala och Nicaragua. Däremellan ligger San
Salvador och Honduras som vi bara tänkt passera igenom med låsta bildörrar
längs Pan American Highway. Men detta axplock ur ambassadens information
ger mig dessvärre inte mycket av trygghetskänsla. Eller vad sägs om råd som
dessa:
” Var ständigt uppmärksam på vad som sker i Din omgivning. “
“Överhuvudtaget bör man undvika att promenera i huvudstaden. “
Eller denna beskrivning av just våra huvudsakliga mål under resan :
“Särskild försiktighet bör iakttas vid resa till/från och omkring turistmålen
Antigua, Petén, Tikal och sjön Atitlán, där flera väpnade överfall har
förekommit. “
Och eftersom vi kommer att köra väldigt mycket bil på alla möjliga och omöjliga
vägar kan jag inte undvika notera att:
“ Trafiken i Guatemala är vårdslös och antalet döda i trafiken är högt. Enligt
uppskattningar saknar omkring hälften av bilisterna körkort.
Så någon direkt lugnande inverkan ger mig inte denna information. Och råd till
besökare i de andra länderna är ganska likartade. Om än mildare formulerade
för i alla fall Nicaragua. Förutom i just Guatemala har för övrigt de svenska
ambassaderna lagts ner.
Det blev en del pyssel att arrangera ankomst till Guatemala City medan
dagsljuset ännu flödade. Vi hann ändå inte riktigt men resan i mörkret vidare
till Antigua gick trots allt bra. Hotellet hämtade helt enkelt. Så vår resa började
väl i denna lugna anpassade gamla spanska kolonialstad. Fortsatte efter något
dygn med nytt flyg via Guatemala City till norra delen av landet med sikte på
djungelfåglar och Mayaruiner i Tikal. Och naturligtvis blev vi lurade av alla
chaufförer på vägen men kom tryggt fram ändå till vår djungelbostad med
rinnande vatten. Om än inte varmt. Vilket skulle visa sig vara ett faktum överallt
– brist på vatten, vattentillgång bara tre dagar i veckan eller sporadiskt. Och
aldrig varmt.
Vaknade mitt i natten av spökskrin och vrål utanför hyddan. Vrålapor! Kolsvart
därute men de återkom sedan dagligen och stundligen. Turades om med sina
spindelsläktingar. Sedan flera dagar och nätter här bland tukaner, trogoner,
orioler och krokodiler. Och om detta har jag svårt att skriva. Vandra under
lianernas nätverk, lyssna till den ena mer mystiska fågelstämman efter den
andra, förundras av alla mossbevuxna pyramider mitt inne I skogen. Nuförtiden
kanske bäst beskrivet som känslan av att vara deltagare i ett avancerat dataspel
med perfekt balanserad animation i alla dimensioner. Wow! Som de säger.
Ungdomarna. Fantastiska fåglar – korpgamar, kalkongamar, harpy eagle, orange-
brested falcon, oscellated turkey, lineated woodpecker, flera arter vackra
motmots, keel-billed toucan som en handfull av de mest anslående.
Sedan fortsatt resande. Taxi ända ned till Rio Dulce. Söderut och österut. Och
säkert blev vi lurade också nu. Och vidare med båt på floden ut till Karibiska
havet och Livingston. Rio Dulce är rena sagofloden. Branta djungelsidor.
Mystiska fåglar. Indianer i rangliga träkanoter sida vid sida med katamaraner i
mångmiljonklassen.
Och här en av resans överraskningar. Jag hade innan inte insett att vi kunde
göra denna avstickare. Så den karibiska faunan var jag inte alls införstådd med.
Där fregattfåglar mötte oss i allt tätare och större flockar ju närmare vi puttrade
mot flodmynningen. Över och runt själva Livingston som femtio eller rent av
hundrahövdade ansamlingar. Röda strupar i solnedgången! Tillsammans med
bruna pelikaner och kejsartärnor.
Buss igen till Antigua. Samma trygga lilla enkla hotell av familjekaraktär. Där vi
lämnat in tvätt och en del bråte till förvaring. Dagen därpå iväg med Don Andres
mot Sierra de las Minas. Den fortfarande molnregnskogsbeklädda bergsryggen
i öster. Omlastning i San Antonio. In med lokal guide och snökedjor i den
fyrhjulsdrivna japanska monsterbilen.
Sen in på kostig efter kostig. Sämre och sämre. Och hela tiden uppför. Uppför
den ena lervällingen efter den andra. Sommarens regnväder hade varit svårt.
Dragit med sig bergssidor och vägar. Och leran värre än vanligt. Dessutom måste
vi komma fram till målet innan mörkret lägger sig. Sen blir det nämligen kolsvart
inom loppet av tjugo minuter.
Efter några timmars skumpande upp upp längs med bråddjup av djungel
på ena sidan tog det så stopp för gott. Vi hade fastnat och fick montera på
snökedjorna. Uppför stigen med bilen sen i kanske ytterligare en timme. Sen
slutgiltigt stopp. Lerigt stenskravel mer eller mindre rakt upp i molnen.
Snabbt packa om till ryggsäck, lämna de umbärliga grejorna, inse att vi är 2500
meter över havet så luften tar slut med detsamma. Kan bara andas ungefär
halvvägs ner i bröstkorgen. Och hjärtat tickar på så snabbt under tyngden av
packningen. Måste ju ändå ha den tunga kameran och kikaren med mig. Så
stegen får bli korta. Och långsamma. Tills vi kanske ytterligare en timme senare
når gläntan på toppen med sina enkla trähyddor.
En stund senare är det mörkt. Becksvart. Och kallt. Frosten lägger sig och vi
hinner bli rejält frusna innan vi lyckats få elden att brinna och kaffet varmt. Detta
inför en lång natt . Då jag frös som en hund, vaknade titt och tätt. Antingen av att
jag frös. Eller av vrålapornas skrin också här.
Upp innan solen klockan fem. För att vara på pass då nationalfågeln quetzalen
förväntas vakna. Utfrusna står vi i molnregnskogens lilla glänta och väntar. Det
är ju inte häckningstid så vi kan inte räkna med så hög aktivitet. Å andra sidan
ska arten verkligen finna här i skogarna. Även om de vintertid lär kunna dra sig
lite längre ned i terrängen längs bergen. Till lägre altitud alltså.
Vi hinner bli väldigt kalla. Genomfrusna där vi väntar på gryningen. Men solen
hinner inte komma upp mer än kanske halvvägs innan quetzalens nasala läte
genljuder i ekurskogen. Som denna regnskog i grunden består av. Och när några
ynkliga solstrålar letat sig ned mot skogsbrynet jag granskar i kikaren. När
vi gäckas om snabbt väder omslag till sol och värme. Då kommer ljudet åter
rakt emot oss. Sekunderna efteråt flyger en quetzalhanne med sin långa stjärt
fram och tillbaka ett par gånger framför skogsbrynet. Den befjädrade ormen
som den kallas hos Maya – för sin långa vackra stjärts skull. Gröngnistrande i
morgonljuset. Och visar samtidigt upp sitt blodröda undre i en bjärt kontrast.
Den blodröda kulör som fågeln fått av Mayaindianernas blod. I samband med ett
förödande krig.
Så där var den verkligen! Precis som i drömmen. Och frusen var jag fortfarande.
In i märg och ben. Men quetzalen var min. Med all sin lyster, sin magi och sin
långa smaragskimrande stjärt.
Sen låg jag på rygg i regnskogen och lyssnade till hur de samtalade lite mer
lågmält under ett par dagar. Quetzalerna alltså. Och en del andra fåglar. Som den
endemiska pink-headed warbler med röd kropp och rosa huvud. Vanlig här i
skogen. Eller med unicolored jays som försöker stjäla vår matsäck.
Men kallt var det på Sierra de las Minas. Kallt och obekvämt.
Vi – eller snarare vår lokala guide – letade sen ett par dagar efter den riktigt
exklusiva fågeln för området. Horned guan. En tjäderstor hönsfågel som bara
finns inom ett litet område i södra Mexico och här i Guatemala. Och som kräver
höga höjder av någon anledning. Försöken misslyckades emellertid. Så vi
anträdde efterhand återfärden. Leriga och frusna. Men på vägen hem uppfattade
jag bakom en kurva det skarpa knäppandet som från en tjäder. Och lite längre
fram satt den alltså. Och väntade på oss. En horned guan.
Sen besökte vi Atitlansjön. Åkte båt och såg det förödda vägnätet som rasat
ned I floden genom Panajachel i somras. Vi bodde hos Mayaindianer bekanta
till Don Andres,, besökte allt från kvinnogrupper till en lång het skolavslutning
då vi sen rest till Nicaragua. Och om det är något man kan saga om just
skolavslutningar så är det nog detta. Att ingen revolution i världen tycks kunna
göra dem kortare och mer lättsamma. Här ute på Nicaraguanska landsbygden
fick barn och vuxna antingen gå till avslutningen eller rida på sin häst eller mula.
Och jag lovar att djuren – precis som jag – efter tre timmar under en stekande
sol upplevde att det måste finnas andra saker att göra i den här världen än att
lyssna på ett långt tal från sin rektor. Hur stolta och finklädda de än känner sig.
I Nicaragua hann vi också med en tur till Pochomil vid Stilla Havskusten.
Ruffig inkvartering men absolut på själva stranden. Där jag sen skådade valar på
morgonen efter att natten ägnats åt fem timmars strandpromenad. Där vi till sist
fick träffa och klappa en riktig och meterlång havssköldpadda som just lagt sina
ägg i sanden.
Via Grenada och dess övärld med åtskilliga hägerarter, leguaner, kungsfiskare,
bobygge hos Montezumas oropendola sedan ett vulkanbesök. En av alla
områdets vulkaner. Masaya. Fortfarande ångande och pysande av svavel och
obehaglig ånga. Enda platsen där man kan köra bil ända upp till kratern. Och
där säkerhetsinstruktionen innan färden inkluderar rådet att lägga sig under
bilen om det skulle börja regna lavastenar.
Och fåglar ? Visst. Här och där. Men de sista två veckorna av resan gick mest
i tecknet av sightseeing med sällskap. Mycket resande på dåliga vägar. Mycket
spanska som jag inte förstår.
Men häftigt värre har det ändå varit. Bräddfylld av upplevelser och minnen är
jag allt. Men fascinationen av Tikal och Sierra de las Minas kommer att vara min
resas ögonstenar. Och så sköldpaddan förstås. Däremot är jag trött på bönor och
osaltat majsbröd morgon, middag och kväll. Och jag har nu njutit bade många
och långa varma duschar här hemma.
Torsten
PS Runt 240 fågelarter allt som allt. Åtskilliga – flugsnappare, en del sångare och
trädkrypare samt rovfåglar – har lämnats obestämda. För att nu inte tala om alla
läten trots medhavd fågelskiva från Nicaragua. 10-12 dagars fågelskådning. DS