Olof Armini om fåglar och natur

Har flytt från allehanda läckerheter, svarthuvad trut, större gulbena, tallbitar, hökugglor och allra häftigast en varg i absoluta närheten. Lär eventuellt ha skådats i Änggården och plötsligt blir den obs jag hörde om på Sagfjället högst substantiell.

Och inte verkar utsikterna alltför lovande på flyktlokalen Island, dåligt på valskådningarna, få spännande fåglar, mycket regn och blåst. Men man vill ju vara litet motfalls och just så kan det bli något. Dessutom är en resa till Europas sista vildmark alltid något.

Som vanligt, när det gäller proffresenärer så tar man gärna ut rutinen i förskott och vid midnatt dammsög Eva och jag bredde mackor och diskade en gigantisk disk efter en gedigen middag. Klockan fem gol gökuret.

I skarpt läge var vi hyfsat skärpta. Jag bar 35 kg + ryggsäck + polarklädd. Svetten flöt på den knökfulla flygbussen som betalats på internet vid ettiden samma morgon.

Härlig assistans av SAS-proffset Tord gjorde att vi gled genom alla kontroller med exemplariska boardingkort, biljettaggar mm Tyvärr var inte tryckcabinen på SASkärran till Arlanda sams med våra trumhinnor. Vi märkte inget på några andra. Tröstade oss med Yaki-pasta för mig och räkpasta för Eva på Arlanda City.

Intåget på Iceland air var även det signerat Tord, så klang och jubel och tom Eva njöt när vi passerade Siljan, Glittertind och Färöarna innan Reykjavik i snett solsken. Denna gång var det andra som tog sig åt öronen, Eva hade osäkrat några superöronproppar.

Där litet sedvanlig brottningsmatch kring flygbussarna. Bussfighten på natten klockan ett hade även inneburit några smarta drag på Islandsfronten så efter solnedgång steppar vi in på Arnarhvoll, där vi mottas som presidenter. Favoritrummet 606, röd ros på sängen med några praliner och idel leenden.

Med lätta steg till Sjöbaronen för trutöl, kejsarhummersoppa och ett flödande hälleflundraspett. Man mår som – ja just det – en president.

Fåglar i skymningen? Först som sig bör fornnordiska sagors fågel nummer ett KORPEN. Så några ejdrar och i hamnen skrattande måsar med några vitvingade i gatlykternas sken. En flock grågäss också.

Fit for fight tomorrow!

Inte samma kanonad som förra eller förrförra året. Men nog vaknade jag sådär en kvart i tolv – 2012 spurtade med en ökande smäll-och raketfrekvens och jag väckte Eva. Nya året stod för dörren och precis på tröskel kom en stor skugga paddlande utanför sovrumsfönstret. Och precis till fyrverkeriets crescendo och klockans första klämtning passerade skuggan midskepps.

Eva -” Vicken stor fågel!”

Jag – “En BERGUV!!!” – och gjorde årets första sittrova på sängen!

Vicken kalasstart. Vad månde bliva?

Redan 0530 är jag uppe för morrongympa, hockygröt och matsäcksbestyr. 0715 hastar jag nedför trapporna vid Volrat, där jag plöjer genom raketrester och trängs med pigga råttor och mindre pigga hemletande nyårsfirare med beslöjade blickar och raglande gång. Halvvägs ringer David, att bilen är startklar med helladdat batteri – den här gången.

Litet surt väder men vi drar ett säkert kort, Ringhals udde. Fortfarande litet skumrigt och regn i luften. Snabbt jobbar vi ändå fram några smådoppingar, en toppskarv långt ut på ett skär och en flock skärpiplärkor – och kanske någor annat. Efter stående fika attackerar vi piplärkorna igen. David mobilar mig bakom en stenkulle – “Jag tror jag har den!” Jag avancerar i läge och får DEN fint och tom hör den VATTENPIPLÄRKA!

Tilltagande regn omintetgör bättre obsar så vi omgrupperar till innanförliggande Båtafjorden. Fortsatt strilande. Vi spanar åt väster där det ljusnar en aning. Vi ser också en fyr ute på en udde, kan det vara Bua udde? Lockade orienterar vi oss ut mot vad som mycket riktigt är Bua – i allt bättre väder. Vid fyren några skådare men vi upphålls som vanligt denna dag av en piplärka, till slut en skärpiplärka.

Litet socialt svänger vi förbi fyren och innan vi hunnit förmedla vår obs möts vi av – “Vi har en VITNÄBBAD ISLOM!”. Kan bara stiga fram till en inställd tub och där ligger den. Inte långt ut men om det är ljuset eller att den hunnit avancera ganska långt i ruggningen, den är först litet lurig. De tre upptäckarna har fått jobba ett tag och David och jag får ta i en del. Men ljus och blick klarnar och den förvandlas till en “enkel” 1K-fågel. Eller vad sägs av upptäckarnas, Gabrielle*, Henrik och Martins superba bild

Bara en moil genom tuben och ändock! Väldig med uppåtriktad vit dolk och jämnt bredvattrad rygg.

Till dess hade världen kännts tömd på sin mänsklighet, men i allt skönare väder dyker kända och okända skådare upp från ingenstans. Vi beslutar ett avslut innan solnedgång i kölvattnet på några av de mest kända, far och son Unger på anrika Årnäshalvön. Litet surt hann dessa avsluta det lyckade draget på en VATTENPIPLÄRKA innan vi anlände – och den hade dratt!

Vi njuter solnedgång, en sädgås, en dubbeltrast, en steglits och så en sista gång i sista solstrålen gör VATTENPIPEN ett återbesök på brottsplatsen. Och fulländar denna fulländade start på det NYA ÅRET.

ETT GOTT SÅDANT ÖNSKAS NI ALLA