Olof Armini om fåglar och natur

Korp blev art nummer 20. Den flög över Breidagerdi som dagens ornitologiska höjdpunkt. Må den vara ett tecken på bättre tider.

Det går inte att förneka att det svider med alla rapporter från Sverige. Kan bara minnas en liknande hysteri från oktober 1987.  Dom här dagarna har superrarrisar som Sibirisk järnsparv och Tajgablåstjärt varit vardagsmat medan brunsångare och videsångare bara kryddat anrättningarna. Tajgasångare skall vi inte tala om, två deltog som fripassagerare på en fiskebåt på väg mot Island, vilket ger en fingervisning om mängd och drivkraft. två russin också, Azurmes och sverigeförsta Dvärgsävsparven – HUP – sam sagt det svider.

Men till i morron håller jag tummarna och lättade trycket med 500m i havsvatten, hetpotta och ångbastu under hällande regn!

Regn, regn och stormbyar. Island bjuder upp till en blöt dans. Säkert rester från orkanen Matthew.

Finns det inget slut på detta. Motflytet skådarmässigt kan kännas oövervinneligt. Jag har tjatat om det men…

Idag kunde jag knappt stå upprätt och mina regntäta plagg upplevdes som regn men inte täta. Då inte lätt att höra de ideliga plingen på BA som signalerar allt läckrare östliga besökare i Sverige. Plågsamt…

om det inte vore för dramatiken, vulkaner, orkaner, mitt i Nordatlanten – det slår allt. Då växer de små skådarupplevelserna ungefär som att en glimt av en blå himmel blir “a sunny day!”.

Alltså. Igår från flygbussen

1. Silltrut, 2 1K “graellsii” redan i Keflavik, aningen sena, inte många kvar i oktober. En utpräglad flyttfågel, få vinterfynd.
2. JAKTFALK, ett ex flög framför bussen vid Kopavogur. Ryttlade till över en äng. Praktobs på en av Islands önskearter bland skådare. Och bara resans tredje fågel!!!
3. Sångsvan, en liten grupp i Nautholtsviken och bussturens tredje och sista art.

Och så på Breidagerdi.

1.  Rödvingetrast, överallt i trädgårdarna. Mycket ljudliga. Isländska formen “coburni” skiljer sig från våran i att använda mer grova hårda läten och vara mörkare, fläckigare och mustigare färgad. Men knappast skäl för split.
2. Koltrast, hela tiden en och annan bland föregående. Relativ nykomling på Islandslistan.
3. Stare, vanlig men som föregående nykomling.

Så en tur till Harpa och hamnen.

1. Grågås, litet varstans betande på sta´ns gräsmattor.
2. Gräsand, ett par i hamnen.
3. Bläsand, ett ex förbiflygande.
4. Ejder, mycket längs vågbrytarkanterna.
5. Skärsnäppa, en flock i hamnen.
6. Roskarl, ett ex i hamnen.
7. Skrattmås, mycket.
8. VITTRUT, vanligaste truten idag.
9. VITVINGAD TRUT, några enstaka har anlänt från Grönland.
10. Gråtrut, Noterades
11. Havstrut, dito.

Och så idag spanande ut från dörren i Nordens Hus

1. Fiskmås, ett ex förbivinglande i blåsten
2. Ljungpipare, 2 ex dito.

Inte så mycket men får vara vara nöjd med detta och så mycket annat.

Isabelline Wheatear, Isabellastenskvätta (Oenanthe isabellina)

Isabelline är en färg, typ grågul, sandfärg. Denna färgnyans fanns på byggnader under en samtid med Drottning Isabella! Så det svenska namnet Isabellastenskvätta, liksom  för den delen Isabellatörnskata, är helt adekvat både färg-och historiemässigt.

Isabellastenskvättan häckar sydost om oss, Turkiet, Södra Ryssland med en liten vacklande population i sydöstligaste hörnet av av fastlands Grekland. Den övervintrar i N Sydostasien och längs Riften till N Tanzania.

Själv har jag sett den på häckplatser i Europa, men också i Egypten, Kenya och Tanzania.

Den är snarlik vår egen stenskvätta i många dräkter. För icke-experten är skillnaderna subtila, i många fall överlappande. Det är kombinationen och antal detaljer som ger consensus för en god artning.

En stor, upprätt stenskvätta med långa, kraftiga ben och näbb. Ljus (isabelline!) över det hela, helst med en skarpt avsatt, svart lillvinge. Och ett brett svart stjärtband, som nästan ger en teckning lik Ökenstenskvättan, alltså svart stjärt/vit övergump. Ljus undervinge utan kontrast pennor/täckare. Tydligt ögonbrynsstreck framtill och över näbbroten. Hanen kan särskiljas med tydligare mörk tygel.

Grönlandsskvättor och en del östliga stenskvättor matchar i storlek och kan ha tendens till samma stjärtteckning. De har dock en helt annan mustig färg med tydligt rödstick. Litet får man dock se upp med starkt ljus (öken) som tar bort rödsticket. En del rapporter om Isabella i tex Marocko kan kanske förklaras på det sättet.

Dom Isabellor, som tas upp i den här bloggen, visar som jag uppfattar det ett annat problem. Dom uppvisar stundligen inte jizzen av en upprest, mkt kraftig skvätta, så som de ofta framställs på bilder och som jag många gånger upplevt dem i fält också. Kan ju bero på att de kommit fel, är utmattade, vädret är litet kulet. Uppmaning när ni råkar ut för en ovanligt ljus stenskvätta, “jobba vidare”.

Jag är dock helt enig om consensus kring bestämningarna. Detalj efter detalj faller på plats på foton och på den jag såg i fält. Och som pricken över i:et alla är ISABELLINE!

Så till historien:

18 – 19.10 1980 hittades Sveriges först accepterade Isabella på Öland. Upptäckare var Christer K, en framåt och vass “spotter”. En föregångare till nutidens devis, “skjut först, fråga se´n”. Jag har träffat honom på Svältis i 180 knyck och med en trasig tub på axeln. Men det var nog tur att fågeln snällt stannade och lät sig beses av några av dåtidens validerare.

Nästa accepterade fynd dröjde till 6.4 1994.

Men på em 14.10 1993, ringde David från Västergarn till mig på Klinteskolan. Han var på ön och skådade och hade hittat en ljus stenskvätta på stranden vi broileriet strax söder om Västergarn. David hade upptäckt den 1300 och jag cyklade direkt. Jörgen P hann också fram innan skymningen. Allt föll på plats – utom det jag tidigare påtalat, den såg litet klen ut. Och så förstås, 2:a fyndet i Sverige, en omöjlig art och ingen av de tunga validerarna på plats. Och så var vi obeväpnade! Jörgen är en skicklig fotograf, men 1993 gällde det att titta först och skjuta se´n. Summa sumarum, döm själva

in action men ingen “teknisk bevisning”! Da´n därpå, narda så…

Men 23 år senare, samma väder, samma tid, nästan samma läge, Bodudd, Näsudden! Den upptäcks 6.10 och på morgonen 7.10 Anders på plats

och det är inte tre ensamma skådare utan…

bland övriga giganter står Jörgen längst bak och tänker han månne tillbaka för 23 år sedan?

Så Fredrik S, vem annars, som fångar upp det hela.

Själv tycker jag, att man i möjligaste mån enbart skall gå på teknisk bevisning vid sk raritetsbedömning. Raritetsblanketterna är i min värld helt värdelösa som bevis för en observation. Vittnesmålen från observatörer kan berika på olika sätt, men fungerar inte som bevis. Skulle kunna uttryckas att validerarens uppgift är att väga sannolikhet mot den tekniska bevisningen.

Undantag kan naturligtvis göras med många samstämmiga vittnesmål. Men även här kan uppkomma problem. Ett vittnesmål innebär alltid en vittnesbedömning och det ingår inte i validerarens uppgift kan tyckas.

Detta är väl en tydlig uppmaning till AP att vara mer sparsamma med sina gula trianglar. Har förresten någon tänkt på vad gula trianglar signalerar?

Detta betyder att jag inte tänker att moraliskt såg jag Gotlands första och Sveriges andra Isabellastenskvätta. Däremot är jag säker på att det var en sådan och att jag såg den bättre än jag kommer att se min första i Sverige. Intressant och sant!

På samma sätt förhåller det sig med Eleonorafalken jag berättat om i en tidigare blogg.

Till slut så kan man undra över hur det går att välja bort Gotland. Här har “gänget” dragit vidare, samma dag några mil söderut

och nu är det Brunsångare, Sibirisk piplärka, Tajgasångare och Kungfågelsångare, som låter och far i buskarna.

Tar det aldrig slut!?

Från alla håll en grym press. Alla på tårna! Men jag, borta med vinden – och det skall börja blåsa!

Då förbarmar sig Bernt, 75-åringen vill bistå “junior” och föreslår en flogg av den produktiva Torslandaviken.

Densamme bestiger samtidigt i arla morronväkten sin balkong på OR-25 och lyssnar till ett välkänt, intensivt “tsiiiv” bland svarthättor, gransångare och mesar. Han fuskar med playback – och minsann där skuttar en TAJGASÅNGARE rastlöst i den kvarvarande grönskan.

Måste tyvärr avstå Bernts locktoner – även pansjonister har plikter. Efter att ha kollat T-sångaren igen  kring lunch med några suktare inlockade av BMS playback, kallar dessa plikter mig till sta´n. En liten avstickare till Kronhusparken och TAJGA N.o 2 !!! Även här i sällskap av Gransångare och inlockade suktare. Där också Bernt som tidigare kryzzat TAJGA N:o 3 i Torslandaviken. För mig en häftig doublé, den första i GOFs historia!?

Fattas bara att David pinglar och föreslår tre dagars dammsugning av Hönö. Vi avstår morrondagen, onsdagen 28 sep, men torsdag och fredag!

Kunde startat med en generaldip. Den Svartbrynade albatrossen drog runt i Skagerack och filuren Fredrik S klämde några foton på Hönö som kunde – och ett tag var – men till slut bidde en subad silltrut!!??

Så, 29 sep 0300 som vanligt gympa, hockygröt och sista finslip av rustningen inför 10h på Kråkudden. 0530 med Toyotahybrilen till färjan 0605. 20+ bilar på parkeringen, 70-åringen i full fart på hala klippor, skuttande på stenar över vadet – i mörker – imponerande drumdristigt! Fullt på alla ställen, utom i vår favoritnisch mellan de två vindskydden. Bra med tanke på den litet för sydliga vinden. Gör också att vi klarar mindre skyfall, som hotar hela tiden.

Det är ganska disigt, regnskurar och SSV, så inte optimalt. Nästan bara

Havssulor i alla sorters dräkter från helmörka årsungar till rena gamla fåglar och förstås en brokig skara som denna på bild. Någon som räknade förbiflygande kom nästan upp i 1000, men då blir det säkert en del dubbelräknande.

Vi kunde i lugn och ro räkna in några goa gutar, som David kunde bekanta sig med, Carl och Michael Tholin, Mikael Nils och nyss nämnde Fredrik Ström, också ett gäng notabiliteter med Bertil Breife, Sjöfågelguidens författare, i spetsen. Riktigt trångt blev det i vår nisch när stora delar av torsdagsvandrarna genomvåta sökte regnskydd. Min guidevana för gruppen kom väl till pass.

Så framåt lunchtid, äntligen vred vinden upp på SV och sikten blev bättre

Och GRÅLIROR, BREDSTJÄRTADE LABBAR, STORLABBAR, FJÄLLABB, Dvärgmåsar och avlägset Stormfåglar och Tretåmåsar gled förbi i jämn takt tills vi lämnade vid ca 1630. Den gäckande Albatrossen kom inte längre söderut än Grosshamn, ganska långt norrut i Bohuslän. Jag fick kompensera med att upptäcka en 1K SVARTHUVAD MÅS, nästan lika ovanlig vid Hönö.

Allt manade till repris på fredagen. Litet färre skådare så vi fick fina platser i bästa skyddet. Väderomständigheterna var de omvända mot torsdagen, rent V vind, bra sikt, inget regn och från lunch sämre. Därför tryck direkt, inga liror eller torsdagsvandrare, men i övrigt ungefär samma uppställning som igår och fin stämning i skyddet. David var ordentligt på hugget och hittade bla den SVARTHUVADE MÅSEN, som sedan även sågs på lördagen. Nygammalt var också en BREDNÄBBAD SIMSNÄPPA. Den hade setts både på onsdagen och torsdagen (vi missade!) och sågs även på lördagen.

Detta med kvarvarande fåglar, som vid observationen verkade dra söderut, bidrog säkert till alltför höga “sträck”siffror, fa på Gråliror, Storlabbar och Havssulor. Observationer söderöver talar också för denna tolkning. Ibland kan man pricka av fåglarna från mellersta Bohuslän söderut ända ned till Laholmsbukten. Vid en normal lågtryckspassage startar det oftast med VSV som trycker in fåglarna från Nordsjön mot Norra Bohuslän. Vinden vrider sedan V->NV och fåglarna kanar ned utefter västkusten.

Den här gången startade vinden alltför mycket från S och den var för ojämn för det där optimala flödet.

Men var vi nöjda? – OJ-OJ