Olof Armini om fåglar och natur

STORA ARTJAKTEN DEN 20 OKTOBER 1984

I samband med firandet av GOF:s tioårsjubileum anordnades för första gången på Gotland ett s.k. Bird Race (”fågelkapplöpning”), ett jippo i tiden efter anglosaxisk förebild. Alltså en tävling med inslag av både blodigt allvar och gentlemannaskap. Det blodiga allvaret innebar att samtliga lagmedlemmar måste se eller höra en fågelart för att den skulle ”räknas”, gentlemannaskapet att följa alla trafikregler och vara obrottsligt ärliga.

Klockan 06:00 stod ett tiotal bilburna lag med ovanstående deviser inristade i själen på olika startlinjer, beredda att ge sig i kast med regn, blåst och gäckande flyfän fram till senast klockan 17:00, då det gällde att ha nått målet i Hamra.

Vi skall följa ett av lagen, ett lag av inflyttade men ändock gotlänningar. Jörgen Pettersson var den självklare ledaren med decennier av skådarrutin och fortfarande inte alltför skum blick eller dålig hörsel. Han kompletterades av Olof och David Armini, far och son, två skådare med global fågelkunskap och kända för att vara följsamma och okritiska. Junior kompenserade det som brast i rutin med unga, fräscha sinnen.

Klockan 05:30 bromsade Jörgen, säker rattare, in det strömlinjeformade fordonet framför Arminis stuga i Västergarn. Medan bilen packades, lät några rapphöns förtroendeingivande från fälten intill. Rapphöna – en typisk ”bonusart”. Vädret var bistert med frisk sydvästan och tunga moln. Nittio arter borde räcka för seger.

Allt medan det ljusnade, blev det allt glesare mellan ”snärpen” från rapphönsen, och någon minut innan startskottet small, tystnade de helt. Smått desperata jagade våra hjältar ut bland korna bakom stugan men belönades bara med gulsparv, rödvingetrast, rödhake och taltrast.

In i Toyotan just som en kråka, art nummer 5, passerade, och därefter ett väldigt skumpande ut mot Svältholmen. Ut ur bilen, och här gick det undan – knölsvan, sångsvan, gråtrut, havstrut och skrattmås. 10 arter uppnådda, och klockan var 06:22. Olof skrev febrilt, medan Jörgen och David hårdskådade. Storskarv flög över havet. Gräsänder, knipor, en fiskmås – alltid litet marig att bestämma bland all vitfågel – storskrakar, ejder, ängspiplärka, snösparv (typisk ”plusart”), grönfink och björktrast. Hela 20 arter, men klockan hade redan rusat iväg till 06:46. Upp ur strandmållorna fladdrade dagens, som det skulle visa sig, enda sävsparv iväg. Pilfink, kungsfågel, bofink och fasan – sedan var det dött och dags för förflyttning.

Pilgrimsfalken på Utholmen skulle spanas in från Skansudds fyr, och Jörgen pressade bilen just inom lagens råmärken. En ormvråk vinglade förbi vid infarten till golfbanan, och över en hästhage trotsade några ringduvor den friska motvinden. Från en vindskyddad plats bakom gamla fyrbostaden, numera golftränarens sommarställe, sågs bläsand, bergand och alfågel, som klockan 07:25 blev art 30. Svärta, tobisgrissla, småskrake och stare – så nya djärva mål.

Satans falk! Dagen före hade den suttit fint på en sten på holmen. Olof lovade istället ”säker” kungsfiskare i Västergarnsån och kanske strömstare. Jörgen frustade skeptiskt men parkerade snällt vid bron.

Blött och snårigt längs ån. Talgoxe, blåmes, trädkrypare, koltrast, gärdsmyg och art nummer 40, grönsiska. Klockan var 07:50. I Paviken en viggflock och många sothöns. Efter två timmars tävlande: 42 arter. Verkade förskräckande litet mot vad lagen som startat nere på Sudret borde ha vid det här laget. Jörgen såg ensam en sparvhök, och David och Olof hörde en domherre. Förargligt!

Under återtåget mot bilen mötte våra mannar ett av motståndarlagen. Några giftigheter utväxlades hastigt, och båda lagen verkade nöjda att se varandra norr om Burgsvik. Strax därefter spann Toyotan söderut.

Kring Björkhaga ett planlöst lyssnade efter hackspett och nötväcka. Bara vindens sus hördes. Sandboviken norr om Klintehamn var mera givande. Några hägrar, krickor, brunänder, tofsvipor och ett gäng prutgäss, som oroligt lyfte ute på Vivesholm. Olof upptäckte en skedand, som förargligt nog hann ta skydd bakom en vassrugge, innan Jörgen och David dragit kikarna. Tunga droppar annonserade regn, vars hotande existens varit uppenbar hela morgonen. Förhoppningsvis hade det öst ned över de andra lagen. Klintehamn nästa.

Medan bilen utfodrades vid en mack, inräknades skata. De turkduvor som normalt alltid brukar hålla till utanför Domus lyste med sin frånvaro, allt medan humöret sjönk i takt med det tilltagande regnsmattret på biltaket. Något lättade stämningen vid Lantmännens silo, där både gråsparvar och tamduvor höll till i spillsäden. 50 arter och klockan var 09:12. De senaste tio arterna hade tagit en dryg timme. David var på alerten och upptäckte en skäggdopping i hamnbassängen. Det tog ett tag för gamlingarna att också upptäcka den dykglada fågeln, men till slut lyckades det. Sedan var det Olofs tur att skrämma ned en flock hämplingar från en avskrädeshög. Torrisarna i bilen gjorde V-tecken, och Olof kunde våt och ruggig anteckna art 52.

Regnet föll allt tyngre, och nya försök på turkduva, nötväcka och större hackspett bokstavligen rann bort. Tyst gick färden vidare söderut. Strax norr om Sproge kyrka upphörde regnet, och Jörgen chansade vilt och stannade vid ett översvämmat fält. Bingo direkt! I vattnet mindre sångsvan och på de torra delarna svartfågel, bland annat råka och kaja. Dessutom behagade en flock bergfinkare passera förbi mot söder.

Uppiggade av denna framgång beslöt vårt gäng att göra en avstickare till Petesviken. Över Kvarnåkershamnskogarna sågs först sparvhök, så förargligt missad tidigare, sedan nötskrika. En större rovfågel kretsade över Tingsvät. Jojomensan, en duvhök, en art som lätt missas.

Petesviken och äntligen dags för frukt- och kissepaus. Några enkelbeckasiner lättade, och ute bland bodarna flög en flock vitkindade gäss fram och tillbaka. Sånär hade några stjärtänder i en flock flygande änder missats. 62 arter och klockan var 10:22, när färden gick vidare.

I höjd med Fidenäs sågs de första sånglärkorna, och så Hoburgenområdet i lagom tid för rovisar. En varfågel direkt vid Muskmyr. Nu skulle här plockas arter – kärrhökar, fjällvråkar, örnar, alkor och lommar; kanske 90 arter ändå inte var en utopi? Men vad dött det var! Endast några skogsduvor på fälten var nytt. Annars bara gamla bekanta svart- och vitfåglar som vinglade omkring i blåsten. Solen sken, och allt verkade ju upplagt, men tomt var det till och med ute över havet. Vårt molokna gäng tröstade sig med mackor och dryck. Olof klämde en öl och såg mycket långt ut bland vågorna en liten mås. Kanske en dvärgmås, men lönlöst att ens försöka bestämma den. Jörgen och David letade bara halvhjärtat efter den.

Tiden rann iväg och vid tolvtiden ett uppgivet uppbrott med destination Stockviken. Södra stranden hade varit givande förra veckan, men visa av erfarenheterna tidigare denna dag låg förhoppningarna lågt. Toyotan smög tyst förbi Lasse Jonssons hus. Över strandängarna flög en korp. Sagans turfågel, ett gott omen? Jo minsann, knappt hade kikarna tittat fram bakom stenmuren, förrän Olof började skriva. Ute på den riksbekanta reveln och längre in i viken ett härligt uppbåd vadare: sandlöpare, större strandpipare, kärrsnäppa, småsnäppa, brushane och kustpipare. Vips var det 72 arter, och klockan bara ett. Fyra härliga timmar kvar. Olof skrev inte bara – där borta en dvärgmås! Ung med tydligt vingband. Den satt fint. Olof igen, rejält på hugget, upptäckte en stenfalk, men Jörgen och David var inte riktigt med på noterna. Jörgen hittade istället en flock finkar med gula näbbar, vinterhämplingar, en typiskt svår art. Så en tidigare halvmissad art, skedand, och en till, stenfalk. Den dök upp i vild jakt på en tätting, och David var på alerten. Våra vänner skrattade rått åt några konkurrenter med svårt motljus från fågeltornet på andra sidan viken.

Med betydligt högre ljudnivå och mer optimistiska passagerare passerade Toyotan åter Lasses. I inre Stockviken en oväntad smådopping och vidare ut mot Faludden. Skulle den udden bjuda vad Hoburgen förvägrat? Men en dryg timme och en obestämd lom senare kunde bara konstateras en begynnande skymning.

Men skam den som ger sig. Jörgen visade fighteregenskaper och eminent skicklighet när han upptäckte en gråhakedopping, favoritarten, i hart när omöjligt läge inne i viken norr om Faludden. Nästan lika otroligt att både Olof och David kunde hitta den. Nytt mod – nu skulle det bli nötväcka i Öjaänget.

Kort transportsträcka och ut ur bilen. Där satt Jörgens missade domherre, alldeles ensam på en taggtråd. Vilket flyt! Men bland ek och hassel inte ett enda ”sitt” från någon nötväcka. Vad göra? En knapp timme kvar. Svartmes borde vara lättast av de missade arterna. Jörgen valde med osviklig känsla ett barrskogsbestånd öster om Vamlingbo kyrka. Toyotan fullkomligt flög fram. Plötsligt blockerades vägen av en vattensamling. Men bilen förvandlades till en amfibie som klöv vattenytan och kravlade upp på andra sidan. Åtminstone herrarna Armini antog bilens gröna färg.

Inne i dungen blickade de tre upp mot skumma, susande tallkronor, som ingav föga hopp om flygande kräk. Tyngd av åratals skådande förkunnade dock Jörgen, att sista näringssöket alltid sker i skymningen. Hur rätt hade han inte! Snart hördes pip både här och där. Kungsfåglar, kungsfåglar och åter kungsfåglar. Men – där en mes! Bara talgoxe. Strax därpå en blåmes. Förbaskat, klockan bara rusade iväg. En sista sväng in i skogen. ”Svartmes”, vrålade Olof. ”Hör, hör!” David var snabbt på plats. ”Ja, ja!” ”Godkänns inte”, förkunnade Jörgen sturigt. ”Men lyssna!” ”Där flyger den!” Olof och David desperata. Lätets upphov förpassade sig mellan två tallkronor och ”föll” ned i undervegetationen. ”Såg ej”, förkunnade Jörgen med outhärdlig ärlighet. Plötsligt Davids röst , stilla: ”Den sitter här, alldeles intill.” Jörgen lotsades fram, och därefter vild språngmarsch tillbaka till bilen. Flåsande och med vilt bultande hjärtan antecknades art nummer 80, och klockan var 16:36. Gasen i botten, och toyotan kved fram så att trastarna sprutade ur enbuskarna. För sent att kolla efter dubbeltrast. Och förresten – räckte inte 80 arter, så räckte säkert inte 81 heller.

Men visst räckte det. Några timmar senare kunde tävlingsledningen utnämna vårt lag till Gotlands första mästare i artjakt. Litet smolk i glädjebägaren blandades vid den efterföljande frågesporten. Olof påstod prompt, att beskrivningen av en silltrut gällde en albatross, Karlsöarna var Galapagosöarna och Bengt Berg var Charles Darwin. Och därmed försvann försprånget och vinsten i totaltävlingen. Men man säger så mycket med magen full av helstekt lamm, vin och äppelkaka. Och våra hjältar kunde lugnt insomna utan att mardrömma om undflyende gråsparvar, något som vissa andra säkert gjorde.