TGP in north
Rosenberg, den store! – efter honom kom först ingenting, så ingenting, så ingenting … så alla andra eller förstås vi har
Dessa figurer en-face
Och TGP med denna Rosenbergare nästan 100 år senare:
Läs och njut ni sanna naturälskare!
Vecka tjugovå – livet satt på sin spets
För att något ska hända krävs ibland att man utmanar livet. Våga något som verkar omöjligt för att
få fortsätta kalla sig människa och inte bara förbli en liten skit. Sätta tillvaron på sin yttersta spets.
Frångå vardagslivets lunk – den som kanske just inte innehåller annat än nätundertröja, folköl och
sportnytt. Eller mer dramatiskt än så – ge sig på nya perspektiv på fåglarna och fågelskådningen.
Och vad kan mer utgöra ett hopp ut i det okända och hotfulla intet jämfört med att tillbringa maj
månad någon annanstans än på Gotland. Jag har ju läst om Olof och hans plågor under en arbetande
majmånad på västkusten. Och för att riktigt skärpa dramatiken – kan ni tänka er något värre än att
resa till Jämtland under vecka 22?
Så hade inte heller färjan riktigt förtöjt vid kajen i Nynäshamn innan pastorn fångat en dvärguv
vid Hoburgen. Vilket såhär vid resans insteg kändes djupt orättvist eftersom han har sällskap från
himlen medan jag själv står ynklig och ensam på Guds gröna. Då Sundregruppen tre dagar senare
satt i sommarsol och räknade in biätare i små flockar hade regnet på min jämtländska resa ännu inte
upphört. Ett dygn på vägen vid nedre Dalälven saknade helt tumvirvlar och regnade fullständigt bort.
En lycksaligt vacker natt bjöd emellertid resan upp till Stekenjokk. Alldeles klart, nästan midnattssol,
stilla med en argsint hökuggla som mobbade till sig en sork av en mera ödmjuk jorduggla bland
storskogarna. Ingen björn trots att jag sökt upp världens björntätaste område i Strömsund. Jag räknar
med att den ändå dyker upp endera dagen.
En och annan fjällvråk, hökuggla, lavskrika i skogslandet. En natt en småfläcklig sumphöna i
Tysjöarna utanför Östersund. Väl så exklusivt för Jämtland men inte för mig. Det är ju skogens och de
norrländska arterna jag vill bekanta mig med.
Mycket snö kvar uppe på fjället. Mycket vatten i forsarna. Ingen jaktfalk vid den säkra
jaktfalklokalen. Ingen snöuggla över vidderna. Och efter den klara natten slår vädret till
igen. Tät dimma samtidigt som kalla stormbyar, regn och åska regerar. I fjällen är visst alla
väderkombinationer möjliga. Lånade en stuga vid Stora Blåsjön för att hålla mig torr. Fick också lära
mig hur bärgningstjänsten gör då en dum fågelskådare varit alltför optimistisk i bedömningen av en
skogsbilväg här helt ute i ödemarken. Hur kan räddningstjänsten i sin reklam skriva och fortfarande
i telefon säga att hjälp kommer inom 30-60 minuter när de inte ens vet var Strömsunds kommun
ligger i landet?
Till slut reträtt mot Östersund. Genomblöt med en bil som är helt lerig. Jag borde skaffa en traktor
eller i alla fall en jeep nästa gång. I dimman på fjället dock gott om fjällabb som har dukat bord. Hela
Jämtland genomkorsas i år av sork och lämlar. Birger Hörnfelt i Umeå – ni vet Mr Sork – säger att det
nog är det bästa året sedan 1984. Åtminstone sett till antalet pärlugglor i Västerbotten. I övrigt var
det sju år sedan något motsvarande alls.
Och det var ju själva orsaken till resan. Sorkåret. Märkligt nog har emellertid lappugglorna
häromkring ställt in sina häckningar. Jag begriper inte varför. Här finns hur mycket mat som helst och
de gick till häckning i fjor.
I Klimpfjäll tog handlaren bara emot kontanter. Och vem har sådana i dagens Visa-samhälle? Vilket
innebar att jag varken kunde handla mat och dryck eller bensin. Det var , märkligt nog, aldrig några
problem i Guatemalas djungler. Men det här är förstås Västerbottens inland. Då kan man få klara sig
utan både snus och mat. Tur att här fanns fina dubbelbeckasiner innan regnet öste ned.
Jag ägnade flera dygn i skogslandet att söka efter gråspett och tretåig hackspett. Hörde gråspett
flera gånger vid häckplats men de är otroligt skygga såhär års. Efter många vandringar i sumpskogar
runt om stötte jag till sist på en tretåig familj intill 15-kilometersslingan i utkanten av Östersund.
Lite mörkt i skogen för mitt objektiv och begagnade kamera men ett gott försök. Sista natten en
busksångare en bit utanför stan. I hallon- och björksnår.
Men jag har fått uppleva mycket natur. Stora naturskogar som är hur hemlighetsfulla och
spännande som helst. Och jag är säker på att jag när som helst kommer att möta en björn. Och
undrar stillsamt hur många blåstjärtar som ska sitta och sjunga i Jämtlands granurskogar innan en
enda av dem blir avlyssnad och identifierad av oss ornitologer.
Torsten på väg till biltvätten