Fönstret stängt, men det varde ljus
Oj då, en sådan höst. Vart jag mig i världen vänt, så storm, regn och fåglar där gräset varit grönare.
Ändå har salige Hasse Holmérs, “ljus i tunneln” blixtrat för mitt inre…
När smoggy London bjöd “britt”sommar en hel vecka eller när ett solbelyst Snaefellsjökull steg fram ur vågskummet på Faxafjorden.
Och jag har hållit ut med, “never give up”, “skrattar bäst som skrattar sist”, “inte förrän sista bollen är slagen”…
Men dagarna har kortats, snön har kommit och gått och fåglarna har gått, om inte till de sälla jaktmarkerna så söderut.
Tisdagen 29 november, när Anders gasar genom snömodden mot Näsudden, ringer alla dessa deviser i mina öron. Överröstar nästan tinnitusen.
Vi sätter oss bekvämt i lä bakom en bod. Klockan är redan elva, kaffet ljuvligt och vi beser Gråsälarna ute på Näsrevet. I buskarna väsnas Bodudds Pilfinkskoloni. Blir väl dagens begivenhet?
Vi får väl ändå ta en liten promenix.
Direkt söt blodsmak i munnen. Två TRÄDLÄRKOR springer framför våra fötter.
Anders jagar ned i mållorna och jagar upp en grann hane ÖSTLIG SVART RÖDSTJÄRT med fin röd buk, ochrurus, semirufus men oftast benämnd phoenicuroides. Försvinner in i bodbuskaget. Medan vi med blodsmaken än smakligare i munnarna svinner ut mot Storgrunn.
Jobbar envetet men ändå lugnt, dagen redan räddad. På Storgrunn, 2 Ängspiplärkor, några Steglits, en Sånglärka, en 14-flock Vinterhämpling
Så återtåg och på Lillgrunn det bedövande knockout-slaget eller vinnande sista bollen. Olof tubar efter de flyende piplärkorna och i perfekt läge SIBIRISK JÄRNSPARV i en buske, stilla och med god tid att njuta, brett ockragult ögonbrynstreck och likaledes ockragul strupe som flyter ut i en något ljusare undersida och den svarta kinden – ack!
Bara att drämma till över BA-larmet.
Pliktskyldigast floggar vi vidare, tillbaka mot Bodudd och bilen. Och vi hittar nytt! En vanlig Järnsparv, några Rödhakar, några Sävsparvar, en flock Stjärtmesar
Ny finess en TRISTISGRANSÅNGARE och två repriser, Trädlärkorna och den undflyende Svarta Rödstjärten.
Så triumfärden hem som krönes med blodpudding för Anders och korvgryta för mig.
Men det stundar ädlare kröning – eller hur, Anders?
Och som sagt “…sista bollen – varde ljus!”