Silly season
Känns ju litet snålt med riktiga rarrisar i decembermörkret.
Trots att man är en bottenlös optimist och anser att det går att ornitologa överallt närsomhelst. Och trots att alarna utanför fönstret hyser en flock grönsiskor, bärträden både bergfink och stenknäck, berguven hörs och kan siktas på Ullevi, hörs gör även kattugglan, gärdsmygen och rödhaken. Sveriges nationalfågel koltrasten sjunger smäktande – kan det bli en kull före nyår!? Eva siktar en mäktig gulgrön fågel utefter en trädstam på goingen!
Men litet surpuppigt grämer jag mig över den missade fjällabben. Förutom den ovanstående finns två andra tröstevägar.
1. Svärta ned så där litet lagom de klåfingriga prettos som under förment hjältemodiga omständigheter infångade, ringmärkte och förpassade till inomhus gödning den välmående fågel som gödde sig själv med feta maskar och bara ville lämnas i fred. Några dagar senare lämnades fågeln redan bortskämd med fet fisk i inomhusmiljö åt sitt öde i den karga ytterskärgården. Alltmedan hjälteglorian likt en luciakrona omgav ovannämnda prettos med ett fint ringmärkningskryss som en tidig julstjärna.
Nej – den trösten funkar inte. Bara retar en liten smula. Alltså söker jag mig bakåt i minnenas nostalgi.
2. Klockan är fem på morgonen och ljust som mitt på dagen. Umeå centralstation 3 juli 1975, David, Eva och jag, blöjor, tält, filtar, mat… Vännäs så Storuman och därifrån postdiligensen förbi Tärnaby och Hemavan. Så avsatta av medlidsamt gloende kusk på stigen upp mot Storfjället. Täljde två vandringsstavar till Eva och mig. Hade läst i någon naturlyrik att det var det första man gjorde. Eva och David hade hunnit bli lätt otåliga inför bestigningen av det en och enhalv kilometer höga massivet – lätt som en plätt i okunskapens lugna hamn. Blev ett femtiotal meter upp i fjällbjörkskogen. Domus ekonomisäckar kändes florstunna och det värmde gott med den treåriga kaminen mellan Eva och mig. Och helt sagolik var konserten av blåhake, gråsiska, bergfink och knarrande dalripor.
Morronen var sanslös. Det lummiga myrvattnet blev till porlande ramlösa och när vi kom upp till trädgränsen vällde det över oss lappsparv, fjällvråk, ljungpipare, fjällpipare, fjällripa och några gräslöst eleganta FJÄLLABBAR. Hit men inte längre, det räcker!!!
Så icke. Redan dag två började vi strävan mot Vitskalsstugan som låg på vägen enligt den förunderliga fjällkartan och kompassen som darrade av vällust och förvirrande magnetfält. Vid denna otid i det otidsenliga eviga ljuset kom Carl-Johan Bondesson att träda in i vårat liv och vi i hans. Han förestod stugan med område och var av turistföreningen försedd med en varierande kost av nyponsoppa och blåbärssoppa med möjlighet att dryga ut med hårt bröd. Perfekt för veckolånga förstoppningar och därmed ransonering av dyrbart toapapier. Han var utlämnad till diverse out-laws som utmattade roade sig med att tända kaminen med av C-J diskret utlämnade inbetalningsavier för logi i stugan. Tur han kunde låsa om sitt rum annars…
Men så kom vi. Blöjorna fladdrade i fjällvinden. Där en jaktfalk, där en fjälluggla och där friden med en härlig stuga. Herregud!!!
Vi bodde där i nästan en vecka. CJ och jag gjorde utfärder till Syterstugan som han också hade uppsikt över medan Eva utnyttjade sina talanger att basa över stugan. Mina första sjöorrar och dvärgbeckasiner. Senare också min första och hittills enda nordsångare i Sverige. Jag fick också lära mig var fjällrävarna höll till och kunde därför senare se dem för första och enda gången i Sverige – tänk, för 35 år sedan!!!
Jojomensann efter denna nostalgy-trip är jag helt lugn. Sju-och-enhalvan flyter genom mina porer ledsagade av en virre och minnena vimlar.
OCH FJÄLLABBAR! Hela tiden ettriga och på sina bon. C-J berättade sedan att alla samlats i en gigantisk flock och dragit rätt västerut.