Olof Armini om fåglar och natur

Tillbaka i förstahemmet efter en dryg månad. Vulkanaska inställde flyget den 18 april som framflyttades till fredagen den 22.

Fick stora skälvan och det slumpade sig att Martin G, eminent datatekniker på Donner-GBG och globetrotter, skulle turochretura Donner-Klintehamn.

Och vips satt jag på färjan till Oskarhamn och sedan genom de småländska Bauerskogarna i vacker vårskymning – i en superbil excellent rattad av ovannämnde. Morkullor, rådjur och andra delikatesser, en död grävling icke att förglömma passerade revy.

Just när dygnet turnade till torsdagen 21 april turnade jag in på Olof Rudbeck till Evas förskräckt förtjusta förvåning.

Torsdagen blev heldag med Zackis. Liksom fredagen nästan blev det och ser man på flyget fortfarande inställt. Vilken härlig start!!

Lördag med tvätt, skärmytslingar om vad som gjorts eller inte gjorts under min Gotlandsvistelse. Och därefter infann sig en underbar frid som kulminerade med kinesiska dumplings till porlande vitt.

Bra – för söndagen, Claudias födelsedag, blev en enda härlig happening. Först tre generationer med jycke i löpspåret vid Bergsbo. Briljerade med litet spontan off-road-running och blev spyfärdigt utpumpad. Sedan utmanade jag skräckupplevelser i tre timmar på Liseberg med det mest våghalsiga barnbarnet. Symptomatiskt stängdes två av attraktionerna, när vi åkt dem 3 ggr vardera – de ansågs inte längre helt säkra. David påpekade, säkert helt riktigt, att pansjosar råkar ut för fler olycker inte så mycket på grund av avtagande fysik som av tilltagande dumdristighet.

På måndag avlöste Eva mig på Gotland och drog iväg på morgonen med 5 kg övervikt – hennes dumdristighet. Barnbarnen rejält trötta på farfar vid det här laget hittade allehanda ursäkter att inte hämtas, passas el dyl. Och där låg jag på det kladdiga köksgolvet i den nytvättade innedressen och njutyogade medan östra Göteborg och de vilda Västgötaskogarna tillsammans med en mild vårvind flödade in genom köksfönstret. Bort mot Delsjöarna svävade en vråk.

Man skall ju alltid kolla manade den lille ornitostrebern inom mig, så jag reste mig makligt och lyfte kikaren. Men yogen krävde sin tribut så jag måste knäböja och stödja armbågarna mot fönsterbrädet. Och naturligtvis, borta. Började svepa i allt större cirklar – och högt upp alldeles ovanför en duvhök! Kul, men kändes inte helt rätt. Vispade litet till med kikkerten – hoppsan runt Lisebergstornet, där var den – vråken, så nära och fint.

Allt pusslas ihop. Rent och fint. Ljusgrå översida och vit botten på undersidan. Fina svarta band, dels två basalt på stjärten dels längs täckare på undervingen. Sedan har både vingpennor och stjärtpennor ett distinkt brett svart ändband. Givet glider vråken mot mig med mjukt kupade vingar. lång göklik hals/huvud, stjärt relativt lång med rundade hörn. Och när den sedan gör ett krets alldeles nära avslutar den med en extra knorr en sträckt vinge och den andra litet kupad. En “klocker” adult hane bivråk. Bivråk, tja är väl inte så märkvärdigt!? Sistlidna sensommar/höst hade jag säkert ett tiotal bara på en dag från sammma fönster.

Men detta var Sveriges första för iår ( Ola W den spjuvern klämde en med frågetecken över Utholmen, när en annan slöade till, men så icke denna gång!!) och snudd på fenologirekord för Götet.

Vid ett senare dipdrag på svarthakad busk (en riktig bogey iår) i Utby, 2 mil(!) tor, fick jag mycket uppmärksamhet från andra dippare. Verkade som vråken låg högre på “rankingen” så jag piggnade till och klämde forsärla både i Kärralund och vid Sävån. Dessutom årsade jag sång från lövis och svarthätta och helårsade vanlig buskskvätta. Från fönstret blev det också “intermedius” men icke berguven som skulle sitta (för långt) under östra taket på Ullevi.

Jag inte så pjåkigt om jag glömmer alpjärnsparven som sitter och sjunger på Hoburgsklippan i solnedgången – surt grattis till Juppen mfl!