Olof Armini om fåglar och natur

En extranatt i Mwadui gav en heldag där, men så kort. Bistert att sätta sig i bilen för dryga 50 mil till huvudstaden Dodoma.

Nog hade vi kunnat tänka oss Mwadui eller tom Shinyanga för hela Safarin. Och ändå är detta två vita fläckar i Lonely Planet, som annars täcker allt!

Nåväl vi susade söderut. Förbi Nzega, där Kaj och jag tillbringat en natt inlåsta i ett stall med de andra passagerarna i en havererad buss. Det var i februari 1977.

Nostalgin dröp längs den fortsatta färden mot Singida som vi 1977 åkte med Jack från Staterna. Han, cowboy, pratade om prärien och route 66. Och vi tänker samma nu i november 2017.

Rift Valley, ibland branta bergspass men mest plana slätter på 1000-2000 möh. Glest med folk. Då och då utefter vägen en klunga plåtskjul, parkerade lastbilar, ungar som säljer regionens specialitet, honung, torkad fisk, karanga eller …

Några av skjulen med nedsuttna plastmöbler där man kan få coca cola, té och med litet tur sambosas eller söta majskakor.

Efter 30 mil landar vi vid stranden av den salta Lake Singida, en fantastisk fågelsjö. Det var hit Kaj och jag åkte med Jack. Medan han for vidare hade vi tänkt köpa en VW asfaltsbubbla av en svensk volontär, men hon hade redan lovat bort bilen. Det var när vi åkte hem dagen efter som vi hamnade i Nzega.

Nu kunde vi duka upp matsäck, danskt rågbröd, konserver och apelsiner från Kajs träd i Lutembe. Och jag kunde återuppleva morgonen i februari 1977 då jag “lifade” Svarthalsad Dopping (Nu aktuell på Gotland) och Tartarfalk.

Svarthalsade fanns det nu också, två Pelikan-och två Flamingoarter, Maccoa Ducks och hur mycket som helst – vi hade kunnat bli här länge, men 20 sugande mil återstod.

Och dom förlängdes tidsmässigt med någon timme av att vi mötte presidentens sekundsnabba kortege strax utanför Singida.

I skymningen som ytterligare förmörkades av en sandstorm trädde vi in i vad som redan för 40 år sedan skulle vara Tanzanias huvudstad, Dodoma – är den det eller är det Dar es Salaam???

Eva löste med Lonely Planet boendet, Kidia Vision och ätandet, ja tom kvällsöl, Safari min favorit!

Uteblivet bröl från närbelägna Herrens och Glädjens hus gav en god natts sömn. Och vi laddade för ännu +50 mil.

Vi bävade för lastbilstrafiken mellan huvudstäderna. Farhågorna kom till skam och trafiken flöt fint framtill Morogoro.

Eva och jag blickade nostalgiskt upp mot sluttningarna till Uluguru mountains, där vi hade Swahili två veckor i Juli 1976. David grattades med frukttårta på sin 3-årsdag. Jag hörde mina första Spökdjur och Dvärguvar och såg min första Kobra, spottande, i en rörsockerodling. Vi besökte också vår första NP, Mikumi med lejon, elefanter och Tse-tse flugor!

Vi kör till Chalinze, där vi tar A14 mot Arusha och Kenya. Märkvärdigt biltom. Återigen trollbinds Eva och jag av nostalgins historia.

Augusti 1976, när vi lagt oss i Rogers händer, forrester från Sverige, som köpt en utrangerad safaribil från Kenya. Han var på väg till Mwanza, 20 mil från vår destination, Shybush i två år. Hans ord ringer i mina öron :”Farligt att stanna, kör!”

Nåväl nu töffar vi på och minns. Får störtregn innan Mkata.

Måste välja, rakt österut, kortast – men är den farbar? Vi chansar!

Uj, de 7 milen tar en evighet. Tur vi haft flyt tidigare idag och att regnen upphört. Och vi kommer ut till kusten i god tid innan skymning.

Tufft letande efter Mkwaya Beach Lodge. Dags för Lonely Planet? – Kaj har ju bokat – och betalat! Till slut en låst grind och en sovande vakt. Och leende välkomnande och vi får en betongbunker, nybyggd men väldigt lik vad vi bodde i på Ngorogorokraterns rand anno- 76!

Mat och ÖL!, fixas och vi visar safariveterans takter.

Trots avträdets odörer och myggornas surr, somnar vi sött till passadens prassel i palmkronorna och skvalpet från Indiska oceanen.

Darriga checkar vi ut från hotellet. Eva och Kaj har jobbat hårt med att få kontakt och hitta fram till möten, boende mm. Sparsamma svar, vagt positiva.

På väg ser vi många möjliga – kan det vara ??? – bara 40 år äldre. Vågar inte fråga bara spekulera – och fantisera. Alla ler! Så efter 2 mil.

Den skylten fanns inte då, men efter 8 km svänger vi in på planen framför staff-building, precis som för drygt 41 år sedan. Då möttes vi av några indiska expatriots och rektor Swai. Då fick jag sätta mig på Swais piki-piki och inspektera ruinen som skulle bli vårat hem i två år. Då steg Kaj ut ur sitt hus :”Här kan ni bo tills…!” och en nu 41-årig vänskap beseglades!

Idag bjuder rektor Malelemba in oss till sin expedition! Vi får lunch, potatischips med ketchup och CocaCola. Fantastiskt mottagna av alla! Nytt och ändå gammalt. Jag tycker mig känna igen skåp, läroböcker, stolar – bara mer slitna. I klassrummet med Upper Secondary form 6, 40 elever, “mina” för 40 år sedan en del med bänkar andra med bara stolar! – som då! Vi biter ihop, en tår i ögonvrån. Eleverna skrattar och applåderar, vi skrattar.

Vi återser våra hus, vårat och Kajs. Vi minns när Kaj och jag stack in en Puff adder till Eva och David, som båda låg i chicken pox, vattkoppor. Vi känner smakerna, lukterna, den eviga torra passaden innan de efterlängtade regnen efter torka och vattenbrist. Vi minns när 900 elever tog avsked. Ett avsked som aldrig ville sluta den majnatten 1978 och aldrig slutar i minnet.

Så Mwadui, på 50-60-talet kanske världens främsta diamantgruva. Funnen av Williamson och skapad av honom och Chopra, framstående indier i Mwanza. Och de skapade också ett samhälle med skolor, sjukvård och en infrastruktur, som bla gjorde Shinyanga secondary möjligt.

Vi anade och besannades i en tydligare nedgång i Mwadui än på skolan. Ändå fortfarande en prydlig oas i kontrast till den omkringliggande landsbygden. Litet knotande hos vakterna i “gaten”, vilka vi var? Men så fick vi kontakt med nuvarande General Manager på bygget Arlen Loehmer  och så…

Prinsessan Margarets svit och bed, 1956! Oj, oj full board. En värld vi inte visste fanns för 40 år sedan. Och Arlen visar runt i gruvan, också en sluten värld då – för oss.

Vi får njuta en skymning över Songwa och hur natten sänker sig (snabbt!) över Mwadui!!!

Fint att sedan skriva till Arlen och Malelemba och få gensvar.

En del säger att minnet är den bärande mänskliga egenskap som väver ihop livet. Försvinner det så försvinner också livet – i dimman – hu.

Härligt då att dväljas i goda vänners lag och fångas i minnets väv. Som igår med Anna, Monika, Jan-Erik till Ankbröst, Tartin Tatin och goda drycker.

Samtalet kommer in på ett gemensamt intresse, natur och då speciellt fåglar.

Monika berättade att han hittade den kanske första Tajgasångaren på yttersta kanarieön, El Hierro.

Minnet vandrar vidare via denna Tajgasångare i “vår” trädgård i Reykjavik oktober 2016 …

… till Erikssons näsa för det exklusiva och när vi tog en valbåttur från Husavik på N Island. Tänkte en lugn tur och alltid något. Hade varit ute på samma tur med Jörgen några dagar tidigare och haft mkt fin utdelning.

Men detta – rena virvelvinden – i fler än en bemärkelsen. Inte läge att njuta den choklad med flottyrmunkar som serverades och säkert blivit trutföda, men flera Blåvalar, fenviftande Knölvalar, Späckhuggare som slickade fartygsskrovet, Vikval, Delfiner och härliga närobsar på Spetsbergsgrisslor.

Några dagar senare på hemväg mot Reykjavik gjorde vi ett stopp i botten av Eyafjördur. Matsäck, tankning och litet lugn vadarskådning, typ granna Kustsnäppor, Isländska Rödspovar... Men en väldig val i bayen. Kunde inte tro det var sant. Försökte med en Vikval, Men en valbåt bekräftade min misstanke, inte en men flera Kaskeloter som irrat sig in i fjorden!

En halvtimme senare hickade Janne till och minsann en Trädmås, som senare drog söderut och sågs under ett drygt år, – tillslut nere på Reykjanaess.

Janne avrundade så på Seltjarnarnaess, Erikssons sista Islandsdag, med en adult hane Mindre Bergand, en gammal favorit. Alla Islandstwitcher var alternativt på fågelsafari på Grönland eller i Östafrika, så några kanadicker blev våra medobservatörer, “common stuff over there”.

Och apropå kanadicker. En presumtiv Kanadatrut förvandlades till en vanlig Gråtrut i Fiskhamnen härförleden. David, Bernt och jag hejdades i steget att dippa. En Pille på på lilla Rosenlundsskorstenen till tröst eller litet ekivokt: “En dippande kanadick byttes mot en stolt pille!”

och så förstås en Kanadick på tak i Reykjaviks hamn!

Minnenas väv är knuten!

Vi startar resan. Nödigt och onödigt. Toyota landcruiser i topptrim. Liksom drivern – en oanad rallytalang av rang.

Jag värnar om tub, stativ och fågelbok. Eva, som vanligt mest och bäst, typ vatten, kläder, sjukvårdsväska, reseguide (Lonely Planet). Kaj kylväska och stolar…

Kajs övriga familj avstår turen så vi blir tre hela vägen. Ett optimalt men också farligt antal.

Som side-cut har jag räknat in nästan 100 arter. Lutembe Bay är grymt! Man har räknat in två millioner Vitvingade tärnor! Bara något tiotusental nu. Banded Snake-eagle, en Sotfalk, jätteflockar Abdim´s stork så man bara storknar!

Så iväg. Mot Mutukula och min första pärs som visumansvarig. Förlitar mig på Kajs gamla diplomatpass och vår allmänna trevlighet. Eva är en gudagåva långt effektivare än något dollarprassel. Först “väglöst” men sedan hyfsat och no traffic.

Och så är vi inne i Tanzania, vårt hemland i två år 1976-78. Överväldigande i skyfall. Men så stilla, nästan sakralt.

Nere på jorden strax innan Bukoba. Poliskontroll och Kaj tvingas vifta med passet. Men tillbaka i euforin med ett osannolikt hotell,Balamaga B&B, som Eva hämtat från “bibeln” och middag i bröllopsfest med Konyagi och Safariöl. Thunderstorm n:o 2 på natten, ingen el, inget vatten.

Efter fin frukost på väg. NV Tanzania glesbefolkat. Långa sträckor ensamma på hyfsade vägar. Igenom stora naturområden, men inget wildlife att se. Kanske ett misstag att välja bort Serengeti, dyrt och bara en blek kopia av vad det var 1976, så vi får väl se!?

Det kommer små regnduttar och är ett behagligt Safari/transportväder.

Halva vägen mot Shinyanga, ca 25 mil kommer vi ut på huvudstråket mellan DES och Rwanda/Burundi. Lastbilar som nödigt klarar varje uppförslöpa, men som effektivt kör sönder vägen, ibland tar vi oss fram nästan väglöst.

Segt men litet roligare när vi närmar oss “vår” stad för 40 år sedan. Massor av hägrar, storkar mm på de regnvåta fälten. Shinyanga är en blind fläck tom i LP . Eva kryssade skickligt förbi chaffishaket, Kilimanjaro Lodge med larmande disco och mosquitos och vi landade på Diamonds Fields. Samma ägare, Davin Lakhani, som till legendariska Butiama. Finns många naturaliserade Araber och Indier i Shinyanga, som är största distriktet i Tanzania.

Hyggligt rum och hygglig mat av indiskt stuk. Inte mycket förändrat sedan sist – för 40 år sedan.

Imorgon stundar första elddopet. Vi har många gånger valt bort tanken på att återvända – minnet suddas ut – men i morgon. Somnar omtumlade under den tropiska stjärnhimlen ackompanjerad av en mix djungeltrummor/discomusik.

Tar detta från Wikipedia

“Ordet kom till svenskan via engelskan, där först brukades under sent 1800-tal. Ibland sägs den berömde brittiske upptäcktsresanden Sir Richard Francis Burton ha varit den som först spred den engelska användningen av ordet.^[3] Ordet kommer från swahili-ordet safari, som betyder “lång resa”. Det härrör ursprungligen från arabiskansسفرية (safarījah) med betydelsen “en resa”. “Att resa” heter på swahili kusafiri, och ordet för själva resan är safari. De orden kan användas för alla slags resor, oavsett om det är med buss, färja eller jeep.”

Versus

“1836–1837 ledde William Cornwallis Harris en lång expedition med det enda syftet att observera och beskriva naturlivet och landskapet. Expeditionen ägde rum i Sydafrika och tog ressällskapet från Kapstaden till västra delen av Transvaal. Harris etablerade den tidiga safarimodellen med en lätt och tidig morgonresa, en lång dagsvandring, eftermiddagsvila och en avslutning med en formell middag och historieberättande beledsagat med drinkar och tobak.^[4]“

I det nordliga västerländska språkbegreppet står ordet Safari för något som påminner om WC Harris koncept, oftast arrangerat av något proffsigt resebolag. Gärna med ett tillägg som fotosafari eller dyksafari.

Medan vi som levt två år i Östafrika, self-reliant och med swahili som additional tongue: ” Tumesafiri safari” – “Vi har rest en lång resa”, med flyg, bil, färja och till fots. Inget resebyråkratkit precis.

Började i somras med mail från Kaj, kanske kunde vi tänka oss att hänga med hans familj, fru och barn till Indiska Oceanen? Som alternativ till gäststugan vid Lutembe Bay? Och lockbetet,  att kanske passera vår gamla skola och gemensamma boplats i två år på 70-talet, Shinyanga Secondari School, mer känt som SHYBUSH!?

Nolltid att bestämma och några timmar att boka flyg, KLM ett favoritbolag, Schiphol – Entebbe med mellanlandning i Kigali på ditvägen, 22 nov – 19 dec.

Kaj fixar boende och bilkörning 400 mil genom tre länder, Uganda, Tanzania, Kenya.

Eva, alltid steget före fixar resegarderob, hygien och inte minst “Catcher in the rye”, Lonley Planet för Tanzania – exemplariskt.

Jag får flyg, visum, vaccinationer, dollar-cash … på min lott. Betydligt segare – förstås!! – både själv-och oförvållat. Visum klara 15 november, malariaprofylax en dag försent, en oroande tunn dollarbunt och sista natten mer än 20 mail och sms från KLM!!! – Data/flygledningtrubbel på Schiphol med förseningar och inställda flyg.

Som lök på laxen drar vinterns första snöoväder in över Sverige med Landvetter som epicentrum! David lotsar oss skickligt förbi lastbilar som fastnat i snabbt igensnöade Kallebäcksmotet, till redan kraftigt försenade morronflyget.

Landvetter stängt för att isa av planen. Vi får ombokning till Kenya Airways via Nairobi. När vi landar i Schiphol, 5 timmar senare är vi åter ombokade till vårt ordinarie flyg, ett dygn senare. Blir väl omhändertagna, shuttlebussas till Ibis någonstans i närheten, övernattningskit, fint rum, middag och sedermera frukost – urproffsigt och bekvämt.

Och fräscha bordar vi KL 0535 för Entebbe via Kigali. Hunnit spana in en rödnäbbad and i en kanal från bussen. Kanske en Kapand och tjuvstart på Africaartlistan??

Landar in-time ett dygn försenade. Visa – on – line funkar och vi glider snabbt genom immigration till Kaj på plats och han och den Afrikanska stjärnhimlen leder oss till Lake View och förra huvudbyggnaden, som nu är gästhus.

Blir en natt-bajer och vi hälsar på Jackie ffg sedan våren 2004.

På efternatten thunderstorm, naturens fyrverkeri med blixt, dunder och skyfall. Vi undrar litet, den “riktiga” resan har ju inte börjat och ändå…

Nå vi får en lugn dag att fila till packningen – eller? Eva blir biten av en av vakthundarna och vi som avstod rabiesvaccinationer. Men hunden är vaccinerad och Evas lugna uppträdande avvärjer framtida besvär med doggen.

Året har hankat sig fram. Skall inte klaga, många fina skådardrag både själv och tillsammans med andra.

Mest ett labert skrittande och kanske litet väl många nästanobsar, typ, da´n före – da´n efter – alldeles i närheten.

11 till 14 sep hade alltid kreativa Eva slagit till med booking.com och tre nätter på Clarion Collections Hotel i Lund. Hon hade ett gediget program med många spännande möten – Och jag kunde kanske roa mig med att gå runt i Lunds parker eller sitta på någon takterass och spana och i övrigt må gott.

Krävdes att blunda för närheten till Falsterbo, havsfåglar på Hönö och östliga godsaker på Gotland.

Men “Catcher in the rye”, Bernt dök upp – med dotter i Lund och egen lya där. Han var eld och lågor. “Kommer med egen bil på måndag och åker på onsdag!”.

Dessutom skulle David skåda litet i Skåne samma dagar.

Och som pricken över i:et, den 10 sep rena rovisfrossan i Börringeområdet, Stäpphökar, 2 adulta Mindre skrikörnar och en subad Stäppörn som russin i kakan.

Jag är dock luttrad, inte minst vad gäller Stäppörn. Utomlands har jag sett tusentals i Östafrika, Indien, Mellanöstern mm dessutom derivat som Savannörnar i goda antal men…

… i Sverige på Gotland 15 maj 1988. Bedövande rapport från Stellan på Stora Karlsö, Rödhuvad törnskata och en subad STÄPPÖRN! Den drog in mot Gotland. Det blev förfärande många stringar de följande dagarna – den kunde ju inte missas!?

26 maj nästa dråpslag, den ses på Gotska sandön. Fram till 10 juni då den försvann.

Några vaga rykten växer fram till att Lasse J ringer och meddelar att den synts vid Vändburg 14 juli. Den 17 juli drar vi med Harald och hans bror Hilding. Harald rovisspanare in spe och Hilding alltid kreativ, plockar upp en trafikdödad kanin och slänger i skuffen, “Blir lockande örngodis!”.

Godiset till trots blir dagen ett evigt fortsatt stringande på fa Kungsörnar. Drypande DIP!

Harald ger sig inte, 21 juli med Stabile Leif Hägg. Jag ligger lågt men vi dammsuger och väntar, Vänburg, Hamratippen. Till slut ger vi upp för en värdig sorti via Stockviketornet. Stiger ur bilen och över våra huvud svävar den, Stäppörnen.

Genombrott och fågeln kan igen studeras med experter som Lasse J den 8 aug. Den antogs vara 3K, men idag undrar jag om den inte likaväl kunde vara 2K!?

På den tiden fanns bara en handfull skådare med erfarenhet och kunskap om consensus för att spika en Stäppörn. Dock genom goda iakttagelser och beskrivningar var den tämligen lätt att följa. Sågs ungefär fram till halva september.

Den 6 januari 2016 slet David och jag på den vind-och snöpinade Skåneslätten. Vi såg allt utom den 3K Stäppörnen som fanns där. Vi måste ha haft den på armlängds avstånd att döma av flera foton.

Så den 11:e dennes i en punktlig och bekväm FlixBus, var det med litet blandade känslor jag såg tiden an. Tre timmars resa till Lund i pool-position. Visst kunde jag stringa litet från bussen, en gammal Stäpphökshona strax S om Varberg och en Brunglada vid Helsingborg, men vädret tungt och inga larm, varken lokala eller BMS.

När vi landat i Lund och satt och mumsade vegomacka på Patisseriet kom det befriande larmet, signerat David Armini(!), Mindre skrikörn, Börringe!

Bernt hörde också av sig om strategimöte senare på hotellet! Upplägg för den 12:e med liten regnrisk och frisk SW, blev direkt ned till sydkusten mellan Trelleborg och Smygehuk och sedan dra hemåt genom Havgård/Börringe! Chansa och avstå Falsterbo – djärvt!

Gymmet, härlig hotellfrukost,dusch, Bernt på plats och 0815 med trygg kurs söderut. Några glador och avtaget mot Börringe och vi ruckade redan på planerna. Blev klassiska Bisbjär mellan Börringe och Havgård.

Massor av godis i luften och redan före 0900 en Skrikörn bland övriga rovisar norr om Havgårdssjön. Långt håll och försvann bakom träddunge. Men av allt att döma en av de äldre Mindre, som setts den 10e och av David igår.

Petter,  träffat honom på Gotland, dök upp och vi laborerade vidare bland den nästan irriterande mängden Havsörnar. Hastigt dök den eller en annan individ upp ngn km söder om den förra obsen. Tvärs över och på andra sidan Havgårdssjön. Även denna gång litet långt håll och kort obstid.

Petter drog till andra sidan Havgårdssjön för att komma närmare. Vi avvaktade och fick nära och fint över Fogdebacken en 3K+ MINDRE SKRIKÖRN.

.

Kartan visar, 0, vår obsplats och övriga tre punkter ungefär där örnen iakttagits. Ger en känsla för hela obsen. Bilden är Richard Eks och en skärmbild från AP. Föreställer de två örnarna 10 sep på ungefär samma ställe. Högst sannolikt samma som 11, 12(vår!) och 15 sep.

En mörk, kompakt örn, voluminöst större än, men i omfång ungefär som omgivande glador. På översidan vita handbasfläckar, tydliga ljusa täckarfält, vit övergumpsfläck. På undersidan tydlig kontrast ljusare täckare mörka pennor. Litet huvud, kort stjärt och hängande hand även när den kretsade. En yngre fågel (1K-2K) skulle under dessa betingelser visa något av ljusa täckarband på över- o/e undersida.

Nu var det dags att byta position till andra sidan Havgårdssjön och återförenas med Petter, som inte sett något mer av örnen. Fortsatt vimmel av fåglar, fa rovisar, men också 2 Vita storkar drog förbi.

Så upptäckte jag en 2K HANE STÄPPHÖK. Den drog så sakteliga enligt de tre punkterna och vi stod vid 0-punkten. Klockan var 1000 enligt mitt larm.

Stäpphök kändes det som om de flesta, fler skådare började dyka upp, var litet mätta på. Det var en fin hane som i hastigheten kunde gått för adult, litet måslik, liten, vass vingspets med smal svart kil, men några mörka kvarvarande juvenila pennor på armarna gav åldern 2K. Stäpphökar är generellt längre komna i sina dräktbyten än Blå-och Ängshökar i motsvarande ålder.

Så dags att byta obspost igen. Vi valde Näsbyholmsallén. Det ställe där det brändes (Hu, vad kallt!) värst för David och mig den där januaridagen 2016. En bonde hade lovat att DEN satt på ett jakttorn i kanten av en energiskog. Där satt då en Fjällvråk – Uj vad nära! – och i bakgrunden kretsade både Kungs-och Havsörnar.

Ett par skådargäng och proffset Erik Mölgaard befann sig på plats. Och förstås Havsörnar med annat roviskrafs och några Tranflockar. Blåsigt och vi var litet trötta. Övriga skådare drog vidare och vi tänkte ta en fruktstund i bilens skyddande hölje. Innan jag stängde dörren, en blick uppåt, en stor örn… Försökte göra allt på en gång, visa, förklara, slå upp i appen, larma…

DET VAR, DET VAR, DET VAR

STÄPPÖRNEN!!!! Den gled långsamt ned bakom trädridån parallellt med allén. Jag larmade ut den 1219 och vi kastade oss i bilen och for österut. Ångrade oss efter en stund och vände västerut.

Erik M befann sig i närheten av Hunneröds mosse (Pt 2 på kartan), där Stäppörnen slagit sig ned 10 sep. När han fick vårat larm åkte han dit. 1232 kom örnen och han larmade. Den landade dock inte utan drog iväg 1240. Erik hann dock med några fina foton.

Samtidigt jagade vi längs Gärdslövsvägen och alerterade flera skådargäng. Vid järnvägsövergången (Pt 3 på kartan) hade vi så Stäppörnen över huvudet igen och kunde lugnt och fint kolla in den innan den sänkte sig bakom barrskogsplanteringen S om vägen. Vi bonusade också Nötkråka.

Resten blev en litet ärevarv med en Pilgrimsfalk och många skådare, bla David som kom från Falsterboudden.

Stäppörnen är en stor örn med breda fyrkantiga och djupt fingrade vingar. Den hänger med handen som skrikörnarna men har mer framskjutet huvud och längre stjärt. I den här åldern har den ett brett vitt vingband på undervingen och man kan på orginalbilderna se den långa mungipen. Möjligen kan breda vita spetsar på 2a generation hp 1-2 tyda på 2K men bättre kanske 2K+!?

Stort tack Bernt och David som på olika sätt ledde fram till denna Rovisfrossa. Tack också till alla trevliga medskådare som vi träffade på. Då alldeles särskilt Erik Mölgaard och absent friend Rickard Ek med glimrande bilder.

Nå, icke att förglömma, Eva utan vars aldrig sinande kreativitet jag suttit i Götet.

Hösten är här! – enligt kalendern i alla fall. 3.e september anno 2017.

Inregnad på en av Sveriges torraste platser, Västergarn. Lär bara ha en konkurrent i regnskuggan bakom Kebnekajse!

Och naturligtvis kom första höstnedslaget i övriga Sverige. Gulbröstad snäppa på Öland, Stäppsångare i Norrland, Eleonorafalk, Skrikörnar i Falsterbo. Litet i andra hand soffskrapade jag ihop en del. Da´n innan var jag tidig med höstens första Tajgasångare och Rödstrupiga piplärka.

Och äntligen får man väl säga dök 2K Stäpphökshanen upp vid Muskmyr och Hoburgen. För det får väl förmodas vara den Anders och jag såg från Stockviketornet 29 augusti och den som Juho plåtade vid Rone 27 augusti.

Några av Juhos fina bilder på skärmavbilder från AP.

Minns också med välbehag 28 augusti förra året och den mörka subad Eleonorafalk som så fint visade upp sig över Tomt 510

Blir en kopp kaffe medan regnet strilar!

En väldigt fokuserad och sedermera också framgångsrik David på Getterön 27 juli

Adult (hona?) TUVSNÄPPA på topp

Så slår oslagbar skådare på oslagbar lokal till, Big Lasse på Au riv den 29 juli, SKATGÖK! Varför lämnade jag Gotland.

David kontrar snabbt

IMG_9881.MOV

En BLÅPANNAD AMAZON flyger in genom hotellfönstret i Mörrum.

Har faktiskt en grön Amazon på Gotlandslistan, sent 80-tal i Klintehamn frittflygande, minns inte “förnamnet”.

45-årig bröllopsdag, safir-bröllis, 22 juli. Och det har varit segt med skådandet. Inte helt ovanligt. Nämnde det i ett tidigare inlägg, men också att förr eller senare (iår!) kommer vändpunkten.

Det pressar på, Roständer på armlängds avstånd, Öland och Fårö, Anders har varit på alerten. En Vitgumpsnäppa närmar sig också, först Lovön utanför Umeå och idag Västerås.

Appropå vadare var det min första egenspottade superrarris på Svältholmen för nästan på dagen 36 år sedan (9-årig bröllopsdag!) – Tereksnäppa. Den visade sig i gryningstimmarna under en hel vecka för att sedan vara borta hela dagarna. Och många var de dragare, som dippade och förbannade den nyinflyttade stringaren.

Å andra sidan visste de att jag nyligen varit två år i Afrika och kunde berätta om hur Tereksnäpporna, likt andra vadare hela tiden under sitt första levnadsår präglades av att alternera mellan full exponering under ebb, på lerbankarna vid Oyster Bay och att försvinna under flod, på mangrovens luftrötter vid Selander bridge. Har sedan sett samma skifte i Thailand.

Typiskt skall jag till Västkusten med betydligt magrare vadarutbyte i tio heta dagar. Men, men blåser det på så – David på Hönö och Bernt på Kullen har kunnat rapportera om en super-duper, en Pterodroma-petrell, finns tom  fotad! Samma fågel på båda ställena, men vilken art??? Di lärde har bestämt sig för två arter som håller till i Kanariearkipelagen, Atlantpetrell (Pterodroma feae) och Madeirapetrell (P. madeira), oskiljbara under “normala” obsbetingelser, som de tänkbara. Litet underligt eftersom Sammetspetrell (Pterodroma mollis), förvisso häckar i Sydatlanten men ändå är klart vanligare och borde kunna följa Gråliror och Större liror!? På den gamla goda tiden slumpades alla under namnet Sammetspetrell (P. mollis), en lisa för den som  twitchar horisontankor!

Alltid finns det dock litet ljus i tunneln. Anders, som vanligt en lyktgubbe, har bjudit några fina turer. Bl.a en fin trutskådning, både Medelhavs- och Kaspisk Trut 14 juli på Rivet.

Den 2K Michen på bild. Får väl värja mig mot stringstämpeln med att jag haft 100- kanske 1000-talet michar alldeles nyligen kring såväl Rhodos som Fuerteventura! Dessutom fin hjälp av Anders och god samstämmighet med andras obsar på Öland och Gotland.

Till slut den ultimata lyktgubben, Kaj söder om ekvatorn, och en tur i november- december. Kampala – Shinyanga-Tanga- Serengeti-Kisumu-Kampala. Tre ultimata veckor, 400 mil – Uj,uj!! Bara tanken!

Stiltje på fågelfronten. Men betyder inte att det inte händer eller finns.

En del rapporter, även från ön, men själv går det trögt.

Fick tex cykla 6 mil, 2 ggr tor Klintehamn, innan något – en scratchande TRASTSÅNGARE i Klinteviken. Fjärde gången jag passerade samma ställe!!! Det var da´n före.

Men som sagt aldrig helt tomt. I år första täckningen av HALSBANDSFLUGSNAPPARE, på tomten, på 36 år. Gotlands landskapsfågel!

Fotot från midsommarbordet!

Snapsar åt oss och flugor åt snapparna.