Olof Armini om fåglar och natur

Året har hankat sig fram. Skall inte klaga, många fina skådardrag både själv och tillsammans med andra.

Mest ett labert skrittande och kanske litet väl många nästanobsar, typ, da´n före – da´n efter – alldeles i närheten.

11 till 14 sep hade alltid kreativa Eva slagit till med booking.com och tre nätter på Clarion Collections Hotel i Lund. Hon hade ett gediget program med många spännande möten – Och jag kunde kanske roa mig med att gå runt i Lunds parker eller sitta på någon takterass och spana och i övrigt må gott.

Krävdes att blunda för närheten till Falsterbo, havsfåglar på Hönö och östliga godsaker på Gotland.

Men “Catcher in the rye”, Bernt dök upp – med dotter i Lund och egen lya där. Han var eld och lågor. “Kommer med egen bil på måndag och åker på onsdag!”.

Dessutom skulle David skåda litet i Skåne samma dagar.

Och som pricken över i:et, den 10 sep rena rovisfrossan i Börringeområdet, Stäpphökar, 2 adulta Mindre skrikörnar och en subad Stäppörn som russin i kakan.

Jag är dock luttrad, inte minst vad gäller Stäppörn. Utomlands har jag sett tusentals i Östafrika, Indien, Mellanöstern mm dessutom derivat som Savannörnar i goda antal men…

… i Sverige på Gotland 15 maj 1988. Bedövande rapport från Stellan på Stora Karlsö, Rödhuvad törnskata och en subad STÄPPÖRN! Den drog in mot Gotland. Det blev förfärande många stringar de följande dagarna – den kunde ju inte missas!?

26 maj nästa dråpslag, den ses på Gotska sandön. Fram till 10 juni då den försvann.

Några vaga rykten växer fram till att Lasse J ringer och meddelar att den synts vid Vändburg 14 juli. Den 17 juli drar vi med Harald och hans bror Hilding. Harald rovisspanare in spe och Hilding alltid kreativ, plockar upp en trafikdödad kanin och slänger i skuffen, “Blir lockande örngodis!”.

Godiset till trots blir dagen ett evigt fortsatt stringande på fa Kungsörnar. Drypande DIP!

Harald ger sig inte, 21 juli med Stabile Leif Hägg. Jag ligger lågt men vi dammsuger och väntar, Vänburg, Hamratippen. Till slut ger vi upp för en värdig sorti via Stockviketornet. Stiger ur bilen och över våra huvud svävar den, Stäppörnen.

Genombrott och fågeln kan igen studeras med experter som Lasse J den 8 aug. Den antogs vara 3K, men idag undrar jag om den inte likaväl kunde vara 2K!?

På den tiden fanns bara en handfull skådare med erfarenhet och kunskap om consensus för att spika en Stäppörn. Dock genom goda iakttagelser och beskrivningar var den tämligen lätt att följa. Sågs ungefär fram till halva september.

Den 6 januari 2016 slet David och jag på den vind-och snöpinade Skåneslätten. Vi såg allt utom den 3K Stäppörnen som fanns där. Vi måste ha haft den på armlängds avstånd att döma av flera foton.

Så den 11:e dennes i en punktlig och bekväm FlixBus, var det med litet blandade känslor jag såg tiden an. Tre timmars resa till Lund i pool-position. Visst kunde jag stringa litet från bussen, en gammal Stäpphökshona strax S om Varberg och en Brunglada vid Helsingborg, men vädret tungt och inga larm, varken lokala eller BMS.

När vi landat i Lund och satt och mumsade vegomacka på Patisseriet kom det befriande larmet, signerat David Armini(!), Mindre skrikörn, Börringe!

Bernt hörde också av sig om strategimöte senare på hotellet! Upplägg för den 12:e med liten regnrisk och frisk SW, blev direkt ned till sydkusten mellan Trelleborg och Smygehuk och sedan dra hemåt genom Havgård/Börringe! Chansa och avstå Falsterbo – djärvt!

Gymmet, härlig hotellfrukost,dusch, Bernt på plats och 0815 med trygg kurs söderut. Några glador och avtaget mot Börringe och vi ruckade redan på planerna. Blev klassiska Bisbjär mellan Börringe och Havgård.

Massor av godis i luften och redan före 0900 en Skrikörn bland övriga rovisar norr om Havgårdssjön. Långt håll och försvann bakom träddunge. Men av allt att döma en av de äldre Mindre, som setts den 10e och av David igår.

Petter,  träffat honom på Gotland, dök upp och vi laborerade vidare bland den nästan irriterande mängden Havsörnar. Hastigt dök den eller en annan individ upp ngn km söder om den förra obsen. Tvärs över och på andra sidan Havgårdssjön. Även denna gång litet långt håll och kort obstid.

Petter drog till andra sidan Havgårdssjön för att komma närmare. Vi avvaktade och fick nära och fint över Fogdebacken en 3K+ MINDRE SKRIKÖRN.

.

Kartan visar, 0, vår obsplats och övriga tre punkter ungefär där örnen iakttagits. Ger en känsla för hela obsen. Bilden är Richard Eks och en skärmbild från AP. Föreställer de två örnarna 10 sep på ungefär samma ställe. Högst sannolikt samma som 11, 12(vår!) och 15 sep.

En mörk, kompakt örn, voluminöst större än, men i omfång ungefär som omgivande glador. På översidan vita handbasfläckar, tydliga ljusa täckarfält, vit övergumpsfläck. På undersidan tydlig kontrast ljusare täckare mörka pennor. Litet huvud, kort stjärt och hängande hand även när den kretsade. En yngre fågel (1K-2K) skulle under dessa betingelser visa något av ljusa täckarband på över- o/e undersida.

Nu var det dags att byta position till andra sidan Havgårdssjön och återförenas med Petter, som inte sett något mer av örnen. Fortsatt vimmel av fåglar, fa rovisar, men också 2 Vita storkar drog förbi.

Så upptäckte jag en 2K HANE STÄPPHÖK. Den drog så sakteliga enligt de tre punkterna och vi stod vid 0-punkten. Klockan var 1000 enligt mitt larm.

Stäpphök kändes det som om de flesta, fler skådare började dyka upp, var litet mätta på. Det var en fin hane som i hastigheten kunde gått för adult, litet måslik, liten, vass vingspets med smal svart kil, men några mörka kvarvarande juvenila pennor på armarna gav åldern 2K. Stäpphökar är generellt längre komna i sina dräktbyten än Blå-och Ängshökar i motsvarande ålder.

Så dags att byta obspost igen. Vi valde Näsbyholmsallén. Det ställe där det brändes (Hu, vad kallt!) värst för David och mig den där januaridagen 2016. En bonde hade lovat att DEN satt på ett jakttorn i kanten av en energiskog. Där satt då en Fjällvråk – Uj vad nära! – och i bakgrunden kretsade både Kungs-och Havsörnar.

Ett par skådargäng och proffset Erik Mölgaard befann sig på plats. Och förstås Havsörnar med annat roviskrafs och några Tranflockar. Blåsigt och vi var litet trötta. Övriga skådare drog vidare och vi tänkte ta en fruktstund i bilens skyddande hölje. Innan jag stängde dörren, en blick uppåt, en stor örn… Försökte göra allt på en gång, visa, förklara, slå upp i appen, larma…

DET VAR, DET VAR, DET VAR

STÄPPÖRNEN!!!! Den gled långsamt ned bakom trädridån parallellt med allén. Jag larmade ut den 1219 och vi kastade oss i bilen och for österut. Ångrade oss efter en stund och vände västerut.

Erik M befann sig i närheten av Hunneröds mosse (Pt 2 på kartan), där Stäppörnen slagit sig ned 10 sep. När han fick vårat larm åkte han dit. 1232 kom örnen och han larmade. Den landade dock inte utan drog iväg 1240. Erik hann dock med några fina foton.

Samtidigt jagade vi längs Gärdslövsvägen och alerterade flera skådargäng. Vid järnvägsövergången (Pt 3 på kartan) hade vi så Stäppörnen över huvudet igen och kunde lugnt och fint kolla in den innan den sänkte sig bakom barrskogsplanteringen S om vägen. Vi bonusade också Nötkråka.

Resten blev en litet ärevarv med en Pilgrimsfalk och många skådare, bla David som kom från Falsterboudden.

Stäppörnen är en stor örn med breda fyrkantiga och djupt fingrade vingar. Den hänger med handen som skrikörnarna men har mer framskjutet huvud och längre stjärt. I den här åldern har den ett brett vitt vingband på undervingen och man kan på orginalbilderna se den långa mungipen. Möjligen kan breda vita spetsar på 2a generation hp 1-2 tyda på 2K men bättre kanske 2K+!?

Stort tack Bernt och David som på olika sätt ledde fram till denna Rovisfrossa. Tack också till alla trevliga medskådare som vi träffade på. Då alldeles särskilt Erik Mölgaard och absent friend Rickard Ek med glimrande bilder.

Nå, icke att förglömma, Eva utan vars aldrig sinande kreativitet jag suttit i Götet.

Sitter i fåtöljen på OR25 och det blåser stormvindar och åskar utanför fönstret.

Runt mina fötter ligger en packe African Fieldguides, som jag tragglar mig igenom och jämför med egna erfarenheter och tripreports från nätet. Långsamt växer en SANNOLIK artlista fram.

För den fantastiska turen, 3 veckor och 400 mil, Victoriasjön och Indiska Oceanen tor genom Norra Tanzania. Ödesmättat och mäktigt.

Första gången jag var på väg till dessa trakter, 1972, fanns Heisenbergs osäker/sannolikhetsprincip uttryckt i dessa hieroglyfer

som en av mina ledstjärnor i kvantfysikens värld och i min egen levnadsfilosofi. Så väl formulerat av Jenny Diski från ett annat perspektiv

EN OBSERVATION ÄR ALLTID OBSERVATÖRENS ILLUSION!!

Hur illa rimmar det inte med fågelskådningens strävan efter det perfekta, 100%! Och hur lätt kräver/kväver inte det kravet.

Har försökt se det som verkligheten och sanningen – att inget finns! Men man finner ett fotfäste!

Och fortfarande i fåtöljen dyker följande upp

från David någonstans i Skåne/Halland, en spännande halvtimme kring hans illusioner på plats och mina illusioner från fåtöljen. Ögonbrynsstreck, storlek, grundfärg – vilken pipare??? Sannolikhet, fantasi allt blandas.

Om jag såg den utan några kommentarer mer än att den kändes litet udda – Amerikansk tundrapipare.

Med beskrivna omständigheter och tidspunkt – litet avvikande Ljungpipare.

När den beskrivs som större med gråare färg och vitare undersida – Kustpipare.

Detta är fågelskådande och i Afrika har jag att se fram emot ständiga dylika fighter som slutar i ett sannolikhetstänk!

Blotta tanken – HÖ!

45-årig bröllopsdag, safir-bröllis, 22 juli. Och det har varit segt med skådandet. Inte helt ovanligt. Nämnde det i ett tidigare inlägg, men också att förr eller senare (iår!) kommer vändpunkten.

Det pressar på, Roständer på armlängds avstånd, Öland och Fårö, Anders har varit på alerten. En Vitgumpsnäppa närmar sig också, först Lovön utanför Umeå och idag Västerås.

Appropå vadare var det min första egenspottade superrarris på Svältholmen för nästan på dagen 36 år sedan (9-årig bröllopsdag!) – Tereksnäppa. Den visade sig i gryningstimmarna under en hel vecka för att sedan vara borta hela dagarna. Och många var de dragare, som dippade och förbannade den nyinflyttade stringaren.

Å andra sidan visste de att jag nyligen varit två år i Afrika och kunde berätta om hur Tereksnäpporna, likt andra vadare hela tiden under sitt första levnadsår präglades av att alternera mellan full exponering under ebb, på lerbankarna vid Oyster Bay och att försvinna under flod, på mangrovens luftrötter vid Selander bridge. Har sedan sett samma skifte i Thailand.

Typiskt skall jag till Västkusten med betydligt magrare vadarutbyte i tio heta dagar. Men, men blåser det på så – David på Hönö och Bernt på Kullen har kunnat rapportera om en super-duper, en Pterodroma-petrell, finns tom  fotad! Samma fågel på båda ställena, men vilken art??? Di lärde har bestämt sig för två arter som håller till i Kanariearkipelagen, Atlantpetrell (Pterodroma feae) och Madeirapetrell (P. madeira), oskiljbara under “normala” obsbetingelser, som de tänkbara. Litet underligt eftersom Sammetspetrell (Pterodroma mollis), förvisso häckar i Sydatlanten men ändå är klart vanligare och borde kunna följa Gråliror och Större liror!? På den gamla goda tiden slumpades alla under namnet Sammetspetrell (P. mollis), en lisa för den som  twitchar horisontankor!

Alltid finns det dock litet ljus i tunneln. Anders, som vanligt en lyktgubbe, har bjudit några fina turer. Bl.a en fin trutskådning, både Medelhavs- och Kaspisk Trut 14 juli på Rivet.

Den 2K Michen på bild. Får väl värja mig mot stringstämpeln med att jag haft 100- kanske 1000-talet michar alldeles nyligen kring såväl Rhodos som Fuerteventura! Dessutom fin hjälp av Anders och god samstämmighet med andras obsar på Öland och Gotland.

Till slut den ultimata lyktgubben, Kaj söder om ekvatorn, och en tur i november- december. Kampala – Shinyanga-Tanga- Serengeti-Kisumu-Kampala. Tre ultimata veckor, 400 mil – Uj,uj!! Bara tanken!

Inregnad med litet funderingar. Satt igår på Paley´s med nästäldsta barnbarnet, Lydia. Jag är inte alert med avtryckerfingret men den här gången

Igår var det Tundratrut (Larus heuglini heuglini) och Stäpptrut (Larus heuglini babarensis) som gällde på Öland och Gotland. Silltrutsderivat österifrån.

Idag tycks vinden ha vänt och det “dräller” av Västliga Silltrutar (Larus fuscus graellsii) och Västkust Silltrutar (Larus fuscus intermedius). Samma fåglar med olika glasögon?

Utanför Paley´s en “intermedius” classico.

Och här

en “graellsii”-classico i St James park London. Manteln blir succesivt ljusare grå. Vår Östersjö Silltrut (Larus fuscus fuscus) har  en mantel lika svart som vingspetsen.

Klinen med ljusare mantel utifrån “vår”, svart-svarta Silltrut gör det omöjligt att plocka säkra fåglar även om sannolikheten…!?

Kanske anledning för arten, Trut (Larus classico)

Jag  har haft ett mycket gott fågelår 2017 hittills.

MEN

Trots att jag på både Gotlands-och Sverigelistan för året ligger så bra till som jag någonsin gjort.

Trots att jag travat runt som i fornstora dag. Dagligen på fågelrika rutter.

Trots att jag plockat massor av smågodis. Praktejder, Alförrädare, Brunglada mm – You name it!!!

Frånsett veckan på Fuerteventura har jag missat guldådern. Hela tiden och ibland medveten men – men!?

Känns jag inte litet rostig!

Som ett tecken från ovan, dagen efter min nedkomst på rikets framsida – 2 Roständer (Tadorna ferruginea) på Rivet. Öns artjägare slängde allt för händer och fötter och drog. Först en nitlott, men med rutin och litet tålamod återfanns de i kvällningen vid Stockvikens fågeltorn.

Min erfarenhet är att Roständer är litet luriga eftersom de inte är strikt vattenbundna och gärna rör på sig. Dom har också ett rykte om sig att vara flygvilliga/duktiga.

Här nedan en “äkta” Rostand i Regent´s park, London. En hona, hanen har ett svart band runt halsen.  Rostanden har kommit att etablera fritt häckande fåglar i NV Europa. Di lärde grubblar över om den skall betraktas som en etablerad kolonisatör eller bara som en dagslända.

Som konkurrent eller än värre hybridpartner har den Kaprostanden (Tadorna cana). Denna har tom frihäckat i Sverige. Den är mycket snarlik men har grått huvud och hals, honan har dessutom rent vit teckning kring ögat.

En del av de svenska fynden kan nog hänföras till denna population. Och man får som sagt se upp för inblandning av Kapand.

Av riktigt “vilda” ligger asiatisk ursprung bäst till. Den är där mycket vanlig och som sagt Aerodynamiskt lagd! Själv har jag sett den i Indien, mycket talrik. Kallas också där Braminanka.

Den Nordafrikanska populationen har sin kärna i Marocko, där jag sett den. Har nyligen etablerat sig på Fuerteventura, vilket jag skrivit om tidigare. Kan ju tyda på en framgångsrik kolonisatör, en invasiv art.

Inne på det ämnet förvånades jag  över att inte se någon Amerikansk kopparand, Ruddy Duck (Oxyura jammaicensis) i september i London. Vid mitt förra besök var arten lättsedd och jag har tom sett den i Sverige. Den utmålades för inte så länge sedan som ett hot mot den europeiska Kopparanden, White-headed Duck (Oxyura leucocephala), som den var på väg att hybridisera bort.

Blev då litet förvånad att  de enda kopparänderna i London och St James park var 2 friflygande “rena”  vithuvuden

Har så läst om den framgångsrika förintelsen av amerikanaren. Så ni som kryssat kan snart föra upp den på Garfågellistan!

Min skådande började tidigt och gediget, men ack, så lugnt –

“slow starter”

Sålunda kunde mina utlandsarter fram till 1975, vid 29 års ålder räknas på ena handens fingrar. Några Vita Storkar 1964 från låsta tåget mellan Sassnitz och Berlin, en Härfågel 1967 på en camping utanför Barcelona, Svartkråkor 1969 i Champagne på min 23:e födelsedag, en Havssula 1973 från ett porthole i Tor Hollandia och Ljungpipare 1974 på åkrarna vid Flauenskiold Kro på Jylland.

1973 kom DEN, storken, och skänkte ett knyte som lyfte skådandet till oanade höjder.

Utrustad med svärfars binoculars förvandlade till monocular, var ambitionen att alltid smyga tillräckligt nära för att göra den obrukbar.

Med 75 spänn och en 7X50, på svärmors Domuskort plus Peterssons Europa-guide höjde jag tempot ytterligare.

Och nyår- 75 lossade vi vårt hem på Carlshem i Umeå. Rusade den norrländska taigan med tidigare onåbara arter. För en snabb rekyl och första utlandsresan med skådartakter.

4/4-18/4 1975 Ibiza

Vi cyklade runt med David i fjällrävens (inte storkens) bärsele. Badade, solade, åt medelhavsmat – och skådade.

Gråtrut silltrut gråsparv hussvala härfågel ladusvala hämpling blåtrast ängspiplärka tornseglare grönfink rödhake gulhämpling rödfalk tornfalk steglits svart rödstjärt stenskvätta rödhuvad törnskata rödstenskvätta=medelhavsstenskvätta purpurhäger svarthätta sädesärla koltrast korp lagerlärka kornsparv toppskarv talgoxe sardinsk sångare=balearisk sångare fältpiplärka sammetshätta gök svartvit flugsnappare= Atlas/Iberisk flugsnappare grå flugsnappare= balearisk grå flugsnappare svarthakad buskskvätta rödstjärt sydnäktergal hökörn buskskvätta mästersångare sammetshätta tamarisksångare lövsångare trädgårdssångare bofink alpseglare grågam trastsångare

En hastig sammanställning efter typ en vecka verkar hyggligt med på noterna och grundar för några soffkryss markerade med likhetstecken. Görroligt att tänka tillbaka på och mina utlandsarter ökade i ett nafs med mer än ett halvt hundratal. De Baleariska arterna är nog unika lifers fortfarande.

Minnet får en extra kick när David, Kit och Miranda drar…

5/5-12/5 2017 Mallorca

På halva tiden drar David dubbla antalet arter. Avspeglar på ett bra sätt skillnad i omständigheter och skådarerfarenhet. Ändå skrattretande likheter. Kul-kul!

Stor – större – störst

Vem hade kunnat ana detta. I vintras eller bara för en månad sedan, 3e april när vi kom till Gotland. Hopplöst akterseglad av alla i Artligan!

Men så – sista dagarna i april – N:o 1 på Gotlandslistan och N:o 15 på Hela Sverigelistan. Visserligen har det hänt att jag legat bra till första halvåret, men detta!

Inget sker utan tur och skicklighet. Och skrytsamt börjar jag med det senare. På Fuerteventura plockade jag upp den gamla sanningen om tid och uppmärksamhet. Kikaren ständigt till hands, timtals ute i fält, miltals travande, sug aldrig ut dig, lugnt och säkert. Memorera, gå tillbaka.

Först på sjunde och sista dagen fick jag pangobsen på Kanarietrappen. Först efter flera tröstlösa plogningar av Barranchon satt hane och hona Fuerteskvätta så där kalas. Omvänt plockade jag helt oväntat Red-vented Bulbyl från frukostbordet och en Makronesisk lira fladdrade förbi, när Eva och jag dissekerade en Örlogsman.

Med detta i bagaget äntrades Gotland 3:e april dennes. En månad följde med dagliga milslånga vandringar och 5+h i fält runt Västergarn och med några matnyttiga hugg på Sudret med eminente Anders.

Detta påminner ju om fornstora dagar på 80- och i viss mån 90-talet. Också om Tanzania 76-78 eller Umeå 75-76.

Men all skicklighet i ära, allt hade fallit om inte…

Än så länge är det ett år med få sk “blockers”, alltså svåra obsar som kräver snabba och ibland långa utryckningar.

Det har varit hyfsat gott om fåglar, men ingen riktig omsättning. Stor omsättning ger ungefär samma effekt som blockers.

Dessutom Västergarn kryddat med Göteborg utgör en suverän “upptäckning” av Sveriges fågelfauna.

Därför var det inte så oöverstigligt, som jag först trodde, att plocka in och fylla luckorna i min artlista och sedan ligga i framkanten när nykomlingar som tex svalor började droppa in.

Men så, just nu, några dagar in i maj och en vecka i Göteborg. Max 2h i fält totalt och åter akterseglad.

Skall jag komma igen – IGEN?

Första gången april 2015

Andra gången april 2016 – repris

Tredje gången 26 mars 2017 – TRADITION!

De tre musketörerna under ledning av nestor Bernt med co-driver Anders.

Och så Benjamin, Olof som skådarstrateg.

Iväg exakt enligt tidtabell. Hann till och med tjingsa på Ann, Anders blomma.

Dimma till halvvägs Alingsås. Sedan allt bättre sikt, värmande sol, men kylande vind.

Rådjur och en ensam DOVHJORT med fortfarande dimslingor kring benen.

Gott avbrott vid Motell Motoristen i höjd med Vara. Till Anders värmande kaffe och läckra ostmackor, vassa obsar på Dubbeltrastar på en äng.

Och nu börjades det. En Fjällvråk ryttlade över ett fält. Vi svängde av mot Skövde efter Skara och där en Glada, minsann dagens art redan, en BRUNGLADA. Alldeles vid häckplatsen 2016.

Fågeludden vimlade som vanligt av allehanda Aves. Bara Olof hade nöjet att ana en av de dussinet Berglärkorna. Litet tidigt för de ultimata arterna, men fina obsar på en mångfald Gråhakar. Härliga promenader, härliga matsäckar i härligt solsken. Så sedvanliga omvägen till Trandansen.

Där ett myller av skådare och fåglar. En bit från tranrekordet, och vi kunde extrahera Spetsbergsgås, Bläsgås o Stjärtand.

Avslut vid utloppet, där vi fick briljera med gåshybrid och Storspov för några danskar.

Klockren hemgång med en flock DOVHJORTAR som bonus!

Grymt med 50+ arter. Tack kompisar!

Eva packningsexpert som vanligt. Kunde gå upp och gympa i gryningen.

Tog en liten promenad ned till barracon. Men ganska tunnt, liksom över havet.

Inga liror trots frisk vind. Igår efter åskregnen hade jag 5 Havssulor in över land så…men!

Några nya Hämpling, Rostgumpsvala och Större strandpipare.

Frukost och så bussen med bla Torsten och Annika, vittberesta nyfunna vänner.

I Calma Costa, där vi hämtar fler pax till Göteborgsplanet, klämmer jag ytterligare ett hattrick; Kentsk tärna, Svart rödstjärt, Rödhake. Märkligt för annars bara några duvor på halvannan timmes bussande i ypperliga ökenmarker.

Fint femtimmarsflyg med massor av trevliga människor och bra personal. Strategiskt klipp att spara ransonen till planet, en liter whisky i plastbalja till 100 spänn. Blir bra för alla kryss som jag med litet positivt tänkande inhöstat under veckan.

Vi möttes av “vårigt” Göteborg, störtregn. Så det var två genomvåta men ändå spinnande kattor som återkom till OR25 – Hem ljuva hem!

Sista icke-resdagen. En sista ökenvandring på “hög”platån. Varit öken i mer än en bemärkelse – men oaserna har funnits.

Igår haglade det på andra sidan ön, något nattportieren inte kunde minnas han varit med om. Han uppmuntrade mig med, att nu hade nog alla fåglarna flyttat hit.

Började fint redan i uppgången mot platån och innan solen stigit upp. Ett bekant “honkande” och resans blott andra Rostand. Massor av Varfåglar, Dvärglärkor, Kanariepiplärkor och en Glasögonsångare stämmer in i den stilla morgonen.

Jag stegar snabbt mot punkt 4 km, där vi hade trappspår igår. Och innan jag är framme står den mellan några buskar. Den smyger snabbt iväg och gömmer sig, ÖKENTRAPPEN, men så fint. Går fram till stället och konstaterar massor av spår. Dags att vända åter mot frukosten.

Träffar på en litet desperat tysk.

“Och bin zu spät!” Trappen har gömt sig, en joggare har skrämt den.

Han hade ett foto på en trapp att visa om någon lokal förmåga dök upp. Han hade liggunderlägg och en bastant matsäck.

Jag försäkrade att satte han sig på underlägget och åt sin matsäck skulle han få se trappen innan han blivit mätt.

Själv skyndade jag vidare och sprang på en flock med 5-6 ÖKENLÖPARE, som sprang runt mina fötter! Lika snabbt som de dök upp var de försvunna och jag försvann ned mot frukosten – 8km mycket givande!

Efter lunch gjorde jag ett strategiskt val av barrancon alldeles N om hotellet. Och vilket flyt, ett trettiotal Svartbukiga flyghöns, en liten flock Ökentrumpetare, en lockande Kanariegransångare, hane och hona Kanariebuskskvätta, en Red-vented Bulbul! Vilket klipp. Och höll på att glömma en Gråsparvhane, ny researt.

Ökentrumpetare och den grymma barrancon.

Lämpligt nog blev det åska och regn och packningsdax