Olof Armini om fåglar och natur

Efter häftiga utlösningen 27-28/10 med Ökenvarfågeln i topp gör jag en sammanställning över

To 29/10 – On 4/11 anno 2009

Kan ge en hygglig bild av ett Gotlandsskådande i Allhelgona/Halloweentid.

29 okt hade vi djärva planer på en flogg i österled. Teamet Andres-Olof var förstärkt med stjärnornitologen Lennart W, Mr Hartsö-Enskär och med magnifik upptäckarlista.  Inte bästa vädret, bister nordan och tunga moln. Vid Lau myr dock lovande start, tusentals ljungpipare och tofsvipor, en blå kärrhök och till Lennarts stora glädje några mindre sångsvanar, nya på hans oktoberlista-09.

Tornet i S Lausviken knäckte oss nästan. Svinkyla direkt ur bilarna och en del fågel men inte DET DÄR.

Men vi är ju inte vilka som helst. Tinade en aning ute vid Nabben med kaffe, ngra gråhakar och havsörn samt snösparv på Laus holmar. Anders offrade sig som chaffis medan Lennart och jag tämligen resultatlöst floggade hela vägen från Nabben tom N Austerviken. Fjällvråk, ngra snösparvar, en del salskrak, litet skedänder men det var inte en sådan där DAG.

Vi avslutade med en grundlig genomgång av Närsholmen. Det drog en del vitkindade mot S men i mållor, buskar och träd var det dött. Ändock fick vi till slut upp värmen och stämningen var hög; vi hade i alla fall gjort vårt bästa och man är litet bortskämd att klaga en gråmulen dag med nordanvind!

30 okt. Typiskt, typiskt “borta bra men hemma bäst”. Behövde bara Svältholmen tor ca en timme mellan annan dont ; Dvärgbeck vid Lagunen, Pilgrimsfalk ute på Utholmen, 5 salskrakar i Viken och i “bra hörnan” 3 sidensvansar och en brunsiska. Vem sade något om att “gå över ån efter vatten”.

31 okt Allhelgonadagen och Halloween. Ihärdig nordan men kort tur ut till fyren. En gråsäl vältrar sig i havet, en havsörn och 2 ljungpipare på Utholmen, 10 sjöorrar flyger norrut och högt i skyn ett tjog mindre korsnäbbar. Senare vid min eld får jag sällskap av en piggögd liten skogsmus, gillar den värmen eller är den störd? I kvällningen halloweenar Mickel utanför köksdörren i min skraldespann.

1 nov Äntligen har vinden avtagit men fortfarande detta höstmörker. Anders gör mig sällskap på en liten Svältistur. Vi “dvärgar” med såväl dvärgbeckasin som en ytterst tillgänglig ung dvärgmås. Mindre hackspett möter oss överraskande i sin bågflykt. Några vinterhämplingar drar förbi medan ett ex höjer stämningen rejält tills den låter sig infångas

på bild av Anders alert som vanligt. Några ängspip och en sånglärka också.

2 nov. SSO av kulingstyrka och uppehåll. Ny attack utanför hemmamarkerna. Faludden i gryningen. Nästan lika kallt som vid Lau häromsistens. Efter en ganska lovande första halvtimme, ngn smålom, div änder och framförallt ett fint flöde alkor dör sträcket nästan helt ut trots att några tunga kanoner förstärker, Juppen, Magnus L, Gutt Å och Gösta R.

De ger upp efter 2 dvärgmåsar. Magnus håller ut längst och belönas med en kaspisk och en medelshavstrut och vi känner att vi trots allt kan lämna med hedern i behåll. Ack vi skulle bara veta att strax dök Bimbi upp och klämde en STORMFÅGEL!!!

Alkärret ger bara en gråsiska och litet desperata drar vi udda lokalen Sandarviken. Blåsigt men litet sol och vi tinar upp. På alerten med repris på gårdagsjobbet med en vinterhämpling och en sen storspov. Just när vi skall embarkera bilen slår Eva en pling och med mobilen i ena handen och kikaren i den andra har jag så en tretåig mås, blixtrande grann juvenil och på kalasavstånd. Tillsammans med några skrattmåsar och en ADULT också! Anders jublar över den hägrande whiskyn som blivit substantiell. När vi sedan skall njutobsa hittar vi en palli.. men nej bara en varfågel och två spetsbergsgäss.

Hela turen blir sakta men säkert en höjdartur. Kaffe i tornet och vi kan bla blicka ut över havsörnar och några bläsgäss. Trots att vi missar Magnus Ls 3 ägretthägrar i Burgsviken, vi åker en annan väg, så blir avslutningen magnifik, innanför Näs samtidigt i luften 2 kungsörnar, 2 havsörnar och en blå kärrhök.

3 nov idag behövs ingen hemma bäst. Trots frånlandsvind ändå hyggligt. Kaffe vid fyren med tre havsörnar, även här litet alkor och en riktig höjdare en berglärka som flyger ut över havet. På hemvägen låter en mindre hackspett och eftermiddagen på Svältis såväl Kaspisk som Medelhavstrut. Tycks vimla av speciellt den förstnämnda.

4 nov avslutar följdriktigt denna review vid Fyren i lätt snöfall! Anders tappert vid min sida, En passerande Kaspisk – förstås -, smålom, prutgås, havsörn och som grädde på moset en insträckande ung blå kärrhök!

Ett godis på den “gamla goda tiden” var de olika varfåglarna som spillde över från västpalearktisk till närliggande regioner och arter, t.o.m. svartpannad törnskata – Länken till törnskatorna???

BB, BW och andra organ frossade i de olika raserna med stjärt/vingteckningar mm.

Själv fastnade jag i träsket på 90-talet och på våren -95 trodde jag mig ha en av de mest typiska, en “pallidirostris” från cykeln till skolan. Ett vänligt överseende från övriga skådarsverige plus att mitt förhållande till Rk var synnerligt frostigt lade obsen på is.

Bara några månader senare slog Big Lasse till, en “crystal clear” pallidirostris på Au riv. Litet surt att åka ned och “kryzza” men, men – värre blev det! Någon dag senare när jag cyklade hem från skolan – det är djävelusiskt produktivt att cykla mellan Klintehamn och Västergarn även om det bidragit till mitt tinnitus – så i en buskridå sitter en “pallidirostris” och jag kommer den så nära att inte ens zeissen duger!!! Men nu har frosten övergått till istid och permafrost…

…så Carl kan med full ära titulera sig som nr 2 på ökenvarfågel. Eller kanske tom nr 1 eftersom ökenvarfågel inte fanns 1995.

Fö jobbade Janthe och jag in en annan udda ras “homeyeri” utefter vägen vid Björklunda. Den sågs inte av så många som den Juppen drog in vid Paviken något halvår senare.

Av detta förstår alla var plejset är för udda varfåglar raser/arter!

Men nu den senaste, då Carl skall ha full credit för upptäckten och för hur han zoomade in ett maxat antal medobservatörer trots klent batteri på mobilen. Också en eloge till Juppen som ju haft sitt finger med i flera av varfågelobsarna. Och kolla detta från första kvällen

Alla var vi övertygade, inte minst jag, men att övertyga andra.

Observera att detta är en en aningen nättare fågel med proportionellt kortare stjärt än en varfågel. Näbben är kort, ljus och “bullig”. Masken är bara en fläck bakom ögat. Kontrasten översida/undersida är liten. En sandfärgton är mycket vag och kräver annat ljus. Mkt stor vit handbasfläck och mkt vitt på stjärten syns utmärkt väl. Vi som såg fågeln kunde också konstatera avsaknaden av vattring på hjässa eller undersida.

Rk “svårade” litet kring armpennorna, vilket foton senare “sänkte”. Typiskt visar nämligen Ökenvarfåglar inte något vitt längs basen av armpennorna som Varfåglar gör. Jobbigt för att det är svårt att se i fält och dessutom är det så att Ökenvarfåglarna har vitt i basen av armpennorna men det överlappas av “nästa” armpenna. Hej o hå!

Kanske lika så gott att slumpa tillbaka till en art som antyds på club-300! Till dess njuter vi ytterligare några bilder signerade Anders – vem annars!

Oj vad härligt. Och här kan jag bidra till smältandet av inlandsisen och instämma med Rk, vad spelar det för roll ras eller art!!!!

Lördagen 24 oktober da´n efter fölseda´n knegade jag mig fram först flygledes med 5 timmars väntan på Bromma och sedan halvannan timme på mörk Visbyplatta innan bussen äntligen släppte av mig i Västergarn. Efter nästan ett halvt dygn i luften, på väg och väntandes var det skönt att logga in i den av Eva armerade stugan.

Söndagen 25 oktober unnade vi oss en liten tur på Svältis mellan alla bestyr – trots bistert väder bekände ön färg, dvärgbeckasin, lappsparv, vinterhämpling och en nötkråka över stugan! Anders tjingsade förbi och jag kunde meddela att jag värmt upp!!!

Måndag 26 oktober. Eva redan till Götet och ersätts av låssmed. Allmännt ruggigt med regn och dimma. Eva når med bara en halvtimmes försening “Fönstret mot Väster”. Regnet stillar strax före skymning och en promenix till Pais och utefter Paån. Tämligen fågeltomt men rörelse i en bastant al – en KUNGSFÅGELSÅNGARE. Anders på plats på nolltid men vi lyckas bara möjligen höra ett pip. Spännande värre dock och efterhand en del kungsfåglar, gärdsmygar, grönsiskor mm

Tisdag 27 oktober. Trist fortsättning med dimma och regn lättas upp av Cecilia, en frejdig tjej och byggaren Rune M, gammal fågelkursare. Trots vädret lyser ladan upp av deras omvårdnad. Till slut lättar det något och Anders kommer förbi för en lätt middagsflogg. Blir Svältis med bla sädesärla och så Paån där vi lustigt nog visar det sig, ser en varfågel. Kolla noga så det inte är en ökenvarfågel varnar jag innan tunga droppar jagar oss inomhus. Vi laddar för en gemensam supé.

Framåt fyratiden kommer Anders knegande på cykeln tungt lastad med dignande påsar. Jag möter upphetsat på vägen. Calle T, Gotlands Birdfinder Nr 1 och fn 2:a på Sverigelistan har dräpt till med en ÖKENVARFÅGEL på Vivesholm.

Anders lossar lasten och lägger in högsta växeln för att hämta bilen. Jag möter upp springande längs stora vägen. Solglimten mellan de tunga molnen ligger obehagligt nära horisonten. Bilen stånkar och knirkar men vi utan betänkligheter genom kohagarna – var faen är alla, var är fågeln!? Någon viftar borta bland enarna.

Flera gamla godingar, hjälten Calle – förstås, men också Mikael W, Lukas L, Smålands-Berra, Lennart W och så sluter Juppen upp

till

Vad kan Anders inte åstadkomma med enkla medel och så man inte märker det.

Det är bilder från 28 oktober och jag återkommer med utförligare beskrivning av artningen.

Pratar litet väl mycket om skillnader mellan skådare.

Gläder mig nu istället åt likheter. Tex detta att man skaffar sig samma reaktions”triggar”. Hur ofta reagerar jag inte på en skugga, en rörelse, en bruten horisont och hur ofta hör jag då inte en suck från skådare vid min sida – de har reagerat på samma stimuli och tvingats till samma självcensur som jag själv.

Detta ger också ett liknande tolkningsmönster av allt som rör Aves. Roligt alltså att läsa club-300-meterologerna. Utöver vad jag skrev senast om väderläget vid aktuellt inflöde av havsfåglar på Västkusten, så tog de också upp de kraftiga vindarna längre norrut, som i princip slagit till mot Norges veka liv.

Det uttalades inte men säkert var de också inne på samma tankar som jag när de specificerade en del individer som fanns kvar att se, dvs att en del försvagade fåglar inte kommer ur Kattegattfällan. Jag tänker på några mindre liror, som uppgetts gå mycket nära land med hängande ben och två tärnmåsar. En i Skåne, Laholmsviken är ju notorisk uppfångare och så en här i norra skärgården. Min speciella favorit eftersom jag gaffade in den redan i måndags. Hal som en ål försvann den ju innan alerterade medskådare fick in den i kikarsiktet. Dock sågs den på samma ställe dagen därpå. Och nu idag rapporteras den av alltid alerte och mycket skarpsynte/örade Roger E, nu litet längre norrut vid Hyppeln. Intressant är att om mellanobsen varit den enda så hade den tagits för en vanlig sträckare och man hade försökt synka den med Hallands/Skåneobsarna.

Tror att de senaste dagarnas goda havsfågelskådning mer kan tillskrivas alerta och mangrannt uppställda skådare i relativt behagligt väder än att det kommit in särskilt mycket havsfåglar – inga “wrecks”. Behövs att lågtrycken tar en bana litet längre söderut och fördjupas något så…

Meterologerna blickar också österut, en synkning detta med eftersom som jag ursprungligen tänkt skriva om taigasångare. Dessa börjar dyka upp, också mer tack vare alerta skådare än bra väderförutsättningar. Första östpusten gav en del större piplärkor här (tom över Jberg!!!!!) men taigorna nådde bara Finland och Norge. Inget riktigt kanonläge de närmaste dagarna. Men det duger alltid att slita.

Anders serverar de här kanonlokalerna, varav Svältis skröt med att under 80-talet ha haft mest större pip per m^2!

Det fullkomligt flimrar framför mina ögon av LBJs (LittleBrownJobs) och abstinensen är svår, men det är fredag och jag har i veckan haft en dag på Hönö så det skall väl gå att få bukt med.

Tack, Anders för de fina bilderna.

Hualigen

Att se sanningen i vitögat!

Att man friserar sanningen från förr till egen fördel, ljuger o skryter, kan man se på med barnbarnens utbytta blinkningar.

Att man inser starrens liksom tinnitusens negativa inverkning på skådandet är väl bara en god självinsikt. Liksom, om än senkommet, insikten att även det friska ögat liksom det friska örat har sina begränsningar.

Men låter man detta övergå i ett övernitiskt övervakande av andras kvalitéer i skådandet då övergår det charmiga åldrandet till SURGUBBE!!!

Ändå tror jag bestämt att ULs snäppa föreställer en gluttsnäppa och inte en dammsnäppa.

TTK:n övertygar inte heller. Men det är svårt och som alltid är det observatörerna som bär obsen.

Utåt sett duger inte argument som erfarenhet, sett mycket, ser ut som i boken eller dylikt. Dom måste alltid kombineras med ”hang-ups”.

Dessa ”hang-ups” består oftast av några syn/hörsel-”inputs”. Det finns både negativa och positiva ”hang-ups” och de varierar också med bestämningslitteraturens utveckling.

Några aktuella exempel.

Bändelkorsnäbb har en positiv ”hang-up” i det sk trumpetlätet. Negativt är att en del domherrar låter likadant. Den har likaledes en positiv ”hang-up” i vingbanden. Men dessa är förbluffande lika bofinkens.

Unga stäpphökar har ett mkt mörkt huvud. Den vita teckningen under ögat och halsbandet blir ”hang-ups”. Men övriga kärrhökar har liknande teckningar om än inte så tydliga eller med samma proportioner.

Alltså fina tillfällen för surgubben att hänga upp sig på ”hang-ups”!

Bland det första som möter när man kommer från aeroporten i Landvetter är Liseberg och den klassiska berg-och dalbanan.

Detta minner litet om mitt fågelskådande sedan midsommar. En rivstart  kring Kneipbyn med lundsångare och gulhämpling. Så generaldippar på Wilson och tuvsnäppa på Faludden. Följdes av en fin Lina-tur med Anders och härliga obsar på vaktel, nattskärra, gräshoppsångare mm men också dip på flodsångare. Så lycket drag med Anders på tung art, svartpannad törnskata följt av litet halvdepp med den eventuella amerikanska tundrapiparen innan periodens verkliga stänkare, rödfalken som vackert gaffades in med Anders på första tjing. En biätare grävdes fram och så lyckat drag på rödhalsad. Litet upp och ner, berg-och dalbana.

Men sista delen under augusti får betecknas som störtdyk. Rykten om Västkustfrossan på bl.a. tre lirarter avnjöts från planet. Väl framme stillade vinden av medan go´bitarna droppade in i Västergarn med omnejd, ägretthäger, bändelkorsnäbb, kungsfiskare m.m.

Irriterande med denna fokusering på missar. Men får trösta mig med att den kanske är själva drivkraften till nya friska tag!

Hörde just på Cirrus, väderprogram på P1. En lyssnare ringde in och berättade om järnnatten före midsommar 1983 på Gotland.

Klockan tre på morgonen onsdagen 22 juni 1983 väckte David mig. Vi tältade strax öster om Barshageudd och cyklade runt och skådade på Sudret. Det var alldeles stilla och svinkallt. Frosten krispade under däcken när vi cyklade över Alvret och i kvarnen satt en årsunge kungsörn och skrek hungrigt. Annars hördes en kornknarr och en näktergal och i övrigt knäppte bara kylan. MEN så de allra underbaraste toner från Kastalen, en busksångare som satt och smäktade. Vi blev plötsligt alldeles varma och bara njöt till litet frukt och en familjekaka Frukt&Mandel – mums!

Vid hemcyklingen da´n därpå passerade vi vissnade potatisåkrar och toppskotten på barrträden hade fallit av. -5 grader pratades det om och tidigare nämnde lyssnare uppgav -10 medan SMHI hade -3 noterat för Hemse, den natten till onsdagen 22 juni 1983, två dagar före midsommar.

Jomenvisst det var vår första “riktiga” busksångare. Den var känd och ringmärkt, förmodligen den fågel som ringmärkts av Sundregruppen en månad tidigare. Det dröjde bara till 26 juni så hade vi ett nytt ex vid Paån på höravstånd från tomten! Så kan det vara!!!

Fullt ös på Västkusten, fa norra delarna, Göteborg och Bohuslän. Skönt att träffa Lansen på Gotlandsflyget. Han hade direktkoll med Vinga, och visst hettade det till, men det var uthärdligt.

Lansen skulle på konsert med U2 och jag lyssnade med sedvanlig “skärpa” – Youtube och undrade vad han skulle göra på läktaren! – tur att han inte uppfattade, för då med pipLÄRKsnäppa och allt…

Särskilt intressant tyckte jag det var att följa rapporterna av Balearisk lira(n). Utmärkta foton finns på Svalan från Käringön (redan på torsdagen) och Vinga och säkert har flera än jag lekt med tanken att det rör sig om en och samma fågel. Och varför inte samma fågel som sågs nästan en vecka utanför Danmarks västkust? Det är litet lustigt att balearer i våra farvatten verkar förhållandevis mer inmatningsbara och kustslickande än sina atlantiska kusiner. Är det litet udda individer som söker sig hit eller är det ett annat beteende för arten.

Det finns säkert anledning att se en del uppdykande havsfåglar som “stationära”, dock med den modifikationen att stationär i det här sammanhanget betyder regelbundna milsvida loopar över havet. Massor av individplottade fåglar ger fog för den tanken, “våra” albatrosser inte minst.

En annan kul tänkbar vandrare är den outfärgade ökenpiparen på södra Öland. Den föregicks av en likartad, fotad

http://www.llk.ee/galerii/photo.php?photo=1315

ökenpipare i Haversi i Estland. . En grym vadarlokal på cykelavstånd från mitt Estlandsställe, Spithamn! Lokalen ligger ca 45 mil NE fågelvägen Öland S. Efter knappt 30 mil passerar fågeln Västergarn och rakt över huvudet på mig!? Förargligt särskilt som Lasse J alltid surrar om en presumptiv rödbröstad pipare i Västergarnsviken – redan på 70-talet!!

Vidare har jag så sökt vidare om rödfalkens ruggningsmönster. Måste då tillstå att Gotlandsfalken verkar vara en typisk 2K hane, alls inte överdrivet avancerad och definitivt inte avvikande. Bilden i Fågelguiden litet missvisande(?) och slut på insinuationer med stöd av fjäderdräkten.

När det gäller rödhalsen i Petes är det de vita täckarstrecken (bara två distinkta på ad) på övervingen och röda kindfläcken (otydligare hos ungfågel) som är enklast. Men det är litet dåligt beskrivet hur de här karaktärerna påverkas av den årliga ruggningscykeln och hur länge dessa ungfågelskaraktär består. Man brukar också titta på lystern i det svarta på bröstet och vingpennor (svartare och mer skimrande hos ad). Med kraftig darr på manschetten skulle jag vilja påstå att Petesfågeln sannolikt är en 2K-fågel.

Det är ju i och för sig litet av lågoddsare att nyupptäckta sommarrarrisar är utstötta och omkringirrande 2K-fåglar. Dock med tanke på hur svårsedd gåsen var så kan den ha gått osedd mången sommar.

Buatruten lär vara flera decennier gammal. Och en vit strandskata som upptäcktes på vårt sommarställe samma år som jag föddes, levde fortfarande när jag kom hem från Afrika, 33 år gammal. Så även udda fåglar kan ha en överlevnadspotential.

Sedan rödfalken har det varit litet trögt för teamet Anders-Olof. Själv har jag haft litet känningar som tundrapiparen och biätare. Månne den sistnämnda vara Ölandsfågeln som gjorde en liten utflykt på sisådär 20 mil i dimman och diset. Den sågs ju igen häromdagen.

En amerikansk tundrapipare, trolig sådan rapporterades från Halland den 25  och var närmare i väg men fjärmare i tid än den i norra Tyskland. Denna var ju också i “lämplig” närhet till en Wilson!

Nå igår gjorde vi slag i saken och “drog” på den rödhalsade i Petesviken. En 2-poängare enligt birdfinder, Club300s jubileumstävling. Förvisso skall man hitta fågeln, men för skoj kan man ju värdera obsar enligt deras poängsättningen av olika arter.

Fö enligt samma matrikel så har undertecknad helt “rena” 3p för amerikansk kricka och 1p för aftonfalk. Med litet god vilja dessutom 5(!)p för tornuggla och 3p för biätare. Mer utopiskt 4p för am tundrapipare! För ornitologens våta drömmar skulle det betyda en delad 54:e plats i birdfinder – eller en delad 11:e plats – eller en delad 4:e plats. Uj-uj-uj!!!

Tillbaka till verkligheten – eller – det är inte bara tveksamheten om vad man sett/hört utan även att det man sett/hört är av genuin autencitet!!!

Framme vid Petesviken kunde vi efter litet rotande få de allra mest bedårande obsar på den rödhalsade. Tänk om vi inte vetat, ett snabbt konstaterande, några betande vitkindade! Den höll sig långa stunder dold i gräs eller bakom sina större släktingar, ett femtiotal vitkindade. Ljuset tillät inte fullständigt skrutiniserande av fjäderdräkten för eventuell åldersbestämning. Något man gärna gör och sedan använder, oavsett resultat, för att stärka ett genuint ursprung!

För vi behöver bara gå ett drygt halvsekel tillbaka i tiden så hade nog obsen avfärdats som en parkanka – särskilt sommartid. En likartat uppträdande i fjol på Västkusten, en rödhalsad med en flock vitkindade på Galtarö, mottogs med stor skepticism av alla utom observatörerna.

Jämför Galtaröfågeln

http://www.birds.se/imgspec.asp?Qimg=117&Qlangues=Sv

Med den i Petes

http://www.artportalen.se/birds/default.asp

Sök på visa fynd – rödhalsad gås – juli – Gotland så hittar ni fina bilder.

Alla tänkbara parker eller uppfödningar av fjäderfä dammsögs. Och som man frågar får man svar. Noaks ark i Bohuslän hade rödhalsade. Status vet jag inte men minns när jag granskade England i samband med Londonbesöket i vintras att man uppgav en häckning i det “vilda” i ENGLAND! Såg själv två friflygande med två vingklippta i St James Park vid Buckingham Palace.

Alltså skäl till stor ödmjukhet. För vem vet om tex rödfalkar. Dök upp en i Norge och då vibbar det med paralleller till tex alla tartarderivat som vimlar runt. Det är inte alltid de har prydliga remmar och radiosändare som fågeln på Tjörn nyligen. Oräddhet och mysko ruggningar sänder kalla kårar efter ryggraden!!

Men njutaren skjuter alla dessa vibbar i sank. För som vi njöt och allt förhöjdes av en förtjusande bergandskull och efterföljande vadarfrossa till bullar från Fårö och hembakt chokladkaka i Anders fältfåtöljer.

Till slut en “äkta” oäkting signerad alltid alerte Svante B. Fråm Loiredalen!!!

“En gräsand överdragen med en svart nylonstrumpa och med något vitt på bröstet”, inte helt ovanligt att man träffar på. Mer frekvent i närheten av fågeldammar med tamdrag, men även i det rent vilda. Litet slarvigt har jag fångat upp typbeteckningen Cayugaand. Fick den faktiskt från Gotlandsornitologins nestor Stig H. Rätteligen gäller den helt svarta mer typiska tamankor som först frambringades vid Cayugasjön i staten New York “over there”. Säkert finns en gemensam koppling via gräsand så – och Cayugaand låter så fint.

Rötmånaden närmar sig eller är den redan här?

Rödhalsad i Petesviken hade bara för något år sedan kännts helt fel. Men alltsedan de högarktiska vitkindades invasion av landet och med både prutgås och bläsgås på ön får “strängaren” nog ge sig. En rödhalsad fanns förresten förra sommaren i Göteborgs södra skärgård med vitkindade. Dessutom finns en ytterligare parallellitet med artfränden i “frihäckningar” i England, som jag tidigare nämnt.

Mikael Ts förnämligt bildade luriga ärla, sädes(tror jag!) eller citron har föregåtts av ryktet om en undulat på golfbanan, som visade sig vara en helvit ärla. Samma eller en annan sågs snenare vid Valbyte söder om hamnen. Mikael T såg också för säkerhets skull till att tidigare under dagen dokumentera tidigare nämnda rödhalsad.

Svante B, den spjuvern kompletterar sin trutskola, som han så flinkt inledde med glassTRUTEN, med följande häftighet

Kan det vara se

http://www.artportalen.se/birds/gallery_imageinfo.asp?imageID=146220