Från verandan
Irrande i minnenas korridor minns jag de fantastiska serieböckerna om Mumintrollet, skrivna av Tove och tecknade av Lars Janson.
I ett avsnitt var Muminpappan, den ledande patriarken, bestämd men skör, förhäxad av att skriva en roman på romersk mark. Alltså for mumingänget i en segeleka från Finland till den romanska redden. Mottagandet var grandiost. Muminpappan vräkte i sig av det söta vinet och Snorkfröken inledde en historia med en stilig baron
MEN-Det söta vinet surnade. Baronen var dryg. Mumintrollet fick en depression.
Så Muminmamman sa´, vi seglar hem. Pappan slängde skrivmaskinen och alla oskrivna skrivarken. Snorkfröken var botfärdig och grät floder. Seglen på hemfärden hängde som sorgflor kring masten.
Hemma tröstade Mumin och Snorkfröken varandra. Och plötsligt glittrade pappans ögon, han var inspirerad. Och, mamman – förstås- hade räddat såväl skrivmaskin som skrivark.
Och snart hade pappan avslutat sitt mästerverk “Min veranda”.
Något att tänka på när jag för några dagar sedan blickade ut ur köksfönstret.
Mina två verandor, som fågelskådare är OR i Göteborg och 510 på Gotland.
Båda två kan stå upp mot det mesta här i världen. Och det är så lätt att tänka på det gröna gräset…
Det gjorde jag igår. Två subrarrisar stod på agendan. Eva och jag planerade en raid söderöver.
Enligt en enkel algoritm bedömde jag, en på sex att vi skulle se båda, en på tre att vi skulle dippa båda, alltså två på tre att vi skulle se en av dem.
Typiskt – dimma på morgonen – Men den lättade när vi for söderöver och i Fidenäs helklart, när den Vita storken siktades från bilen. Vi stannade ett tag i den friska odören från en gödselstack innan vi stack vidare.
Vänburg, där det var totaldött i gamla hamnen. Dock en fin bänk att intaga morgonfikat. Innan jag satt tänderna i ostmackan landade Mandarinanden i bassängen framför oss.
Nästan litet för bra och efter att rundat av med en ung Rödglada i Holmhällar och den pampiga Öja kyrka var vi hemma lagom till lunch på 510 med en Havsörn dinglande över matbordet!