Liten tuva välter…
På söndagen 12 september backade hela Bergsbo min springinvit! Det var tennis, Liseberg och allt möjligt. Men kanske lika så gott att få springa ensam, förkylningssymptomen nyss försvunna och läge för mycket lugn lunk. Körde ändå en hel “dubbelåtta”, men i ett tempo som tillät mig att bland korsnäbbstjattret från högträden i södra delen av fjället urskilja något som lät större korsnäbb!
Efter att sedan ha steppat upp 3:15 på måndagsmorgonen och ha fixat frukost och sedan följt Eva till flygbussen, destination London, var det dragläge för stålmannen på sin stålhingst! En tuvsnäppa hade på söndagseftermiddagen varit bekvämt stationär i Välen – till skymningen.
Lätt medvind längs Mölndalssänkan västerut och det kändes väldigt säkert. Vid framkomsten stack ett lagom antal tuber ut från plattformen. En liten mumsbit med andra ord. Men vid närmare kontakt slokade tuberna och det behövdes ingen tuva, det räckte med en imaginär för att stjälpa lasset. På en gång frös jag och var grymt trött och hungrig.
Fint att bunkra på hemvägen och sedan langa in för att stupa i halmen. Kanske hann jag några nostalgiska sweet-dreams om när jag upptäckte en tuvsnäppa i Västergarnsviken den 27 juli 2004 (kvar till den 29 juli).
Den alltid alerte David L får illustrera med en tuvsnäppa i Västergarnsviken 16 maj 2008,
När jag vaknade kom jag att tänka på en betydligt värre tuva, en stor tuva. Den 19 augusti 2008 cyklade jag med än större tillförsikt förbi Välen och ut till Stora Amundön och den vassomgärdade kanalen som skiljer ön från fasta landet.
Lasse L, “mr Amundön”, en spjuver och excellent fågelfotograf hade hittat och fotat en vattensångare dagen innan. Slött fastän jag nåtts av nyheten hade jag inväntat fler positiva rapporter tills det var försent. Men jag var tryggt optimistisk när före skolan tog min “lilla” omväg. Jag stärktes ytterligare vid åsynen av ett jättegäng fokuserade och adrenalinstinna skådare av kommandotyp.
Mycket riktigt, efter en halvtimmes fruktlöst stirrande och “pyschande” var det dags. En kraftnatur med rappa order tog kommandot och anförde trupperna i en mycket disciplinerad och naturvidrig flogg. Jag drog mig fegt över till andra sidan kanalen, dels för att bättre kunna se, dels för att inte “befläckas”. Men jag måste genast bekänna, att om … så…!
En missad vattensångare är en svidande dip i Sverige och det är ingen liten tuva som stjälper ett stort lass utan en stor tuva som stjälper gigantiska lass. David och de tre små barnen tältade i Falsterbo den 27 juli i år när en vattensångare ringmärktes i Flommen. Tyvärr nåddes de försent av mitt SMS för det som Jonas E hann se och fota,
http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2010/large/232184.JPG
En annan i Halmstad 11 och 12 september fotades av en alert skådare och skapade frustration och ruelse såväl som vild och otyglad glädje hos skådare beroende av framgång. Britt-Marie S hjältinna med nedanstående,
http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2010/large/246850.jpg
Vattensångaren är ett derivat av sävsångaren, såvitt ankommer på mänskliga sinnen. Sång, utseende, storlek och habitat är lika, men tillräckligt urskiljbara för att motivera en art. Den har ett smalt häckningsområde inom sävsångarens stort utbredda. Kärnområdet utgår från Polen och ligger som ett smalt band från Östeuropa till Västra Palearktis östra gräns Ural. Höstflyttningen går västerut, Holland, södra England, norra Frankrike och så längs Atlantkusten till Västafrika söder om Sahara. Det finns enstaka häckningar registrerade i Holland, Frankrike och västra Tyskland. Normalt verkar vårflyttningen gå mera “rakt”. Fa höstflyttningen, som börjar redan i juli är ju högintressant i Sverige!
Artningen av en fräsch fågel syns bra på bilderna. Gul hjässa omgiven av breda svarta hjässband, två breda gula “trams” på svart rygg och så två finesser som syns på den handhållna fågeln, tydligt streckad övergump och spetsiga stjärtpennor. Sången är litet av en slö sävsångare med typisk surrande inledning följd av en räcka visslingar (à la omelodisk sydnäktergal!).
http://www.xeno-canto.org/species.php?query=sp:9711.20
“Mitt” svenska fynd var på Svältholmen 9 september 1984, Tyvärr var jag för orutinerad och det fanns ingen mobil, Anders eller Janne. Från början hade jag kastat om de två finesser jag tidigare talat om och blev helt förvirrad. Blev en extradag i Svältislagunens vass när jag upptäckte misstaget. Men det bidde inget mer utan stannade vid denna notis.
Riktig autencitet blev det istället i Österled. 26 maj 1996 lyssnade Janne och jag, efter tips, på en vattensångare i vassarna norr om Hapsalu-viken i Estland och 20 maj 1999 upptäckte jag själv den lille rackaren i ett buskage vid GRUs gamla högkvarter på Spithami, också i Estland – underbara obsar på en enigmatisk art!