Olof Armini om fåglar och natur

Stordrag 23 jan med två sugna liferkryssare, Anders och Bernt. Nog kändes Lappugglan bergsäker, där den suttit och ugglat i timtal på hygget vid Pussasjön.

Anders rattade säkert med Bernt som lika säker co-driver. På sekunden följde vi tidsschemat och gott om kända och okända skådare av högsta klass på plats. Men – vädret! – frisk SV drev in regn och dimma från Kattegatt. Vi önskade SMHI dit… där vi hukade i, den i och för sig, förtrollande John Bauer-skogen.

Men den sura DIPPEN (går inte att bortförklara) förmådde inte knäcka våra vikingar. Goda matsäckar, goda samtal och så hittade vi Tofsmes och inte mindre än fyra korsnäbbsarter, Större och Mindre sjungande, en hona Bändel som födosökte och så med tanke på Bernt räknar vi också Krognæbben Tallbit, 2 ex som rastade i björken vid Lappugglestubben.

Ngt skamfilade men ändå med gott humör tillbaks till Götet.

Revansch vankas eller.

27 jan efter packning, packning och åter packning – resfeber. Vaknar före väckarklockan på 5, gympa, vask, gröt, frukt, sista finslipning, påklädning och iväg före 8 och prickar anslutningsbuss till Flygbussen. Har tabbat mig med utgången biljett men fixar alert, liksom all incheckning och 930 klart för Landvetters pansjokaffe med egna mackor. 1045 sitter vi på planet men starten fördröjs tillsammans med motvind ger 20 min sena, 1525 lokal tid landar vi i Rosario.

Sätter mig i hotellbussen och börjar spana. Vi stannar först i Caleta strax söder om flygplatsen och “the place” för seglare på våra Fuerteresor. Blir både Enfärgad och Blek den här gången.

I (Vild)getsområdet norr om Tarajal som ofta en Smutsgam, subad och det spär på med Två Turturduvor och en flock Klipphöns.

Alltså en kvintett bonusarter som lindrar DIPvärken från i torsdags och den undflyende Lappugglan. Helt infångad och läkt blir den efter lammsteken och en ropande/jagande Tornuggla i hotellområdet.

Evasiv? Undflyende, försvinnande, som skulkande LBJs (“Little Brown Jobs”), typ Brunsångaren när förra decenniet slog igen.

Något av en fågelskådares mardröm. Spruckna förväntningar. Bilmil, trötta fötter, ögon och öron och en d-la massa tid. Så kanske bara en skymt, etter i såret. En DIP kan svepa bort många scoops.

Men peppar, peppar året har börjat bra, osedvanligt bra de första femton dagarna.

HÖKUGGLAN i Änggården. Den har varit en riktig linslus. Har bara en gång av sex hotat med DIP. Typiskt nog årets första dag, då jag fick slita ngn timme, innan den satt på en björkstubbe på armlängds avstånd.

“Pangbild”, Iphone i kvällsmörker. Och man håller ställningen som kanonfotograf in på 20-talet.

Hökugglan har inte varit en invasionsart iår. Fastän det förväntades, när det rapporterades om 10-talet insträckare över Östersjön vid ett enda tillfälle. Men det bidde inget utan det har bara varit enstaka här och där i Sydsverige.

Inte som den första invasionsvintern,som jag minns, 83-84. HU är som sagt en linslus, men det gäller ändå att vara på rätt plats, som pappa Nils vid Vadsjön i Alingsås. Där satt den i en trädtopp någon gång i november-83. Jag var avundsjuk till Nyårsafton-83, då jag lifade en vid sjön Anten på andra sidan av Alingsås. Och det dröjde till februarilovet-84 tills jag litet tvivelaktigt Gotlandskryssade den i form av en vinge på Kronholmen.

Det spekulerades i om den skulle bli en invasiv art södra Sverige. Men så har det inte blivit – hittills.

SVARTHAKAD BUSKSKVÄTTA. Hanen i Torslanda har varit den fågel som gett minst dippvibbar. Bara för en kort stund, om ens det, har man tittat runt innan man hittat den.

Den Svarthakade Buskskvättan är en invasiv art som på senare decennier intagit södra Sverige. Dock är artkomplexet den utgör eller ingår i en tuff utmaning.

Med den här individen kan man pröva ett consensus om att den tillhör arten Svarthakad buskskvätta med sydvästlig utbredning i Europa. Mer specifikt underarten “hibernans”, som finns på Brittiska öarna.

Tanken är att de Svarthakade Buskskvättor som besatt Norge tillhör underarten “hibernans”. Medan nominatformen i denna grupp, “rubecola” från kontinentala Europa invaderar Sverige. Dessutom att svenska “rubecola” flyttar söderut på vintern medan norska “hibernans” övervintrar här.

Torslandafågeln i januari, “hibernans“ med smal vit halsring, djupröd undersida med bara litet vitt.

Falsterbo, häckare på försommaren, “rubecola” mkt vitt runt halsen, mer begränsat, ljusare rött på undersida.

Och här en annan övervintrare medio-feb 2017 på Hoburgen – visst en “hibernans”!? Skulle utseendemässigt stämma med “tesen”.

Saxicola-komplexet i gamla Världen är vida mer intrikat än så. Nu i artsplit-hypens race börjar det bli allt svårare att med mänskliga audiovisuella förmåga klara en consensuell artning. Förfinande hjälpmedel o/e helt nya metoder krävs. Dock ibland visar dessa att kanske “slumpning” är räddningen – och dessutom mer vetenskapligt stringent.

Och hur många Fuerteventurabesökare skulle inte andas ut och slippa en returresa till Europas svar på Guantanamo. Om SHB slogs ihop med Kanariebuskskvättan. Dom har nämligen missat att kolla hanens ljusa haka.

VITTRUT, åter en linslus

som dock höll på att dippa mig vid andra besöket. Till slut dök den upp och Fiskhamnen bonusade också med en 2K Kaspisk trut, troligen samma som setts någon dag tidigare.

Långbent, vithövdad, pepparkornsöga, tertialer… – men se upp, det pixlade hjälpmedlet är lömskt!

Vittruten är av den mörkare isländska typen. De nearktiska är ännu ljusare. Kanske det bara beror på att de är tidigare födda!?

BRANDKRONAD KUNGSFÅGEL, en rejält invasiv art. Så sent som på 80-talet utlät jag det berömda adjunktsvrålet (myntat av Anders Gardelin på plats med Harald Norrby) på Faludden inför Gotlands första(?).

Och känslan inför en BKF, numera ganska vanlig även som häckare, har svårt att lämna mig. Och i Torslandaviken 2 klockrena dippar innan, som jag trodde tredje gången gillt.

En dryg timmes slit så ett illusivt läte och något som smatt iväg. En halvtimme till och några hundra meter bort, kunde likaväl vara en järnsparv, en gärdsmyg or what? Men till slut den avgörande skymten – gött! Lägger in på alarmet och strax var många jämnåriga på plats. Alltså 3-e ggn gillt!

TALLBIT, den verkliga delikatessen och ivasionsarten blev kvar över decennieskiftet. Om än med viss uttunning. Kanske tidig häckare, likt korsnäbbar, som snabbt återvänder till häckplatser?

Hittade “min” flock på Fridkullagatan, vad som var kvar av den.

Fick tränga mig genom tomthäcken och hoppas att jag inte togs för en pervo.

Senast det begav sig var -76, då vi var i Afrika och 2000, då jag hade lungpaj men såg Göteborgs största o sista flock från balkongen!

Som sagt en strålande början på det nya skådar-decenniet!

Fint avslut på 2010-talet. Med Eva nyårsafton i Änggården och enkelt inhängande av KATTUGGLA, grå typ i bostubben sedan många år, HÖKUGGLAN i högsta lärken på Ljungheden och några överflygande TALLBITAR

Följdes av en betydligt bistrare Nyårsdag, då jag fick jobba hårt för allt. Först KU-lokalen med en besviken fotograf. Sedan en blåsig Ljunghed utan HU men med fler besvikna årskryssare. Gick själv litet smådesperat ned till Axlemossen. Och äntligen kom ett 20-tal TB – från Eklanda? – flygande. Uppiggad beslöt jag en sällan vandrad short-cut upp mot vägkorset nedanför Ljungheden. Träffade två av årskryssarna som skrattande pekade på en björkstubbe vid stigen. Och där HU på armslängds avstånd. Av bara farten sedan KU och en ung Duvhök som bonus.

Satsade på årets andra dag på Torslandaviken. Landade förstås SVARTHAKADE BUSKVÄTTAN, som “uppgraderats” till “HIBERNANS” och kanske en blivande split om nu inte hela Svarthakade-komplexet slumpas igen! Fick sedan hjälp av Ulrika Frick med BERGLÄRKA, TALLBIT och Salskrake mm

Dippade nästan Berglärka och helt en Vittrut samt Brandkronad Kungsfågel.

3:e blev en vilodag med en dryg “simborgare” på Valhallabadet. På kvällen manade Bernt om drag!

Så den fjärde på plats i Fiskhamnen med ca tjoget ivriga årskryssare. Sammanstrålar med Bernt och en mycket samarbetsvillig VITTRUT.

Lika samarbetsvillig är den Brittiska Buskvättan från Norge!? Medan vi får jobba fram 20-talet BERGLÄRKOR och 30-talet VINTERHÄMPLINGAR på Torslanda-muddret!

Onekligen en flygande start på 20-talet. GÖTT-GÖTT

Tredje och sista gången om Drillsnäppan i Barrancon.

Läs bloggen från nov-2012 och om Fläckdrillsnäppan på Nabben, Gotland och turerna kring den.

Barrancofågeln uppfyller mycket av “villkoren” för en FDS i vinterdräkt. Vilket förstärktes av ving/stjärtteckning och lätesinslag påminnande om Skogssnäppa, skilt från normalläte på DS.

Men skillnaderna är små, fågeln undflyende och kameran kan ljuga!

Är bröstsidefläckarna tillräckligt välmarkerade här?

Och här! Denna DS blev till FDS på Nabben 2012

för att den plötsligt dök upp där en FDS stått.

Jag “sänkte” den genom att på originalbilden vaska fram jämnt sågtandade tertialer.

Och det blev såret i min obs – en aning av sågtandade tertialer på en av mina bilder, som fick andra detaljer att blöda över och vara sig. Så fungerar man som människa!

Intressant och jag reser varningsflagganflaggan för att arterna ligger mycket nära varandra. Detta öppnar upp för både “Katt bland hermelinerna” och “Kejsarens nya kläder”!

Eller vad sägs om att nyår 2006 sågs en 1st W FDS på Fuerteventura, 2 veckor senare sågs en W FDS spela med en DS på Janubiro, Lanzarote!

Artkrysset uteblir men behåller behandlat taxa!!!

Börjar med att avrunda Common/Spotted Sandpiper från förra inlägget.

En konklusion för ett ovanligare och osannolikare taxa kräver inga avvikelser mot ett annat sannolikare taxa. I det här fallet fäller bl.a.  möjlig sågtandning av tertialer, otydlig markering av bare-parts, allmänintrycket … Dock var den spännande och väl värd insatsen.

Så till rovisar. Innehåller två alltid efterfrågade, Smutsgam och fa BERBERFALK. Legio på mina besök har varit, “obsade”, en eller två ggr!

Berberfalken har fallit bort som art, á la Snösiska. Men man bör hålla ögonen öppna, Slagfalksderivat bör dyka upp – men kanske läge att slumpa med Jaktfalk eller åtminstone Tartarfalk? Eftersom det förekommer en systematisk korsning mellan de olika storfalkarna så kanske…??

Liknande rörighet finns kring Ormvråk/”Kanarie”vråk/Örnvråk. Enligt gällande “lag” inskränker sig det hela till en art, Ormvråk, samtidigt som man kan laborera kring åtminstone 3 taxa!

Utöver dessa ovannämnda har Dvärgörn varit vanligaste inslag under mina vistelser, förutom förstås Tornfalk!

Rörigheten ett intet jämfört med den för vitfåglarna. Ifs är 99% Atlanttrutar, Larus michahellis lusitianus. Inslag av nominatformen och eventuella atlantis marginellt.

Sparsamma “inbrott” av, LBBG av olika former, RBG, BHG, MG, LBG. Dumt att raljera. men jag menar Silltrut,  Rödnäbbad trut, Skrattmås, Svarthuvad mås, Smalnäbbad mås…

Dominerande tärna så här års  Kentsk Tärna.

Avslutar med att detta är mkt spännande!

Andra avdelningen i en genomgång av 4 v i la Pared (+ en vecka på Lanza)

Våtmarksfåglar som vadare, hägrar odyl har bara den nästan igentorkade Barrancon att ta vägen. Och på fyra besök inskränker sig antalet arter till en handfull. Taxaantalet för hela genomgången mångdubblas av några laguner på Lanzarorote – förstås.

Mest enstaka hägrar som besökare o/e inplanterade (Kohäger, Helig Ibis). Roligt att fånga den här Silkeshäger, som ibland hade sällskap av en artfrände i Barranchon.

Två av öarnas mest eftertraktade arter/taxa finns dock inom gruppen, utan att vara våtmarksberoende.

ÖKENTRAPP (Chlamydotis undulata). Jag har sett den vid alla resor, men den är synnerligen lurig. Vet från Afrika att alla trappar är mästare på att diskret smyga undan. Det vill till att lura sig på dem till fots, trots att man kan få helt fantastiska närobsar från en bil. Typiskt har jag haft min bästa obs på Lanza från cykel och på la Pared från buss!! Andra obsar har mestadels varit långskott, till fots och med handkikare. Men en hel del spår.

Att spåra trappar är också utbrett bland såväl jägare som vetenskapare, för att det är enklare än att försöka jaga fram dom. Ett område i halvöknen vid la Pared är mkt spårtätt och fastän jag genomkorsat det gång på gång har jag de flesta gånger inte sett någon trapp. Vid sista besöket nu i november, efter att ha kryssat fram och tillbaka över trappspåren, gav jag upp, satte mig på en höjd och kikade tillbaka över mitt “jaktområde”. Där, vid mina fotspår, minst 5 trappar!  Som förstås gled undan och försvann. Men va´gött!

Ökentrappen har som så många taxa genomgått split/slumphysterin. Ursprungligen Kragtrapp (C. undulata) som omfattade nuv Kragtrappen (C. macqueenii) österut och Ökentrappen (C. undulata) i Nordafrika. Ökentrappen har en isolerad population på Fuerte och Lanza, som avviker en del, “Kanarie”trapp (C undulata fuertaventurae). Läge för split, endem och tungt kryzz, så undra på att den är åtrådd bland skådare.

ÖKENLÖPARE (Cursorius cursor). Kan också vara enerverande undflyende, men något lättare än trappen. Förekommer i samma biotop. Utbredning till Saharas nordgräns och Mellanösterns krigszoner gör den mkt eftersökt av WP-twitchers. Har sett den fåtaligt vid alla besök.

Trots “fattigdomen” av antal finns guldkornen eller åtminstone presumtiva att jobba på – hela tiden. Den här gången, 14 nov i Barranchon uppmärksammade jag en avvikande typ Drillsnäppa eller…? Kanske Skogssnäppa? Lätet litet åt det hållet? Litet vingband, helmörk stjärt… Amerikansk skogssnäppa!? Men nej subtilt, vingband fel! Undflyende, ingen kamera, klart jobbigt och mindes 2012 vid samma tid på året. Nabben, Gotland och en Fläckdrillsnäppa, också presumtiv. Här några bilder från Apan.

Så gnodde jag litet med min enklare kamera och utan ovanstående fotografers tålamod och skicklighet.

Och, tja i Florida kanske? Men trots att den hör till de vanligaste vagranterna från over there, till 70-talet betraktades som conspecific med vanlig Drillsnäppa och de enligt uppgift kan hybridisera så måste allt på plats. Och anar jag inte litet sågtandning på tertialerna? Förstora och kolla!

Märkligt för bland fotona på fågeln 2012 upptäckte jag en katt bland hermelinerna, en vanlig Drillsnäppa också med sågtandade tertialer! Annars mycket svåra att skilja dom åt om man inte har tydligt fläckig Fläckdrill eller kan konstatera att honan är polygam!! Det sistnämnda en pikant skillnad mellan Amerikanskan och Europeiskan – hm,hm.

Hur som händer det hela tiden saker, spännande och lärorika.

Så vidare till kapitel 3.

Revisited – verkligen – fjärde gången under tre år.

Det är inte för antalet fåglar eller antalet fågelarter. Eller deras exklusivitet!

Men tillsammans med oändlighet av hav, himmel – tystnad och ständigt brus – tankar.

Nog om detta!

Försöker följa en blandning av gällande taxonomeringarna, kanske mest den gamla från Fågelguiden.

En taxagenomgång som utgår från mina fem veckor, en på Lanzarote 1995 och övriga på La Pared.

Inte mkt på and/gås fronten. Undantag ROSTAND som invaderat Fuerteventura. Skall bli intressant att följa. Får den samma behandling som NILGÅS och AMERIKANSK KOPPARAND eller blir den omhuldad som FJÄLLGÅS hos oss? Och tänk om man för in SOUTH AFRICAN SHELDUCK i resonemanget!?

Havsfåglar är förstås hett så här ute i Atlanten. Häckar ymnigt i Kanariearkipelagen, en del talrikt, som Gulnäbbad Lira och andra, sällsynta exklusiviteter, kanske inte årligt, Rödnäbbad Tropicfågel och Kap Verde Lira nämns. Mycket drar förbi.

Dock åker man inte hit för att sitta i timtal och kanske se någonting, förutom de ständigt patrullerande Atlanttrutarna. De negativa rapporterna från hitresta skådare beror nog på att den stora mängden av fa Gulnäbbade Liror “loopar” Sydatlanten under vintermånaderna, vanlig besökstid. Inte ens den nya förnäma optiken räcker för att spana in Sydamerikas östkust så det lönar sig bättre att rikta in den mot land!

Att jag hade så mycket havsfåglar 2017 och 2018, berodde på årstiden, februari-mars, vår på den här breddgraden, och att jag blev sittande inför den ständiga strömmen av Gulnäbbade och Scopolis Liror. Att skilja från enstaka Kap Verde Lira och Större Lira är en utmaning, att särskilja närmast en omöjlighet. En av alla splittar/slumpar som drabbat/drabbar fågelskådaren. Den nya audiovisuella digitaliseringen och biogentekniken är obarmhärtig. Bara att hänga med utvecklingen som Trump gör.

Gulnäbbade (Atlanten kring Kanarieöarna), Scopolis (Medelhavet), Kap Verde (Kap Verde) var inte för så länge sedan slumpade som en art. KVliran häckar med några ex nära Fuerte och jag tyckte mig relativt lätt kunna plocka den. Mindre storlek, distinktare teckning. På videor från nätet tror jag mig se att transatlantiska skådare i sin ambition på nya kryss misstagit relativt lättplockade KVliror för SCliror. Distinktionen mellan GNliror och SCliror som strömmar ut ur Medelhavet är sparsmakat men med enkla medel som ljusare flash på SC när den vänder upp så kunde jag spekulera i att dominansen mellan arterna växlade mellan obstillfällena. Hypotetiskt sprider sig SC mer solfjäderformat från Gibraltar medan GN mer distinkt loopar Sydafrika – Sydamerikas östkust – Karibien, vilket betyder att samtliga icke-fångade GN/SCliror i Sverige borde lämnas oartade, endast biogentech kan möjligen om inte lösa så klarifiera det hela.

Sitter man och sliter så vässar man upp sig, hittar distinktioner och det exklusiva. Och det droppar in även om man förstås tröttnar fortare när det inte flödar. Övriga vistelser har inte varit nollade, utan alltid fiskar man upp något. Och jag vet inte minst från Agadir i Marocko att det finns havsfåglar även på midvinter.

En räcka roliga obsar har det blivit förutom de ovan nämnda. Men i år november extra magert – eller?, 2 Tärnmåsar och en Bredstjärtad labb

Man kan undra – Varför Umeå, Tanzania, Gotland… – och sedan Island???

Utrymme för existentiella funderingar men oxå slumpen!

För mig har det suttit lika spikrakt med klippryggen på Röst, som med hyddan i Serengeti

– men oxå hotellkomplexen i Moskva och Kairo på 70-talet.

Kanske har mitt fågelintresse varit en trygg blindkäpp.

Vår första resa till Pared var en slump. Andra som hamnat på den talade om “Guantanamo”.

Det ligger litet off. Perfekt för “tuffingar”, som vill utmana. Men också för den som vill ha allt för sig själv.

Boendet är trimmat för höga krav på BRA!,  mat, miljö…

Och är fågleriet en trygghet för mig eller upplever jag det varhelst jag hamnar???

Ingen fara! Vi landade så mjukt på Landvetter, 2245 på minuten enligt tabell! I nattbelysningen såg det ut att ligga snö. men det var nästan tio grader varmt.

Ut ur hangaren, bagaget på bussen, byte till 18 på Kungsportsplatsen, uppackning och nattamat, nudlar&köttfärssås. 02.30 på tisdagsdygnet 19.11 anno 2019 slöt vi de violblå, numera ganska vattniga.

Efter tio timmar, flygning, vänthallar och anslutningsbuss, som sedvanligt bjöd de sista reskryssen – alltid Seglare inne i Rosario, varför ser man inte dom vid ankomsten??? Tre arter denna gång, dessutom, Enfärgad, Blek och Stubbstjärt.

Vaknade trots allt som vanligt. Och piggnade till för en raid till Annedal och havskräftor och torskfilé. Som så ofta i mitten av november plingade det friskt på BA och Band. Så typiskt, kanske något kunde finnas kvar framöver, när jag hunnit pusta ut!?

Tallbitar och Bändelkorsnäbbar, förstås, och kanske Hökugglan på Änggården, men Stefan Ss stänkare, Brunsångare i Ganlet kunde väl bara bli en dagsslända?

Vaknade till alltmer och vid ettiden så… Hökugglan -med litet god vilja – “fanns ju på vägen till Annedal” och för att hinna pansjogränsen på Västtrafik 1500 så…

Messade Bernt och David om läget och drog 52an till Sahlgrenska. Lät mig inte hindras av mitt halvt avbrutna knä. Avstod Kattugglan i sin stubbe, men stannade vid gran/lärkbeståndet mitt i backen upp mot Ljungheden, brottsplatsen för den andra ugglan. Vilt liv bland kottarna, massor av Mindre korsnäbbar och jag kunde plocka ut åtminstone en Bändelkorsnäbb och några förbiflygande Tallbitar. En flygande start minsann!

Så upp på toppen, där jag attackerade en dam med kikare. “Jo, gå fram där till stenarna och titta upp i tallarna”. Jag skyndade mot stenarna, men hanns upp av en nyfiken Sparvhök, och skymtade en ivägskrämd skugga som gled ned mellan de glesa stammarna. Jag suckade i kör med några andra senkomna skådare.

Min tid var förbrukad hos korsnäbbarna, så jag tog ett desperat beslut att retirera mot spårvagn och Annedal via Torbjörns mosse, mindes att ugglan satt sig där någon gång tidigare i veckan. Mossen låg spegelblank men ingen uggla i strandskogen. Kom överens med en olycksbroder att skuggan fick duga som dagskryss. och så stegade jag raskt mot utgången och sjukhuset.

Passerade nedre mossen – där satt Hökugglan urflott i en björk!

Blev fest på kräftor och fisk – mums.

Vaknar på onsdagen och 08.44 SMS från Bernt.

“Olof. Lämnar Kärringön idag ons 1145. Kan plocka upp dig någonstans vid 14-tiden för Ganlet. Om du inte redan är där…”

Och samtidigt plingade mobilen grönt ljus för Brunsångaren även idag. Jag hade redan avskrivet alla planer för dagen. Skulle till Kevin 1340-1420.

Bussnabba strategiska omdisponeringar. Eva skulle med till Kevin och hon brukar gå in först. Om vi bytte och jag skyndade till Dr Fries torg och Bernt som bor på Guldheden. Innan högtrafiken via Dag Hammarskjöld ca 20min till Ganlet och gällande brottsplats.

Systematiskt, fokuserat fick vi ihop det. Och strax efter 1430 kunde vi höra de första karaktäristiska smacken. Samma som vägledde mig till Sveriges 25e Brunsångare, 1991 på Kronholmen, eller David till den 140e förra året i Halland.

Sedan var det det rena Bonanzan med allt finare obsar. Dock såg vi intet av den rapporterade seglaren. Kan ju ha varit en Blek, som förra året då jag tillsammans med David hade två vid samma tid, på samma dag i Halland.

För att avrunda denna kanonretur från Fuerte och hinna svälja alla sura uppstötningar över vad jag missat tidigare i höst. Så träffades Bernt och jag av en slump på Änggården igår med våra bättre hälfter, Rosa och Eva. Bernt spanade in den estetiskt tilltalande ugglan medan jag bjöd tre vardera av Tallbitar och Bändlar!!

Fint – va, och vilket avsked av hösten/inledning av vintern!

Parentetiskt hörs Kattugglan omväxlande från balkongen och sovrummet.

Dax för ö 4 i min fågelarkipelag det senaste decenniet – för fjärde gången på den!

Gotland, Island, Rhodos och så den! – Fuerteventura!

Upp tidigt, gympa, hockeygröt och sista finish packningen. 20 kg i väskan och 10kg på ryggen och nedför till Korsvägen, tack för den nedförsbacken.

Knökad flygbuss, men än mer oroande, planet fylls med blöjbarn och pensionärer – vad månde bliva?

Men 5 hrs förvandlas till 4,5 hrs lugn flygning och i transferbussen till vårt hotel bara samlade äldre.

Första fågeln en ljus fas Dvärgörn från bussen. En fjäder i hatten, och minns första fågeln från bussen på Rhodos – också en Dvärgörn. Kunde tom se smala vita bandet över stjärttäckarna den här gången! Annars normala fåglar som Turkduva, Atlanttrut och plus i kanten för två Smutsgamar och 10 Roständer.

Skönt att törna in på vårt gamla rum. Personalen varmt välkomnande och en fin middag. Vi somnar gott i den friska NO-vinden.