Olof Armini om fåglar och natur

Fältbestämning, fåglar, miljö, natur.

Äntligen

without comments

Trodde jag men pandemins karantän övergick till krigets skyttegravar åtminstone somatiskt.

Grep efter mina kryckor, tex fågelskådning. Men det verkade som alla upplevelser lyfte och flög iväg. Välen, Ragnhildsholm – litet halvhjärtat – jag försökte.

Missade ständigt Kattugglorna, som alla, verkligen alla såg och fotograferade, praktiskt taget på vår förstutrapp.

Så sista vinterdagen, 28 februari, kastade vi oss till Bio Roy vid Götaplatsen, eftermiddagsföreställningen av Kupé 6. Vi skulle hinna pansjobussen för första gången på två år.

Den fantastiska filmen fyllde oss med kraft och glädje som följde oss ut till parkeringsplatsen. Och där i den sneda solen ljöd en BERGUV från hustaken. Vi reagerade båda med en gång och den höll på tills vi satte oss på bussen. Ett gästspel på Stadsteatern av en ung hane? Numera verkar alla rapporter döljas så svårt att veta.

Kanske gav det litet blodad tand, trots fortsatta missar av Kattuggla. 4 mars skulle jag ut och handla men hade glömt plånboken och var tvungen att återvända hem. Vicke tur! – på Eklandagatan utanför Domino Pizzeria en ensam fågel. En Kaja, HELSVART! Ingen kamera – Vicken otur – Men dagens iPhone

Borde haft några tydliga vitaktiga stråk i dräkten och ögat skulle också vara solitt mörkt för att ge hjärtklappning, KLIPPKAJA!

Istället finns sådana här helmörka individer hos rasen “spermogolus“, vars nordgräns går i Södra Danmark. Dessutom hittas flest mörka individer i denna NV-delen av rasens utbredningsområde. Vet inget om status i Sverige? Och vill tillsvidare se det som mitt raskryzz i Sverige, inte dåligt!?

Och det känns kanske som en del är på väg att lyfta, trots alla dystra rapporter från Ukraina.

SVARTKAJAN var kvar 5 mars men flög upp och gömde sig på hustaken. Gav så ugglorna vid Näsackrosdammen en sista(?) chans – med kamera

Först en Unge sedan en Förälder Kattuggla som passade. Allt kunde förevisas passerande skådare och bara passerande, alla lika förtjusta.

Men mest jag förstås som rundade av med Brudarebacken 6 mars. Flera trevliga skådare, flockar av Sångsvan, några Sånglärkor och 2 Spetsbergsgäss

Written by admin

March 10th, 2022 at 7:36 pm

Posted in Uncategorized

Vattenpip och … 6 jan 2022

without comments

VATTENPIPLÄRKA (Anthus spinoletta)

Tillhör en grupp piplärkor som inte för så länge sedan ansågs som en art, Skärpiplärka (Anthus petrosus). Bestående av en uppsjö raser. Kring 1990 fördelades raserna på tre grupper, som fick artstatus, Skärpiplärka ( Anthus petrosus), Vattenpiplärka (Anthus spinoletta) och Hedpiplärka ( Anthus rubescens). Uppdelningen stöddes, åtminstone inledningsvis av DNA-analyser, men var framförallt grundad på ornitologiska överväganden. Förståligt att fågelskådare var pådrivande i att skapa ett consensus för “nya” arter – Artjakten är en grundbult i skåderiet och ju fler arter… Efterhand kan uppdelningen säkert revideras och det kan bli överraskande omplaceringar. Skådarens reservation mot denna utveckling är väl att behöva samla bajs från objektet istället för att audiovisuellt diskriminera det.

Skämt åsido, här en visuell bestämning från skraltigt foto av Vattenpiplärkan i Näsbokrok 6 jan 2022. Lägg märke till mkt gult på näbben, särskilt inre delen. Ett brett vitt ögonbryn. Ett tydlig kontrast mellan grå hjässa och varmt brun mantel/rygg. Två tydliga vita vingband. Vita yttre stjärtpennor, syns särskilt bra när den flyger. Vit undersida. Vad som inte syns på bilden är fina och tydliga flankstreck. Sammantaget är detta en mycket god diagnos av en Vattenpip av nominatrasen i januari.

Lätesmässigt förmådde inte min lomhörsel diskriminera med säkerhet från den Skärpiplärka den flera gånger jagade bort från sitt revir. Vet dock att den ofta låter aningen mjukare.

Så en liten översikt av några ornitologiska höjdpunkter denna januaridag.

Vattenpipen i viken, där ett litet våtdrag mynnar. En optimal biotop för övervintrare.

Lunnefågel på spegelblankt hav. Den låg och fiskade i ca 20 min på som närmast 500m från mig på udden vid Vattenpipen. Kunde bestämmas till 2K pga av mörk och litet klen näbb. Typiskt papegojhuvud med smutsvit kind och mörkt vid öga/näbbrot. Låg också typiskt högt i vattnet.

Toppskarv litet överallt. Enstaka eller smågrupper. En del hade utvecklad tofs och dök simhopparelegant. Historiskt är närliggande Malön invasionsort för arten – på 80-talet.

Skärsnäppa. Smågrupper på stränder och skär i fjorden. Alltid en favorit så här års!

Written by admin

January 10th, 2022 at 6:46 pm

Posted in Uncategorized

Näsbokrok 6 januari 2022

without comments

Gnistrande kallt och stjärnklart. Studsade upp till lätt gympa och morrongröt. Spädde på med matsäck, rökt lax, ostmackor och saffransbulle – rester från jul och nyår. Eva hade stött – och – hade stött på.

Siktade på Hallandskusten, så nära som möjligt. Har goda vibbar från fjolårets första möte, 28 januari 2021, med Näsbokroks naturreservat

– och speciellt den här viken

Den ligger bara några hundra meter från P-platsen, men ändå litet off det publika promenadstråket. Blev fina obsar på Svarthakad Buskskvätta och Vattenpiplärka – och en elusiv förbiflygande “Heinei”fiskmås!? Då småkärv nordanvind, lätt snötäcke, halkigt men sol. Nästan samma väder, bara litet plus på alla punkter för iår.

Hade också lärt från förra året att “rappa på”, populärt ställe att rasta apostlahästarna på, särskilt i coronatider. Snävt inom hastighetsgränsen mot den bleka vintersolen. Kisade in en förolyckad Räv och en Ormvråk, som blev de enda rovisarna. Och efter kalkylerade 43 minuter svängde jag in på parkeringen, två stopp för korrigeringar av färdväg. Bara fem bilar – ännu.

Snabb utryckning till viken och inte en käft – eller, där stod en ensam tubkikare. Jag placerade mig strategiskt och spanade runt. Det rörde sig en klump i gräset 25m framför mig – förstås – en fotograf! Och plötsligt satt den på yttersta skäret – GÖRGRANNT! – VATTENPIPLÄRKA!- IGEN!

Fantastiskt fina obsar. Hade bättre obsar trots +25m än fotograferande killen. Han kom lodande efter ett tag och vi fick fint snack.

Tog så en tur ut på hällarna och njöt massor av fint. Långt ut ser man Nidingen och närmare, Onsala med Malön. Det var ju första hemvisten för Toppskarven vid dens invasion av Västkusten i slutet av förra århundradet. Jag var aktiv skådare då den fortfarande var en superrarris i Sverige. Nu vimlade de, toppade ( deras nacktofs) och hoppande ( deras trampolindyk), i den stilla fjorden. Man får jobba för att plocka ut vanliga skarvar.

Spanade in några småflockar Skärsnäppor på skären och hittade både Tobisgrissla och en Sillgrissla som fiskade. Svepte med kikaren söder ut utanför sydvästudden på reservatet. Där! – något intressant! – ökade förstoringen, korrigerade skärpan. Första impulsen om en Alkekung förvandlades till en 1K Lunnefågel. Några dyk och sågs fint dessemellan. Så försvann den bakom en udde – och sågs inte mer. Flög kanske söderut?? Diffusa rykten!

Jag fick sällskap av en kille med en fågelhund. Han tröstade med att hunden för något år sedan hittat en Fjälluggla alldeles där vi stod och att den hittat en Fjällräv på ripjakt i fjällen. Mycket fjäll medan jag sög på karamell, två stycken, VATTENPIPLÄRKA och LUNNEFÅGEL.

Återvände till bilen och en fullsmockad parkering. Hittade ändå en ensam häll för matsäck och fina span på Vattepipen medan Lunnen förblev borta.

Skön hemgång i sjunkande midvintersol

Written by admin

January 7th, 2022 at 5:40 pm

Posted in Uncategorized

Rubiner

without comments

I mitt berlockarmband av fågelrubiner började jag med att haka upp Ruby-throated Hummingbird, Rubinkolibri el Rubinhakad Kolibri, (Archilochus colubris) på The Keys i Florida.

Jag gjorde sedan, 1991-1992 två resor till N Indien och Nepal. Området är vid sidan av Östafrika ansett som det lättaste och mest produktiva för att se många fågelarter på egen hand med ett minimum av resande. För mig ca 400 arter/3 veckor på varje tur utan alltför mycket hets säger väl en del. Färdkamrat på båda turerna var Tudde. David var med på den andra turen och skrev sin examensuppsats om den.

Och det hakade på armbandet.

24 februari 1991, Baratphur, Indien. Siberian Rubythroat, Rubinnäktergal, (Calliope calliope), hane. Härligt och lite överraskande. Fastän Baratphur senare visat sig vara en regelbunden övervintringslokal för arten

30 december 1991 – 2 januari 1992, Pokhara och Chitwan, Nepal. Siberian Rubythroat och White-tailed Rubythroat (Calliope pectoralis) på flera ställen. Den senare numer oftast splittrad i två arter, Himalayan och Chinese Rubythroat, Svartbröstad och Tibetansk Rubinnäktergal [Calliope pectoralis and tschebaiewi], båda formerna övervintrar i området.

6 januari 1992, Kathmandu. Siberian Rubythroat hona

Fn urskiljer man tre arter Rubinnäktergalar ingående i släktet Calliope. Tills ganska nyligen menade man att de tillhörde släktet Luscinia med bla vår Näktergal (Luscinia luscinia). Calliope anses mer närstående Flugsnappare.

  1. Siberian Rubythroat, Sibirisk Rubinnäktergal, (Calliope calliope). Häckar i ett stort område Öster om Uralbergen till Kinesiska sjön. Den är långflyttare till Himalayas sydsluttningar och områden söder därom. Har en potential som mycket ovanlig “felflyttare” till våra regioner, fa ungfåglar på hösten. Det motsvarar också fyndbilden.
  2. Himalayan Rubythroat, Svartbröstad Rubinnäktergal, (Calliope pectoralis) och Chinese Rubythroat, Tibetansk Rubinnäktergal, (Calliope tschebaiewi). Dessa båda andra Rubinnäktergalar häckar i Himalayas bergsområden, Svartbröstad mer västligt och Tibetansk mer östligt. De övervintrar på Himalayas sydsluttning med samma väst-östliga orientering. I Nepal är alla möjliga under övervintring. Som gäst i Sverige är det knappast att tänka på någon annan än Siberisk!

För att skilja dem åt gäller att de två Himalayaarterna är mörkare, kallare i färgen over-all. Alla har brett vitt ögonbrynstreck men bara Siberisk och Tibetansk har ett likadant mustaschstreck. Svartbröstad och Tibetansk har svartaktigt bröst och vitt vid stjärtens rot och spets. Alla karaktär lättast att se hos utfärdade hanar men man kan se/ana dem hos karaktärerna hos honor om de ses väl!

Lätt att koppla på minnet när Rubinen i Vargön plötsligt satt där.

Också minnet att vi bodde i Vänersborg 1978-1980 och att det dök upp en Vitstrupig Näktergal (Irania gutturalis) vid Dättern (Vargön ligger mittemellan Vänersborg och Dättern!) 10 maj 1981. Vi hade flyttat till Gotland, där det setts en Irania (annat namn på vitstrupen) 14 maj 1977. Sammanträffandena med denna – “näktergalning” och omgiven av samma karisma som Rubinnäktergalen – är bedövande.

Innan det begav sig för Sveriges del på Stora Ensos barrikaderade fabriksområde på Hammarön utanför Karlstad och Sveriges första Rubin, fanns det 3 så nära… En på Öland och 2 på Gotland. Görskickliga skådare, gedigna rapporter, men mullorna – och jag i närheten, men ändå inte.

Men som alltid skrattar bäst som skrattar sist

Ha-ha





























































Written by admin

December 10th, 2021 at 7:00 pm

Posted in Uncategorized

Expedition Vargön

without comments

Bernt, given organisatör, lotsade oss förbi mina nycker, otjänligt väder mm.

Exakt 0750 söndagen 21 november lassade jag in min inte alltför ordentliga packning i Volvons bagageutrymme.

En kvart senare utanför Anders hus fick jag leta efter både handkikaren och mina handskar. För fjorton dar sen träffade jag Juha, som glömt sin handkikare för första gången i sitt liv! Gott omen att jag hittade min och handskar!?

Anders intog codriveposition och strax efter åtta for vi lugnt och stadigt 45:an mot norr.

Borde känna mig lugn, men toppreds av onda aningar och mindes för snart 2 år sedan – Lappugglan! När jag påminde de andra, tröstade Anders med alla korsnäbbar vi såg.

Snart hade vi passerat lilla Edet och avtaget mot Lappugglan. Fortfarande tyngd av “ansvaret” att vi skulle se ädelstenen anbefallde jag kisspaus innan sista spurtsträckan. Skönt att kunna lätta trycket och njuta av fälten där David, en fågelfotograf och jag våren 1980 skådat en Kungsörn som jagade en hare.

Nordroksvägen övergick i Stationsvägen och innan järnvägsövergången en fri parkeringplan för tågresenärer – och nu också fågelresenärer. Folk gick ur, allvarsamma, tung optik, tysta och in, glada, kikaren lätt om halsen, språksamma i bilarna. Vi följde den tysta malströmmen ut på en gräsmatta mellan några radhuslängor. Utsikt ett vildvuxet (o)vanskött buskage. Tysta, frysande bara en viskning, som en lätt bris genom leden när några Blåmeser lekte runt med en Talgoxe.

Fortfarande anfäktad av mitt “ansvar”, drog jag runt litet. Behövde mindre än 100m för att ha ” skådarfritt” och hitta platser, där fågeln setts och som beskrivits i BA, AP eller andra rykteskällor. Lämnade dock inte massan ur sikte och anade en tyngre rörelse i leden. Skyndade tillbaka och kunde besviket konstatera, 2 rödhakar. Men adrenalinet hade rusat till och så satt den där framför en förfallen redskapsbod. En grym demonstration. Klockren hane och såvitt jag förstår en 1K-fågel, se tex de ljusbruna brämen (syns som ett vingband på övre bilden) på vingtäckare.

Vi avslutade en ca 10 minuter lång uppvisning med att deltaga i en unison applåd. Var med om det samma sep 1983 på Camliça i Turkiet, när en Smutsgam visade upp sig.

Vi studerade också våra medskådare, gladdes av hur tillgängliga och hjälpsamma alla var mot sina medskådare inte minst, äldre och handikappade. Mer tveksamma var vi till de “polisaspiranter” ( Polishögskolan borde kunna fylla sina vakanser med råge) som alltid dyker upp vid sådana här tillfällen och (ibland med fog?) driver sin egen commandoordning.

Så skulle det hela avslutas vid Hullsjön och plattformen, där jag 1979 med David och Eva lifade Smalnäbbad simsnäppa. Höll på att sluta illa, en återgång till den mylla jag en gång växt upp i , den västgötska lervällingen. Dök rakt ner i vällingen, när jag försökte undvika leriga traktorspår. Evas våtservetter räddad hjälpligt lergubben. Delvis avklädd slutskådning (faktiskt 5 havsörnar) och hemfärd ( till tröst en Dovhind) till en suckande Eva. Färdigsanerad först på onsdagen säger jag dock som hen som intervjuades på. TV :

“ALLT OCH EFTER DETTA INTET!”

Written by admin

November 27th, 2021 at 5:16 pm

Posted in Uncategorized

Stubin med Rubin

without comments

Som anades i mitt förra blogginlägg. Stubinen var tänd med BRUNSULAN utanför Kärringön och sprakade vidare med en STÄPPÖRN i Mariestad för att nå laddningen 25 november i Vargön och explodera i en superrubinova – en RUBINNÄKTERGAL, en hane i grann praktdräkt – även (sub)sjungande då och då.. En av de ärrade dragarna i pole position angav skådartonen inför hela svenska folket på Tvs rapport: ” Med detta kryss – dags att lägga kikaren på hyllan!”

RUBINNÄKTERGAL, SIBERIAN RUBYTHROAT, (Calliope calliope) I vår del av skådarvärlden kanske den mest karismatiska och efterlängtade arten av alla!? Estetisk utseende och vacker sång. Svår-Svår-Svår men ändå möjlig. Allt attribut för MEGA.

Första “känningen” i Sverige, var på Gotland i slutet av förra århundradet. En observatör såg/hörde fågeln. Mycket skicklig skådare, adekvat beskrivning men tillresta dragare kunde inte bidra med tillräcklig vittnesbörd/dokumentation de följande dagarna. Samma mönster följde nästa observation på Öland 2012 och den tredje, också på Gotland, 2013. Som många av sina nära släktingar har rubinen en förmåga att mellan att visa upp sig demonstrativt i hela sin prakt, helt försvinna i skyddande undervegetation för långliga tider.

Så äntligen, 26 0ktober 2018, en hane på Stora Ensos fabriksområde på Hammarön vid Karlstad. Fotad och säkert dokumenterad. Med specialtillstånd och med vederbörlig skyddsutrustning fick några lyckliga dragare sina livskryss! De lyckliga var få – tills anno-21 och 15 november!

Till idag 25 november, 10 dagar efter upptäckt har säkert mer än tusen skådare noterat fågeln i sina rapportböcker. Några entusiaster har tagit föredöme från Nederländerna, där man häromåret matade in en Rubin över hela vintern, och gjort likadant med Vargöfågeln. Alltså visar (visas) den stundligen i all sin prakt.

Förstås kan surkarten rynka på näsan, som när en ringmärkt fågel visas upp. Eller när övergår Wildlife till tamboskap?? Någon av de kanske 25 Rubinnäktergalar som registrerats i WP under 2000-talet har dessutom visat tecken på ursprung från bur eller voljär. Ytterligare mungipor nedåt. Men hav tröst ni som vallfärdat till Fasanvägen, gällande consensus för art, uppträdande, utseende väger tungt för att detta är en spontan RUBINNÄKTERGAL.

En hane och kanske mha nedre bilden en 1K

Med detta i utsikt stack vi iväg. Bernt, Anders och jag. Mer om detta i nästa inlägg på bloggen!

Written by admin

November 25th, 2021 at 8:04 pm

Posted in Uncategorized

Brun Sula

without comments

Stilla flyter år 2021, puttrat till då och då, men vecka 22, första raritetsveckan och nu nästa kokpunkt vecka 43 passerade utan … Kanske dags att lägga kikaren på vinterförvaring? Så – igår 3 november.

Folke S, en alert och vaken skådare, hade en gammal Brun Sula på båtpulpeten när han vittjade kräftburar med sin Blomma, 3 distansminuter väster om Måseskär. Tryggt inom svenskt territorialvatten. Istället för att bli Danmarks 2:a, blev den Sveriges första. Ett år senare och kanske samma fågel?

Den fick några sillar innan den svävade bort över havet. Pelagisk förvisso men hoppfullt för hugade, tex Bernt på Käringön är den mer landsugen än sin släkting Havssulan. Sätter sig gärna på pållar och bryggor eller som denna på en båt.

En riktig super-duper art. Och med lättidentifierad dräkt i vuxen ålder.

I skrivandes stund definierar man vanligtvis 10 arter sulor.

Vår Havssula  tillhör familjen “Morus” med tre medlemmar. På engelska Gannets.Det är bland dessa man hittat de äldsta fynden vid utgrävningar

De är pelagiska och lever i de tempererade zonerna av världshaven.


1. Northern Gannet (Morus bassanus) Vår havssula i Nordatlanten

2. Cape Gannet (Morus capensis) På södra halvklotet

3. Australasian Gannet (Morus serrator) Nya Zeeland Tasmanien 

Så kommer nästa familj, “Sula”, lämpligt namn. På engelska Booby.

Alla lever i tropiska vatten. Pelagiska men kanske litet mer landsugna än Gannets.
De tre första lever cirkumpolärt


4. Masked Booby (Sula dactylatra) Uppfattar den som litet av spindeln i nätet. Länken mellan Gannets och Boobies? Och förfader till alla Boobies? Har setts några gånger i oss närliggande farvatten, kanske ship-assisted, eftersom den likt sina släktingar gärna åker snålskjuts och matfriar!

5. Brown Booby (Sula leucogaster) Den för oss lättaste att se mycket och bra. I Röda havet är den vanlig. Har själv sett den i Egypten och Jordanien – dagligen. Och frågan är om inte en gammal Brunsula, likt Folkes är den lättaste sulan att särskilja. En gammal Brunsula har då och då visat sig de senaste åren i Nederländerna, Tyskland och bara för ett år sedan i Danmark. Havsfåglar kan bli gamla och dölja sig långa perioder på de oändliga havsvidderna eller begrava sig i lika oändliga fågelkolonier.

6. Red-footed Booby (Sula sula) Som namnet antyder var det den först beskrivna sulan när man började taxera. Dock har det föga att göra med den genetiska utvecklingen.
Dessa tre är relativt lätta att få se när man avspanar tropiska havsutsikter.


Så tre på Central-och Sydamerikas tropiska Stillahavskust. Alla tre avknoppningar från Masksulan och betraktades till ganska nyligen ibland som raser.


7. Blue-footed Booby (Sula nebouxii)

8. Nasca Booby (Sula granti)

9. Peruvian Booby (Sula variegata)


Och till slut Jokern i leken. Man vet inte riktigt om/vart den hör, men med några genetiska dribblingar så har den fått en egen familj “Papasula” och kallas omväxlande Gannet eller Booby. Den ligger också i storlek mellan dessa.


10. Abbot´s Booby (Papasula abbotti) Finns isolerat på en ö i Julöarkipelagen mellan Australien och Tasmanien.


Alltså tio karismatiska fågelarter som kan vara karaktäristiska, men också ibland helt hopplösa att arta; bruna ungfåglar, lokala varianter mm – Ge inte upp! Såg dock ingen Brunsula igår i Lerkil men flera Havssulor!

Written by admin

November 8th, 2021 at 5:32 pm

Posted in Uncategorized

Dimman lättar september 2021

without comments

Den täta dimma som legat över fågelskådningen under slutet av sommaren – ett sällan förekommande väderläge som skapat oro och depression hos skådarkollektivet. Likt pandemin har den sänkt oss i ett virrvarr!

Men Blåhake 30/8, Citronärla 2/9, Stäpphök 3/9 och exkursionen 4/9 med härliga deltagare, så började dimman lätta åtminstone för mig.

I mitten av månaden skingrades dimslöjorna. Rapporterna duggade tätt från när och fjärran.

Själv var jag fjättrad av att ha försummat hus och tomt och att vi hade på G att antingen åka till Danmark och Tyskland eller bara till Göteborg (blev det senare – tufft nog!). Men det halp föga, när det trycker på.

Förbluffad över förstafyndet i Sverige av Kaveldunsångare. Bingsmarken slog till – igen.

Både Västkusten och Gotland levererade. Men jag litet off och hade känslan att vända mig åt fel håll alltsomoftast.

Den 17 september när vi avbokat en massa och lade en lugn Göteborgstripp på agendan infann sig lugn – och litet flyt. Cykeln till hamnen och en liten promenad ut på Svältis. Fin samling vadare med Sandlöpare och Småsnäppa. Runt lagunen Rödstrupig piplärka och Lappsparv.

Och så grädden på moset. En ung Stäpphök, som till och med om än med knapp marginal

fastnade i kameran! Sedan avslut med 7 Ägretter i Paviken.

Följdes upp nästa dag med en Brunglada över Vivesholm. Sedd från Preem vid tankning.

Senare återvände jag till brottsplatsen för att kolla en Tjockfot som superspottern L. Wahlén spottat.

Alltså ganska bra med i racet när vi 21 september disembarkade gotlandsfärjan i Oskarshamn. När jag startat motorn yrde en liten fågel förbi. Tänk om en Blåstjärt hann jag tänka innan kikaren avslöjade en nästan lika bra – Brandkronad kungsfågel!!!

Får också en chans i Götet 25 september. Eva hämtar några traderafynd i Frillesås. Och vi chansar med matsäcken i Biskopshagens naturreservat vid Ringhals. Litet av en favorit. Blir ett pliktskyldigt intag av Toppskarv, Havssula och ngn Tretå. En Lunne på pluskontot.

Så åter på Gotland 29 september och till oktober med hyfsat på fötterna!

Written by admin

October 4th, 2021 at 5:01 pm

Posted in Uncategorized

Vargars yl

without comments

En blogg är väl en deg av en del nutid och en del dåtid med några nypor framtid, blandat till en introvert och extrovert gegga.

Börjar denna gegga med inspiration av ett inslag på radion om en framtida art i vår fauna, Guldschakalen.

Det är den Euroasiatiska varianten. Den finns från typ Grekland till Sydostasien och är under spridning mot NV.

Danmark, Norge, Finland har haft påhälsning och i Baltikum finns redan ett bestånd.

En rapport från Kalix fick tummen ned av PK-Sverige, som laddar kanonerna.

Människan vet bäst! Se hur väl hon vårdat vårt klimat – hmmm!

Kanske kan man bevekas av rädslan för rabies. Men att vi skulle stå över naturen och dirigera vilka arter som…

Eu ger också tummen ned för herreskapsfasonerna. Vi får väl se…?

Schakal och Varg spelar i samma division och är ibland svåra att skilja även för experter vilket i ännu högre grad gäller vissa hundar.

Jag återvänder alltså till bilden i någon tidning på en varg från i vårvintern.

Inte långt bort. Eva och jag laddade vid flera utfärder med full mental beredskap.

Ser litet tam ut men nog ändå (mest) varg. Svansen mellan benen, vita partiet halva huvet nedåt men svart streck under ögat mm. Dessutom har det fötts en vargkull i Ulricehamn, inte långt därifrån och skjutits en på Orust inte heller långt bort.

Bara någon vecka efter detta korsade vi vargens spår. Bidde ingen varg, men ett Lodjur på andra sidan smålandsgränsen, som jag tidigare skrivet om.

För att så skruva till det hittade jag på google

Två Guldschakaler och vänster om dem en Indisk Varg. Förutom storlek och jizz så har den också vargens typiska ansikte med ljusa partiet runt nosen, mörka band under de snedställda, smala ögonen…

Det här med Varg i Bharatpur gav mig en kick. I mars 1991 – Bharatpur

Skrivit från punkterad cykel med tryckande Delly-Belly i 40° värme. Men vilket dokument! Parkguiderna blev eld och lågor och rapporterade återfynd av vargen de följande dagarna.

Och jag siktar på schakal, om inte på Gotland så kanske i Götet??

Written by admin

September 23rd, 2021 at 12:46 pm

Posted in Uncategorized

Stjärnfall

without comments

Det suckas och stönas ute på fältet. Alla fåglar som brukar välla fram i skiftet mellan sommar och höst speedar nu förbi på himmelska höjder. Påskyndade av iskalla nordvindar, fuktiga trots klarsol. Konstant i flera veckor. Så ovanligt, nästan unikt, som tropikvädret dessförinnan. Ur led är tiden. Är det vi själva som är “bovarna”? Och nu får betala en straffskatt i form av uteblivna kryss på artlistan.

Har sett många stjärnfall iår – några görgranna.

Så jag tänker lite metaforiskt att kanske, kanske? Glor alltså som vanligt och i brist på pip i skyn närmast ohörbara Nordfladdermus och Trollpipistrell, båda handhållna. Säkert också en liten Tajgafladdermus, som fladdrade kring mina fötter och där – med rak flykt, tre gånger så stor – en Stor brunfladdermus. Tillsammans med Vattenfladdermössen över Paån har jag på några veckor sett (tror jag åtminstone) 5 av Gotlands 6 vanligaste fladdermöss – saknar bara Fransfladdermusen!

Dagtid har jag spanat in vackra fjärilar – Amiral, Sorgmantel, Påfågelöga

… och nattetid, Jupiter och dess månar, Saturnus och dess ringar, Månskära, Halvmåne och Fullmåne

Och så STJÄRNFALL! Man får ju önska då!

Och visst – Vassångare, Dubbelbeckasin, Stäpphök, Citronärla och en stor ljus falk, “Calidus”, Jakt/Tartar eller Hmmmhybrid…

Men det verkliga lyftet var i lördags. Fem skådare utanför grinden, som först beskänkte mig och Aves med livselixir. Sedan följde mig i tre timmar runt en av Sveriges finaste fågelrutter. Trots tidigare nämnda fågeltorka berikade dom min tillvaro med skarpa blickar, skarpa öron och en härlig samvaro. Tack till er fem!

Kanske är tillvaron sådan att man alltid skall vara bemannad, stjärnor faller hela tiden!

Written by admin

September 6th, 2021 at 4:50 pm

Posted in Uncategorized