Olof Armini om fåglar och natur

Timmatal av åska, 44mm regn under ett dygn, larm o telefon i olag och ingen el!!! Dags för att samla intryck av sommaren hittills.

Har efterhand segat mig upp på en delad fjärdeplats i skådarligan på ön. Trots att jag missat de två hetaste månaderna, borta 21 april till 21 juni. Tyder på att basskådningen till syvende och sist är viktigast. Dock – om chansen finns på pallplats så är segern utom räckhåll!

Plockade en småfläckig i morse som kan ge en ensam fjärdeplats. Ändå litet skuffad efter ovanstående väder. Borde givit ett rejält nedslag.

Tog en Svältistur litet senare och jobbade då mer gediget och tungt – skrota runt, tid, titta igen, titta på annat… — och så där litet pö-om-pö, 50 kärror, 3 spovsnäppor, 3 kustsnäppor, 2 myrspovar, en jagande lärkfalk, en sparvhök med mat i klorna. Se där!!

Igår innan ovädret hade jag en sådan där hoppsan-obs. Två beckasiner flög upp från starren i Västergarnsviken när jag gjorde mig redo för dagens bad. Dom tog en lov över hamnen och mig. Och hej-å-hå en dubbel så där underbart pedagogiskt med en enkel. Så skildes deras vägar, dubbeln snabbdök in i starren medan enkeln tog ytterligare några steg ut i cybern – ack så typiskt.

Annars hann jag mitt i värsta ovädret skymta något som fladdrade till utanför köket. Tvekade men öppnade så dörren – alas – en svart rödstjärthane. GÖTT

I sanning dagen efter. Storvulna utfästelser som lurat mången Guteskådare att lämna hängmattan i den goa sköna tropikhettan för att rödögd svetta sig genom timmar av lönlöst stirrande på det alldagliga, i relief till bl.a. Öland och ökentrumpetare. Till mången skrockandes glädje, skeptiska till fågelskådande gutar i allmänhet och en i synnerhet.

Till tröst krystade jag så här i dösjön fram en förbiflygande gylling – gröning – gubevars! Ej tomtkryss heller.

Blev istället två andra vertebratkryzz, en förväntad ekorre skuttade över gräsplanen och när jag gjorde en oplanerad sväng mot stora vägen för att spana efter ett besök – så slingrade en alldeles förtjusande hasselsnok över grindhålet. Givet var den för ett ögonblick tomtens första huggis, men man är ju inte helt…

Och plötsligt var det frid och fröjd på alla fronter. Av bara farten blev den misstänkta örnvråken i Skåne till en bekräftelse på Faluddenvråken och den icke-sändarförsedda mindre skrikörnen därstädes var säkert samma jag såg i våras – HMM!

Det laddar för en gigantisk urladdning. Danmark har hömånadens första dagar slagit till med vitkronad stenskvätta och vitstrupig sparv.

Idag da´n före da´n kröp det närmare när ögrannen smashade in en ökentrumpetare.

Samtidigt i Gutaland kittlar Åke och Bimbi med havssulan och Svensson bros med en möjlig örnvråk!

Man blir litet darrig.

Den 7 juli 2005 utlöstes en serie bomber i Londons tunnelbana. Exakt en vecka innan Frankrikes nationaldag till minnet av stormningen av Bastiljen 1789. Våldsamma händelser, våldsamma minnen.

Av annan sprängkraft framstår 7 juli i det Gutiska fågelminnet.

7 juli1983 upptäcktes en purpurhäger i Paviken. På min tredje Gotlandssommar missade jag den förargligt.

Sedan dröjde det till 7 juli 1997 och en svarthalsad dopping i Stånga och den brednäbbade simsnäppan i Gannarve. Båda såg jag vid andra datum.

Fortfarande kanske inte något speciellt förutom att man fordomdags inom ornitologin såg juli som litet av “silly season”.

Sekelskiftet lät dock ana något och 2000 dennes siktades såväl havssula som engelsk sädesärla på Hoburgen.

Så – den 7 juli 2002 promenerade jag tillsammans med Eva nedför Johanneberg vid Näckrosdammen i Götet. Mobilen surrade ilsket i fickan. Janne J, “Dom har en Vitvingad lärka på Furillen. Är det värt att sticka?” Mindes ett antal sånglärkor med vita vingar – men “STICK!!” Den hittills enda svenska obsen och många missade den, trots att de bara stack. Vill minnas att Janne delade dessas öde, mitt stickande till trots.

Så dags igen – 7 juli 2004. Smitten slår till på Tofta skjutfält med en skatgök, som bara blir någon timme och till några fås glädje. Själv kryssade jag runt golfbanan i ett valhänt försök att gissa den långväga gästens fortsatta färdväg.

Och igen – 7 juli 2006. Redan den 6 upptäckte Tord och Jimme en mindre bergand i Lausviken, som sågs tom arla morronstund dagen därpå. Därefter försvunnen, började bli ett trist drag i den oöverträffade sviten.

Och igen – 7 juli 2009. Bosse Fs fantastiska upptäckt av rödfalken utanför Hemse. Snällt stannade den även den 8:e för Anders (foto) och mig att se,

men sedan… Dock den här gången återupptäcktes den längre söderut på ön några dagar senare och en trist bitrend bruten.

Nu ligger alla Guteornitologer i frustrerande attackläge. Undertecknad har redan bitit i gräset av adrenalinöverskott, först en rödfalk som var en vanlig tornfalk och så idag en överflygande tjockfot!!! – som var en juvenil skrattmås. Förhoppningsvis är hormonbalansen återställd och då kan vad som helst dyka upp på onsdag!

I några dagar på våren hade vi dubbel ledning i årets artrace på Gotland, Anders och jag. Ljuvliga tider att tänka på.

Så lämnades Anders ensam under den optimala fågeltiden maj-juni och även han flyktade några veckor! Givetvis återtog tungviktarna kommandot, snart ikapp och efter några mördande trumf som kaspisk buskskvätta, svarthuvad sparv, alpjärnsparv och juvelen i kronan, grön biätare blev det också en ointaglig ledning – eller?

232 arter i topp är verkligen inte möjligt men därefter – kanske? Landade i Visby 20 juni med 169 arter i bagaget. Flöt på om än inget riktigt Niagara. Gåshybriden en trumf som inte räknas (intressant att Tord L hade en liknande hybrid i Östergarnsdalen 9 maj!).

23 juni slog det till på morgonen. En av lärkfalkarna skulle passera efter morronjakten, när det åter besannades att man aldrig får slappna av. En vacker aftonfalkhane, möjligen inte helt utfärgad, så grannt till morronfikat! Bland havsörnar, tranor, skräntärnor och annat krafs som vinglar förbi!!!!!!

25 juni vid lättande av nattvattentrycket trodde jag inte mina öron, i det obetade gräset i kohagen trängde surret från en gräshoppsångare igenom det ständiga storstadsbruset i min öron.

26 juni, midsommardagen var det dags för Suderturen med Per & Christina, litet segare – vi blir ju äldre för varje år – och mer fokus på Folkeryds kaffebröd än tidigare år. Lurade dock upp gänget till Klinte kyrka och hinner knappt öppna bildörren förrän lundsångaren (häckning?) lockar ettrigt och far runt i några bastanta ekar i Klintkanten. Vilken flax! Lurar likaledes till mig höksångare vid Hoburgen till sillfrukosten och sävsångare vid Stockvikens fågeltorn, där jag träffar Umebo som haft samma lärare som jag på Universitetet där – på 70-talet – Världen är mini….

28 juni över Sanda till Klinte per cykel med Eva. Kombinerar nytta med nöje, jobb med skådning. Turar kyrkan men nu helt dött. Litet småplock men ganska avslaget. Hade gärna fuskat och åkt farliga men snabba vägen hem. Eva lockade dock med fina gubbar på Stenhusa och pekade varnande på mitt hjälmlösa huvud. TUR, för efter ca 1 km i skogskanten den härliga sången av en mindre flugsnappare, har många goda minnen av den låten! Skymtade hanen men inte bra nog för åldersbestämning. 

29 juni satt jag och slöade i en av våra sittmöbler. Spanade pliktskyldigast och rätt som det är en havsörn, så en trana – men vad nu en trut med helt vita pennor!? Lömsk tid och det flashar i minnet förbi solblekta individer, albinos och allehanda missräkningar. Rutin alltså, lämnar de vita pennorna och kollar näbben. Mycket få obsar i Sverige så här års men här ett foto.

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2008/large/84059.jpg

Och ni förstår – omisskännligt och diagnostiskt för en 2K vittrut – . Det är väl inte omöjligt utan nästan troligt att det är en av Visbytrutarna från i vintras. Vilken bonus för mig och art 200 i år! Ett tecken kanske?

30 och sista dagen i juni en kustsnäppa en riktig “apelsin” och art 201! Mest spännande till badet dock hur en årthona framgångsrikt försvarade sin kull mot en vitmelerad mink i hamnbassängen!

När varken C-3 eller artportalen funkar är OA-bloggen still going strong – och OA – en hane Affe drog förbi stugan onsdag 23 juni till förmiddagskaffet vid elva. Innan dagens dont med gräsklippning, ihopsättande av trädgårdsmäöbel mm

Jadang är ett inneuttryck på club-300, typ “där satt den”. Med mina alla gåshybrider ( senast kejsar(?)gås derivatet vid rödhalsdraget i våras!) kom “jadang” väl till pass idag.

I växlande regn stod jag ut till lunch men då kastade jag mig tappert på stålhingsten för att äntligen spana av lite grann. Inte upplyftande, dugget pepprade okularen och dippade grymt på mandarinen i reservatet, bara några missfärgade årtor. Cyklade bort till nordändan av Paviken. Fint med nya spången, men inget i fågelväg. Tillbaka vid infarten mot Kronholmens gård. Några vitkindade på fältet ut mot Paviken. Med rutinen och envisheten hos en sann veteran, torkade jag kikaren återigen och drömde om något annorlunda.

*JADANG*

Där var något. Litet halvskumt men kunde snabbt sortera bort tidigare fynd av avvikare (som jag redogjort för i bloggen) och fann snart två linjer som klart indikerade en hybrid Vitkindad gås X Kanadagås. Kopplingen till vitkindad gås är uppenbar på Anders foton. Givetvis slängde han i sig lunchen och kom på stört, brännande både fett och en räcka underbara foton.

Man ser på några foton att det finns en demarkation mellan svartare hals och brunare bröst, att kindfläcken ligger åt kanadickhållet liksom ögonmasken. Finns väldokumenterat om just denna hybridform på nätet (även från Sverige). Gå in på nedanstående länk och länka vidare så är eftermiddagen räddad! 

http://www.flickr.com/groups/hybridbirds/discuss/72157606010408237/

Följer upp med några intressanta intuitioner. Funderar på någon av dvärgkanadagässen i den i Amerika separerade “Cackling goose”- gruppen , Anser hutchinsii. Näbb, färg, konstitution och icke att förglömma att auktorer tror på nära länk mellan barnacle och hutchinsii!!!

Till slut kan man nog tänka att tidigare skumma vitkindade, som jag nämnt med en “wash” av detta utseende är återkorsade individer alltså hybridXVitkindad gås. Allt detta finns också diskuterat på nätet.

Tack Anders och JADANG!! 

PS Har bonusat bivråk och lärkfalk på Gotlandslistan.

Monica undrade om jag hann med något bloggande. Med tanke på vad som tidigare sagts bör tiden aldrig vara något hinder. Möjligen att jag har förtvivlat svårt att stjäla till mig traditionell skådartid för att uppfylla bloggens deviser.

Gör ett försöka att greppa och ser fram emot att vakna till den gröna biätarens surr morgonen 21 juni på Mafrids!!!

Ni har kanske noterat några satellitsändarförsedda fåglarnas framfart i ornitovärlden.

Tönn, större skrikörnen från Estland som dragit runt i Sverige. Ibland sedd ibland bara pejlad. På andra året har den övervintrat i Spanien! Rundade Bottenviken i våras och har huserat i Norge och Sverige, så långt ned som på Öland.

 Gyula, tartarfalken från Ungern som dragit runt i Baltikum. Ej sedd men pejlad och därför förstafynd eller…???

Står vi vid en vattendelare och kanske för några vid vägs ände? Borde vi ha förstått. Kolla bilden på orientseglare i Danmark – finns tub och mänskligt öga som uppfångar detta i fält???

http://www.netfugl.dk/pictures/birds_user_uploads/34166_UU_23056_IMG_2964.jpg

Jag tror att hur tungt det än låter så kommer det snarare än fort att sticka ut en ny ådra inom fågelskådningen, lika omvälvande som amatörismens avskaffande inom idrotten och lika förödande som datan var för facits skrivmaskiner.

Vi vaknar till att våra sinnen är trubbiga och opålitliga verktyg för att hitta och bestämma fåglar. Varför härja runt och förorena med avgaser, oljud mm bara för att amatörmässigt registrera ännu ett kryzz, när alla redan via sina apparater “kryssat” all världens arter. Eller varför tömma kassan i desperat trängsel på ett långfärdsflyg som bidrar till ozonlagrets förtunning och dessutom uppträda som någon sorts Übermensch i en udda avkrok av världen – för att igen “kryssa”.

I dag utgör fågelskådandet och kryssandet en accepterad mix av spänning, tävling, naturupplevelse… Men som alltid blundar man för förändringarnas dubbla natur. Säkert såg facits produktutvecklare först en ny spännande marknad i den framväxande datavärlden!?

Tänk att några tusen skådare från hela världen länkar samman sina lördagsfåtöljer och beger sig till någon remote place och skådar några timmar. Inget bestämningstjafs kring hittade fåglar bara att njuta. Eller en spännande tävling där man får välja några områden och sedan kan scanna och räkna några timmar! – som bingo!!

Nya spännande arbetsuppgifter för RK och istället för att jaga stringare, får de fullt upp med hackers som planterar allehanda otyg i de avancerade progammen. Och äntligen kan man kassera de otympliga tuberna. Istället för att i vindögat med regnet piskande i ansiktet tvinga fram en darrande horisontanka kan man i behagligt lä scanna av bortom horisonten med kristallklar bild. En nackdel kan vara att albatrossen alltsomoftast som bäst blir en sula.

Är det en dödförklaring av “gammal vanlig fågelskådning”? Nej men en varsenhet om en delning, som mellan motionsidrott och det gladiatorspel elitidrotten är numera. Snarast en långsam avknoppning i en verksamhet, och “det gamla” finnas kvar men med en fastare förankring i det beprövade, traditionella och går inte facitmaskinernas öde till mötes. – Det ödet drabbar istället de ofullkomliga verktyg som hamnar i vakuumet mellan “det gamla” och “det avknoppade”, typ tuber, vissa kameror mm.

Fågelskådning är inte utsatt för hårt utvecklingstryck så vi har tid på oss. Det är ändå ett gott råd – tror jag – att så smått…

Innan dråpslaget i Sysne på måndagen fick man ta emot några saftiga jabbar från Sandön på söndagen.

De fina fotona på en svarthakad buskskvätta med “stenskvätte”stjärt sög mest.

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2010/large/216695.jpg

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2010/large/216696.jpg

Som jag tidigare nämnt är svarthakad buskskvättekomplexet ett av många rotiga och roliga getingbon när det gäller raser och arter.

Några taxa med så här mycket och mer vitt i stjärten är de “goda” arterna, Stoliczka´s Stonechat Saxicola macrorhyncha och Whitetailed Stonechat Saxicola leucura båda från Pakistan – Norra Indienregionen.

Det finns hybridzoner mellan dessa och taxonen maura och indica, raser ur det östliga svarthakad buskskvättekomplexet, Vitstjärtad/Östlig svarthakad buskvätta Saxicola (torquata) maura. Man kan gotta sig i detta runt Delhi, inte så farfetched – hö!

Variegata är ett taxa som tillsammans med det närliggande armenica ofta kallas Caspian Stonechat Saxicola maura el torquata variegata/armenica. och alltså mycket väl kan ha kommit i samma skjuts som den Gröna biätaren!! 

Intressant är att det finns en beröringszon i Turkiet mellan Caspian Stonechat och den västliga Svarthakade buskskvättan Saxicola torquata rubicola/hibernans. I norr är ju Östersjön barriär mellan häckande rubicola i Skandinavien och häckande maura i Finland.

Såväl variegata som armenica anses som förbisedda vagranter i “vår” region. Förutom variegator med tydlig stjärtteckning är de synnerligen svårplockade mot “vanligare” maura, men ännu svartvitare vs Västlig Shb.

Nedan foton från övervintringszon som illustrerar

http://www.batumiraptorcount.org/santamart0001.jpg

http://www.charliesbirdblog.com/~charlie/KWI24feb05/variegata.jpg

Generellt övervintrar variegata, armenicus och maura i nämnd ordning från Röda havet till SE Asia. Således njöt jag minst en fin hane variegata på El Gouana golfbana norr om Hurghada 14 jan 2008!

Tala om att resa sig på tio!

Fick följande klämkäcka mail från en av “lojalisterna” som skulle undvika Gotland: 

” Ja. Igår kväll lurade jag alltså , efter jobbet,  iväg Anders på sällskap till Lausviken och När. Han hade visserligen granskat yr.no och SMHI samt följt såväl sjö- som landrapporten hela långa dagen. Alla instanser var rörande överens om att ett monstruöst regnväder skulle täcka Gotland resten av dagen och natten. Brandväsendet hade centralt kallat in förstärkning och deltidskårerna trimmat in sina länspumpar i Dalhem, Fårösund, Slite och Burgsvik.  Därtill varskodde särskilt sjörapporten om  minst 9 sekundmeter nordost. Tilltagande.

   Men inte föll mer än några stänk över Visby inte. Inte heller över Sanda. Nåja. Aningen mer fukt på kikarlinserna kanske.  Men Anders har ju inte mycket att göra nuförtiden. Annat än att följa väderleksrapporterna över norra Europa och att själv sticka ut näsan över den nyklippta för att bekräfta eller, på gotlänningars vis, mest dementera radions plumpa utsagor.

    Så vi gjorde en tur längs vingliga våta vägar i min blå Peugeot. Längs diken och åkrar. Förbi traktorer med kepsprydda förare. I sicksack österut. Mot den mest hägrande Närkån där en busksångare sjungit den gångna natten.

    Josef hade suttit där och fiskat under natten. En och annan sutare. Någon id kanske. Inte som mat men mera som nöje. Kastat i fiskarna igen. Och strax efter midnatt hade en busksångare börjat tala från träden på andra sidan ån.

    Men då. Under natten. Då var det stjärnklart, ljummet och vindstilla. Och vid det här laget hade ett halvt dygn passerat.

    Anders påstod att hans windstopperjacka också var regntät. Förbanne mig att jag tror det. Hur som helst tilltog fukten under resans gång. Väl framme vid infarten till Lausvikens norra torn och till Närkåns utlopp fick vi syn på en handfull svanar på en leråker. En svan var mindre. Det var en mindre sångsvan. De andra större. Vanliga sångsvanar. Ganska oväntat med i synnerhet den mindre på en åker i När nu på försommaren. I regnet. Vid det här laget var  vi nog båda överens om att den tidigare fukten eller dugget enligt konstens alla metereologiska regler passerat varje operationellt definierad beskrivning på den typen nederbörd. Liksom varje annan.

    Det återstod blott hoppets flämtande låga mellan oss och nästa begrepp. Skyfallet.

    Hukande under tak i det tomma  korvståndet vid Närkån lyckades Anders, med sin Ipod, locka fram i tur och ordning sävsparv, koltrast, grönfink, vitkindad gås, häger, gräsand, lövsångare, bofink, steglits, grå flugsnappare och – pass på! – rörsångare och – hör upp! – härmsångare!

    Uppgivna och blöta lyssnade vi till sist in en kärrsångare innan det snöpliga återtåget.

–         Vi åker väl hem?  Pep undertecknad. Blöt i håret och underkroppen.

–         Ja vi gör väl det.  Gnekade A. till svars. Fortfarande i upplevelsen av att vind är vatten. Eller om det nu var tvärtom. Men inte var han blöt inte.

Väl hemma i den torra varma lägenheten slår jag upp Svalan och får nära nog en chock. I alla fall en kris. GRÖN BIÄTARE . I Sysne. Det vill säga blott något ynkligt tiotal kilometer från vårt tillhåll i Närkåns tomma korvstånd.

    Och nu var klockan 20.15. Regnet vräkte ner. Och hade så gjort sen någon timme tillbaka. Utsikterna var också oförändrade – regn. Dagsregn, nattregn, spöregn och skyfall.

Men under kvällens lopp kunde jag registrera hur mina fågelskådande kamrater liksom tickade förbi den gröna och, i gott tempo, följsamt rapporterade från lyckan i regnvädret via Svalan.  20.34 Ola Wizen. 21.05 Tholin. 21.24 pastorn och pastorskan med familj…….

    Tack och lov är Olof i Göteborg. Annars saknas snart bara jag själv. Och Anders. På denna lyckans lista.

   Det blev alltså en natt i vånda. Innan vi somnade hade Anders och jag avtalat att åka ut på morgonen. I varsin bil eftersom jag måste tillbaka till jobbet. Anders kan ju lyssna på vädret via radion. Och han har sedan berättat om att natten var fylld av drömmar. En orolig sömn med täta uppvaknanden av att förgäves jaga en liten grön biätare i en skog av mörker och okända faror.

   Själv vaknade jag klockan tre. Klarvaken inom loppet av ett ynka andetag. En timme senare. Prick. Var jag framme vid Sysne. Tord var där i mörkret. Tillsammans med en man som gick på två långa kryckor upp till armhålorna. Han berättade att han sett fågeln kl 03.20 över en talldunge men var i övrigt lite oklar. Talade mer om en sångsparv på Nidingen förra veckan och en död man som flutit upp på samma utflykt.

    Efterhand kom andra entusiaster till plats – en liten grupp tysta sammanbitna män. I maskeradklädsel förlåt kamoflage. Kommando Holger Meins i all ära.

    En timme senare står jag på pass med Josef, Tord och Jimme på sjösidan om vassruggen. Starar vänder fram och åter i duggregnet. Det klarnar en aning och två ladusvalor sveper förbi. Ger en smula hopp om sikt och dag och insekter för tropiska fåglar.

    Spekulationernas timme är slagen gott och väl. Hur tänker en biätare? Nej – hur tänker en GRÖN BIÄTARE? Tänker den alls med sina gnistrande gröna vingar och den där ljuvligt turkosblänkande kindfläcken?

    Såg mannen med kryckorna verkligen en grön biätare 03.20? Då var det ju mörkt. Har den trots allt flugit vidare norrut? Eller frusit ihjäl i jakt på Indien?

    Det är så tankarna går. Fram och tillbaka. Det är kanske ett sätt att mildra spänningen. Försöka förhindra den fullt rimliga och möjliga besvikelsen att växa sig alltför stor och dramatisk. Såhär klockan fem en tisdagmorgon uppfylld av gudsförgätet blygrå skyar. Och min ena stövel läcker. Den vänstra. Förbannat att lagningen släppte häromdagen. Nu rinner det in kallt sumpvatten till foten där jag står och glor hypnotiskt in i en vassrugge på Östergarnslandet när andra fortfarande ligger och sover.

    Så plötsligt. En stor slank och snabbvingad fågelsiluett skjuter upp ur vassen. Mot de grå molnen rakt emot oss. Som en stor svala. ” pjorr…pjorr ….” ungefär. Och jag har nästan glömt hur man pratar. Tungan liksom fastnar mot mjuka gommen. Kinderna är kalla och stela. Men efter ett par iskalla sekunder får jag fram orden. ” – Där är den! ”

Och resten är vid det här laget historia. En god historia som man brukar säga.

Från kafferasten på jobbet tisdag 8 juni”

Sedan pinade jag mig igenom denna enigmatiska och grymma stämningsbild i dis och dugg. Den är mentalt knivskarp. David L förnekar sig inte.

Och naturligtvis inte den andra lojalisten heller. Känner mig som Dracula genomborrad av ett silverkors efter Anders kanonad varav nedanståënde bara är ett axplock.

Gigantisk näbb och stjärtspröt. Svart cilium (mask) omgärdad av blått. Gulröd hakflash. Draperad i grönt med bronsskiftningar. Och undervinge i brunrost.

Kanske har jag hämtat mig en aning?

Väljer en lämplig flytande medicin och försjunker i minnenas nostalgi.

Den “svenska” gröna biätaren ingår i ett superartskomplex, Merops superciliosus.

Detta byggs ofta upp av följande taxa:

1. Nominat superciliosus, Madagascar Bee-eater, för en korsvis flyttning/häckning längs Afrikas östkust, Somalia – Madagaskar.

2. alternans, en utknoppning västerut av ovanstående mot Namibia/Angola.

3. phillippinus, Blue-tailed Bee-Eater, asiatisk från Delhi och österut. Flyttar normalt ned över Indonesien (men kan skvätta västerut för kontakt i Östafrika??)

4. persicus, “vår” grön biätare, från Delhi västerut tom  N Egypten.

5. chrysocercus, i korridor väster ovanstående, Atlasbergen – Kongo. Touch med ovanstående i Libyen och Uganda.

Eftersom Williamsons fågelguide splittade 1 och 2 i Tanzania var jag med på tåget redan 77-78. Fina minnen av persicus över Mwadui-dammarna, samtidigt som jag kryssade vår alldeles egna biätare. Sedan stora flockar nominatformen på korallrev utanför Dar-Es-Salaam.

Blue-tailed har jag dykt på i Indien, Thailand och på Bali.

Men tydligast i minnet är den enda persicus som jagade runt i Sultanphur utanför Delhi, tillsammans med en “svensk” blåkråka, båda på sin absolut östliga limit!!!

Tillslut tror jag dagsfärskt att

A. 1, 2 och 3 slumpas i Madagascar Bee-Eater, Merops superciliosus. Utseendemässigt lika med framträdande vitt supercilium. 

B. 4 och 5 slumpas i Blue-cheeked Bee-Eater, Merops persicus. Utseendemässigt lika och sympatrisk häckning utan hybridisering med A i områden kring Delhi!!!

Ännu mer tillslut så finns koppling till Sysnefågeln och variegatan på Gotska Sandön.

Jag kommer att plåga läsaren vidare med detta!!