Olof Armini om fåglar och natur

På söndagen 12 september backade hela Bergsbo min springinvit! Det var tennis, Liseberg och allt möjligt. Men kanske lika så gott att få springa ensam, förkylningssymptomen nyss försvunna och läge för mycket lugn lunk. Körde ändå en hel “dubbelåtta”, men i ett tempo som tillät mig att bland korsnäbbstjattret från högträden i södra delen av fjället urskilja något som lät större korsnäbb!

Efter att sedan ha steppat upp 3:15 på måndagsmorgonen och ha fixat frukost och sedan följt Eva till flygbussen, destination London, var det dragläge för stålmannen på sin stålhingst! En tuvsnäppa hade på söndagseftermiddagen varit bekvämt stationär i Välen – till skymningen.

Lätt medvind längs Mölndalssänkan västerut och det kändes väldigt säkert. Vid framkomsten stack ett lagom antal tuber ut från plattformen. En liten mumsbit med andra ord. Men vid närmare kontakt slokade tuberna och det behövdes ingen tuva, det räckte med en imaginär för att stjälpa lasset. På en gång frös jag och var grymt trött och hungrig.

Fint att bunkra på hemvägen och sedan langa in för att stupa i halmen. Kanske hann jag några nostalgiska sweet-dreams om när jag upptäckte en tuvsnäppa i Västergarnsviken den 27 juli 2004 (kvar till den 29 juli).

Den alltid alerte David L får illustrera med en tuvsnäppa i Västergarnsviken 16 maj 2008,

När jag vaknade kom jag att tänka på en betydligt värre tuva, en stor tuva. Den 19 augusti 2008 cyklade jag med än större tillförsikt förbi Välen och ut till Stora Amundön och den vassomgärdade kanalen som skiljer ön från fasta landet.

Lasse L, “mr Amundön”, en spjuver och excellent fågelfotograf hade hittat och fotat en vattensångare dagen innan. Slött fastän jag nåtts av nyheten hade jag inväntat fler positiva rapporter tills det var försent. Men jag var tryggt optimistisk när före skolan tog min “lilla” omväg. Jag stärktes ytterligare vid åsynen av ett jättegäng fokuserade och adrenalinstinna skådare av kommandotyp.

Mycket riktigt, efter en halvtimmes fruktlöst stirrande och “pyschande” var det dags. En kraftnatur med rappa order tog kommandot och anförde trupperna i en mycket disciplinerad och naturvidrig flogg. Jag drog mig fegt över till andra sidan kanalen, dels för att bättre kunna se, dels för att inte “befläckas”. Men jag måste genast bekänna, att om … så…!

En missad vattensångare är en svidande dip i Sverige och det är ingen liten tuva som stjälper ett stort lass utan en stor tuva som stjälper gigantiska lass. David och de tre små barnen tältade i Falsterbo den 27 juli i år när en vattensångare ringmärktes i Flommen. Tyvärr nåddes de försent av mitt SMS för det som Jonas E hann se och fota,

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2010/large/232184.JPG

 En annan i Halmstad 11 och 12 september fotades av en alert skådare och skapade frustration och ruelse såväl som vild och otyglad glädje hos skådare beroende av framgång. Britt-Marie S hjältinna med nedanstående,

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2010/large/246850.jpg

Vattensångaren är ett derivat av sävsångaren, såvitt ankommer på mänskliga sinnen. Sång, utseende, storlek och habitat är lika, men tillräckligt urskiljbara för att motivera en art. Den har ett smalt häckningsområde inom sävsångarens stort utbredda. Kärnområdet utgår från Polen och ligger som ett smalt band från Östeuropa till Västra Palearktis östra gräns Ural. Höstflyttningen går västerut, Holland, södra England, norra Frankrike och så längs Atlantkusten till Västafrika söder om Sahara. Det finns enstaka häckningar registrerade i Holland, Frankrike och västra Tyskland. Normalt verkar vårflyttningen gå mera “rakt”. Fa höstflyttningen, som börjar redan i juli är ju högintressant i Sverige!

Artningen av en fräsch fågel syns bra på bilderna. Gul hjässa omgiven av breda svarta hjässband, två breda gula “trams” på svart rygg och så två finesser som syns på den handhållna fågeln, tydligt streckad övergump och spetsiga stjärtpennor. Sången är litet av en slö sävsångare med typisk surrande inledning följd av en räcka visslingar (à la omelodisk sydnäktergal!).

http://www.xeno-canto.org/species.php?query=sp:9711.20

“Mitt” svenska fynd var på Svältholmen 9 september 1984, Tyvärr var jag för orutinerad och det fanns ingen mobil, Anders eller Janne. Från början hade jag kastat om de två finesser jag tidigare talat om och blev helt förvirrad. Blev en extradag i Svältislagunens vass när jag upptäckte misstaget. Men det bidde inget mer utan stannade vid denna notis.

Riktig autencitet blev det istället i Österled. 26 maj 1996 lyssnade Janne och jag, efter tips, på en vattensångare i vassarna norr om Hapsalu-viken i Estland och 20 maj 1999 upptäckte jag själv den lille rackaren i ett buskage vid GRUs gamla högkvarter på Spithami, också i Estland – underbara obsar på en enigmatisk art!

Kul att följa utveckling kring Martin As observation på Hönö och hans bilder. Jag har tidigare nämnt om skådare/fotografer som har det lilla extra – han hör definitivt till dem. Förra året vid nästan årsdagen för en möjlig sydpolslabb på Hönö höll han sig framme med ett longshot på en (stor?)labb som kunde… – kul!!

Du hittar efter litet letande Stefan Hs bilder från 12 augusti 1991 på

http://www.birds.se

och Martin As 18 år och en dag senare, på 

http://www.pbase.com/alexandersson/image/116021919

Och här hans fotocollage från Hönö 19 juli, som orsakade turbostämning på Svalan och Kustobsar.

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2010/large/229897.jpg

Scenariot likt vad som utspann sig förra året kring Magnus Rs foton av vad som från början togs som en tilltufsad mindra lira men fick enigman av en medelhavslira. Ny art för landet!

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/176878.jpg

Vet inte utvecklingen av detta “fallet” utom att några entusiaster “jobbar” vidare. 

Det blev förstås fullt pådrag 19 juli dennes när observatörerna, Martin A o Peter H framförde dvärglira som en arbetshypotes. Poletten föll inte ned för något annat. Läser ni under Martin As bilder kan ni ta del av den mycket intressanta maildebatten. 

Dvärgliran delar inte bara släkskap med medelhavsliran, den är också en väntad “first” för Sverige. Som för alla havsfåglar är obsandet upphetsande; fart, blåst m.m. och ibland en för stor utmaning även för den “ofelbara” kameran! Det låg dessutom en trolig obs i Norge och lurade och alla minns vi mönstret för en annan havsfågel, den mindre albatrossen 8 juli 2007, som setts alternativt i Norge eller England eller på båda ställena, innan den fångades i “Lomma-ryssjan“!

Det sakliga i debatten kan var och en läsa och jag tycker den är helt Ok och skulle själv satsa på en avancerad 1K tobisgrissla alternativt en retarderad 2K. Var också min ursprungstanke inför bilderna innan debatten tagit fart.

Unnar mig litet filosofiska funderingar utanför det sakligt fågelmässiga. Alltid tacksamt att simma i lugna vatten och ägna sig åt eftertankens kranka blekhet.

Debatten startar med ett djärvt utkast av entusiasm som många hakar på. I det här fallet ny art för landet, nyligen rapporterad från Norge, suddiga foton som inte tyckts förställa något och… att vara tveksam är trist. Man bygger upp kring några pro-detaljer men än mer på anti-allt-annat.

Så blir det litet motigare, inte direkt “Kejsarens nya kläder” men vinden skrotar litet som den ibland gör på Hönö och vips har det minst osannolika motalternativet tobisgrissla hamnat i överläge och plötsligt ligger de första entusiasterna aningen pyrt till.

Enligt min uppfattning innehåller såväl dvärglirebestämning som sedan tobisgrisslealternativet den mänskliga svagheten att mer stödja sig på “reductio ad absurdum” och mindre på “in veritas”. Det är svårare att konsolidera än att förkasta, alltså förkastar man allt utom sin egen sanning. “Att jorden en gång var platt” brukar anges som paradexemplet på detta.

Människan tar till detta trix på grund av oförmågan att se “tillräckligt mycket” – inte ens med hjälp av alla möjliga tekniska hjälpmedel eller de bäst underbyggda teorier. Det gjorde jag själv häromdagen på Utholmen. Självklart var det brungladan jag nyligen sett, som kom glidande med kluven stjärt över Anders och mig! När jag mentalt bestämt mig och kläckt ur mig detta, tog det orimligt lång tid att vända över till att det var en arketypisk 1K rödglada. Först när jag beskrev för Anders att detta var en brunglada av förmodat östligt ursprung fångade verkligheten upp mig. Mycket tacksam att jag såg verkligheten och greppade den och att Anders av diskretion väntade med att näpsa mig!

Som så ofta hamnar bedömningen i sannolikhet. Hade bilderna och beskrivningen på Hönöfågeln varit från en off-shore Atlantisk ö så hade vi inte behövt bry oss om någon påstod att det var en dvärglira. Men nu var den från Hönö – så! Och samtidigt behövs de här djärva takterna för att hålla intresse och skärpa uppe! I ett större perspektiv för att föra mänskligheten framåt(, samtidigt som det kan bli dess fall). Eller i ett mindre för att dvärgliran förr eller senare skall sprattla i “Lomma-ryssjan“?

Den 7 juli 2005 utlöstes en serie bomber i Londons tunnelbana. Exakt en vecka innan Frankrikes nationaldag till minnet av stormningen av Bastiljen 1789. Våldsamma händelser, våldsamma minnen.

Av annan sprängkraft framstår 7 juli i det Gutiska fågelminnet.

7 juli1983 upptäcktes en purpurhäger i Paviken. På min tredje Gotlandssommar missade jag den förargligt.

Sedan dröjde det till 7 juli 1997 och en svarthalsad dopping i Stånga och den brednäbbade simsnäppan i Gannarve. Båda såg jag vid andra datum.

Fortfarande kanske inte något speciellt förutom att man fordomdags inom ornitologin såg juli som litet av “silly season”.

Sekelskiftet lät dock ana något och 2000 dennes siktades såväl havssula som engelsk sädesärla på Hoburgen.

Så – den 7 juli 2002 promenerade jag tillsammans med Eva nedför Johanneberg vid Näckrosdammen i Götet. Mobilen surrade ilsket i fickan. Janne J, “Dom har en Vitvingad lärka på Furillen. Är det värt att sticka?” Mindes ett antal sånglärkor med vita vingar – men “STICK!!” Den hittills enda svenska obsen och många missade den, trots att de bara stack. Vill minnas att Janne delade dessas öde, mitt stickande till trots.

Så dags igen – 7 juli 2004. Smitten slår till på Tofta skjutfält med en skatgök, som bara blir någon timme och till några fås glädje. Själv kryssade jag runt golfbanan i ett valhänt försök att gissa den långväga gästens fortsatta färdväg.

Och igen – 7 juli 2006. Redan den 6 upptäckte Tord och Jimme en mindre bergand i Lausviken, som sågs tom arla morronstund dagen därpå. Därefter försvunnen, började bli ett trist drag i den oöverträffade sviten.

Och igen – 7 juli 2009. Bosse Fs fantastiska upptäckt av rödfalken utanför Hemse. Snällt stannade den även den 8:e för Anders (foto) och mig att se,

men sedan… Dock den här gången återupptäcktes den längre söderut på ön några dagar senare och en trist bitrend bruten.

Nu ligger alla Guteornitologer i frustrerande attackläge. Undertecknad har redan bitit i gräset av adrenalinöverskott, först en rödfalk som var en vanlig tornfalk och så idag en överflygande tjockfot!!! – som var en juvenil skrattmås. Förhoppningsvis är hormonbalansen återställd och då kan vad som helst dyka upp på onsdag!

Jadang är ett inneuttryck på club-300, typ “där satt den”. Med mina alla gåshybrider ( senast kejsar(?)gås derivatet vid rödhalsdraget i våras!) kom “jadang” väl till pass idag.

I växlande regn stod jag ut till lunch men då kastade jag mig tappert på stålhingsten för att äntligen spana av lite grann. Inte upplyftande, dugget pepprade okularen och dippade grymt på mandarinen i reservatet, bara några missfärgade årtor. Cyklade bort till nordändan av Paviken. Fint med nya spången, men inget i fågelväg. Tillbaka vid infarten mot Kronholmens gård. Några vitkindade på fältet ut mot Paviken. Med rutinen och envisheten hos en sann veteran, torkade jag kikaren återigen och drömde om något annorlunda.

*JADANG*

Där var något. Litet halvskumt men kunde snabbt sortera bort tidigare fynd av avvikare (som jag redogjort för i bloggen) och fann snart två linjer som klart indikerade en hybrid Vitkindad gås X Kanadagås. Kopplingen till vitkindad gås är uppenbar på Anders foton. Givetvis slängde han i sig lunchen och kom på stört, brännande både fett och en räcka underbara foton.

Man ser på några foton att det finns en demarkation mellan svartare hals och brunare bröst, att kindfläcken ligger åt kanadickhållet liksom ögonmasken. Finns väldokumenterat om just denna hybridform på nätet (även från Sverige). Gå in på nedanstående länk och länka vidare så är eftermiddagen räddad! 

http://www.flickr.com/groups/hybridbirds/discuss/72157606010408237/

Följer upp med några intressanta intuitioner. Funderar på någon av dvärgkanadagässen i den i Amerika separerade “Cackling goose”- gruppen , Anser hutchinsii. Näbb, färg, konstitution och icke att förglömma att auktorer tror på nära länk mellan barnacle och hutchinsii!!!

Till slut kan man nog tänka att tidigare skumma vitkindade, som jag nämnt med en “wash” av detta utseende är återkorsade individer alltså hybridXVitkindad gås. Allt detta finns också diskuterat på nätet.

Tack Anders och JADANG!! 

PS Har bonusat bivråk och lärkfalk på Gotlandslistan.

Monica undrade om jag hann med något bloggande. Med tanke på vad som tidigare sagts bör tiden aldrig vara något hinder. Möjligen att jag har förtvivlat svårt att stjäla till mig traditionell skådartid för att uppfylla bloggens deviser.

Gör ett försöka att greppa och ser fram emot att vakna till den gröna biätarens surr morgonen 21 juni på Mafrids!!!

Ni har kanske noterat några satellitsändarförsedda fåglarnas framfart i ornitovärlden.

Tönn, större skrikörnen från Estland som dragit runt i Sverige. Ibland sedd ibland bara pejlad. På andra året har den övervintrat i Spanien! Rundade Bottenviken i våras och har huserat i Norge och Sverige, så långt ned som på Öland.

 Gyula, tartarfalken från Ungern som dragit runt i Baltikum. Ej sedd men pejlad och därför förstafynd eller…???

Står vi vid en vattendelare och kanske för några vid vägs ände? Borde vi ha förstått. Kolla bilden på orientseglare i Danmark – finns tub och mänskligt öga som uppfångar detta i fält???

http://www.netfugl.dk/pictures/birds_user_uploads/34166_UU_23056_IMG_2964.jpg

Jag tror att hur tungt det än låter så kommer det snarare än fort att sticka ut en ny ådra inom fågelskådningen, lika omvälvande som amatörismens avskaffande inom idrotten och lika förödande som datan var för facits skrivmaskiner.

Vi vaknar till att våra sinnen är trubbiga och opålitliga verktyg för att hitta och bestämma fåglar. Varför härja runt och förorena med avgaser, oljud mm bara för att amatörmässigt registrera ännu ett kryzz, när alla redan via sina apparater “kryssat” all världens arter. Eller varför tömma kassan i desperat trängsel på ett långfärdsflyg som bidrar till ozonlagrets förtunning och dessutom uppträda som någon sorts Übermensch i en udda avkrok av världen – för att igen “kryssa”.

I dag utgör fågelskådandet och kryssandet en accepterad mix av spänning, tävling, naturupplevelse… Men som alltid blundar man för förändringarnas dubbla natur. Säkert såg facits produktutvecklare först en ny spännande marknad i den framväxande datavärlden!?

Tänk att några tusen skådare från hela världen länkar samman sina lördagsfåtöljer och beger sig till någon remote place och skådar några timmar. Inget bestämningstjafs kring hittade fåglar bara att njuta. Eller en spännande tävling där man får välja några områden och sedan kan scanna och räkna några timmar! – som bingo!!

Nya spännande arbetsuppgifter för RK och istället för att jaga stringare, får de fullt upp med hackers som planterar allehanda otyg i de avancerade progammen. Och äntligen kan man kassera de otympliga tuberna. Istället för att i vindögat med regnet piskande i ansiktet tvinga fram en darrande horisontanka kan man i behagligt lä scanna av bortom horisonten med kristallklar bild. En nackdel kan vara att albatrossen alltsomoftast som bäst blir en sula.

Är det en dödförklaring av “gammal vanlig fågelskådning”? Nej men en varsenhet om en delning, som mellan motionsidrott och det gladiatorspel elitidrotten är numera. Snarast en långsam avknoppning i en verksamhet, och “det gamla” finnas kvar men med en fastare förankring i det beprövade, traditionella och går inte facitmaskinernas öde till mötes. – Det ödet drabbar istället de ofullkomliga verktyg som hamnar i vakuumet mellan “det gamla” och “det avknoppade”, typ tuber, vissa kameror mm.

Fågelskådning är inte utsatt för hårt utvecklingstryck så vi har tid på oss. Det är ändå ett gott råd – tror jag – att så smått…

Innan dråpslaget i Sysne på måndagen fick man ta emot några saftiga jabbar från Sandön på söndagen.

De fina fotona på en svarthakad buskskvätta med “stenskvätte”stjärt sög mest.

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2010/large/216695.jpg

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2010/large/216696.jpg

Som jag tidigare nämnt är svarthakad buskskvättekomplexet ett av många rotiga och roliga getingbon när det gäller raser och arter.

Några taxa med så här mycket och mer vitt i stjärten är de “goda” arterna, Stoliczka´s Stonechat Saxicola macrorhyncha och Whitetailed Stonechat Saxicola leucura båda från Pakistan – Norra Indienregionen.

Det finns hybridzoner mellan dessa och taxonen maura och indica, raser ur det östliga svarthakad buskskvättekomplexet, Vitstjärtad/Östlig svarthakad buskvätta Saxicola (torquata) maura. Man kan gotta sig i detta runt Delhi, inte så farfetched – hö!

Variegata är ett taxa som tillsammans med det närliggande armenica ofta kallas Caspian Stonechat Saxicola maura el torquata variegata/armenica. och alltså mycket väl kan ha kommit i samma skjuts som den Gröna biätaren!! 

Intressant är att det finns en beröringszon i Turkiet mellan Caspian Stonechat och den västliga Svarthakade buskskvättan Saxicola torquata rubicola/hibernans. I norr är ju Östersjön barriär mellan häckande rubicola i Skandinavien och häckande maura i Finland.

Såväl variegata som armenica anses som förbisedda vagranter i “vår” region. Förutom variegator med tydlig stjärtteckning är de synnerligen svårplockade mot “vanligare” maura, men ännu svartvitare vs Västlig Shb.

Nedan foton från övervintringszon som illustrerar

http://www.batumiraptorcount.org/santamart0001.jpg

http://www.charliesbirdblog.com/~charlie/KWI24feb05/variegata.jpg

Generellt övervintrar variegata, armenicus och maura i nämnd ordning från Röda havet till SE Asia. Således njöt jag minst en fin hane variegata på El Gouana golfbana norr om Hurghada 14 jan 2008!

Tala om att resa sig på tio!

Fick följande klämkäcka mail från en av “lojalisterna” som skulle undvika Gotland: 

” Ja. Igår kväll lurade jag alltså , efter jobbet,  iväg Anders på sällskap till Lausviken och När. Han hade visserligen granskat yr.no och SMHI samt följt såväl sjö- som landrapporten hela långa dagen. Alla instanser var rörande överens om att ett monstruöst regnväder skulle täcka Gotland resten av dagen och natten. Brandväsendet hade centralt kallat in förstärkning och deltidskårerna trimmat in sina länspumpar i Dalhem, Fårösund, Slite och Burgsvik.  Därtill varskodde särskilt sjörapporten om  minst 9 sekundmeter nordost. Tilltagande.

   Men inte föll mer än några stänk över Visby inte. Inte heller över Sanda. Nåja. Aningen mer fukt på kikarlinserna kanske.  Men Anders har ju inte mycket att göra nuförtiden. Annat än att följa väderleksrapporterna över norra Europa och att själv sticka ut näsan över den nyklippta för att bekräfta eller, på gotlänningars vis, mest dementera radions plumpa utsagor.

    Så vi gjorde en tur längs vingliga våta vägar i min blå Peugeot. Längs diken och åkrar. Förbi traktorer med kepsprydda förare. I sicksack österut. Mot den mest hägrande Närkån där en busksångare sjungit den gångna natten.

    Josef hade suttit där och fiskat under natten. En och annan sutare. Någon id kanske. Inte som mat men mera som nöje. Kastat i fiskarna igen. Och strax efter midnatt hade en busksångare börjat tala från träden på andra sidan ån.

    Men då. Under natten. Då var det stjärnklart, ljummet och vindstilla. Och vid det här laget hade ett halvt dygn passerat.

    Anders påstod att hans windstopperjacka också var regntät. Förbanne mig att jag tror det. Hur som helst tilltog fukten under resans gång. Väl framme vid infarten till Lausvikens norra torn och till Närkåns utlopp fick vi syn på en handfull svanar på en leråker. En svan var mindre. Det var en mindre sångsvan. De andra större. Vanliga sångsvanar. Ganska oväntat med i synnerhet den mindre på en åker i När nu på försommaren. I regnet. Vid det här laget var  vi nog båda överens om att den tidigare fukten eller dugget enligt konstens alla metereologiska regler passerat varje operationellt definierad beskrivning på den typen nederbörd. Liksom varje annan.

    Det återstod blott hoppets flämtande låga mellan oss och nästa begrepp. Skyfallet.

    Hukande under tak i det tomma  korvståndet vid Närkån lyckades Anders, med sin Ipod, locka fram i tur och ordning sävsparv, koltrast, grönfink, vitkindad gås, häger, gräsand, lövsångare, bofink, steglits, grå flugsnappare och – pass på! – rörsångare och – hör upp! – härmsångare!

    Uppgivna och blöta lyssnade vi till sist in en kärrsångare innan det snöpliga återtåget.

–         Vi åker väl hem?  Pep undertecknad. Blöt i håret och underkroppen.

–         Ja vi gör väl det.  Gnekade A. till svars. Fortfarande i upplevelsen av att vind är vatten. Eller om det nu var tvärtom. Men inte var han blöt inte.

Väl hemma i den torra varma lägenheten slår jag upp Svalan och får nära nog en chock. I alla fall en kris. GRÖN BIÄTARE . I Sysne. Det vill säga blott något ynkligt tiotal kilometer från vårt tillhåll i Närkåns tomma korvstånd.

    Och nu var klockan 20.15. Regnet vräkte ner. Och hade så gjort sen någon timme tillbaka. Utsikterna var också oförändrade – regn. Dagsregn, nattregn, spöregn och skyfall.

Men under kvällens lopp kunde jag registrera hur mina fågelskådande kamrater liksom tickade förbi den gröna och, i gott tempo, följsamt rapporterade från lyckan i regnvädret via Svalan.  20.34 Ola Wizen. 21.05 Tholin. 21.24 pastorn och pastorskan med familj…….

    Tack och lov är Olof i Göteborg. Annars saknas snart bara jag själv. Och Anders. På denna lyckans lista.

   Det blev alltså en natt i vånda. Innan vi somnade hade Anders och jag avtalat att åka ut på morgonen. I varsin bil eftersom jag måste tillbaka till jobbet. Anders kan ju lyssna på vädret via radion. Och han har sedan berättat om att natten var fylld av drömmar. En orolig sömn med täta uppvaknanden av att förgäves jaga en liten grön biätare i en skog av mörker och okända faror.

   Själv vaknade jag klockan tre. Klarvaken inom loppet av ett ynka andetag. En timme senare. Prick. Var jag framme vid Sysne. Tord var där i mörkret. Tillsammans med en man som gick på två långa kryckor upp till armhålorna. Han berättade att han sett fågeln kl 03.20 över en talldunge men var i övrigt lite oklar. Talade mer om en sångsparv på Nidingen förra veckan och en död man som flutit upp på samma utflykt.

    Efterhand kom andra entusiaster till plats – en liten grupp tysta sammanbitna män. I maskeradklädsel förlåt kamoflage. Kommando Holger Meins i all ära.

    En timme senare står jag på pass med Josef, Tord och Jimme på sjösidan om vassruggen. Starar vänder fram och åter i duggregnet. Det klarnar en aning och två ladusvalor sveper förbi. Ger en smula hopp om sikt och dag och insekter för tropiska fåglar.

    Spekulationernas timme är slagen gott och väl. Hur tänker en biätare? Nej – hur tänker en GRÖN BIÄTARE? Tänker den alls med sina gnistrande gröna vingar och den där ljuvligt turkosblänkande kindfläcken?

    Såg mannen med kryckorna verkligen en grön biätare 03.20? Då var det ju mörkt. Har den trots allt flugit vidare norrut? Eller frusit ihjäl i jakt på Indien?

    Det är så tankarna går. Fram och tillbaka. Det är kanske ett sätt att mildra spänningen. Försöka förhindra den fullt rimliga och möjliga besvikelsen att växa sig alltför stor och dramatisk. Såhär klockan fem en tisdagmorgon uppfylld av gudsförgätet blygrå skyar. Och min ena stövel läcker. Den vänstra. Förbannat att lagningen släppte häromdagen. Nu rinner det in kallt sumpvatten till foten där jag står och glor hypnotiskt in i en vassrugge på Östergarnslandet när andra fortfarande ligger och sover.

    Så plötsligt. En stor slank och snabbvingad fågelsiluett skjuter upp ur vassen. Mot de grå molnen rakt emot oss. Som en stor svala. ” pjorr…pjorr ….” ungefär. Och jag har nästan glömt hur man pratar. Tungan liksom fastnar mot mjuka gommen. Kinderna är kalla och stela. Men efter ett par iskalla sekunder får jag fram orden. ” – Där är den! ”

Och resten är vid det här laget historia. En god historia som man brukar säga.

Från kafferasten på jobbet tisdag 8 juni”

Sedan pinade jag mig igenom denna enigmatiska och grymma stämningsbild i dis och dugg. Den är mentalt knivskarp. David L förnekar sig inte.

Och naturligtvis inte den andra lojalisten heller. Känner mig som Dracula genomborrad av ett silverkors efter Anders kanonad varav nedanståënde bara är ett axplock.

Gigantisk näbb och stjärtspröt. Svart cilium (mask) omgärdad av blått. Gulröd hakflash. Draperad i grönt med bronsskiftningar. Och undervinge i brunrost.

Kanske har jag hämtat mig en aning?

Väljer en lämplig flytande medicin och försjunker i minnenas nostalgi.

Den “svenska” gröna biätaren ingår i ett superartskomplex, Merops superciliosus.

Detta byggs ofta upp av följande taxa:

1. Nominat superciliosus, Madagascar Bee-eater, för en korsvis flyttning/häckning längs Afrikas östkust, Somalia – Madagaskar.

2. alternans, en utknoppning västerut av ovanstående mot Namibia/Angola.

3. phillippinus, Blue-tailed Bee-Eater, asiatisk från Delhi och österut. Flyttar normalt ned över Indonesien (men kan skvätta västerut för kontakt i Östafrika??)

4. persicus, “vår” grön biätare, från Delhi västerut tom  N Egypten.

5. chrysocercus, i korridor väster ovanstående, Atlasbergen – Kongo. Touch med ovanstående i Libyen och Uganda.

Eftersom Williamsons fågelguide splittade 1 och 2 i Tanzania var jag med på tåget redan 77-78. Fina minnen av persicus över Mwadui-dammarna, samtidigt som jag kryssade vår alldeles egna biätare. Sedan stora flockar nominatformen på korallrev utanför Dar-Es-Salaam.

Blue-tailed har jag dykt på i Indien, Thailand och på Bali.

Men tydligast i minnet är den enda persicus som jagade runt i Sultanphur utanför Delhi, tillsammans med en “svensk” blåkråka, båda på sin absolut östliga limit!!!

Tillslut tror jag dagsfärskt att

A. 1, 2 och 3 slumpas i Madagascar Bee-Eater, Merops superciliosus. Utseendemässigt lika med framträdande vitt supercilium. 

B. 4 och 5 slumpas i Blue-cheeked Bee-Eater, Merops persicus. Utseendemässigt lika och sympatrisk häckning utan hybridisering med A i områden kring Delhi!!!

Ännu mer tillslut så finns koppling till Sysnefågeln och variegatan på Gotska Sandön.

Jag kommer att plåga läsaren vidare med detta!!

Hysteris språkliga härledning är livmodern och syftar till ett specifikt kvinnligt uppträdande. Detta blir i högsta grad manligt i fågelskådarkretsar i dagsläget. Massivt varmluftstryck från öster och kärv kylig nederbördsfront från väster och över Sveriges östkust mötas de. Öland och Gotland har det här läget i dryga decennieintervaller!!! Rapporter hittills överväldigande med stäppflyghöna på G och stäppvipa redan här! Spä på med alpjärnsparvar, blåstjärt och häcksparv.

Vilken utmaning men samtidigt förlamande, som beskedet att präriemåsen är åter i Västergarnsviken!!! Den som aldrig fanns!? Man kan bli hysterisk för mindre.

För att hålla “livmodern” stången så sansar jag mig kring den högst substantiella svarthakade busken igår på Brudarebacken. Jag hittade den inte idag utan fick nöja mig med ett antal vanliga buskisar, trummande hackisar, en ortolan, råbock och antågande Göteborgsväder à la Bergen, regn, regn och åter regn.

Sverige “drabbas” av två prototyper svarthakade buskskvättor:

1.Västliga

som ligger nära att etablera sig som häckfågel i Sverige. Har häckat och det finns hyfsade populationer i Danmark. Var själv tidigt på plats på ett strong-hold, Kjaersgaards strand, där min Afrika-vend Kaj har sitt sommerhus. Arten är tuffare att stanna än kusinen buskskvätta men nordliga populationer måste ändå röra på sig. Typiskt är alltså tidiga obsar på våren av först gamla hanar!

Här en riktig tuffing i december samtidigt med hedpiplärkan på Ånäshalvön. Mustig i färgen redan! Jämför man med Brudarebackenfågeln

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2010/large/209762.jpg

så är den senare självklart en ad hona trots att jag skickade in brasklappen om en 2K hane – en lapsus.

2.Östliga

Har också besökt närmaste häckplatsen, Kuusamo i Finland. Av klimatologiska skäl en mer långflyttande population. Finns dock helt stationära och ibland artspecificerade populationsderivat i fjärran östern – ett eldorado för artskapande. Tex finns en vitstjärtad art som ses fint vid Yamuna som rinner genom Delhi och när man “svårar” med variegatus i Halland häromåret är just det vita på stjärten “crucial”.

Här en typisk representant, 1K-fågel på hösten och företrädesvis på vår östra kust – i det här fallet Öland foto signerat Anders.

Ganska ljus, vit haka, ostreckad rostig övergump och hyfsat vitt ögonbrynsstreck. Men…

..sedd så här litet mustigare och kanske inte så självklar.

Alltså jobba på!

Varit litet tunt på den fronten – alltså stänkare – i vår. Två alpjärnsparvar varav en på Gotland.

Parerade “den missen” med en del nostalgy-tripping.

Idag ny superstänkare, en stäppvipa i Uppland.

Tar alltså en nostalgy-trip för att sänka adrenalinnivån. Blir Bharatpur i Rajasthan i Indien 27 februari 1991 när jag med kraftig Delly-Belly och punka på cykeln hade lifer på två stäppvipor. Dom kom flygande och landade på en torr-torr plätt – vad hittade dom där? Ungefär samtidigt hade jag två tofsvipor som, där och då, var ungefär lika ovan/vanliga.

Intressant är att i samband med första stäppviporna i Sverige 1989 så rapporterades en obs från Tofta strand på Gotland – svidigt – liksom att jag aldrig kom upp på Backamo-fågeln. Stäppvipan är en enigmatiskt art eftersom artens bestånd anses litet svajigt. Men som sagt Indien är min räddning.

Dessutom “tredje gången gillt” på vårens sur-bogey svarthakad buskskvätta. Cyklade omedelbart på larmet. Drog ca 12:20 från Olof Rudbeck o var hemma ca 13:40. Ganska flåsigt!

Det finns många fina kullar i Göteborg som tjänar som fågelmagneter – på alla upptänkliga sätt. Johanneberg är en, men juvelen i kronan är Brudarebacken och kung i backen är Christer Fäldt – en skådarprofil à la Ola på Gotland. Alltså inte förvånande att han var upptäckaren.

Jojo – det finns något som kan kallas passiv skådning. Ett ganska omfattande värv faktiskt och riktigt roligt när man gräver i “Old memories” men smärtsamt på gränsen till outhärdligt när man i cyberflödet påtvingas andras för en själv ouppnåliga ornitologiska nirvaner.

Sparvar och järnsparvar har en förmåga att accentuera (Accentor är järnsparvens anglosaxiska namn!!) en skarp gräns skådare emellan. Ta bara de senaste, gulbrynade sparven på Järvafältet eller svartstrupiga järnsparven i Skåne. Euforisk lycka eller avgrundsdjup depression och inget däremellan.

Och nu som ett dråpslag, just när man lyckönskar sig att sluppit från Gotland och den isländska askans grepp.

DÅ – sitter den jämrans sparven på Hoburgen, i skrivandets stund, på andra dagen, hoppar omkring, äter, sjunger

Alpjärnsparven skickligt fångad av David L, alltid på hugget.

Vad tusan har man gjort? Här försvinner tidigare olycksbröder, som Juppen och Tårtan, i rask takt. Första Gotlandsobsen, på samma ställe sågs väl bara av Big Lasse och Grön? Och höstobsen på Högklint var väl ett enmansjobb? Arten har bara setts 14 gånger i Sverige.

Finns ingen medicin mot denna farsot? Jomenvisst, träffade 1981 på Stora Karlsö en ornitopuritan. Jag som Gotlandsny hejdades i min adrelaninstinna raritetsjakt av denne milt försynte man, som förklarade att när han ville höra busksångare så tog han till Siikalahti i Finland med tält! Där fanns fågeln på sin naturliga lokal. En felflugen raritet var i hans ögon detsamma som en lössläppt papegoja.

Jag har sedan kommit att använda den här medicinen, med förstånd, så länge chansen finns sällar jag mig till mobben. Men om – så tar jag en dos.

ALLTSÅ:

Julafton 1985 sitter Eva, David och jag i skuggan av Europas högsta berg Mont Blanc. Två kungsörnar svävar mot den klarblå himlen och vi äter vår matsäck med läckra ostar och pateér. Det är märkligt nog nästan snöfritt på skidorten Val Thorens. Jag har glatt kryssat alpkaja, snöfink och stenhöna och framför oss huserar ca 15 ALPJÄRNSPARVAR.

“tydligt grått huvud och tegelrött på undersidan. Streckad på flanker och översida. Vegeterade på finkmanér. Mycket tydlig vitprickig stjärtbakkant när dom flög. Svart band på hoplagda vingen, Otydlig vattring på hakan. Tydligt gult på undernäbb. Ett visslande/rullande “tjuirr” och bofinklika “jupp” eller kortare, djupare “tju””

Ack hur ljuvt att njuta dessa anteckningar plus några stapplande skisser ur Minnenas Dagbok.

Botad önskar jag alla fortsatt gott tittande och allra mest – förstås – Janne och Anders. Håller tummarna!

PS Har  sedan dess legat i tält vid Siikalahtis strand!!!