Olof Armini om fåglar och natur

24 december 1991 åkte Tudde, David och jag buss från Kathmandu till Pokhara i Nepal. Ibland på trådsmala och guppiga slingor med hisnande branter på båda sidor om bussen. Långa sträckor längs Raptifloden med likaledes hisnande forsar och fågelupplevelser.

Fram till 30 december vandrade vi så en av de gängse trekkerna i skuggan av giganter som Annapurna och Fishtail.

Den 30 december, åter i Pokhara vid sjön Phewa tal hade vi flera “japonicus” och svårade också med “blakistoni“. I förra posten lämnade jag frågan kring vattenpiplärka/hedpiplärka litet öppen i österled.

Faktiskt är det historiskt så att när man splittade vattenpip och skärpip så gjorde man en ytterligare split mellan vattenpip/hedpip på grund av att två skiljbara taxa “blakistoni” och “japonicus” häckade sympatriskt i Fjärran Östern. “Blakistoni” blev ytterligare en vattenpiplärkeras medan “japonicus” blev första grenen/rasen av arten hedpiplärka.

Trist för fältisen är att skillnaden mellan dessa taxa i vinterdräkt främst är konstitutionella, färg på bare-parts m.m. istället för tydliga dräktdetaljer. Med enskilda individer på fel plats, dvs i västerled “hemma hos oss” är det på många sätt lättare att skilja en “rubescens” från en “japonicus” än en “japonicus” från en “blakistoni“. Naturligtvis mer hanterligt på rätt plats och även sommartid.

Den dagen vid Phewa tal var naturligtvis dessa piplärkor en liten parentes i mellandagsgodiset; rubinnäktergalar, röksångare, sibirbeckasiner, lammgamar m.m.

Får fortsätta att kryssa i det ickeupplevda. Sägs ju att Amerikas framgångar sistlidna sekel berott på befolkningens förmåga att förvalta den virtuella verkligheten!

Ute är det en “vit” jul dvs här i Götet med en våt gråaktig touch, men ändå. Vevar jag runt på nätet och i minnenas arkiv så är mest “stunning” just nu den gråvingade truten i Århus. Läcker från V Nearktis och precis sådär grådaskig som utanför fönstret men snövit för en skådare. Efter att ha sett snuttar på youtube och dansk kringkastning hamnade jag på några totalt supernördiga vitfågelsajter. Det blev flera nostalgikickar, medelhavstrutar som kopier av Kronholmenfågeln i höstas. Och ett batteri spännande trutar/raser från Hurghada, nästan precis samma som jag rapporterade för snart två år sedan.

Här en av Anders bilder på Medelhavstruten vid Kronholmens fyr 11 november. Och han själv, äntligen på bild, kanske spanande efter en fiskare i Paåns utflöde i hamnen.

Järvafälten med sitt outstanding scoop förra vintern slog till i förtid med en isabellastenskvätta. Litet surmagat kan man ju humma om att storstaden alltid hyser ett antal obskyra element även bland skådare. Varför dyker dessa superrarrisar upp mitt i storstadsvimlet och är så lättillgängliga!? Å andra sidan ser jag i arkivet att 14 oktober (min fars födelsedag!) 1993 så hittade David en isabellastenskvätta på stranden strax S broileriet i Västergarn. Cyklandes från Klintehamn hann jag just innan skymningen hitta och bestämma den. Även Juppen (” stor och ljus rackare, de´där”) hann om än i senaste laget. Dagen därpå var den borta och därmed chansen att inte bli sågad utefter forknölarna av ett obarmhärtigt Rk.

Lika obarmhärtiga är de inte alltid. Den större turturduva som Josef A och Ola W hittade och fotade på Faludden förra hösten fann nåd. Den var först införd som vanlig turturduva, samtidigt som det var ett herrans liv kring flera andra turtur/ större turturduvor. Det är nämligen så att den vanliga turturduvan och större turturduvan av rasen “meena“, ungfåglarna närmar sig varandra i storlek och utseende. Tar man så i beaktande variationen av den vanliga turturduvan blir det inte så lätt. Vid bedömningen av Faluddenfotona är det därför avgörande hur man viktar “slamkryparen” “meena”. Jag upprepar som mitt mantra att det är observatörerna som är bärare av obsen såvida inte annan dokumentation uppenbarligen säger något annat. Ola W är nästan mirakulös som birdfinder, bara det en viktning som talar FÖR!!!! Annars kan sågade trösta sig med en krönika i Metro häromdagen som enkelt påvisar rättssamhällets tillkortakommande i Thomas Q-fallet, när inte de agerande följer förväntade roller. Hur lätt skall det då inte vara att sätta betydligt lättviktigare system som Rks i olag. 

Det är litet kul att spekulera i vad som gör en birdfinder. Det är i alla fall inte bara bra ögon, bra hörsel och en himla massa kunskap. Det är också hur man balanserar helhetsintryck med detaljintryck och hur man avväger sitt observerande. Att vara cool fastän det är läge. Att tillämpa en malande ihärdighet som inte tröttar för mycket. Inte så lätt att beskriva eller uppfylla. Zlatan skulle säkert bejaka en liknande beskrivning av en bra fotbollsspelare eller Hawkins för en bra matematiker.

Ola W bevisar gång på gång sin eminens – säkert till mångas överraskning. En annan liknande birdfinder har vi i Björn K som nyss hittade en mysko piplärka vid sin ägandes gård på Öland. Efter en del om och men larmades den som vattenpiplärka för att av snabbt tillskyndande ett tag vara en nästan säker hedpiplärka. Får för mig att Björn lutar åt vattenpip.

För att få litet jämförelse se på nedanstående enastående foton designade Sven-Olof o Kerstin M. Förstora, njut och lär!

Verkligt finlir men den vänstra är Årnäsfågeln från förra vintern, hedpiplärka av rasen “rubescens“. Den högra är vattepiplärka nästan samma lokal och tid av nominatrasen “spinoletta” Båda 1K/vinter. Den tygellösa hedpipen har ett “öppnet” ansikte och den är tydligt buffish under särskilt på flank och undergump – två konsistenta artskiljare

– MEN –

SLAMKRYPARE; det finns andra raser östliga och förrädiskt presumptiva. Man behöver bara till nyssnämnda Hurghada så kunde jag spana in såväl hedpiprasen “japonicus” som vattenpipditon “coutellii“. Och i det häradet befinner sig kanske ölänningarna. Så kolla bilderna på Svalan och tyck till. Men åter observatörerna bär alltid obsen!

En citronärla i Skåne har väckt liknande diskussioner. Många mycket bra bilder visar åtminstone två kontraindikationer, örontäckarna saknar vit inramning och näbbinnerdelen är kontrasterande ljus. Indikationer på gulärla – någon östlig ras kanske(?), men det finns också fjärran östliga raser av citronärla. Den har nästan utan undantag rapporterats som säker citron, så observatörerna har väl bestämt sig. Själv vill jag gärna slå ett slag för ytterligare en variant, den av skådaren så förhatliga hybridteorin!!

Nyss slamrade senaste numret av Bläcku i brevinkastet och kul läsning om oldtime observations från fjolåret. Fick ånyo bassning för dålig beskrivning av stäpphök, liksom även här i Götet. “Tummen ned” alltså, litet förvånande kan tyckas, är ju så vanlig numera! Hade också glömt några rapporter som Anders och min fjällabb utanför Kronholmen. Den här på Svältis (troligen samma?) fanns dock med.

David L eminent fotograf och upptäckare. Observera att de yttersta pennorna bara visar vita spolstreck på högraste fotot. Länge ett absolut måste för vissa skådare att se – och bara det. Tyvärr normgivande! Emellertid är innerfanen ganska brett ljusa, vilket kan ses på mellersta fågelns vingundersida och alltsomoftast flashar detta fram även på översidan ( en parallell kring vingteckningsdiskussionen angående ökenvarfågeln) – alas ingen fjällabb! Detta bidrog nog till att fjällabb nästan aldrig noterades söder om fjällen före mitten på 80-talet. På alla bilderna ser man den tydligt tvåfärgade näbben.

GOD JUL ALLA

Känns ju litet snålt med riktiga rarrisar i decembermörkret.

Trots att man är en bottenlös optimist och anser att det går att ornitologa överallt närsomhelst. Och trots att alarna utanför fönstret hyser en flock grönsiskor, bärträden både bergfink och stenknäck, berguven hörs och kan siktas på Ullevi, hörs gör även kattugglan, gärdsmygen och rödhaken. Sveriges nationalfågel koltrasten sjunger smäktande – kan det bli en kull före nyår!? Eva siktar en mäktig gulgrön fågel utefter en trädstam på goingen!

Men litet surpuppigt grämer jag mig över den missade fjällabben. Förutom den ovanstående finns två andra tröstevägar.

1. Svärta ned så där litet lagom de klåfingriga prettos som under förment hjältemodiga omständigheter infångade, ringmärkte och förpassade till inomhus gödning den välmående fågel som gödde sig själv med feta maskar och bara ville lämnas i fred. Några dagar senare lämnades fågeln redan bortskämd med fet fisk i inomhusmiljö åt sitt öde i den karga ytterskärgården. Alltmedan hjälteglorian likt en luciakrona omgav ovannämnda prettos med ett fint ringmärkningskryss som en tidig julstjärna.

Nej – den trösten funkar inte. Bara retar en liten smula. Alltså söker jag mig bakåt i minnenas nostalgi.

2. Klockan är fem på morgonen och ljust som mitt på dagen. Umeå centralstation 3 juli 1975, David, Eva och jag, blöjor, tält, filtar, mat… Vännäs så Storuman och därifrån postdiligensen förbi Tärnaby och Hemavan. Så avsatta av medlidsamt gloende kusk på stigen upp mot Storfjället. Täljde två vandringsstavar till Eva och mig. Hade läst i någon naturlyrik att det var det första man gjorde. Eva och David hade hunnit bli lätt otåliga inför bestigningen av det en och enhalv kilometer höga massivet – lätt som en plätt i okunskapens lugna hamn. Blev ett femtiotal meter upp i fjällbjörkskogen. Domus ekonomisäckar kändes florstunna och det värmde gott med den treåriga kaminen mellan Eva och mig. Och helt sagolik var konserten av blåhake, gråsiska, bergfink och knarrande dalripor.

Morronen var sanslös. Det lummiga myrvattnet blev till porlande ramlösa och när vi kom upp till trädgränsen vällde det över oss lappsparv, fjällvråk, ljungpipare, fjällpipare, fjällripa och några gräslöst eleganta FJÄLLABBAR. Hit men inte längre, det räcker!!!

Så icke. Redan dag två började vi strävan mot Vitskalsstugan som låg på vägen enligt den förunderliga fjällkartan och kompassen som darrade av vällust och förvirrande magnetfält. Vid denna otid i det otidsenliga eviga ljuset kom Carl-Johan Bondesson att träda in i vårat liv och vi i hans. Han förestod stugan med område och var av turistföreningen försedd med en varierande kost av nyponsoppa och blåbärssoppa med möjlighet att dryga ut med hårt bröd. Perfekt för veckolånga förstoppningar och därmed ransonering av dyrbart toapapier. Han var utlämnad till diverse out-laws som utmattade roade sig med att tända kaminen med av C-J diskret utlämnade inbetalningsavier för logi i stugan. Tur han kunde låsa om sitt rum annars…

Men så kom vi. Blöjorna fladdrade i fjällvinden. Där en jaktfalk, där en fjälluggla och där friden med en härlig stuga. Herregud!!!

Vi bodde där i nästan en vecka. CJ och jag gjorde utfärder till Syterstugan som han också hade uppsikt över medan Eva utnyttjade sina talanger att basa över stugan. Mina första sjöorrar och dvärgbeckasiner. Senare också min första och hittills enda nordsångare i Sverige. Jag fick också lära mig var fjällrävarna höll till och kunde därför senare se dem för första och enda gången i Sverige – tänk, för 35 år sedan!!!

Jojomensann efter denna nostalgy-trip är jag helt lugn. Sju-och-enhalvan flyter genom mina porer ledsagade av en virre och minnena vimlar.

OCH FJÄLLABBAR! Hela tiden ettriga och på sina bon. C-J berättade sedan att alla samlats i en gigantisk flock och dragit rätt västerut.

Var det någon gång i början av 80-talet på Vivesholm eller var det redan i slutet av 70-talet vid Vänerns strand? Senhöst och en stor, mycket ljus duvhök som förde tanken till en grönlandsfalk. Och vid kontakt med Big-Lasse alt Ingemar J (inte boxaren!!), två av ornitologins giganter blev jag bekant med den nordliga-östliga rasen av duvhök “buteoides“, en ras som jag frekvent borde sett när vi bodde i Umeå 75-76.

Enligt aktuell taxonomi indelas den Europeiska duvhöken i två raser; nominatrasen “gentilis” från NW Afrika över hela Europa till de nordligaste delarna där den ersätts av “buteoides” som breder ut sig österut till världens längsta (?) flod Lena som rinner upp vid Bajkalsjön och ut i Norra Ishavet . Då befinner vi oss i Östra Sibirien och i Asien och öster om Lena ersätts “buteoides” av rasen “albidus“.

I stort följer duvhöken två “kliner” längs sin utbredning från NW Afrika till Lena. Storleksmässigt blir den större. Dräktmässigt blir den gråare och ljusare.

En gammal östlig “buteoides” kan som sagt föra tanken till grönlandsfalk. Vid rapporter om den senare har det ibland förekommit diskussioner kring och tom någon gång belägg för “buteoides”. Unga duvhökar av västligt ursprung benämns ibland Rusty Hawk, östliga har däremot en vit grunfärg på undersidan och är på översidan ofta tydligare tecknade med vitaktigt diagonalband över täckarna. Den ännu östligare rasen “albidus” är nästan vit men mindre än “buteoides”.

Man skall dock komma ihåg att duvhöken förändras gradvis och när man läser på verkar de taxonomiska rasgränserna ganska vaga. Likadant verkar det vara med den nordamerikanska duvhöken, som en del vill skilja ut som egen art.

Duvhöken är mycket uppskattad av falconerare. Den är en fokuserad jägare och förmodligen lättare och billigare att komma över än de mer exklusiva falkarna. I linje med falconerarnas syn på duvhökens kapacitet finns en mer omfattande rasindelning:

 “Kleinscmidti” i Spanien och NW Afrika och “marginatus” i Östeuropa, båda mindre och bruna och lämpar sig för jakt på kaniner och fågel.

“Gallinarum“, Tyskhöken, större och kan ta större byten som hare. Specialist på jakt i bergsterräng. Lämpar sig väl i aktuella falkonerares jaktmarker.

“Buteoides“, som är ännu kraftigare, men inte riktigt anpassad till C Europa.

“Albidus“, nämns också och är som jägare jämnställd med de två små raserna.

I ovanstående uppställning indelar förstås “klåfingriga” taxonomer “buteoides” i “gentilis” och “buteoides”.

Och i förrgår hade jag en mycket spektakulär ung hona med rejält östliga karaktär – kanske inte oväntat. Läste om infångade duvhökar under några decennier i Västmanland, där en fågel rasbestämts till ung hona “buteoides” i november!!!

Jämra regnande ävenom gårdagen måndagen 16 november bjöd uppehåll några timmar på förmiddagen. Blev tillfälle för Anders och mig att ladda för varsina grytor i Klintehamn – Burgund resp Thaikyckling. Hugg i Kovik och Klinteviken gav snösparv och snatterand/smådopping. Väldigt stor andflock i Klinte med framförallt viggar. Kan bli intressant frampå.

Så kaffe i Västergarn med nybakt bröd och bullar. Efter det tog jag en liten Svältistur men blev hemjagad av regnet. Som sedan håller i till sen eftermiddag…

nästföljande dag. Envist plöjer jag ned till Svältis och minsann där ror sakta en

inte den här men en ÄGRETTHÄGER. Har suktat vit häger under min vistelse. Särskilt den som rapporterats från Hall alldeles nyligen. Och minsann!

Fotot ovan är på en av hägrarna i fjol i Kovik. Kan ju vara samma och åtminstone kan ju denna hamna på samma ställe!?

Tionde november och rejält inne i “the dark side of life”. Lätt regn, nordostan och inne hela dagen. Typiskt nog trampade jag sönder en taklampa i jugendstil, en riktig dyring och familjerelikt för Eva. Jag förbannade dåligt ljus, klumpiga träskor och undvek den verkligt skyldige.

Några ljusglimtar dock, en käckt sjungande trä-trä-trädkrypare, inte ett dugg skum bara vanlig. Så fångade jag en skogsmus (av beskrivning att döma Större skogsmus), den här gången en riktigt lugn, som tvättade sig innan den försiktigt hoppade ur buren. Väldigt stor skillnad på individer eller är det en könsdimorfism? De stora har varit livligast hittills.

Så livades dagen också upp med ett kaffe med Anders. Vi konstaterade att än är fågeltiden inte förbi, novembrar har som regel alltid några överraskningar på gång. Såtillsvida klämde rovisgänget Anders G, Harald N och Far och Son of Lufo Sveriges första av hittills bara tre obsar av östlig rödbukig svart rödstjärt den 15/11 i Hamra!

Tillbaka till nuet och verkligheten.

5 nov en snögloppsdag då jag i full regnmunderingen lyckades frambringa en dvärgbeckasin vid Svältislagunen.

6 nov Aj vad det skulle smaka med en Gustav Adolfbakelse. Minns när Tommy på Donner beställde hem ett lass häromåret. Eller än längre bakåt i tiden när Ljungblads i Aås erbjöd såväl vita avgjutningar i marsipan som svarta i choklad av hjältekonungen.

För mig började dagen med fångst av en stor större skogsmus, mycket livlig. Sedan blev det handlingstur per cykel till Klinte med skådning. Kovik med två gransångare, en jorduggla och sju skedänder. Vives hyste en rolig gåsflock med några vitkindade och en prutgås. En diminutiv gås, som ändå torde klassificeras vitkindad, hade helvitt huvud och vitt på bröstet och var som sagt liten men allt annat… En havsörn som var ringmärkt följde mig hela vägen och hela tiden drog det mängder av fiskmås söderut.

På kvällen spanade jag in Mickels rumpo från köksfönstret.

7 nov. Tog långpromenad runt hela golfbanan med kaffepaus vid fyren. Där också häftigheterna, en pilgrimsfalk och en Kaspisk trut båda på Utholmen. Annars puttrigheter som en flock vardera av steglits och tofsvipor, några ängspip och en vinterhämpling.

8 nov. Anders med lyxåket. Först kaffe vid fyren, både stor-och smålom, salskrake och en (samma?) Kaspisk trut. Sedan Kovik där rompu bjöd såväl ljungpipare som snösparv. Idag fångade jag två St skogsmöss i samma bur, en stor livlig och en liten lugn.

9 nov. Tar ut mest för motionens skull. Bara handjagaren. Hyfsat längst ut på Svältis med snösparv och snatterand. På återvägen inne vid stättan full fart på trastar och en fin flock sidensvans. Plötsligt vimlar det av allt flyfärdigt i luften hägrar, skarvar och där en sädgås och – 

 en JAKTFALK!!!!!!!

Den hinner visa upp sig fint, den tvåfärgade vingundersidan, väldigheten m.m.

Mäktigt men underbart är kort.

Ett godis på den “gamla goda tiden” var de olika varfåglarna som spillde över från västpalearktisk till närliggande regioner och arter, t.o.m. svartpannad törnskata – Länken till törnskatorna???

BB, BW och andra organ frossade i de olika raserna med stjärt/vingteckningar mm.

Själv fastnade jag i träsket på 90-talet och på våren -95 trodde jag mig ha en av de mest typiska, en “pallidirostris” från cykeln till skolan. Ett vänligt överseende från övriga skådarsverige plus att mitt förhållande till Rk var synnerligt frostigt lade obsen på is.

Bara några månader senare slog Big Lasse till, en “crystal clear” pallidirostris på Au riv. Litet surt att åka ned och “kryzza” men, men – värre blev det! Någon dag senare när jag cyklade hem från skolan – det är djävelusiskt produktivt att cykla mellan Klintehamn och Västergarn även om det bidragit till mitt tinnitus – så i en buskridå sitter en “pallidirostris” och jag kommer den så nära att inte ens zeissen duger!!! Men nu har frosten övergått till istid och permafrost…

…så Carl kan med full ära titulera sig som nr 2 på ökenvarfågel. Eller kanske tom nr 1 eftersom ökenvarfågel inte fanns 1995.

Fö jobbade Janthe och jag in en annan udda ras “homeyeri” utefter vägen vid Björklunda. Den sågs inte av så många som den Juppen drog in vid Paviken något halvår senare.

Av detta förstår alla var plejset är för udda varfåglar raser/arter!

Men nu den senaste, då Carl skall ha full credit för upptäckten och för hur han zoomade in ett maxat antal medobservatörer trots klent batteri på mobilen. Också en eloge till Juppen som ju haft sitt finger med i flera av varfågelobsarna. Och kolla detta från första kvällen

Alla var vi övertygade, inte minst jag, men att övertyga andra.

Observera att detta är en en aningen nättare fågel med proportionellt kortare stjärt än en varfågel. Näbben är kort, ljus och “bullig”. Masken är bara en fläck bakom ögat. Kontrasten översida/undersida är liten. En sandfärgton är mycket vag och kräver annat ljus. Mkt stor vit handbasfläck och mkt vitt på stjärten syns utmärkt väl. Vi som såg fågeln kunde också konstatera avsaknaden av vattring på hjässa eller undersida.

Rk “svårade” litet kring armpennorna, vilket foton senare “sänkte”. Typiskt visar nämligen Ökenvarfåglar inte något vitt längs basen av armpennorna som Varfåglar gör. Jobbigt för att det är svårt att se i fält och dessutom är det så att Ökenvarfåglarna har vitt i basen av armpennorna men det överlappas av “nästa” armpenna. Hej o hå!

Kanske lika så gott att slumpa tillbaka till en art som antyds på club-300! Till dess njuter vi ytterligare några bilder signerade Anders – vem annars!

Oj vad härligt. Och här kan jag bidra till smältandet av inlandsisen och instämma med Rk, vad spelar det för roll ras eller art!!!!

Härligt att se min blogg fungera när en massa “.se” tycks ha stora problem.

Särskilt bekymmersamt med club300, kustobsar och armini som jag ständigt scannar.

Har också gjort att jag litet kommit av mig i rapportereringen och får därför försöka hitta tillbaka.

I onsdags 14 oktober cyklade jag Välen tor i fint väder men litet bister NNO på hemvägen.

Hyfsad utdelning med 2 skäggmesar i “hög”flykt, 2 smådoppingar och ett dussin steglits.

Sedan valde nästyngsta barnbarnet Claudia mig efter skolan. Hon klämde ett kvarts kilo räkor och sedan genomförde vi ett vasst power-yoga! Makalöst roligt och säkert en grund till…

… att jag kunde spana in en vacker KUNGsörn da´n därpå, en sådan där Haraldspecial, gnistrande vit-nästan svart – i svackan bakom Brudaremasten från mitt köksfönster. Hela batteriet spejare på Brudare missade!!!!

Så ny laddning den 16 – med den yngste Zacci och lika makalöst roligt och vitaliserande.

Så visst! – strax efter midnatt ljöd det kraftfullt nästan sugande “Håu” ett par gånger och bäva månde alla feta råttor som tror dom kan ränna runt hursomhelst och gäcka Anticimex.

Storhertigen, KNEKTEN gjorde entré på lägenhetslistan.

Vilka blir drottningen och ÄSSET??????

När man kommer upp i åren upplever man hur gamla mönster upprepar sig och bildar en väv av kunskap.

Både på lokal och nationell nivå är det en anspänning inför varje säsong var man skall positionera sig för maxat utbyte. Club-300 väderexperter hetsar på! 

När det brakar loss på hösten blir det framförallt ett fläng mellan Falsterbo/Skåne och Öland. De är lättskådade spetslokaler i rika och omväxlande fågelflödeslinjer och det är nästan alltid Öland som dragit längsta strået när man summerar.

Den sistlidna veckan var ett typexempel. Trots att Skåne lyckades dra in en typisk Ölandstrumfart, brunsångare så kontrade Öland med såväl tärnmås som stäppörn, som extrabonusar utöver allt annat som prärielöpare, taigasångare, tuvsnäppa m.m.

Men säger ni, Västkusten, Utklippan, Vänerstruten, Hjälmarediton, alla Östersjööarna från Landsort och norrut? –  Jag vill hävda att alla dessa har företräden i ovanstående tre kvalitéer men kan inte matcha de stora tungviktarna i någon. Man kan som bäst tala om en viss nischning som för Västkusten-havsfåglar!

När det gäller Gotland utgör den ett undantag. Jag menar nämligen att den slår alla lokaler i Sverige som spetslokal, så långt sydost som ensam ö i Östersjön. Storleken är naturligtvis både en fördel och en nackdel och som optimal lokal kunde den vara väsentligt mindre men ändå…

När det gäller de andra två kvalitéerna, lättskådade och i fågelflödeslinjer är den dock de andra tungviktarna underlägsen.

Öland och därnäst Falsterbo/Skåne utgör alltså bäst options för att hämta hem det mesta och bästa Sverige har att erbjuda i fågelväg. Men vill man arbeta upp en bra artlista med riktiga giftigheter duger Gotland väl. I övrigt får man jaga runt o/e ha en förbaskad tur.

Trösterikt är Sverige ett stort avlångt land så till fromma för dötrista fågeltomma lokaler har de ofta något man inte kan se på de stora lokalerna. Att på en iskall heldags linjekartering i Norrbottens inland ha hela fem arter, däribland lappmes, lavskrika och järpe – Öland släng sig i väggen.

Till slut får jag gratta vännen Anders som valde Öland sistlidna sju dagar – vilket klipp. 

En kattuggla som kacklar utanför balkisen, nej det duger inte!

Igår tänkte jag njuta lavinsträcket de senaste dagarna. Tiotusentals, fa finkar, har vällt förbi trots ett ganska bistert sträckväder, snett motiga kulingvindar och skurar. Finns ett uppdämt tryck så…

Men på morgonen intet, enstaka duttar bara, några knäckar och en större hack och jag blev tämligen rastlös. Att bära några lass skräp till närmaste avstjälpningscentral rådde inte på bot. Ringde Ritchie, kanske en bägare var rätta medicinen? Inget svar.

Fanns inget annat än att bestiga stålhingsten. Redan när jag drog backen ned förbi Sahlgrenska och ut i Slottskogen andades jag lättare. Inga fåglar utan mest folk med glatt dinglande lila plastkassar – rejält laddade. Allt andades lördagsförväntan. Brahebacken upp med sälar, pelikaner och svarta svanar. Så full fart mot Klippan.

Illavarslande med inga turkduvor längs Kungsladugårdsallén. Och vid Klippan bara skränande vitfågel och en ensam tamanka – har kompisen hamnat i grytan? Försöker svåra med en “intermedius”, men det går bara inte.

På däcket i Fiskhamnen står Stefan S. Först sänker han mitt försök på en spännande ärla; “Bara en sädes-“, för att sedan återge mig hoppet “Pillen sitter fint på Gasklockan”. Spelat nochig maxar jag pedaltrycket i den bekväma medvinden uppströms älven.

Redan vid hotellbåten Ibis sliter jag upp kikaren och konstaterar att det kan bli en “allt missat, vad var det jag tänkte!” . Rastlösheten är på väg att ersättas av missnöje. Vägrar att kika upp mot klockan innan jag fått sikt över nordsidan – och där sitter den! – en gammal hane pilgrimsfalk litet lömskt innanför översta räcket.

En annan skådare står och rotar med något i buskaget vid cykelbanan. Kan han ha missat? – får väl tipsa för säkerhets skull! Han reser på sig, så stor så kraftfull!? DET ÄR RITCHIE! Han pissar! 

Ingen skådare men så fantastiskt att få visa just honom denna klassiker; En pilgrimsfalk på Gasklockan något som redan Nils, vår far pluggade. Så att vi varje gång vi åkte med tåget till Uddevalla satte våra ansiktsavtryck mot tågrutan innan Marieholmsbron på 50-talet. Ack vilken ljuvlig nostalgi.

Nostalgiskt är också att tänka att sista häckningen av pillen i slutet av 70-talet var vid Borgila. Ritchie visste berätta att Lars Ferm, inte rånarlegenden utan vår kusin, och han blev bortkörda från boet då de gjorde ett desperat försök att sätta världsrekord på paddtorsk.

Litet svårt för brollan att fokusera, han har ju klämt en hel special på Järntorget. Men så kommer några tornfalkar och sätter fart på det hela. Vilken uppvisning!

När vi sett oss mätta fortsätter vi genom det “vilda” Gamlestaden, skönt att ha en erfaren vägvisare. Till slut landar vi i Stampens kyrkogård och dess minneslund med vår faster Ruts spridda aska. Där låter jag mig väl smaka av den carribbean smoothie Ritchie bryggat. Några spetsbergare drar över och Ritchie förundras över min entusiasm för de gråa ankorna contra VANDRINGSFALKEN!

Jag tänker också att vi har en bror som är förunderligt lik Fidel Castro.