Olof Armini om fåglar och natur

Hittade den här som opublicerad så, till minne!

Skådartidigt på morgonen, halvsex risgrynsgröt och morrongympa. Men ack nej kanonförkyld – igen.

Ändå i mörk vintermorgon till Domkyrkan. Sena förstås och Eva från Vasaplatsen per vagn, tjyvåker för jag hade i hastigheten “gömt” hennes kort under mina skoblock. Som straff får jag jogga mellan Vasaplatsen och kyrkan.

Där härlig stämning och sång och stolt farfar till aspiranten Lydia. Massor av bekannta ansikten – släkten, kollegor och tom lekkamrat från annu dazumal!

Så stundade tiden för utlovad taigatrast, med nödreserv sparvuggla på Bergsbogatan. Tom undertecknad blev ofokuserad av den superba maten och den magnifika stämningen. Kan fyra barn i maxad julhysteriålder äta julbord och dela ut klappar under enbart glada skratt? Så att farfar trots dimmig blick (flunsa o starka drycker) och frånvaro av såväl taigatrast som sparvuggla kunde njuta hur blåmesarna i skymningstimman stod i kö för att få en sovplats i björkstubbeholkarna.

Här stundar spännande tider när…

Mörkt och kallt – åjavars det är väl ganska länge sedan den knäppte till på våra breddgrader.

Minns med en liten klump i halsen de första mornarna i Alingsås på 50-talet, när “köllerna” frös till och strömmen glittrade kring iskristallerna i Lillån. Smärtan som nöp i öronen var outhärdligt skön.

Undrar om allt blir litet mer förutsägbart, ramarna blir litet snävare när det mörknar och knäpper till. Så ock för våra flygande vänner. De senaste åren har det funnits två “highlights” på Aves-fronten under midvintern, måsar med vita vingar och piplärkor. Minns med välbehag 2004 då man på en dag kunde skåpa in vitvingad trut, svarthuvad mås och ISMÅS – eller förra året då man drog mongolpiplärka, större piplärka och vattenpiplärka i ett svep.

Följaktligt har man iår kunnat höra om vitvingad trut i Blekinge och ismås i Simrishamn samt själv dragit på och sett hedpiplärka och vattenpiplärka i Halland! Just nu rapporteras bara den vitvingade truten.

Avslutet på Gotland blev gott. Där har midvintern de senaste åren bjudit ett fin gåscocktail på rödbetsåkrarna kring Valle. I år kunde jag klämma, prutgås, vitkindad gås, tundrasädgås, skogssädgås, stripgås, spetsbergsgås och mindre sångsvan bland hundratals grågäss, kanadagäss och sångsvanar.

Back in Götet gav skådningen också några “traditionals”, forsärla i Prästabäcken och skäggmesar i Otterbäcken.

Ser nu fram emot att en svarthalsad trast eller större turturduva dansar runt fågel(Jul)bordet på Bergsbogatan alltmedan vi markburna avhandlar det “riktiga” julbordet!

HEDPIPLÄRKA

Megan med hedpipen på Årnäshalvön manar till en del reflexioner.

Var litet förvånad att det dröjde med kommentarer kring de så uppenbara karaktärerna, den breda vitaktiga ringen kring ögonen och den mustiga buffish  färgen på halssidor flanker och undergumpsidor. Smäller in på de flesta bilder och i verkligheten. Min första obs av fågeln var ögonblickssnabb men solklar. Efter några dagar kom de förväntade kommentarerna.

Det vanligaste anglosaxiska namnet på arten är just Buff-bellied Pipit.

Taxonomiskt ingår den i ett artkomplex som rönt mycket intresse och studier de senaste decennierna. Slumpades för inte så länge sedan med såväl vattenpiplärka som skärpiplärka.

Det var alltså suveränt att vi samtidigt såg,

En hedpiplärka, Buff-bellied Pipit, (Anthus rubescens)

En vattenpiplärka, Water Pipit, (Anthus spinoletta)

Minst fem skärpiplärkor, Rock Pipit, (Anthus petrosus)

Och som grädde på moset en svarthakad buskskvätta, Stonechat (Saxicola torquata)!!!

Sammanträffande! 

Den 14 jan i år travade jag runt på El Gouna golfbana, strax N om Hurghada vid Egyptens Rödahavskust och synnerligen produktiv ornitologiskt. Och jag såg såväl hedpiplärka, vattenpiplärka som svarthakad buskskvätta!

Dock i samtliga fall andra och östligare raser än på Årnäs. Och med den takt som arter splittas idag sitter man väl snart med några soffkryzz.

Vattenpipen var troligen en ”coutellii”, möjligen ”blakistoni”

Hedpipen var en ”japonicus”.

Litet osäker på de svarthakade, hanarna mustigt röda under men med tydlig vita övergumpar och tydliga vita halssidesfläckar.

När vi drog på Årnäsfågeln lockade jag David med utsikter om ett framtida kryzz, eftersom hedpipen bestämts till den västliga rasen ”rubescens”, som finns i USA upptill Grönland. Den har obsats en gång tidigare i Sverige, ringmärkt i Hudiksvall i dec 2005.

Den första hedpipen i Sverige, i Träslövsläge dec 1996- jan 1997, angavs först som ”rubescens”, men ändrades sedan till ”japonicus”. Den hängde David in.

Förra hösten var det ett influx av “rubescens” i NV-Europa. åtminstone 8 individer på Island, Brittiska öarna och i Frankrike. Så upptäckarna i Halland var kanske litet alerterade.

Old times 1

Den 30 dec 1991 traskade vi runt Phewa Tal, David, Tudde och jag och hade de bästa obsar av flera ”japonicus”, åtminstone en ”blakisoni” och flera av den giftiga förväxlingsrisken rosenpiplärka – i skuggan av Annapurna och med mängder av andra fågelfinesser.

Linken från ”rubescens”  går via ”alticola” i Klippiga bergen och ”pacificus” längs Nordamerikas västkust och ett skutt över Berings sund till Asiens NE hörn, där “japonicus” stöter till. Och de två mötas i – ja, just det Halland!

Old times 2

För mig var ”rubescens” inget kryzz.

Den 19 apr 1990 tittade jag på prärieugglor på Sombrero Golf Course på Marathon Key, Florida. Samtidigt fladdrade några ”rubescens” runt greenerna på piplärkors vis!

Kändes tungt efter jaktfalken när jag gick till sängs med en begynnande förkylning. Men de senaste tio åren trots en växande barnbarnskara har jag alltid vaknat upp pigg som en nötkärna. Och därför litet övermodigt trott mig besitta ett ogenomträngligt immunförsvar. Nu vaknade jag upp med djuphosta, tjockt trögflytande slem och en bedövande tinnitus.

Dagarna har gått med litet förbättring som snabbt förbytts mot nya än värre svackor. Trots det har jag klarat två lunchmöten med Svenskt Näringsliv. Det andra med Mats Odell var mycket lärorikt om den ekonomiska krisen.

I lördags dristade jag mig att ta en cykeltur, Gullbergsvass – Fiskhamnen – Slottskogen. Kanske kunde jag hitta någon av ugglorna på dagkvist, så Eva skulle få se kattuggla och/eller berguv efter sina ugglestudier i somras. Blev inte så, utan intressantast var en kanadagås i våtområdet utanför och söder om Stora Dammen. Den var liten men i färgsättningen tämligen lik “vanlig” kanadick. Alltså var det en västlig “mindre kanadagås”, “hutchinsii” eller möjligen “parvipes”. Geografiskt, om spontan ligger den förstnämnda bäst till.

Hem litet nöjd och sätter mig vid datorn – HEDPIPLÄRKA – i Halland. Kan väl ändå inte vara sannt!? Men pålitliga hittare och allteftersom börjar bilder droppa in, ingen tvekan! Hittar Årnäs naturreservat på Eniro. Norr om Varberg men hopplöst utan bil, med min förkylning. David drog på fågeln i Träslövsläge som sågs dec-96 till jan-97. Turligt nog var den fågeln av rasen “japonicus” medan denna uppenbarligen är av rasen “rubescens”, en jänkare som David aldrig sett. Så tänk om? Det skulle vara för bra för att vara sannt.

1. Att få titta på en utmaning som hedpiplärkan, i naturskön omgivning med chans för fler stänkare.

2. Alltid roligt med persongalleriet som omger ett rejält drag – och det var lätt hysteriskt förstod jag.

3. Att skåda med David som är och förblir oöverträffat. Far och son, vi har skådat enormt mycket tillsammans. Plus att David de facto har en skådarpotential som inte många överträffar.

4. Och den stora bonusen med ett eller flera barnbarn i ovanstående context!!!

Ringde på kvällen och det var inte helt omöjligt. Snuvade, hostade och hoppades mig igenom natten. Snabbt upp med datorn och i gryningsljuset kom första beskedet, fågeln var kvar. Ringde åter Bergsbo och nu skulle David jobba på det. Rastlös väntan innan beskedet, kommer om en stund med ett eller två barnbarn, Lydia och Zacharias. Febril packning av kläder, kikare och matsäck.

Och iväg bar det, alla fyra, och jag fick förtroendet som kartläsare. Vid Väröbacka lämnade vi motorvägen och fortsatte på gamla landsvägen. Bara några små marginella omvägar med tillhörande stopp, backningar och vändningar så var vi framme. Rättare, förstod vi att vi snart var framme, överallt i vägkanten stod bilar. Massor med skådare ute i det mycket natursköna reservatet, nu i sin absoluta prakt sol, stilla och fem minusgrader. Tyvärr med plumpen, ett bolmande Väröbruk i norr.

Både Lydia och Zacci reagerade på farfars iver och ville gå litet extra långsamt. Lugnande besked från återvändande morronskådare, några danskar, legenden Åke A m.fl. Så alltid den där ivern och nästan förlamande beskedet från en litet missmodig skådare. Den drog iväg mot norr. Känner hur förkylningen som jag hållit stången tills nu börjar pressa på.

Men skärpning! David registrerar något skärpipläte och det kommer en fågel över tångvallen och slår ned. Jag klipper sekundsnabbt, vita yttre stjärtpennor, sparsam streckning, gulbeige grundton och vitt område kring ögat. Så iväg med några skärpiplärkor, som David följer länge. Underbart är kort! Hur många såg den och hur många hann bestämma den. Råder en mystisk stämning, som säkert beror på att många har svårt för eller helt enkelt inte kan bestämma den.

Det återkommer litet skärpiplärkor och den underliga stämningen förstärks. Man blir inte helt klok på om någon ser något. Vi koncentrerar oss på en liten bivik strax V om “the Place”. David får vittring på något som visar sig vara en vattenpiplärka. Denna stänkare sågs av kanske mindre än tio skådare utav flera hundra som var där. Den fotograferades också turligt nog.

Det dök upp en svarthakad buskskvätta, en stänkare också men betydligt mer lättsedd än piplärkorna. David tog så med sig barnen för att hämta matsäck och flytta ned bilen till parkeringen.

Efterhand tyckte sig fler och fler se något vid en flat sten och en brädlapp, litet innanför tångbanken där de flest skärpiplärkorna gick. Jojomensan, när kikare, tuber och uppmärksamhet fokuserade på det “rätta” området blev obsarna fler och bättre och bättre. Ivrigt sprang jag upp och avlöste David. Men det var helt onödigt, vi kunde njuta de allra finaste obsar och en härlig matsäck i härligt väder.

Efteråt avrundade vi med glass, kaffe, pille och spetsbergsgås på Getterön naturcentrum. Och snart kunde en lycklig far och farfar ta itu med sin förkylning igen.

Balansen var inte riktigt den rätta, för mycket regn och för litet vind. Ändå gav jag mig iväg klockan sex i kolmörker. Tog det lungt för att inte bli alltför svettig i regnstället.

Vid Torslande ljusnade det och jag tyckte väl att jag kunde åkt litet tidigare. På färjan hade jag inte den rätta “blodsmaken”, men såg fram emot ett skådartomt “hide” och en god matsäck.

På parkeringen bara två bilar och jag hade varit på stålhingsten i 2,5 timmar, alltså tagit det lungt. Cyklade förbi Carl till fots så det var bara en före mig, Jon. Han utlovade gott om tretåiga måsar och hade precis haft några alkekungar – satan tänk om jag åkt tidigare!

Ingen fara, under tiden därute fram till halvtvå passerade uppåt ett femtiotal “kungar” nära och fint. Det blev också den ornitologiska höjdpunkten och enda årskrysset för mig. Annars litet småputtrigt med en del normala alkor, havssulor, mängder med tretåar, skärsnäppor och – sen gravand och sen strandskata.

Som gammal i gården minns jag när man noterade varje storskarv, nu finns den i mängd och vad mer är den “outnumbers” av toppskarv, en jätteraritet bara för ett decennium sedan!!

Trots allt en del solglimtar, hyfsat med fåglar, trevligt sällskap och en rejäl genomkörare by bike. Efter en bitande hagelskur på Älvsborgsbron smakade duschen fint på Olof Rudbeck vid pass fyratiden, alltså tio timmar efter avfärden.

Än bättre smakade tequila spetsad med triple sec hemma hos Ritchie som sent gemensamt födelsedagsfirande.

FRÅGA: Vilken drink? Och onomatopoetiskt, vilket läte associerar ni till?

Blev litet kort om ugglor sist. Påmindes om detta i morse när jag förberedde Evas avfärd till Gotland.

Med öppet köksfönster till morrongympan lät kattugglan klä-vitt flera gånger sharp kring 05:00. Jag beskrev det som jamande och nasalt, vilket det kan vara, men inte i morse, då det var vilt och “pretending”.

Då kom jag att tänka på släktskapet i läten mellan ugglor och då i första hand våra “strix”-ugglor, kattugglan, slaguggla och lappugglan.

Kattugglans vanliga hoande är “the setter”, finns som intro till “Vetandets värld” på radion, finns också i melodiintrot på “Godmorgon” med P1 och framförallt som ständigt ljudinslag i skräckfilmer.

Slagugglan har en dov och långsam version av detta läte. Lågfrekvent och vittljudande.

Båda har som variant ett pumpande hoande, som i kattugglans fall närmar sig en xylofon-drill. För kattugglans del kan det alltså ligga i närheten av såväl pärluggla som hökuggla.

Lappugglan har en tung och dov, inte speciellt vittljudande version av detta sistnämnda läte som sitt mest frekventa spelläte.

Imorgon blir det förhoppningsvis första höstHönö. Smal balans vind-ickeregn, men jag chansar om det inte öser ner eller är helt stilla klockan fyraochtrettio imorgon!

Yippee!!!

Eva som tränat på ugglor i sommar, kom utrusande till köket, där jag satt över en sudoku samtidigt som några kraltbullar (kroppkakor à la Wretman) fräste i pannan – EN UGGLA!!!!

Och vilken härlig konsert alldeles utanför balkongen; en vilt spelande fågel plus en som svarade, då och då med jamande/nasala “klä-vitt”.

Har tyckt mig höra bakom vindsusen senaste dagarna och grannarna som instruerades av Eva hade också hört något “skrikande” vid rökpauserna i dimmorna av Björnebrygd 7,2 och Cuba libre.

Härligt och aktualiserar Monicas och Bergsbogatans liknande obsar.

Med tanke på ugglehösten finns anledning att alertera kring presumptiva arter.

1. Kattuggla förstås.

2. Berguv som finns i området.

3. Pärluggla, Sparvuggla, Lappuggla. Nomadiserande ugglor som flyttat på sig mycket i år! Ofta gamla fåglar vilket tyder på gnagarkraschar. Ringmärkta ugglor från Norge tyder dessutom på västlig tendens. Allt detta stämmer in på andra iakttagelser.

4. Jorduggla, Hornuggla. Flyttare som rimligtvis bör vara lite fåtaligare än normalt.

5. Hökuggla, Fjälluggla. Nomader men kanske inte så berörda av krascherna!?

6. Slaguggla. Liksom Kattuggla och Berguv stationär. Har dock visat en viss nomadisering i år. Kraschen!?

7. Tornuggla. Extrem raritet men har visat sig i samband med övriga ugglerörelsen (bl.a. Öland).

8. Dvärguv o Minervauggla. 2 ultimata arter.

Appropå krasch av gnagare så har jag aldrig sedan 1980 upplevt att ingen skogs-eller husmus trängt in i huset i Västergarn före Alla Helgona. Dock – 3 november måndagen efter AH hörde Eva några rappa steg på vinden!!!!

Oktober avslutades med ihållande regn – på Gotland i Västergarn, torrast i Sverige!

Inför nya månaden utlovades spännande väder, drag från öster, disigt. Minns med välbehag Allhelgonahelgen som en ultimat avslutning på fågelsäsongen. Tänk bara 10 bredstjärtade labbar någon gång på 80-talet eller också annu dazumal, Gotlands första ökenstenskvätta ute på Svältholmen. I mer modern tid en nunnestenskvätta på golfbanan.

Och så häromåret avrundades det året då Anders och jag satte kaffet i vrångstrupen ute vid Kronholmens fyr, när en bergstaigasångare tittade fram i buskaget framför oss. Sedan direkt till stugan, stänga igen och så “hem” till Göteborg. Tala om timing.

Iår – tala om o-timing – den förste till hemmet i Götet. Den andre en bergstaiga på Gotland och den fjärde, idag en blåstjärt på Öland. Och här sitter man på Olof Rudbeck i dimma utan möjlighet att spana in pilgrimsfalken på Gasklockan.

Blåstjärten har väl varit tema arten för hösten hittills. Som närmast en individ som ringmärktes på Faludden 7 oktober. Intressant nog gjordes en del spännande blåstjärtsobservationer i Sverige redan i maj-juni, bl.a. en på Stora Karlsö, som ju ligger närmare Västergarn än Faludden!

“Placet” har dock tveklöst varit Hållö utanför Smögen. Sedan en praktfull hane isabellatörnskata upptäcktes där 18 oktober har inte bara den fått det att vattnas i munnen på skådarna. Vad sägs om stationär jaktfalk, tärnmås och brednäbbad simsnäppa, förbisträckande gulnäbbad lira, grålira och svartnäbbad islom samt en ström av sulor, labbar av alla sorter, alkor av alla sorter and you name it!

David och jag minns väl mest Hållö från 27 juli 1993. Vi hade seglat ända från Koster på morgonen och just haft en tuff batalj med Sotefjorden i västlig kuling, Stancia var som en liten korkbit i vågorna. Så kom vi runt Sotelandet och innanför Hållö sken solen och vinden lugnade ner sig. Vi lade ut allt på tork och tog på nytt. Så som en sista hälsning kom en obevakad våg akterifrån och sköljde över oss, men det var ändå helskönt och timmarna hem till Djupepallen gick som en dans.

Nu lättar dimman så få se om jag kan spana in pillen ändå!