Olof Armini om fåglar och natur

Hade fina föresatser i morse. Inledde bra med jympa, lakanstvätt, frukost!

Men så kastade jag principerna och kastade mig på Stål-russen. Förbi Info-centret och beväpnade mig med kartor.

Så Tjörnin och Mikklabrauten, borde kallas Motvindsbacken. Segt på den låga cykeln, som dessutom börjat ge ifrån sig något konstigt darr-ljud när jag trycker ned högerfoten. Som förströelse i den evighetslånga Motvindsbacken utmejslade jag teorin att Bohusläns rundslipade klippor mildrar vindens attacker. Eller har jag bara en bättre cykel!? Gotland påminner i många avseenden om Island, så ock i detta fall.

Hittade i alla fall mina två första mål, Sjökongen men utan Gulli och Breidagerdi 6 men utan Gisli och Sigrún.

Så en jättetuff, fortsatt motvind och uppförsbacke, på jakt efter strömand och Islandsknipa, Ellidadalur längs topptiolaxälven Ellidaelva ända fram till Reykjaviks vattentäkt Ellidavatn. Tio matta arter men så högsta växeln hem. Gött-gött.

Som på beställning i fågeltorkan upptäcker jag att något fallit bort .

I skön aftonsol den 4 sep efter handling på Kronan hade jag en fin skådning över havet. Som russin i kakan kom en juvenil tärnmås, så rasande fint.

Kanske inte så oväntat efter ovädret och att det 5-6 sep förra året sågs ett tiotal juv tärnmåsar, bl.a.  i Bakkatjörn.

5 grader varmt, uppehåll, en solglimt – toppen fint väder!!!!

Litet tunnare brallor och Tenson i ryggan. Men också tunnare på fågelfronten.

Visst är det gott om aptitretare, men man blev litet mätt med allt, 3 o 4.

Igår skåpade jag in 3 mindre liror på topp efter svensk måttstock.

Idag satt jag och undrade vart min vattenflaska tagit vägen, glömd eller tappad?

Räknade litet på stormfåglar, ngra hundra per timme.

Så tittade jag till knubbsälen jag sett för två dagar sedan. Litet märkligt, ensam och så… Men va, va – det här stämmer inte!? Såg ut som päls på ryggen och slät med litet stålglans.

Samlade ihop alla pinaler, cykel, rygga, tub, matsäck o mig själv, duckade för golfbollar och skyndade längs vågbrytaren. Gjorde ett med tanke på golfbollar våghalsigt stopp, lutade mig successivt som ena stativbenet sakta sänktes och virade cykeln om benet så den inte skulle falla utför stenskravlet. Sälen var i sanning intressant och vilka knävelborrar – jag började ana.

Avancerade ytterligare och snubblade på vattenflaskan. Vilket återfynd och stärkt av detta gick resten som en dans. I vindskydd på parkett kunde jag göra “the final”… för att hemkommen kunna konstatera en lifer, en storsäl, ett ungdjur.

Den hör till det arktiska isbältet och ingår i en isbjörns delikatessmeny. Den förekommer ofta ensam, blir stressad men flyttar inte på sig när man kommer nära, och den är känd för att påträffas långt utanför sitt egentliga utbredningsområd.

Kanske en liten besvikelse att det setts och fotograferats 2 ex i sommar i absoluta närområdet.

Det betyder att jag är uppe i tre sälarter från “min” bunker, knuddsäl, gråsäl och storsäl.

Visst är jag värd en trutöl, en ginjagare och en stekt spätta med remoulade!

Någon av stormdagarna gav sig en av valbåtarna ändå ut. Den vände strax och kaptenen fick då se en vikval hoppa. Dom hade dessförinnan haft ett högt utblås, som skapade ryktet om en större val i Faxafloi. Allt detta såg jag från stranden – utom vikvalen – jag undrade också över det höga utblåset.

Så igår hittades en sejval , den tredje största, efter blå- o sillvalen. Den var nära land vid Hafnarfjordur och med litet tur kunde den kanske ses från Bakkatjörn.

www.whalewatching.is/whale-diary-entry/7627/2013/09/03/tuesday-3-september-2013.aspx

Med litet tur hade kanske jag kunnat spanas in på någon av bilderna!!!!!

I morse fanns jag där och massor av valskådarfartyg på havet, men ingen sejval. Litet tamt också på havsfågelfronten. Övergick till att leta tundrapiparen. Enorma mängder ljungpipare försvårade. Såg stenfalk och jorduggla som nya.

Träffade Oskar, tidigare omnämnd, som sett en amerikansk tundrapipare alldeles nyss. Han skulle till jobbet och det började regna. Idag när det knappt var någon vind var “skyddet” värdelöst.

Duktigt blöt packade jag ihop och cyklade hemåt. Vid Bakkatjörns nordstrand såg jag en liten vadare som verkade intressant. Bara att packa upp tuben under den strilande himlen.

Bara kärrsnäppor och två smalnäbbade simsnäppor. Packa in igen och… – något får upp kärrorna som blivit litet fler!

OCH EN LITEN RACKARE MED VIT GUMP. Dom drar några varv över sjön innan de drar definitivt.

Jag väntar ett tag innan även jag drar – hem till torra Ránargata. Mäkta belåten. Berättar för Edward och Óskar om

VITGUMPSNÄPPAN.

Hoppas den hittas igen, obsen ger ju knappast underlag för en rapport!

Kanske de två vanligaste amrisvadarna, Men sicket ett flyt!

Solen lyser, pigg och utsövd. Bara att kasta sig!

Tar det ändå lugnt, hela gympan, dusch, frukost, kaffe.

Börjar på matsäcken och himlens portar öppnar sig, borde anat.

Ändrar planer, tar en promenix till närmsta kyrkogård, kan kanske Islandkryssa den snabbt expanderande kungsfågeln.

Ändrar igen när jag passerar mina stålruss – får bära eller brista. Ingen matsäck, ingen regnjacka hur tuff får man vara.

Kyrkogården en knapp starter, universitet blir skydd för första skuren och så Perlan och Islands enda skogsklädda kulle.

Fascinerande och har knappt kommit in i eldoradot så visslar jag  fram en GRANSÅNGARE, dagens första Islandskryss. Edward tror det kan vara en översomrare och tom tillfällig häckare. Vilken start och det fortsätter.

På kullens sydsida gott om kungsfågel, några mindre korsnäbbar, ett gråsiskepar och se där en SVARTHÄTTA, får samma diagnos av Edward som gransångaren.

Vilket klipp, förvisso Islands två vanligaste sångare men de platsar trots allt på dagens raritetsrapport! Lätt övermodig blundar jag för mörka moln och njutcyklar den överdådiga hela vägen ut till Bakkatjörn. Och där, som vanligt hamnar jag i regnskyddet utan tak. Det regnar alltid horisontellt här ute så det räcker med tre kantställda väggar.

Spanar in en knubbsäl efter regnet, kollar den ökande mängden hrota-gäss, hittar en simsnäppa i stora golfdammen. Blir en smalnäbbad i vinterdräkt. En massa ljungpipare landar på en angränsande fairway och jag kollar för femtioelfte gången efter en tundrapipare. Och där närmast av alla piparna står den AMERIKANSKA TUNDRAPIPAREN, gråare, mindre, utdraget ving/stjärtparti, vitt ögonbrynsband istället för friställt pepparkornsöga en klocker som sedan i flykten behagar visa diagnostiska gråa undervingar.

Tredje rarrisen och något av en önskeart för mig. Edward artigt uppskattande, men han ser den varje år och suktar ju styltsnäppa!

Blir lunchfest med dagens hos sjöbaronen, havskräftsoppa och ett kungsfiskspett.

Lägenheten, egentligen ett stort rum smart avdelat i sov-, vardags/arbets- och köksavdelning, som jag nu bebor ägs av Isabella och Arnar.

De studerar resp jobbar i Utrecht fram till mitten av juni nästa år.

När två så synnerligen kreativa kvinnor som min Eva och Isabella råkades på Nordens hus här i Reykjavik i våras så gick det på några röda.

Isabellas mamma Edda har visat vad Isabella har att brås på. Min cykelfråga, som gått i stå sedan jag studerat det isländska blocket, slimma Tour de France till nypris eller vrak som saknade typ ett hjul för en litet billigare penning!? – den tänkte hon lösa.

Redan i veckan lät hon ana en kontakt, knappast med en stålhingst utan mer som ett Islandsruss – ett stålruss, en 20-tummare från en 16-årig tjej. Jag tvekade att cykla med böjda ben men-men, välhållen och priset 550:- säkert ett fynd. Eva mailade KÖP. Så visade det sig att det var två stålruss, tvillingar med varsina likadana cyklar. Mail från Sverige, KÖP BÅDA.

Igår ösregnade det men Edda drev på och Gulli fick sätta sig bakom ratten i den överbyggda optimistjollen, två cyklar – hoppsan. Kanske skulle jag gå och hämta cyklarna själv, kan inte vara så långt. Pyttsan, efter en halvtimmes snurrande var vi helt lost in the outskirts av Reykjavik. Mobilen gick varm, vi stannade vid små butiker, eller de som fanns var stora, men tillslut en cementkloss som nog kunde bli något men när Island störtdök i välfärdsligan gick den som mycket annat i stå. Tvillingarnas mamma hade någon sorts verkstad där.

Och jag har ju lärt av damerna i omgivningen så jag slog till och utan att jag visste det var priset nere i 880:- för båda, mindre än en rock-bottom veckohyra för en cykel.

Och Gulli fick in dom i “bilen”, ett underverk. Såg förstås litet kul ut när jag städslade russen, men så har det väl alltid sett ut när vikingarna…

I dag trotsade jag andra ovädret på tre dagar. Jag var ju sugen på en ridtur. Oj va lätt och fint och fort det gick – dvs det blåste storm i vindbyarna så ibland fick jag leda russet!

Cyklade ut till Seltjarnarness, men blev inregnad i min cementbunker nästan tre timmar. Dock inte lottlös, ett stormande hav är ett skådespel. 3 mindre liror, en storlabb, mycket hrota-gäss mm Vid ett litet uppehåll körde jag med 25 ms i ryggen undan för nästa syndaflod. Tur de inte hade någon fartkontroll på cykelbanan.