Olof Armini om fåglar och natur

11 nov och Anders knackar på. Som vanligt har jag fullt sjå med en massa grejer. en mycket ful ovana men intalar mig alltid att jag inte rår för det. Idag kunde jag inte skylla på möss i burarna men att Jörgen W skulle hämta grejer bl.a. den krossade lampan, blev en herrbetjänt istället.

Anders cyklade i förväg till fyren och borde väl varit förtjänt av någon “stänkare” innan jag kom dit någon halvtimme försenad. Men jag kunde pusta ut och sätta mig i skönt lä av fyrbostaden. Novembermörkt men fin sikt och rörelse över havet. Avlägsna horisontankor, det mesta förmodligen alfåglar. Men också en del mer njutbart som en vinterfärgad svarthakedopping, snösparv både framför näsan och några ute på Utholmen. Där också en mäktig havsörn. Några lommar också såväl smålom som storlom.

Anders har under senaste året arbetat upp litet av en specialexpertis. Han scannar hela tiden runt i trutsvärmarna. Företrädesvis kring norra Utholmen. Och visst vi jobbar på några men de blir klunsiga havstrutar eller tråkiga gråtrutar. Så hugger King Cobra, jag menar Anders

Ser mycket bra ut och vi jobbar på. Vitt huvud med boa och bröstband. Blåtiran på plats. Näbb och huvudform. Lång vp-projektion. mörkkärnade tertialer. Melering och inslag av vuxna fjädrar i manteln.

Så flyger den en bit och det ser Ok ut med vingöver-o undersida och fjällvråksstjärt. Vi kan också jämföra med några gråtrutar som gör kort gästspel. Den ligger kvar.

 Nu är fågeln närmare och visst är det en solklar MEDELHAVSTRUT. Men det är samma bild härovan, trots ljusskillnaden och det tydliga rödsticket i högerbilden. Det får väl ursäkta att vi på hemvägen drabbades av Janthe-lagen och nästan slumpade obsen. Hemma på toan bläddrade jag litet i Fågelguiden och har en bra flyktbild på vår fågel, det som litet fått mig att vackla. Än bättre blir det när jag scannar Svalan på flygande 1K-fåglar. Och min glädje blir euforisk när Anders bilder dyker upp på mailen, visste inte om han fick med fågeln.

Jag vill framhålla två saker. Bilderna i sig utgör inget 100% bevis. Dom är bra med tanke på ljus och avstånd men håller bara ihop med våra observationer. Ibland är en observation av samma art klockren och sekundsnabb ibland tar den tid och det är inte alltid man förstår varför – som i det här fallet.

Här klockar det in!!

Litet överlägset uttalade jag mig kring en lundsångare på Tjolöholm. Så “som brev på posten” en stäppsångare i Bohuslän. Finns små tvivel att det rör sig om en 1K “caligata” från utbredningen västerut; frekventa häckningar i Baltikum (och Finland??). Har liknande SO-drag som lundsångaren. Och plötsligt är bilden för “Tjolöholmaren” från svart till vitt!?

Hoppas – hoppas jag får tillfälle att dammsuga Västergarn med Anders och kanske Janne. Bushfighting i den miljön slår nästan allt – eller!?

Havfsfoglarne!!

Björn D är en eminent skådare och har också den där framförhållande attityden som ger både “ett brev på posten” och “vad var det jag sa´”.

Han lade en ALERT på www.kustobsar.se/forum om sydpolslabb. 18-årsdag från när det lades ut klockrena foton på en sådan från Hönö. Inga 2 kmetare utan rätt över “hidet”. Detta följde på en superhets i England på just sydpolslabb.

Suveränt nog följdes detta av en annan av mina favoriter Martin A, som har det där litet extra som Björn. Han satt på Hönö dagen efter årsdagen och lyckades med sin fotoexcellens (på nästan 2km!) plåta en storlabb(?) som skulle platsa i kollektionen från -91!!!!!

Kolla bara!

http://www.birds.se
http://www.pbase.com/alexandersson/image/116021919

Hej-å-hå! Sydpolslabben hör till storlabbskomplexet, något i stil med grå/silltrutsgyttret. Har själv sett en sådan i Thailand, dvs en storlabb som rimligtvis är en sydpolslabb enligt gängse uppfattning!? Dräktmässigt uppfyllde den oxå alla krav.

Det är litet kinkigare här i Atlanten. De sk “hästlatituderna” tycks här utgöra en kraftigare barriär än i Stilla Havet/Indiska Oceanen. En anledning varför man kan misstänka alla albatrosser “from downthere” att vara “ship-assisted”. När det gäller de mindre albatrosserna häromåret tycker jag indikationerna är supertunga. Å andra sidan drar tiotusentals större liror från södra halvklotet en “Atlantic loop” – tänk om vi fick se mer av dem!

Men tillbaka till sydpolslabbar och min förmodan om “ship-assisted” även här. Dock med en ALERT vid sidan av Björn och Martin – kanske en over-flow från the Pacific.

Då skulle jag också vilja att RK förnyat granskade Davids och min Sverigeförsta KANELAND 1980. Det var nämligen en solklar sådan, den var inte vingklippt, den hade inga ringar och kanelanden i Västra USA är en långflyttare väl i klass med sydpolslabbar, stäppsångare och lundsångare!!!!

Så det så!

Har tidigare nämnt skådarkaraktären, strängare och att stränga. Som icke-observatör är det snarare regel än undantag att stränga, åtminstone litet grann. Särskilt tacksamt har det blivit med modernare dokumentationsteknik. Skriftliga och muntliga beskrivningar i all ära.

Man kan dock bli litet förblindad av det “nya”. Så tex bygger mycket av perfektionen i bilddokumentationen på tidsbegränsning medan en synbild kan kräva tidsomfång. Ljuduppfångandet kan vara absolut men upplevs relativt. På så sätt måste man alltid vara ödmjuk och se observatören som bärare av sina obsar, när man strängar.

Alldeles nyligen har jag stött på två intressanta fall. Först vadarsvalan i Skåne som först angavs som rödvingad, medan fotot vagt men ändock mest gav vibbar om svartvingad, kontrast ljus nacke/mörkare mantel och inget rött på näbben. Sedan rovfågel på Öland som angavs som större skrikörn. Vibbar från fotona var brun kärrhök ungfågel, ganska smäcker och helmörk. I förstnämnda fallet bidde det svartvingad och i andra högst sannolikt brun kärrhök. Här kan man tycka att strängningen varit motiverad.

Som motsats till dessa fall så minns jag en klassiker från tidigare, när ett foto på en bredstjärtad labb “strängades” till labb av världsledande experter utifrån senaste bestämningsrön. Varvid observatörerna öste fram en serie ytterligare foton plus beskrivningar av utseende och uppträdande. Sällan har en brelle dokumenterats så väl!

Tycker att mycken teknisk dokumentation har en förförisk perfektion, som om man inte ser upp kan vara lika vilseledande som “förädlade” intryck och beskrivningar.

Här kan nämnas ett annat gammalt brelle-syndrom. På 70-talet avbildade den ledande fågelguiden ungfåglar med en vit fläck på underarmen. Tyvärr fällde avsaknaden av denna fläck många “självklara” brellar. NB har själv aldrig sätt fläcken!!!

Som sagt det gäller att ha HC Andersens “Kejsarens nya kläder” alltid aktuell.

7 juli  – ett dj-la datum på Gotland.

Under 2000-talet har bland annat vitvingad lärka och skatgök producerats detta magiska datum.

I år var det så Bosse Fagerströms tur. Inte helt oväntat att denna eminente skådare skulle stå för bravaden. Imponerades förra våren av hans kapacitet både vid fyren och Paviken, gäss en specialitet. Kan man tänka en liten kvällstur efter ett vikariat på Hemse vårdcentral? – i de oändliga, och så spännande buskmarkerna som sträcker sig söderut ända till Sudret.

Själv var jag lyckligt ovetande om vad som föredrog sig denna ljumma sommarkväll. Istället stolpade jag dagen därpå som vanligt ned till hamnen för en morronskådning. I sin lilla plastbåt satt Bertil för att förbereda det annalkande ovädret. SMHI lovade 60 mm regn och stormbyar. 

Han saknade kikare men. – “Mnjaehe rödfalk!?” – Aha, den gamle stordragaren är vid liv. Borde ju vara dags för något à la rödfalk i hans gamla hemtrakter. Och för en skådare av Bertils kaliber är skuttet över pölen inget hinder. Men nej, hans GPS hade hela morgonen pepprats av rödfalk vid Alva strax söder om Hemse. Tyvärr hade han inte lägenhet för mig och stålhingsten dit kändes segt.

Anders svarade efter åtskilliga signaler – fest igår! – Men sedan satt det inte fast. Han kastade in en sen frukost och jag hann lagom hämta in nödvändig information. Bosse hade plåtat med mobilen en klockren hane som försvann sent på kvällen men återfanns på morgonen. 2,5 km utefter vägen från Alva mot Ronehamn.

Bevakas för 10 minuter sedan och Anders driver saaben med ackuratess. En timme efter senaste larmet tas vi emot av synnerligen trevliga skådare. Förhöjer verkligen uppvisningen av Gotlands första rödfalk. 

Anders foton illustrerar

Av förståeliga skäl höll vi oss på vägen och fotoavståndet blev litet väl långt. Ändå framgår flera detaljer bra.

Det var en nästan utfärgad hane. Den hade åtminstone en juvenil inre armpenna och en del andra icke superadulta tecken. Så kanske tämligen avancerad 2K??? För vi skall ju inte börja svåra med fångenskap eller annat trist?

Som sagt i stort en adult hane. Ingen mustasch, otecknad rödbrun rygg, gråblått fält över vingarna, svagt streckad, rosatonad undersida och tämligen otecknad vingundersida. Och en lustig parallell till Lesser Grey Shrike förra veckan vid Nabben – den här fågeln är en mindre version av en tornfalk med proportionellt längre vingar och kortare stjärt. Alltså på engelska: Lesser Kestrel.

NB några hade turen att flukta in artkaraktären VITA KLOR!!!!

Gå gärna in på nedanstående site. Förutom litet tankar kring ruggning, aktuellt i det här fallet ger den rysningar av nostalgi utefter ryggraden.

http://birds.intanzania.com/lost-feathers-from-a-magic-carpet

I mars 1977 gick jag med Eva och David utanför campus i Shy-bush, Tanzania. I luften svärmar av rödfalkar som fångade termiter. Med litet tur en del andra häftiga släktingar men som sagt hundratals rödfalkar till doften av charcoal och bränd majs – uj-uj!

Aj, aj, aj vad den gulbrynade har vrenskats. Trots att jag inte dragit på den och drabbats av en dip, så känns det lika tungt. Fredagen 13 feb (sic!) hade vi beställt färja, Anders, Janne och jag. På onsdagen verkade fågeln försvunnen efter att ha setts dagligen från 3 jan. Avbeställd resa och tur i oturen att jag inte arrangerat något kring min återresa till Göteborg helgen 21-24 feb – Trodde jag, men naturligtvis dyker den upp den 23 feb och ses bättre än någonsin. Sedan morgonen 24 feb är den hittills borta igen.

Drag och dip betyder som skådarbegrepp:

DRAG är att åka en icke försumbar sträcka för att se en rapporterad observation, oftast på en sällsynt fågel. Att vara en dragare är nästan synonymt med att vara en twitchare (se nedan), men omfattar litet fler. Man kan vara en litet slö som dragare, men inte som twitchare.

DIP är när man dragit på en observation men inte får se den. Att dippa utlöser trista egenskaper hos vissa skådare.

Det finns tre andra begrepp/katagorier inom fågelskådningen som är lätt applicerbara på observationen av den gulbrynade.

Twitch, twitcha, twitchare. Svengelska för skådandets commandos. Omedelbart efter första larmet sitter dom bakom ratten och kör i midvinternatten mot Järvafältet. Redan innan första gryningsljuset har de rastlöst intagit pole position. Dom är enkäta om att vara först på plats och visa det. Grymt fokuserade, men kan vara aggressiva och koleriska innan de sett objektet. Beundrade men också litet tokstämplade.

String, stringa, stringare. Skådandets paria, ingen vill betecknas som eller beblandas med stringare. Att stringa är att se något, medvetet eller omedvetet som inte finns eller att på samma sätt felbestämma. Eftersom det är så tabu att stringa är det svårt att få grepp om stringfrekvensen. Men ett är nog säkert, det finns ingen relativt intensiv skådare som inte stringar då och då. Att bli betecknad som stringare är inte liktydigt med att stringa. Stringare är istället skådare som under grupptryck av andra skådare anses stringa. Risken att betecknas som stringare är naturligvis större om man de facto stringar och ser den gulbrynade samtidigt som alla andra ser det på ett helt annat ställe. Men det finns andra lika stora riskfaktorer, att skåda, rapportera och ha (o)turen att hitta mycket ensam samt inte minst att komma i ofas med ovanstående eller nästa grupp. Om tex gänget som hittat den gulbrynade bara varit en som inte haft någon kamera och denne någon morgonen därpå kommit i gräl med dippande twitchare eller än värre strängare (se nedan), då hade denne någon säkert som Amen i kyrkan blivit stämplad.

Strängning, stränga, strängare. Skådandets överstepräster. Beundrade och mycket kunniga. Många observationer blir inte “riktiga” förrän strängare varit på plats. Strängare är det minst använda begreppet, men samtidigt är det tveklöst att det finns och att det är massor av fågelskådares ultimata dröm att få det omdömet. Att stränga är i grunden positivt, att kunna bedöma en observation på ett lungt och sakligt sätt. Mest tydligt när en litet fantasifull obeservation(string) återförs till verkligheten, därav ordet stränga. Men det finns några men. Strängningen kan övergå från att behandla observationer till att nita stringare. Och ställer sig några av de etablerade strängarna i spetsen för dylika korståg blir det en sorglig soppa. C3 har på ett förtjänstfullt sätt agerat i några sådana soppor under det gångna året. En strängare på Järvafältet tar upp möjligheten av att den gulbrynade tagit sig dit på onaturligt sätt eller att den kan ha ett inte naturligt ursprung. Medan korsfararvarianten lusläser rapporter från, spanar in och jämför tider för misstänkta stringare. 

Med ovanstående vill jag belysa att fågelskådandet består av ett tvärsnitt av befolkningen med samma mänskliga företeelser men med egna beteckningar!

Är svårt att vara sådär diciplinerad att man skriver vid en exakt tid varje dag. Blir litet “by random” istället.

Onsdagen den elfte ut med Anders, fortfarande med sikte på den gulbrynade. Förevisade mina fågelbord, som Anders mer eller mindre framtvingat, och de två första arterna, talgoxe och gärdsmyg. Talgoxen, Sveriges vanligaste vid fågelborden de två senaste åren, men smygen en liten bonus.

Mulet och grått men det droppade in en del, en enkelbeckasin vid lagunen på Svältholmen, en vacker flock med tre smålommar och fyra storlommar som passerade mot fiskevattnena kring Scharlakansgrundet och fyra subadulta havsörnar som levde runt på Utholmen. När vi skulle gå kollade jag en trut på vattnet ca hundra meter från fyren. Den flög runt litet och efter en stunds tubande, så var vi säkra, en 2K MEDELHAVSTRUT. För att slå spiken i kistan kunde vi studera Hans L:s utmärkta bilder på Svalan på medelhavstrutar från nov-dec. Härligt!

Den tolfte började tiden rinna ut för den gulbrynade – inte sedd sedan tisdag morgon. Det snöar ymmigt och vi tar Anders lilla bil ned till Klintehamn. Gaffar pliktskyldigast in snatterand, salskrake, vattenrall och smådopping men dippar rördrom och pilgrimsfalk. Handlar och några timmar senare avbeställer vi resan till Stockholm och beslutar att driva en kampanj för att den gulbrynade var en förrymd burfågel. Anders kom med den lysande idén att en rysk sjöman haft den som ressällskap – ett sällskap han tröttnat på och släppt ut på nyårsnatten när skeppet låg för ankar i Strömmen.

Fredagen den 13:e, förstås, det var därför. Vi kunde bokat vilken dag som helst men inte denna! Ett förnyat tag med drag till Närsholmen var dömt att misslyckas – trots Anders stora bil. Tätt, ihärdigt snöfall med minimal sikt. Började med upprepade dippar i Klintehamn. Så strax innan Hemse ringer Eva och mår inte riktigt bra. Vi försöker trots allt liva upp oss med ett besök på ortens glasbank. Jag svamlar med expediteten om vulgovinet från SA, innan kortläsaren protesterar vilt. Anders, vem annars får lösa ut mig och jag kastar mig in på Swedbankskontoret. Där får Inger Ö rädda mig, kontot övertrasserat!! Sist det hände var på 80-talet och då räddade mig samma person med en tillfällig checkkredit!!! Den här gången behövdes inte det men… Vilken dag!

På Närsholmen under en mager tall i blåst och snöyra dricker vi vårt kaffe. Sedan pölsande i Nansens fotspår en dryg halvmil. Som vikingar av kärnvirke intalar vi oss att vi samlar poäng för framtida bedrifter. Dagens skörd blev litet snösparvar, snöskator och gråsiskor samt upptill sex havsörnar och mer än hundra salskrakar. Och visst mådde vi fint trots allt och Eva mådde också bättre.

Slickade såren da´n därpå när solen tittade fram, dock i frisk nordan. Eva följde med ut till fyren. Där stötte Bertil till och en sånglärka över havet minde om vår!? Stor samling vid Svältis, Eva B på skidor, dottern Emma med dog och Anders med blomman Margaretha.

Idag så mulet igen, men fortsatt frisk nordan. Eva med ut men träffar Karin och avviker. Får vara ensam en minut så G-klanen med Lasse, Ulla och väninna. Trevligt snack så ansluter Bertil för vidare färd mot Fyren. De tre ängspipen på Svältis innan Fyren med minst tre havsörnar över Utholmen vid vars östra strand det ligger tio gravänder och “vårar”. Så ljuder en legendarisk stämma, det är Juppen som dyker upp. Han drar litet om sommarturen till ryska Karelen, innan det är dags att ta hem till kaffet och tredje fågelbordsarten, Sveriges näst vanligaste, blåmesen.

Sådärja passerade 100 arter med SOFs hårda kriterier. På egen hand hittade jag smålom, grannen Bertil tipsade om svarthakedopping, 3 ex och ett ex hittades ganska långt därifrån men ändå och till slut var det Anders som serverade en alldeles superb lunch vid sitt fågelbord – bland läckerheter som hembakt bröd också två steglitser.

Dagens höjdpunkt var dock en pilgrimsfalks flyglekar med bl.a. två havsörnar över Utholmen, ibland tom i strålande solljus. Vi njöt, Anders, Bertil, Erik och jag. Bertil som är ett ess med nästan 400 arter i Sverige räddade mig från fadäsen att felbestämma falken. Det var en stor, mörk och tung hona men SOLklart en pille!

På fredag kan det bli drag på (bur)fågeln på Järvafältet. Då om det vill sig försvinner parentesen!!!! Huj!

Jag sitter på kammaren i Västergarn och ser solen sänka sig i havet. Har uppdaterat min “pansjolista”. Blir alltid litet nytt här på Gotland. Mäktigt med över 40 arter by foot på två timmar! Highlights som pilgrimsfalk, havsörn, mindre sångsvan och insträckande grågäss. Ängspip och gråhakedopping är väl också hyggligt i februari.

Jag delar säkert min vurm för listor med flertalat fågelskådare. Därvidlag är jag en fågelskådande “Svensson”. Skall ta upp andra skådardrag i följande inlägg på bloggen.

Har besvärats av skräpmail de sista dagarna så jag måste tillstå att ett och annat riktigt mail kunnat hamna i “korgen”. Ber i så fall om ursäkt och uppmanar att försöka igen!

Prövade ett dryga 2 h långt “svep” i söndags. Upp förbi Wravinskys plats ned genom Salgrenska och ut i Vitsippsdalen. Började trist med dip på kattuggla, men klämde stenknäck vid matningen i Botaniska. Så genom Slottskogen och en grann duvhök vid säldammarna.

Full fart förbi Mariaplan och ned till Klippan. Äntligen forsärlan vid bergrummet under bron. Den flög in över planket till avskrädesplatsen. Där fick den sällskap av en rödhake och en fet brunråtta.

Lockade inte till långstudier utan jag cyklade vidare till Fiskhamnen och den vitvingade truten på gräspiren.

Kändes som fint flyt och vid next-stop, Gasklockan satt pilgrimsfalken snyggt. Ja, litet besvärlig var den när den flög ned på en av ringarna så att jag inte kunde se den längre. På lilla Marieholmsbron nöjde jag mig med en smådopping.

Men avslutningen, Nya Ullevi och de två uvarna på varsin balk blev desto pampigare. På kvällen kompenserade jag kattuggledippen med en ropande fågel utanför balkongen.

Igår körde jag en repris men skolkade Gullbergsvass med Gasklockan och Marieholmsbron, hade ett ärende på Claes Olsson. Samma resultat – nästan- tofsmes, svartmes och trädkrypare tillkom vid matningen och blev nya på pansjo-listan. Jag hjälpte också en norrbagge att hitta den vitvingade.

Senare lyckades det också att lotsa David via mobilen för uvtittar! Fick det glada beskedet vid ölröj med svåger Per på Bishop´s Arms.

Var alltså rejält seg i morse. Men dristade mig iväg till Hönö, per buss och med Evas årskort på fickan. Verkade hyfsat men aningen kärvt på färjan och landstigning 1030 på Hönöpinan.

I Rödhamnen fick jag dipkänsla och fiskargubbarnas skrockande om svarthalsad dopping kändes långt ifrån förtroendeingivande. Men med åratals rutin gick jag vidare västerut och där i sundet låg den svarthalsade doppinge. Satt fint på p-listan. Några smådoppingar också, men framförallt toppskarvar, skärpiplärka och skärsnäppor berikade ytterligare.

Fann en härlig matsäcksplats i lä med vårljus och 180 graders horisont. Spillde några riskorn och fick strax en käck matgäst, en liten skogsmus som kilade fram och tog ett korn i taget. Den undersökte också mina väskor och var intresserad av mina skor. Annat än brunråttan häromda´n.

Tyvärr kunde jag inte vara några Varbergsskådare behjälplig litet senare, för doppingen verkade försvunnit.

Laddade rejält vid ölintaget med att planera tur till Per, sparven och trasten i Stockholm. Behövs nog än mer flyt än jag haft hittills.