Olof Armini om fåglar och natur

Hörde just på Cirrus, väderprogram på P1. En lyssnare ringde in och berättade om järnnatten före midsommar 1983 på Gotland.

Klockan tre på morgonen onsdagen 22 juni 1983 väckte David mig. Vi tältade strax öster om Barshageudd och cyklade runt och skådade på Sudret. Det var alldeles stilla och svinkallt. Frosten krispade under däcken när vi cyklade över Alvret och i kvarnen satt en årsunge kungsörn och skrek hungrigt. Annars hördes en kornknarr och en näktergal och i övrigt knäppte bara kylan. MEN så de allra underbaraste toner från Kastalen, en busksångare som satt och smäktade. Vi blev plötsligt alldeles varma och bara njöt till litet frukt och en familjekaka Frukt&Mandel – mums!

Vid hemcyklingen da´n därpå passerade vi vissnade potatisåkrar och toppskotten på barrträden hade fallit av. -5 grader pratades det om och tidigare nämnde lyssnare uppgav -10 medan SMHI hade -3 noterat för Hemse, den natten till onsdagen 22 juni 1983, två dagar före midsommar.

Jomenvisst det var vår första “riktiga” busksångare. Den var känd och ringmärkt, förmodligen den fågel som ringmärkts av Sundregruppen en månad tidigare. Det dröjde bara till 26 juni så hade vi ett nytt ex vid Paån på höravstånd från tomten! Så kan det vara!!!

Fullt ös på Västkusten, fa norra delarna, Göteborg och Bohuslän. Skönt att träffa Lansen på Gotlandsflyget. Han hade direktkoll med Vinga, och visst hettade det till, men det var uthärdligt.

Lansen skulle på konsert med U2 och jag lyssnade med sedvanlig “skärpa” – Youtube och undrade vad han skulle göra på läktaren! – tur att han inte uppfattade, för då med pipLÄRKsnäppa och allt…

Särskilt intressant tyckte jag det var att följa rapporterna av Balearisk lira(n). Utmärkta foton finns på Svalan från Käringön (redan på torsdagen) och Vinga och säkert har flera än jag lekt med tanken att det rör sig om en och samma fågel. Och varför inte samma fågel som sågs nästan en vecka utanför Danmarks västkust? Det är litet lustigt att balearer i våra farvatten verkar förhållandevis mer inmatningsbara och kustslickande än sina atlantiska kusiner. Är det litet udda individer som söker sig hit eller är det ett annat beteende för arten.

Det finns säkert anledning att se en del uppdykande havsfåglar som “stationära”, dock med den modifikationen att stationär i det här sammanhanget betyder regelbundna milsvida loopar över havet. Massor av individplottade fåglar ger fog för den tanken, “våra” albatrosser inte minst.

En annan kul tänkbar vandrare är den outfärgade ökenpiparen på södra Öland. Den föregicks av en likartad, fotad

http://www.llk.ee/galerii/photo.php?photo=1315

ökenpipare i Haversi i Estland. . En grym vadarlokal på cykelavstånd från mitt Estlandsställe, Spithamn! Lokalen ligger ca 45 mil NE fågelvägen Öland S. Efter knappt 30 mil passerar fågeln Västergarn och rakt över huvudet på mig!? Förargligt särskilt som Lasse J alltid surrar om en presumptiv rödbröstad pipare i Västergarnsviken – redan på 70-talet!!

Vidare har jag så sökt vidare om rödfalkens ruggningsmönster. Måste då tillstå att Gotlandsfalken verkar vara en typisk 2K hane, alls inte överdrivet avancerad och definitivt inte avvikande. Bilden i Fågelguiden litet missvisande(?) och slut på insinuationer med stöd av fjäderdräkten.

När det gäller rödhalsen i Petes är det de vita täckarstrecken (bara två distinkta på ad) på övervingen och röda kindfläcken (otydligare hos ungfågel) som är enklast. Men det är litet dåligt beskrivet hur de här karaktärerna påverkas av den årliga ruggningscykeln och hur länge dessa ungfågelskaraktär består. Man brukar också titta på lystern i det svarta på bröstet och vingpennor (svartare och mer skimrande hos ad). Med kraftig darr på manschetten skulle jag vilja påstå att Petesfågeln sannolikt är en 2K-fågel.

Det är ju i och för sig litet av lågoddsare att nyupptäckta sommarrarrisar är utstötta och omkringirrande 2K-fåglar. Dock med tanke på hur svårsedd gåsen var så kan den ha gått osedd mången sommar.

Buatruten lär vara flera decennier gammal. Och en vit strandskata som upptäcktes på vårt sommarställe samma år som jag föddes, levde fortfarande när jag kom hem från Afrika, 33 år gammal. Så även udda fåglar kan ha en överlevnadspotential.

Sedan rödfalken har det varit litet trögt för teamet Anders-Olof. Själv har jag haft litet känningar som tundrapiparen och biätare. Månne den sistnämnda vara Ölandsfågeln som gjorde en liten utflykt på sisådär 20 mil i dimman och diset. Den sågs ju igen häromdagen.

En amerikansk tundrapipare, trolig sådan rapporterades från Halland den 25  och var närmare i väg men fjärmare i tid än den i norra Tyskland. Denna var ju också i “lämplig” närhet till en Wilson!

Nå igår gjorde vi slag i saken och “drog” på den rödhalsade i Petesviken. En 2-poängare enligt birdfinder, Club300s jubileumstävling. Förvisso skall man hitta fågeln, men för skoj kan man ju värdera obsar enligt deras poängsättningen av olika arter.

Fö enligt samma matrikel så har undertecknad helt “rena” 3p för amerikansk kricka och 1p för aftonfalk. Med litet god vilja dessutom 5(!)p för tornuggla och 3p för biätare. Mer utopiskt 4p för am tundrapipare! För ornitologens våta drömmar skulle det betyda en delad 54:e plats i birdfinder – eller en delad 11:e plats – eller en delad 4:e plats. Uj-uj-uj!!!

Tillbaka till verkligheten – eller – det är inte bara tveksamheten om vad man sett/hört utan även att det man sett/hört är av genuin autencitet!!!

Framme vid Petesviken kunde vi efter litet rotande få de allra mest bedårande obsar på den rödhalsade. Tänk om vi inte vetat, ett snabbt konstaterande, några betande vitkindade! Den höll sig långa stunder dold i gräs eller bakom sina större släktingar, ett femtiotal vitkindade. Ljuset tillät inte fullständigt skrutiniserande av fjäderdräkten för eventuell åldersbestämning. Något man gärna gör och sedan använder, oavsett resultat, för att stärka ett genuint ursprung!

För vi behöver bara gå ett drygt halvsekel tillbaka i tiden så hade nog obsen avfärdats som en parkanka – särskilt sommartid. En likartat uppträdande i fjol på Västkusten, en rödhalsad med en flock vitkindade på Galtarö, mottogs med stor skepticism av alla utom observatörerna.

Jämför Galtaröfågeln

http://www.birds.se/imgspec.asp?Qimg=117&Qlangues=Sv

Med den i Petes

http://www.artportalen.se/birds/default.asp

Sök på visa fynd – rödhalsad gås – juli – Gotland så hittar ni fina bilder.

Alla tänkbara parker eller uppfödningar av fjäderfä dammsögs. Och som man frågar får man svar. Noaks ark i Bohuslän hade rödhalsade. Status vet jag inte men minns när jag granskade England i samband med Londonbesöket i vintras att man uppgav en häckning i det “vilda” i ENGLAND! Såg själv två friflygande med två vingklippta i St James Park vid Buckingham Palace.

Alltså skäl till stor ödmjukhet. För vem vet om tex rödfalkar. Dök upp en i Norge och då vibbar det med paralleller till tex alla tartarderivat som vimlar runt. Det är inte alltid de har prydliga remmar och radiosändare som fågeln på Tjörn nyligen. Oräddhet och mysko ruggningar sänder kalla kårar efter ryggraden!!

Men njutaren skjuter alla dessa vibbar i sank. För som vi njöt och allt förhöjdes av en förtjusande bergandskull och efterföljande vadarfrossa till bullar från Fårö och hembakt chokladkaka i Anders fältfåtöljer.

Till slut en “äkta” oäkting signerad alltid alerte Svante B. Fråm Loiredalen!!!

“En gräsand överdragen med en svart nylonstrumpa och med något vitt på bröstet”, inte helt ovanligt att man träffar på. Mer frekvent i närheten av fågeldammar med tamdrag, men även i det rent vilda. Litet slarvigt har jag fångat upp typbeteckningen Cayugaand. Fick den faktiskt från Gotlandsornitologins nestor Stig H. Rätteligen gäller den helt svarta mer typiska tamankor som först frambringades vid Cayugasjön i staten New York “over there”. Säkert finns en gemensam koppling via gräsand så – och Cayugaand låter så fint.

7 juli  – ett dj-la datum på Gotland.

Under 2000-talet har bland annat vitvingad lärka och skatgök producerats detta magiska datum.

I år var det så Bosse Fagerströms tur. Inte helt oväntat att denna eminente skådare skulle stå för bravaden. Imponerades förra våren av hans kapacitet både vid fyren och Paviken, gäss en specialitet. Kan man tänka en liten kvällstur efter ett vikariat på Hemse vårdcentral? – i de oändliga, och så spännande buskmarkerna som sträcker sig söderut ända till Sudret.

Själv var jag lyckligt ovetande om vad som föredrog sig denna ljumma sommarkväll. Istället stolpade jag dagen därpå som vanligt ned till hamnen för en morronskådning. I sin lilla plastbåt satt Bertil för att förbereda det annalkande ovädret. SMHI lovade 60 mm regn och stormbyar. 

Han saknade kikare men. – “Mnjaehe rödfalk!?” – Aha, den gamle stordragaren är vid liv. Borde ju vara dags för något à la rödfalk i hans gamla hemtrakter. Och för en skådare av Bertils kaliber är skuttet över pölen inget hinder. Men nej, hans GPS hade hela morgonen pepprats av rödfalk vid Alva strax söder om Hemse. Tyvärr hade han inte lägenhet för mig och stålhingsten dit kändes segt.

Anders svarade efter åtskilliga signaler – fest igår! – Men sedan satt det inte fast. Han kastade in en sen frukost och jag hann lagom hämta in nödvändig information. Bosse hade plåtat med mobilen en klockren hane som försvann sent på kvällen men återfanns på morgonen. 2,5 km utefter vägen från Alva mot Ronehamn.

Bevakas för 10 minuter sedan och Anders driver saaben med ackuratess. En timme efter senaste larmet tas vi emot av synnerligen trevliga skådare. Förhöjer verkligen uppvisningen av Gotlands första rödfalk. 

Anders foton illustrerar

Av förståeliga skäl höll vi oss på vägen och fotoavståndet blev litet väl långt. Ändå framgår flera detaljer bra.

Det var en nästan utfärgad hane. Den hade åtminstone en juvenil inre armpenna och en del andra icke superadulta tecken. Så kanske tämligen avancerad 2K??? För vi skall ju inte börja svåra med fångenskap eller annat trist?

Som sagt i stort en adult hane. Ingen mustasch, otecknad rödbrun rygg, gråblått fält över vingarna, svagt streckad, rosatonad undersida och tämligen otecknad vingundersida. Och en lustig parallell till Lesser Grey Shrike förra veckan vid Nabben – den här fågeln är en mindre version av en tornfalk med proportionellt längre vingar och kortare stjärt. Alltså på engelska: Lesser Kestrel.

NB några hade turen att flukta in artkaraktären VITA KLOR!!!!

Gå gärna in på nedanstående site. Förutom litet tankar kring ruggning, aktuellt i det här fallet ger den rysningar av nostalgi utefter ryggraden.

http://birds.intanzania.com/lost-feathers-from-a-magic-carpet

I mars 1977 gick jag med Eva och David utanför campus i Shy-bush, Tanzania. I luften svärmar av rödfalkar som fångade termiter. Med litet tur en del andra häftiga släktingar men som sagt hundratals rödfalkar till doften av charcoal och bränd majs – uj-uj!

På torsdagen gick larmet, svartpannad törnskata innanför Nabben. Ringde Anders på fredagsförmiddagen -fågeln kvar. Han höll på med en dörr. Så fick jag ett långt samtal från minstebrollan.

Men Eva packade en fin kaffekorg med inköpslista och så töffade Anders in strax efter 12. Hotande åskmoln i horisonten men gott(?) omen med en pampig superadult havsörn över vägen innan Sanda.

Betryggande med några parkerade bilar och några skramlande stativ. Men som alltid litet oro, “Vi hade den fint för 20 min sedan!”. Där sitter Lars K, känd från i våras och am krickan/ägretthägern i Paviken. Och är det månne hans bror Christer K också? Två andra jagar ute bland enbuskarna.

Säkre Anders frölöser så och jag tränger fram på sedvanligt burdust skådarmanér.

Anders hinner allt, upptäcka och fånga såväl action som den SVARTPANNADE TÖRNSKATAN med kameran.

En “klassisk” individ, alltså adult utfärgad. Den satt hela tiden parkerad i den här enbusken och vi fick inte riktigt samma fina klara luft och action på fågeln som kan ses (efter åskvädret) på foton i Svalan.

Men som sagt vi såg och det framgår en del av Anders bilder. Jämfört med alla varfågelderivat visade den följande artunika kombination:

Något mindre (Eng. “Lesser Grey Shrike” Lat. “Lanius minor”) med prop längre vingprojektion och kortare stjärt. Saknar vitt ögonbrynsstreck men har bredar svart mask i pannan och över ögat. Saknar också vit bård mellan vingar och mantal. Vitt på vingen är helt begränsat till handen. Undersidan kontrasterar grårosa mot den vita hakan. Ev anades en liknande “wash” på övergumpen?

Härligt men när vi började hämta in omvärlden hade väldiga åskmoln tornat upp sig. Enorma blixtar skar upp de blacksvarta molnen. Istället för att dammsuga Lausviken på eventuella mongoler och ägretter parkerade vi på Örnkullen i trygg närhet av Faradays bur, bilen.

En sista titt och så bombarderades vi av värsta hagelstormen. Den dammiga bilen blev som en välpolerad pärla och vi kunde sedemera förnöjt passare genom såväl Hemse som Klinte.

Så litet nostalgi. Första gången jag kom i kontakt med svartpannad törnskata var i slutet av 70-talet i Tanzania. Den var säsongvis vanlig och jag minns den särskilt på vårflytt i Mwadui-dammen, som låg inne i Williamson´s Diamonds Mines inte långt från skolan där vi bodde.

En aprilvecka i Grekland var också en uppvisning av mängder av svartpannade, satt överallt på ledningar och stolpar.

En mongolpipare på Öland och 30 grader varmt i Västergarn. Inte helt oväntat om än inte särskilt vanligt.

Hos mig väcker det minnen 33 år tillbaka i tiden.

Kungen hade gift sig med Sylvia och vår lilla familj, Eva, David och jag hade dumpit ned i Dar-es-Salaam.

Det blåste varmt-varmt och solen gassade medan vi väntade på transport till stationeringsorten, “Shy-bush” två år framåt. Bla fördrevs tiden nedanför hostelet Sea-view och att vandra på de ändlösa ebb-sandbankarna längs Indiska oceanen.

Jag frossade i vadare som jag bara drömt om tidigare. En del vanliga, gnäggande små-och myrspovar och ödsligt visslande kustpipare. Och bland dessa mycket öken-och mongolpipare. Som sig bör oftast diskret tecknade ett-åringar.

Senare fick jag se dem också i sina praktfullaste färger och de var som sagt vanliga.

Sedan dröjde det till Indien 1984 innan det var dags igen. Ohkla vid Yamuna i Delhi. Ännu varmare (+40 grader) och de första sydsträckarna i granna färger.

Till slut har jag observationer från SE Asia fa Thailand och främst vintertid. Med nya kunskaper om raser mm och i högst behaglig temperatur!!!

Nu drömmer jag om en rödbröstad pipare i Västergarnsviken i 30 graders värme – och om så varför inte en KASPISK PIPARE!

Först en mycket tidig nedcykling till Donnergymnasiet, 05:30 för att hämta tvätt. Går som smorat teamwork med Eva och redan vid 07:00 passerar vi Sanda på hemväg! Plockar litet på vägen; först en vacker rödstjärthane, Så den verkliga go´biten i en ek vid Lazze Gullins, en grön gylling, en gröning. Avrundar sedan kring tjautet med två törnskatarevir. 

Bra uppvärmning tills 20:30, då Anders hämtar. Eva har laddat en kaffekorg och vi siktar på Lina myr med många giftigheter. Tyvärr störande blåst som inte gav med sig på hela tiden.

Anders rattade skickligt i sitt gamla distrikt och jag fick se nya ställen. Roma slamdammar innehöll såväl gråhakedopping som smådopping. Framme vid Hörsne kyrka påminde jag mig en gammal attackväg mot myren från SW och mycket riktigt hittade vi den. En grann ung kungsörn glider mellan buskarna. Efter en stund får vi närkontakt med en räv som inte hunnit hissa ned svansen, som står rätt upp efter örnkänningen. Innan vi vänder bilen hetsar vi med en eftertänksam och härmande rörsångare.

Upp på östra vägen slår vi till med två spelande nattskärror, Anders Gutekryzzar, liksom på kornknarrar som nu ljuder litet varstans på myren. Vi har också spelande rapphöna och en ödsligt sjungande dubbeltrast och Anders ipod kommer väl till pass för att eliminera en “munvattnande” guldis som i Finland!

Efter en kärrsångare vid vägbron i NE så är vi ute på myrvägen och stannar vid träbron. “Här hörde jag vaktel för ett tiotal år sedan” mindes jag nostalgiskt. Anders slidddrar litet med ipoden och rätt som det är hörs en eller kanske två alldeles nära – så att jag nästan tror att Anders skojar på något sätt! Suveränt.

Vi jobbar vidare längs myrvägen till reservatet. Där hör vi mycket vagt två gräshoppsångare. Anders är mig mycket överlägsen att uppfatta dess högfrekventa och lågintensiva läte. Litet dystert!

Vi inväntar nu nattens clou medan vi mumsar härlig vaniljtårta och kaffe på parkeringen till reservatet.

Dippen blir att för att höra kvällens clou flodisen hade vi behövt gå 100 m från tårtkalaset. Så kan det gå om man inte informerar sig tillräckligt.

Den nya dagen randades med fler rävar, bla en liten unge. Avslutningen innan skön sänggång skedde till de idoga visslingarna från en småfläckig sump i Paviken.

VILKEN NATT!

Seansen med Brorsan Ritchie på fredagskvällen blev osedvanligt städad och tidig och inte alltför blötlagd. Det sistnämnda trots den geografiska belägenheten, Göteborg contra Gotland.

Bidragande orsak till den lugna kvällen var oväntat besök av brorsbarnen Elin och Anna med brorsbarnbarnet Linnea. Mycket trevligt!

Detta gjorde att jag dristade mig att stängsla stålhingsten för en attack mot Torsviken på själva Nationaldagen. Naturligtvis fick jag litet väta på vägen längs oljehamnarna, men inte mer än att jag cyklade obehindrat och dessutom lyckades klämma en forsärla vid Ryaverken. Roligt där också att jag så exakt lyckats plotta svart rödstjärten – har trots allt fått en viss styrsel på tinnitusen!!!

Väl framme i det “fina” fågelområdet fick jag en liten set-back på för lätt klädsel och den upprivande hockeyfrukosten. Fick uppsöka en avloppskulvert för att inte förorena för mycket. Tyvärr glömde jag nödvändiga utensilier i cykelväskan och fick med rumpan bar hämta desamma.

På håret att jag inte överraskats av Natur-Stig som redan hunnit dammsuga området. Han kunde trygga mina förhoppningar om Pansjo-kryzz på trastsångare och smalnäbbad simsnäppa. Snart hade jag också gaffat in båda arterna från Vadskärsudden. En annan skådare fick riktigt kryss på simsnäppan men nöjde sig inte med att bara höra trastsångaren, den satt på andra sidan Karholmsdammen. Lätt återvändande tinnitus gjorde att jag först hade litet svårt att lokalisera ungefär var den satt – kanske gjorde det honom litet osäker??

Till slut plottade jag den perfekt skulle det visa sig. Jag cyklade nämligen för första gången över till fågeltornssidan. Eller rättare för första gången sedan februari 1980 då Eva, David och jag pulsade i snö på gamla flygfältet och kollade en JAKTFALK. Alltså nästan 30 år senare träffar jag Jan-Åke i kohagen nedanför fågeltornet, av flygfältet finns inte mycket kvar, och får bekräftat var trastsångaren sitter och får närstudier på simsnäppan, som ofta är uppe på leran och springer. Småputtriga obsar på småspov, kärrsångare, härmsångare och näktergal.

På hemvägen två nya Pansjosar, två spelflygande bivråkar och en lärkfalk.

Angående simsnäppan gör jag följande reflexioner. Den hade kraftig/mustig teckning och färger, men de var inte heltäckande nog för en klockrent sommarfärgad hona. Wilsonsimsnäppan i Stockvike i fjol aktualiserade dock att simsnäppor har en mycket snabb och ofta sen ruggning på vår/försommar liksom de har en likaledes snabb och tidig ruggning på hög/sensommar.

Detta gör att ganske många simsnäppor på nordsträck är dåligt eller inte alls utfärgade även vid sen passage. Särskilt har det på våra breddgrader uppmärksammats på brednäbbade, senast i maj på Öland. Den stannade ett tag och de flesta trodde först på hane men snart blev den mer honlik!

Den skruvade kan ju undra var gränsen går för en retursträckande hona med ruggning mot vinterdräkt. Något man sällan ser!

Jag tror att detta var en inte helt utfärgad hona (1K?) på nordsträck.

Kristi Flygare, helgernas helg för en skådare. Och i år med ett väderläge för Gotland som minsann inte är årligt. Fullt ös uppåt från Svarta Havet och de ryska stäpperna med totalstopp över Östersjön i höjd med Öland-Gotland! Allt kan dyka upp!

Rapporterna från Janne har redan varit svidande och Eva rapporterar strålande väder och flockar med gäss och annat bara hon tittar ut genom fönstret. Och här sitter jag i Götet och stirrar ut på grannhusväggen. Mellan solglimtarna häftiga regnskurar, som nästan vaktar på att jag sticker ut näsan. Går trögt med pansjolistan.

Men ändå jag blir rikligt kompenserad. Tänk förra helgen när alla barnbarnen och sonen sprang Varvet. Särskilt Claudia blev stor publikfavorit. Ångrade att jag inte fixat med foto, men dagen därpå dök hon upp mitt i bild – förstås. Tyvärr klarar jag inte av att överföra den hit.

Sedan har jag haft två härliga nästa heldagar med Zachi. Han visar goda anlag som spotter. Han hittar snabbt både själv och vad som visas och artningen är det inget fel på! Annars är han i pistolåldern och rusar ut på balkongen med pikadolerna i skjutläge. Precis som David gjorde på balkongen på Torpavägen 1978 – exakt lika gammal! Är det urgenerna – eller?

En annan kul grej har varit att träffa gamle kumpanen Ingvar, 20 30 år sedan!? Som den oslipade seglare jag var fick han med sin B22 Bruzaholm, vassast på Västkusten fram om inte en diamant så i alla fall. Nu styr han ett nytt fullblod på på de bohuslänska fjordarna en Tiger-22 Bruzaholm2

Här som etta, förstås, i anrika Pater Noster Race! Ett härligt återseende. Sällan har jag träffat en mer fokuserad och dedicated person än Ingvar. Från ingenting seglade han upp i topp på Västkusten såväl inom seglingteori som i praktik. Och där fick man hänga med.

Från att aldrig ha sett en pedal blev han på några år en aktad cyklist och hade få om ens någon överman i nedförsbackar och i spurten.

Skall bli kul att träffas i Olofstorp på lördag och kanske kan det bli något på pansjolistan vid nattcyklingen hem.

Till slut åter till fåglar på Gotland. Fick ju litet feed-back på fjolårets observation av svatbent strandpipare i Västergarn och mina spekulationer kring den (finns på bloggen) när det dök upp ett exemplar i Brissund. Kan ju associera till gulhämplingen som Janne spottade häromdagen.

Båda dessa arter gör framstötar längs med Östersjön mad jämna mellanrum. Och i år har det varit gott om rapporter i området. Så varför inte första häckningen. Keep alert!

Att få hämta och gå hem med en femåring från Dagis är en upplevelse och ett äventyr.

Vi började med att leka kurragömma och att jag lyfte upp Zacci att dunka i Lilla Hoppets basketkorg. Sedan beklagade vi att vi inte hade kärran att köra genom de kvarvarande vattenpussarna.

Det vimlade av tunga maskiner på Bifrostgården. Zacci lotsade mig vant runt kratrar, uppgrävda rör och tunga grävmaskiner. Skönt för mig att komma fram till den lugna lekplatsen.

Zacci piggade upp mig med massor av fåglar, fiskmåsar, ringduvor, sädesärlor. När han ville ha in mig i hundgården vid Fässbergshemmet sade jag stopp. Som en blixt mindes jag mig själv i femårsåldern med en sladdrig fekalie under skosulan.

Strax därpå hördes “kukeliku” från de vita hönsen. Hönspappan tittade fram över häcken och vinkade igenkännande på Zacci. Vi hoppas att få se hönsen imorgon. Precis när vi lämnat dem kunde vi kolla hästbajsarna vid hästhuset, dom måste vara rejält mogna vid det här laget.

Därpå “blå monstret” på antennen till en bil, men den gula vattensprinklern var borta idag. Däremot dök den röda katten upp när vi närmade oss slutet på Safjällsgatan. Den var först så där avmätt nonchalant på katters vis innan den inte kunde hålla sig för Zaccis lockande skrapningar med en pinne, ett snabbt utfall så in under en skyddande bil.

Så i den branta stigningen upp mot slingan. Z upptäcker både ringduva och koltrast plus några monster förstås. Vi inspekterar rotvältan och samlar ihop litet “gevär” för att hålla monster, hajar, ormar och sniglar stången.

Vi tar skydd och smyger på varandra. Så uppstår ett svindlande ögonblick när Z inte ser mig. Hans “Farfaar!” skär som en urfanfar genom mig och jag rusar fram och allt återgår till det vanliga.

Så hitter vi några intressanta gölar. I en skuttar en groda iväg. Jag spanar av dybotten och skymtar en simhudsförsedd fot. Får lust att pröva “hägertekniken”, som jag lyckades med första gången 1962. Att dyka ned med handen och omsluta grodan.

Och visst satt takterna i. Z blev överförtjust och även grodan var ganska nöjd att den inte hamnat i en hägermage.

Detta bara några axplock i hur en tjugominuterspromenad snabbt blir oändligt lång.

Som en liten epilog kan sägas att när jag först fångade grodor med “häger”tekniken var det som nördig gymnasist och kontrollvakt vid en högstadieorientering. Hade hört att skrämsel var en bra kontaktväg till det motsatta könet och tyckte väl att en groda!? Men när uppvisandet av den meddelst “häger”tekniken fångade grodan bara utlöste hejdlösa skratt över likheten mellan mitt fåniga leende och grodan, blev min aktion till en verklig GRODA och undra på  att det dröjde 47 år!