Olof Armini om fåglar och natur

Inte en ny matprodukt eller något nytt ord! – Fastän kanske ändå.

Vad jag tänker på är idag när jag lockat David att “dra” på 2 stationära svarthalsade doppingar  i Torslandaviken. Lätt som en plätt och Sverigekryzz för hans del. Han vill omöjligt godkänna de två gånger i Vänersborg när jag låtit honom titta på arten i den gamla blykowan. För min del inte ens årsbohuslänkryss, såg fågeln i Rödhamnen på Hönö i vintras.

Men “icke sa Nicke”, ingen svarthalsad där jag travade runt Karholmsdammen i smådugget. Tur i oturen, åtminstone för David som innan dess kastat in handuken – ett ömmande knä efter Kungsbackaloppet, världens äldsta halvmara.

Än jag då. Jo flera fina obsar, svart rödstjärt, forsärla, lokala rarrisar som snatterand och årta samt års/pansjolistkrysset gulärla. Dessutom en härligt uppfriskande cykeltur på 3-4 mil – oj vad stillsamt det är i sta´n när nattsuddarna till slut domnat in. Alltså en lättdip.

Att skilja från de sörlänningar som drog på den amerikanska rördrommen i Orsa, Dalarna eller på rosenmåsen i Storuman, Lappland och missade. Det kallas generaldip, i det första fallet med ett extra eklöv. Bilderna var otäckt rätt.

Minns de första gångerna jag hade övervintrande drommar i Klintehamn/Västergarn på 80-talet att jag jobbade hårt på att vaska fram någon amerikan. Tröttnade dock efter ett tag och mina ambitioner dog definitivt när jag plockade ett verkligt exemplar vid Tamiami trail, som går genom ett våtmarksområde som förlänger Everglades mot norr. Jag befinner mig alltså i Florida en aprilvecka på 90-talet och ingen mindre än Jugge rattar hyrbilen. Lustigt nog kryzzar vi båda just där och då – VADÅ om inte Präriemås!

Sedan har jag haft ytterligare en präriemås i Simonstown på Kaphalvön i Sydafrika innan surdippen i Paviken.

Sedär fyra nya ord att hålla reda på, Lättdip, Generaldip, Generaldip med eklöv och Surdip – stackars google!

Här möter vi “Kapen” med fyren och den gamla fyrbostaden. Vi kommer från Västergarn i öster ( det är förmiddag – se skuggan).

Sällan är det så här stilla. Den här dagen väsnas ca 75 grannt sommarfärgade gråhakedoppingar ute på vattnet!

Nu sitter vi i “pole position”, allt kan hända! Da´n innan kryllade det av ormar nere i skranten. Mest (gotlands)snokar men också någon huggis och en helsvart snok. Härifrån upptäcktes också den amerikanska krickan den 7 april.

Tittar ni noga och förstorar bilden ser ni askarna och det lilla huset.

Det pretentiösa namnet Cape Armini  myntades i början av 80-talet av den förnämlige numera bortgågne fågelfotografen Bruno Sundin.

Numera är namnet än mer pretentiöst. Platsen har nått ryktbarhet som en mycket bra fågellokal, fa på sträck. Nya fräscha skådare häckar numera alltoftare där jag fordomdags hade monopolställning. Dessutom är ju min hemort numera Göteborg.

Mest platsskådartid har med all säkerhet Anders Olovsson. Likt Bruno en eminent fotograf.

Hur fasen lyckades han med nedanstående bild! Huset ligger drygt 1 km bort ute på den låga ön. Träden som skyddar huset hyser ofta havsörnar och ibland pilgrimsfalk. Luckan öppnas och stängs av vinden och en företagsam gravand utnyttjar och timar utrymmet innanför.

Att Anders inte är fullt lika ensidigt fokuserad på aves som undertecknad ses av nedanstående dramatiska bildsvit!!!!

Ojsan!! Därför får väl “namnet” bestå ännu en tid!

Imorgon bär det av med Ryan air. Tala om att “bully passangers”, bagage, att vara i (för)tid, ja, nästan klädsel, så man tvivlar på att bli påsläppt och komma iväg. Förutom att resan är till för resandet och några förhållandevis billiga nätter på hotell, så skall vi kolla in Mark Rothkos utställning på Tate Modern. MR föddes i Lettland men levde sitt konstnärsliv i USA. Han betecknas som en abstrakt expressionist. Kanske avslöjar det litet av min syn på fågelskådandet. Vi bor i närheten av Kensington Gardens och Hyde Park, så det blir väl en del engelska tamduvor. Två “svenska” rarrisar som kan ses är svartkråka och engelsk sädesärla!?

Dags för en liten summering so far för året. Slöar fortfarande men min pansjoslista, men den kommer!

Har jobbat med Evas nymornade uggleintresse. Stor succé med sparvugglan vid Svarttjärn och lika hårt bakslag med berguvarna på Ullevi. Det var kärvt och blåsigt i går kväll och enligt uppgift hade paret haft en herdestund på morgonen. Ett enstaka pumpande hördes från Gårdahållet. Kanske uvarna flyttar upp i Lunden när fotbollssäsongen börjar!?

Skall försöka få in kattugglan på näthinnan också. Finns att ses både vid Renströmska och ännu närmare i vitsippsdalen i Botaniska. Den senare har varit speciellt gäckande hittills.

Gårdagen bjöd fyrtal i siskor, tidigare osedda av mig iår. Anade först en flock (grås?)iskor som flög över några ogrästomter vid Eklanda. Som vanligt drog de rastlöst runt, extra oroade av en tornfalk. Jag såg genast en avvikande vit individ, som fick mig att trotsa den pinande vinden och kylan.

Efter en del jobb fick jag min belöning, drygt 60 gråsiskor, en klockren snösiska, om än “bara” honfärgad och en svårupptäckt brunsiska som frukter av min envishet. Snösiskor är relativt frekventa iår, så det är ganska normalt med åtminstone en i en så här stor flock – om man sliter litet. Detsamma gäller brunsiska. Bestämningsmässigt är det inte helt enkelt. Det finns möjligheter av tre raser gråsiska (brunsiska inkluderad) och två raser snösiska. I det här fallet gällde att utesluta sk “mealy redpoll” vad gällde snösiskan och brunsiskan låg närmast åt vinterhämplinghållet – inte så svårt! Återkommer till ämnet.

Hade sedan ett tiotal grönsiskor i alarna längs bäcken som rinner ned från Änggården.

Januarijakten gick av stapeln igår, så Göteborgsområdet dammsögs av sin skådarelit, mycket och totalt ett 80(?)-tal arter. Det sög med både det ena och andra. Annars var det dagen innan, fredagen som bjöd de värsta stänkarna.

1. En misstänkt jaktfalk i Torslandaviken. Tänk 1980 på sportlovet, då fanns den blå hangaren kvar på flygfältet och en väldig jaktfalk huserade där. Min första jaktfalk såg jag annars på Strömmen i Stockholm 1975!! Men tillbaka till den misstänkta – kan ju vara samma som sågs ett par gånger i området före jul.

2. Ett meddelande som var en felinslagning på BMS, en Thayertrut i Fiskhamnen. För en gammel “uv” som undertecknad slog det ned med nästan samma kraft som gulbrynade sparven i Stockholm. I mitten av åttio-talet var presumptiva Thayertrutar, en i England och en i Skåne, på alla fågelexperters läppar i flera månader. Undertecknad skrev utan att vara expert en artikel i underground-avisen Rovisen på det temat.

Thayertrut betecknar i nuläget den urskiljbara rasen av vitvingad trut i dess västligaste utbredning (Berings sund). Den har mörkare teckningar på vingpennor och stjärt, och närmar sig därför i de aspekterna gråtrut. Denna förändring inom arten beskriver en öst-västlig klin, från rent vita “glaucoides” via “kumleini” till “thayeri”. Allt om Thayertrut, som först betraktades som egen art, dog plötsligt. Och många som rest långväga till en tipp i Skåne kände nog som en massa skådare skulle känna om plötsligt någon trädde fram och bekände att han släppt ut en tam gulbrynad sparv på Järvafältet i december!

Dock har två gamla “kumleini” skådats i Halland på 80-och 90-talet respektive. Själv såg jag en yngre “kumleini” på Varanger med David, Tudde och en tysk ornitolog som också var fotograf. Hans foton bidrog till en säker bestämning.

Ser fram emot Gotland i mitten av februari. Efter mjukstart börjar det röra på sig, pille på silon i Klitehamn, svartnäbbad islom, gammal medelhavstrut och …!

2009 och pensionär!!!

Härligt att börja en ny lista, min pensionärslista. Erbjuder alla att hänga på – behöver inte vara pensionär utan kan vara allt möjligt annat!

Fick en hyfsad start med vitvingade truten som topp. Forsärla och skäggmes också hyggligt. Kommer att datera upp den på en “page”.

Drömmer om Kam Sam Roi Yot söder om Hua Hin i Thailand, när David och jag hade 100 arter innan det ljusnat i Sverige på nyårsdagen (art 100 var spovsnäppa) eller Chitwan i Nepal när vi med Tudde lyckades med samma prestation (art 100 var en “vanlig” havsörn!).

Idag den 4:e lyckades jag äntligen med sparvuggla – vid Svarttjärn i Skatåsområdet. Inte den riktiga femettan men den lät och jag såg den flyga. Gör fler försök för att få den sittande. Kommer att “lotsa” upp Eva imorgon.

Litet grann har jag väl fantiserat om ett Hallandsdrag, vattenpip, jaktfalk, rostand, nilgås och naturligtvis hedpip. Litet kom det av sig när larmet gick om en GULBRYNAD SPARV vid en matning i Stockholm.

Den gulbrynade är en litet av en sägenfågel. Ovanlig “worlwide” och ligger i absoluta gränszonen för att kunna dyka upp i Västeuropa. Bara att stragglers anges från England (Flera nrr av BB crammed av ett fynd, en dull höstfågel!), Holland – och Ukraina!!! De första Sibirienresorna skildrade gärna obsar av arten, sjungande tillsammans med mugimakiflugsnappare och guldtrast vid Bajklasjön.

Blir litet betänkt när jag ser foton av en blixtrande utfärgad fågel, litet i stil med den praktsparv som sågs i Dalarna häromåret. Praktsparven, snäppet grannare och snäppet, men bara snäppet mer far-away. Ingen tänkte tanken att den sistnämnda skulle vara spontan så …!

Vill därmed inte förta något av glädjen. Har själv njutit av en halsbandsparakit som sträckte ut över Östersjön i Västergarn och en undulat som kom flygande med några ladusvalor över klitterna i Kjaersgaard. Men det får nog bli litet av “per hazarde” om jag tar mig ut till Järvafälten för att kolla den “gulbrynade” trots att det är en “lifer”!

– och vilken art på “pansjo-listan”!

Brednäbbad simsnäppa

1983 den 5 februari rapporterade Lars Jonsson en brednäbbad simsnäppa ute på Faluddenspetsen. Den låg ute bland isflaken,  det var en riktig vargavinter med kulingvindar från öst och snö i luften. Vi hade det även i övrigt ganska tufft och väntade på tunga besked.

6 februari ljusnade det något. Stellan rapporterade att fågeln var kvar och Jörgen var på väg från kort exkursion i Visby och kunde hämta upp David och mig. Hoppets låga brann fortfarande när vi klev ur bilen och direkt såg en tretåig mås. Stellan pekade ut var simsnäppan setts senast. Vi slant och pulsade ditåt och adrenalinet sjöng i öronen medan vi ropade till varandra – men bara en sen kärrsnäppa och en ännu senare ljungpipare och något annat. Det blev en mycket tung dip, som jag än idag har svårt att ta in.

Sedan gick det 4 långa år och 18 maj 1987 dök det upp en hanfärgad (simsnäppehonorna är vackrast färgade!) brednäbba strax nedanför Stockviketornet – Faludden igen!! Arbetsvecka förstås och dagarna gick, men torsdagen 21 maj kunde kollegorna och paret Hans och Lotta tänka sig ett eftermiddagsdrag.

Fågeln hade rapporterats dagen innan, men fylld av tung tidigare erfarenhet och med David på sjuklistan, kändes det darrigt att klättra upp i tornet. Men vi hade knappt fått upp fönstrena så piggnade sjuklingen till och hittade fågel, glatt snurrande i vattnet. 1,5 timmes ljuvligt kryzzande.

Sedan dess har det blivit en del brednäbbor, litet här och där och såväl i Västergarn som på Hönö, där jag en blåsdag spottade en individ rakt framför näsan på hela Sveriges havsfågelskådarelit. Där såg jag också “brednäsa” senast, i september förra hösten – innan!

På Gotland är “brednäsan” fortsatt en mycket stor raritet, vilket väl hör samman med att arten har ett litet västligt drag och huvudsakligen är pelagisk utanför häckningstid. Därför hade jag inte en tanke på att kunna dra “trippeln” på ön, men hyste däremot ett visst hopp att kunna klämma den i Sverige. Någon blåsdag på Hönö, trots mycket Gotlandstid denna höst, verkade som bäst option!

Den 18 oktober lockade Anders med en tur till östra Gotland, Lausviken till att börja med. Av någon anledning blev jag vid min läst och lovade att hålla honom uppdaterad om det kom något på nätet. Efter någon timme ett mycket segt samtal till den gode Anders och …

Strax söder om där han befann sig. Mycket välförtjänt trippel men naturligtvis en smula surt för mig och efter två dagar var den borta. Innan vi går vidare kolla tertialerna som är svarta med en distinkt smal och vit bård – en 1K-fågel!

Så 23 november inte så långt norr om Glasskär där ovanstående individ sågs hittas en (samma?) “brednäsa” – igen! Lång väntan innan Anders åter intar hjälterollen i mitt scenario. Den 5 december i nästan lika tungt väder som 1983 hittar vi efter viss vånda ( mest mina gamla onda minnen) …

Skönt särskilt som fågeln tycks försvunnit två dagar senare. “Slutet gott allting gott” och tur att även hjälten från Wilsondragen, Janne satte den här fågeln någon timme efter Anders och mig.

Kolla till slut de två bilderna och några andra som finns i tidigare notiser. Även decemberfågeln är 1K!? Är det samma fågel!?

Smalnäbbad simsnäppa kryzzade jag 30 maj 1979 i maderna vid Hullsjön. Hullsjön är en makalös fågellokal på Nygårdsslätten mellan Trollhättan och Vänersborg i skuggan av Hunneberg. Bodde och arbetade åren 78-80 i Vänersborg.

Redan i juni samma år såg jag arten på häcklokal i Abisko.

Sedan dess har jag årligen sett arten, framförallt på retursträcket juli-sep men vissa år också på vårsträck slutet maj – början juni. En vår i början av 80-talet vid majruskväder trängdes mer än 20 smalnäbbade simsnäppor i lagunen på Svältholmen.

Typiskt att det just i år såg ut att sk-a sig! Kring 20 juli siktades årets enda smalnäbba i Västergarn och jag var i Göteborg!

Men vem blev räddaren i nöden om inte – Anders föreslog 24 augusti en tur till Klase. Vadarspan på en lokal med goda vibbar, även om jag knotat nu och då om högt gräs, mycket mygg och gigantiska koblajor.

Men si bland mycket annat fint, myrsnäppor, sandlöpare, kungsörnar m.m. också fyra förtjusande smalnäbbade simsnäppor. Hade inte en aning om hur knappt den obsen kom att rädda en klassiker!!!

HEDPIPLÄRKA

Megan med hedpipen på Årnäshalvön manar till en del reflexioner.

Var litet förvånad att det dröjde med kommentarer kring de så uppenbara karaktärerna, den breda vitaktiga ringen kring ögonen och den mustiga buffish  färgen på halssidor flanker och undergumpsidor. Smäller in på de flesta bilder och i verkligheten. Min första obs av fågeln var ögonblickssnabb men solklar. Efter några dagar kom de förväntade kommentarerna.

Det vanligaste anglosaxiska namnet på arten är just Buff-bellied Pipit.

Taxonomiskt ingår den i ett artkomplex som rönt mycket intresse och studier de senaste decennierna. Slumpades för inte så länge sedan med såväl vattenpiplärka som skärpiplärka.

Det var alltså suveränt att vi samtidigt såg,

En hedpiplärka, Buff-bellied Pipit, (Anthus rubescens)

En vattenpiplärka, Water Pipit, (Anthus spinoletta)

Minst fem skärpiplärkor, Rock Pipit, (Anthus petrosus)

Och som grädde på moset en svarthakad buskskvätta, Stonechat (Saxicola torquata)!!!

Sammanträffande! 

Den 14 jan i år travade jag runt på El Gouna golfbana, strax N om Hurghada vid Egyptens Rödahavskust och synnerligen produktiv ornitologiskt. Och jag såg såväl hedpiplärka, vattenpiplärka som svarthakad buskskvätta!

Dock i samtliga fall andra och östligare raser än på Årnäs. Och med den takt som arter splittas idag sitter man väl snart med några soffkryzz.

Vattenpipen var troligen en ”coutellii”, möjligen ”blakistoni”

Hedpipen var en ”japonicus”.

Litet osäker på de svarthakade, hanarna mustigt röda under men med tydlig vita övergumpar och tydliga vita halssidesfläckar.

När vi drog på Årnäsfågeln lockade jag David med utsikter om ett framtida kryzz, eftersom hedpipen bestämts till den västliga rasen ”rubescens”, som finns i USA upptill Grönland. Den har obsats en gång tidigare i Sverige, ringmärkt i Hudiksvall i dec 2005.

Den första hedpipen i Sverige, i Träslövsläge dec 1996- jan 1997, angavs först som ”rubescens”, men ändrades sedan till ”japonicus”. Den hängde David in.

Förra hösten var det ett influx av “rubescens” i NV-Europa. åtminstone 8 individer på Island, Brittiska öarna och i Frankrike. Så upptäckarna i Halland var kanske litet alerterade.

Old times 1

Den 30 dec 1991 traskade vi runt Phewa Tal, David, Tudde och jag och hade de bästa obsar av flera ”japonicus”, åtminstone en ”blakisoni” och flera av den giftiga förväxlingsrisken rosenpiplärka – i skuggan av Annapurna och med mängder av andra fågelfinesser.

Linken från ”rubescens”  går via ”alticola” i Klippiga bergen och ”pacificus” längs Nordamerikas västkust och ett skutt över Berings sund till Asiens NE hörn, där “japonicus” stöter till. Och de två mötas i – ja, just det Halland!

Old times 2

För mig var ”rubescens” inget kryzz.

Den 19 apr 1990 tittade jag på prärieugglor på Sombrero Golf Course på Marathon Key, Florida. Samtidigt fladdrade några ”rubescens” runt greenerna på piplärkors vis!

STORA ARTJAKTEN DEN 20 OKTOBER 1984

I samband med firandet av GOF:s tioårsjubileum anordnades för första gången på Gotland ett s.k. Bird Race (”fågelkapplöpning”), ett jippo i tiden efter anglosaxisk förebild. Alltså en tävling med inslag av både blodigt allvar och gentlemannaskap. Det blodiga allvaret innebar att samtliga lagmedlemmar måste se eller höra en fågelart för att den skulle ”räknas”, gentlemannaskapet att följa alla trafikregler och vara obrottsligt ärliga.

Klockan 06:00 stod ett tiotal bilburna lag med ovanstående deviser inristade i själen på olika startlinjer, beredda att ge sig i kast med regn, blåst och gäckande flyfän fram till senast klockan 17:00, då det gällde att ha nått målet i Hamra.

Vi skall följa ett av lagen, ett lag av inflyttade men ändock gotlänningar. Jörgen Pettersson var den självklare ledaren med decennier av skådarrutin och fortfarande inte alltför skum blick eller dålig hörsel. Han kompletterades av Olof och David Armini, far och son, två skådare med global fågelkunskap och kända för att vara följsamma och okritiska. Junior kompenserade det som brast i rutin med unga, fräscha sinnen.

Klockan 05:30 bromsade Jörgen, säker rattare, in det strömlinjeformade fordonet framför Arminis stuga i Västergarn. Medan bilen packades, lät några rapphöns förtroendeingivande från fälten intill. Rapphöna – en typisk ”bonusart”. Vädret var bistert med frisk sydvästan och tunga moln. Nittio arter borde räcka för seger.

Allt medan det ljusnade, blev det allt glesare mellan ”snärpen” från rapphönsen, och någon minut innan startskottet small, tystnade de helt. Smått desperata jagade våra hjältar ut bland korna bakom stugan men belönades bara med gulsparv, rödvingetrast, rödhake och taltrast.

In i Toyotan just som en kråka, art nummer 5, passerade, och därefter ett väldigt skumpande ut mot Svältholmen. Ut ur bilen, och här gick det undan – knölsvan, sångsvan, gråtrut, havstrut och skrattmås. 10 arter uppnådda, och klockan var 06:22. Olof skrev febrilt, medan Jörgen och David hårdskådade. Storskarv flög över havet. Gräsänder, knipor, en fiskmås – alltid litet marig att bestämma bland all vitfågel – storskrakar, ejder, ängspiplärka, snösparv (typisk ”plusart”), grönfink och björktrast. Hela 20 arter, men klockan hade redan rusat iväg till 06:46. Upp ur strandmållorna fladdrade dagens, som det skulle visa sig, enda sävsparv iväg. Pilfink, kungsfågel, bofink och fasan – sedan var det dött och dags för förflyttning.

Pilgrimsfalken på Utholmen skulle spanas in från Skansudds fyr, och Jörgen pressade bilen just inom lagens råmärken. En ormvråk vinglade förbi vid infarten till golfbanan, och över en hästhage trotsade några ringduvor den friska motvinden. Från en vindskyddad plats bakom gamla fyrbostaden, numera golftränarens sommarställe, sågs bläsand, bergand och alfågel, som klockan 07:25 blev art 30. Svärta, tobisgrissla, småskrake och stare – så nya djärva mål.

Satans falk! Dagen före hade den suttit fint på en sten på holmen. Olof lovade istället ”säker” kungsfiskare i Västergarnsån och kanske strömstare. Jörgen frustade skeptiskt men parkerade snällt vid bron.

Blött och snårigt längs ån. Talgoxe, blåmes, trädkrypare, koltrast, gärdsmyg och art nummer 40, grönsiska. Klockan var 07:50. I Paviken en viggflock och många sothöns. Efter två timmars tävlande: 42 arter. Verkade förskräckande litet mot vad lagen som startat nere på Sudret borde ha vid det här laget. Jörgen såg ensam en sparvhök, och David och Olof hörde en domherre. Förargligt!

Under återtåget mot bilen mötte våra mannar ett av motståndarlagen. Några giftigheter utväxlades hastigt, och båda lagen verkade nöjda att se varandra norr om Burgsvik. Strax därefter spann Toyotan söderut.

Kring Björkhaga ett planlöst lyssnade efter hackspett och nötväcka. Bara vindens sus hördes. Sandboviken norr om Klintehamn var mera givande. Några hägrar, krickor, brunänder, tofsvipor och ett gäng prutgäss, som oroligt lyfte ute på Vivesholm. Olof upptäckte en skedand, som förargligt nog hann ta skydd bakom en vassrugge, innan Jörgen och David dragit kikarna. Tunga droppar annonserade regn, vars hotande existens varit uppenbar hela morgonen. Förhoppningsvis hade det öst ned över de andra lagen. Klintehamn nästa.

Medan bilen utfodrades vid en mack, inräknades skata. De turkduvor som normalt alltid brukar hålla till utanför Domus lyste med sin frånvaro, allt medan humöret sjönk i takt med det tilltagande regnsmattret på biltaket. Något lättade stämningen vid Lantmännens silo, där både gråsparvar och tamduvor höll till i spillsäden. 50 arter och klockan var 09:12. De senaste tio arterna hade tagit en dryg timme. David var på alerten och upptäckte en skäggdopping i hamnbassängen. Det tog ett tag för gamlingarna att också upptäcka den dykglada fågeln, men till slut lyckades det. Sedan var det Olofs tur att skrämma ned en flock hämplingar från en avskrädeshög. Torrisarna i bilen gjorde V-tecken, och Olof kunde våt och ruggig anteckna art 52.

Regnet föll allt tyngre, och nya försök på turkduva, nötväcka och större hackspett bokstavligen rann bort. Tyst gick färden vidare söderut. Strax norr om Sproge kyrka upphörde regnet, och Jörgen chansade vilt och stannade vid ett översvämmat fält. Bingo direkt! I vattnet mindre sångsvan och på de torra delarna svartfågel, bland annat råka och kaja. Dessutom behagade en flock bergfinkare passera förbi mot söder.

Uppiggade av denna framgång beslöt vårt gäng att göra en avstickare till Petesviken. Över Kvarnåkershamnskogarna sågs först sparvhök, så förargligt missad tidigare, sedan nötskrika. En större rovfågel kretsade över Tingsvät. Jojomensan, en duvhök, en art som lätt missas.

Petesviken och äntligen dags för frukt- och kissepaus. Några enkelbeckasiner lättade, och ute bland bodarna flög en flock vitkindade gäss fram och tillbaka. Sånär hade några stjärtänder i en flock flygande änder missats. 62 arter och klockan var 10:22, när färden gick vidare.

I höjd med Fidenäs sågs de första sånglärkorna, och så Hoburgenområdet i lagom tid för rovisar. En varfågel direkt vid Muskmyr. Nu skulle här plockas arter – kärrhökar, fjällvråkar, örnar, alkor och lommar; kanske 90 arter ändå inte var en utopi? Men vad dött det var! Endast några skogsduvor på fälten var nytt. Annars bara gamla bekanta svart- och vitfåglar som vinglade omkring i blåsten. Solen sken, och allt verkade ju upplagt, men tomt var det till och med ute över havet. Vårt molokna gäng tröstade sig med mackor och dryck. Olof klämde en öl och såg mycket långt ut bland vågorna en liten mås. Kanske en dvärgmås, men lönlöst att ens försöka bestämma den. Jörgen och David letade bara halvhjärtat efter den.

Tiden rann iväg och vid tolvtiden ett uppgivet uppbrott med destination Stockviken. Södra stranden hade varit givande förra veckan, men visa av erfarenheterna tidigare denna dag låg förhoppningarna lågt. Toyotan smög tyst förbi Lasse Jonssons hus. Över strandängarna flög en korp. Sagans turfågel, ett gott omen? Jo minsann, knappt hade kikarna tittat fram bakom stenmuren, förrän Olof började skriva. Ute på den riksbekanta reveln och längre in i viken ett härligt uppbåd vadare: sandlöpare, större strandpipare, kärrsnäppa, småsnäppa, brushane och kustpipare. Vips var det 72 arter, och klockan bara ett. Fyra härliga timmar kvar. Olof skrev inte bara – där borta en dvärgmås! Ung med tydligt vingband. Den satt fint. Olof igen, rejält på hugget, upptäckte en stenfalk, men Jörgen och David var inte riktigt med på noterna. Jörgen hittade istället en flock finkar med gula näbbar, vinterhämplingar, en typiskt svår art. Så en tidigare halvmissad art, skedand, och en till, stenfalk. Den dök upp i vild jakt på en tätting, och David var på alerten. Våra vänner skrattade rått åt några konkurrenter med svårt motljus från fågeltornet på andra sidan viken.

Med betydligt högre ljudnivå och mer optimistiska passagerare passerade Toyotan åter Lasses. I inre Stockviken en oväntad smådopping och vidare ut mot Faludden. Skulle den udden bjuda vad Hoburgen förvägrat? Men en dryg timme och en obestämd lom senare kunde bara konstateras en begynnande skymning.

Men skam den som ger sig. Jörgen visade fighteregenskaper och eminent skicklighet när han upptäckte en gråhakedopping, favoritarten, i hart när omöjligt läge inne i viken norr om Faludden. Nästan lika otroligt att både Olof och David kunde hitta den. Nytt mod – nu skulle det bli nötväcka i Öjaänget.

Kort transportsträcka och ut ur bilen. Där satt Jörgens missade domherre, alldeles ensam på en taggtråd. Vilket flyt! Men bland ek och hassel inte ett enda ”sitt” från någon nötväcka. Vad göra? En knapp timme kvar. Svartmes borde vara lättast av de missade arterna. Jörgen valde med osviklig känsla ett barrskogsbestånd öster om Vamlingbo kyrka. Toyotan fullkomligt flög fram. Plötsligt blockerades vägen av en vattensamling. Men bilen förvandlades till en amfibie som klöv vattenytan och kravlade upp på andra sidan. Åtminstone herrarna Armini antog bilens gröna färg.

Inne i dungen blickade de tre upp mot skumma, susande tallkronor, som ingav föga hopp om flygande kräk. Tyngd av åratals skådande förkunnade dock Jörgen, att sista näringssöket alltid sker i skymningen. Hur rätt hade han inte! Snart hördes pip både här och där. Kungsfåglar, kungsfåglar och åter kungsfåglar. Men – där en mes! Bara talgoxe. Strax därpå en blåmes. Förbaskat, klockan bara rusade iväg. En sista sväng in i skogen. ”Svartmes”, vrålade Olof. ”Hör, hör!” David var snabbt på plats. ”Ja, ja!” ”Godkänns inte”, förkunnade Jörgen sturigt. ”Men lyssna!” ”Där flyger den!” Olof och David desperata. Lätets upphov förpassade sig mellan två tallkronor och ”föll” ned i undervegetationen. ”Såg ej”, förkunnade Jörgen med outhärdlig ärlighet. Plötsligt Davids röst , stilla: ”Den sitter här, alldeles intill.” Jörgen lotsades fram, och därefter vild språngmarsch tillbaka till bilen. Flåsande och med vilt bultande hjärtan antecknades art nummer 80, och klockan var 16:36. Gasen i botten, och toyotan kved fram så att trastarna sprutade ur enbuskarna. För sent att kolla efter dubbeltrast. Och förresten – räckte inte 80 arter, så räckte säkert inte 81 heller.

Men visst räckte det. Några timmar senare kunde tävlingsledningen utnämna vårt lag till Gotlands första mästare i artjakt. Litet smolk i glädjebägaren blandades vid den efterföljande frågesporten. Olof påstod prompt, att beskrivningen av en silltrut gällde en albatross, Karlsöarna var Galapagosöarna och Bengt Berg var Charles Darwin. Och därmed försvann försprånget och vinsten i totaltävlingen. Men man säger så mycket med magen full av helstekt lamm, vin och äppelkaka. Och våra hjältar kunde lugnt insomna utan att mardrömma om undflyende gråsparvar, något som vissa andra säkert gjorde.