Olof Armini om fåglar och natur

Regn, regn och stormbyar. Island bjuder upp till en blöt dans. Säkert rester från orkanen Matthew.

Finns det inget slut på detta. Motflytet skådarmässigt kan kännas oövervinneligt. Jag har tjatat om det men…

Idag kunde jag knappt stå upprätt och mina regntäta plagg upplevdes som regn men inte täta. Då inte lätt att höra de ideliga plingen på BA som signalerar allt läckrare östliga besökare i Sverige. Plågsamt…

om det inte vore för dramatiken, vulkaner, orkaner, mitt i Nordatlanten – det slår allt. Då växer de små skådarupplevelserna ungefär som att en glimt av en blå himmel blir “a sunny day!”.

Alltså. Igår från flygbussen

1. Silltrut, 2 1K “graellsii” redan i Keflavik, aningen sena, inte många kvar i oktober. En utpräglad flyttfågel, få vinterfynd.
2. JAKTFALK, ett ex flög framför bussen vid Kopavogur. Ryttlade till över en äng. Praktobs på en av Islands önskearter bland skådare. Och bara resans tredje fågel!!!
3. Sångsvan, en liten grupp i Nautholtsviken och bussturens tredje och sista art.

Och så på Breidagerdi.

1.  Rödvingetrast, överallt i trädgårdarna. Mycket ljudliga. Isländska formen “coburni” skiljer sig från våran i att använda mer grova hårda läten och vara mörkare, fläckigare och mustigare färgad. Men knappast skäl för split.
2. Koltrast, hela tiden en och annan bland föregående. Relativ nykomling på Islandslistan.
3. Stare, vanlig men som föregående nykomling.

Så en tur till Harpa och hamnen.

1. Grågås, litet varstans betande på sta´ns gräsmattor.
2. Gräsand, ett par i hamnen.
3. Bläsand, ett ex förbiflygande.
4. Ejder, mycket längs vågbrytarkanterna.
5. Skärsnäppa, en flock i hamnen.
6. Roskarl, ett ex i hamnen.
7. Skrattmås, mycket.
8. VITTRUT, vanligaste truten idag.
9. VITVINGAD TRUT, några enstaka har anlänt från Grönland.
10. Gråtrut, Noterades
11. Havstrut, dito.

Och så idag spanande ut från dörren i Nordens Hus

1. Fiskmås, ett ex förbivinglande i blåsten
2. Ljungpipare, 2 ex dito.

Inte så mycket men får vara vara nöjd med detta och så mycket annat.

Isabelline Wheatear, Isabellastenskvätta (Oenanthe isabellina)

Isabelline är en färg, typ grågul, sandfärg. Denna färgnyans fanns på byggnader under en samtid med Drottning Isabella! Så det svenska namnet Isabellastenskvätta, liksom  för den delen Isabellatörnskata, är helt adekvat både färg-och historiemässigt.

Isabellastenskvättan häckar sydost om oss, Turkiet, Södra Ryssland med en liten vacklande population i sydöstligaste hörnet av av fastlands Grekland. Den övervintrar i N Sydostasien och längs Riften till N Tanzania.

Själv har jag sett den på häckplatser i Europa, men också i Egypten, Kenya och Tanzania.

Den är snarlik vår egen stenskvätta i många dräkter. För icke-experten är skillnaderna subtila, i många fall överlappande. Det är kombinationen och antal detaljer som ger consensus för en god artning.

En stor, upprätt stenskvätta med långa, kraftiga ben och näbb. Ljus (isabelline!) över det hela, helst med en skarpt avsatt, svart lillvinge. Och ett brett svart stjärtband, som nästan ger en teckning lik Ökenstenskvättan, alltså svart stjärt/vit övergump. Ljus undervinge utan kontrast pennor/täckare. Tydligt ögonbrynsstreck framtill och över näbbroten. Hanen kan särskiljas med tydligare mörk tygel.

Grönlandsskvättor och en del östliga stenskvättor matchar i storlek och kan ha tendens till samma stjärtteckning. De har dock en helt annan mustig färg med tydligt rödstick. Litet får man dock se upp med starkt ljus (öken) som tar bort rödsticket. En del rapporter om Isabella i tex Marocko kan kanske förklaras på det sättet.

Dom Isabellor, som tas upp i den här bloggen, visar som jag uppfattar det ett annat problem. Dom uppvisar stundligen inte jizzen av en upprest, mkt kraftig skvätta, så som de ofta framställs på bilder och som jag många gånger upplevt dem i fält också. Kan ju bero på att de kommit fel, är utmattade, vädret är litet kulet. Uppmaning när ni råkar ut för en ovanligt ljus stenskvätta, “jobba vidare”.

Jag är dock helt enig om consensus kring bestämningarna. Detalj efter detalj faller på plats på foton och på den jag såg i fält. Och som pricken över i:et alla är ISABELLINE!

Så till historien:

18 – 19.10 1980 hittades Sveriges först accepterade Isabella på Öland. Upptäckare var Christer K, en framåt och vass “spotter”. En föregångare till nutidens devis, “skjut först, fråga se´n”. Jag har träffat honom på Svältis i 180 knyck och med en trasig tub på axeln. Men det var nog tur att fågeln snällt stannade och lät sig beses av några av dåtidens validerare.

Nästa accepterade fynd dröjde till 6.4 1994.

Men på em 14.10 1993, ringde David från Västergarn till mig på Klinteskolan. Han var på ön och skådade och hade hittat en ljus stenskvätta på stranden vi broileriet strax söder om Västergarn. David hade upptäckt den 1300 och jag cyklade direkt. Jörgen P hann också fram innan skymningen. Allt föll på plats – utom det jag tidigare påtalat, den såg litet klen ut. Och så förstås, 2:a fyndet i Sverige, en omöjlig art och ingen av de tunga validerarna på plats. Och så var vi obeväpnade! Jörgen är en skicklig fotograf, men 1993 gällde det att titta först och skjuta se´n. Summa sumarum, döm själva

in action men ingen “teknisk bevisning”! Da´n därpå, narda så…

Men 23 år senare, samma väder, samma tid, nästan samma läge, Bodudd, Näsudden! Den upptäcks 6.10 och på morgonen 7.10 Anders på plats

och det är inte tre ensamma skådare utan…

bland övriga giganter står Jörgen längst bak och tänker han månne tillbaka för 23 år sedan?

Så Fredrik S, vem annars, som fångar upp det hela.

Själv tycker jag, att man i möjligaste mån enbart skall gå på teknisk bevisning vid sk raritetsbedömning. Raritetsblanketterna är i min värld helt värdelösa som bevis för en observation. Vittnesmålen från observatörer kan berika på olika sätt, men fungerar inte som bevis. Skulle kunna uttryckas att validerarens uppgift är att väga sannolikhet mot den tekniska bevisningen.

Undantag kan naturligtvis göras med många samstämmiga vittnesmål. Men även här kan uppkomma problem. Ett vittnesmål innebär alltid en vittnesbedömning och det ingår inte i validerarens uppgift kan tyckas.

Detta är väl en tydlig uppmaning till AP att vara mer sparsamma med sina gula trianglar. Har förresten någon tänkt på vad gula trianglar signalerar?

Detta betyder att jag inte tänker att moraliskt såg jag Gotlands första och Sveriges andra Isabellastenskvätta. Däremot är jag säker på att det var en sådan och att jag såg den bättre än jag kommer att se min första i Sverige. Intressant och sant!

På samma sätt förhåller det sig med Eleonorafalken jag berättat om i en tidigare blogg.

Till slut så kan man undra över hur det går att välja bort Gotland. Här har “gänget” dragit vidare, samma dag några mil söderut

och nu är det Brunsångare, Sibirisk piplärka, Tajgasångare och Kungfågelsångare, som låter och far i buskarna.

Tar det aldrig slut!?

Från alla håll en grym press. Alla på tårna! Men jag, borta med vinden – och det skall börja blåsa!

Då förbarmar sig Bernt, 75-åringen vill bistå “junior” och föreslår en flogg av den produktiva Torslandaviken.

Densamme bestiger samtidigt i arla morronväkten sin balkong på OR-25 och lyssnar till ett välkänt, intensivt “tsiiiv” bland svarthättor, gransångare och mesar. Han fuskar med playback – och minsann där skuttar en TAJGASÅNGARE rastlöst i den kvarvarande grönskan.

Måste tyvärr avstå Bernts locktoner – även pansjonister har plikter. Efter att ha kollat T-sångaren igen  kring lunch med några suktare inlockade av BMS playback, kallar dessa plikter mig till sta´n. En liten avstickare till Kronhusparken och TAJGA N.o 2 !!! Även här i sällskap av Gransångare och inlockade suktare. Där också Bernt som tidigare kryzzat TAJGA N:o 3 i Torslandaviken. För mig en häftig doublé, den första i GOFs historia!?

Fattas bara att David pinglar och föreslår tre dagars dammsugning av Hönö. Vi avstår morrondagen, onsdagen 28 sep, men torsdag och fredag!

Kunde startat med en generaldip. Den Svartbrynade albatrossen drog runt i Skagerack och filuren Fredrik S klämde några foton på Hönö som kunde – och ett tag var – men till slut bidde en subad silltrut!!??

Så, 29 sep 0300 som vanligt gympa, hockygröt och sista finslip av rustningen inför 10h på Kråkudden. 0530 med Toyotahybrilen till färjan 0605. 20+ bilar på parkeringen, 70-åringen i full fart på hala klippor, skuttande på stenar över vadet – i mörker – imponerande drumdristigt! Fullt på alla ställen, utom i vår favoritnisch mellan de två vindskydden. Bra med tanke på den litet för sydliga vinden. Gör också att vi klarar mindre skyfall, som hotar hela tiden.

Det är ganska disigt, regnskurar och SSV, så inte optimalt. Nästan bara

Havssulor i alla sorters dräkter från helmörka årsungar till rena gamla fåglar och förstås en brokig skara som denna på bild. Någon som räknade förbiflygande kom nästan upp i 1000, men då blir det säkert en del dubbelräknande.

Vi kunde i lugn och ro räkna in några goa gutar, som David kunde bekanta sig med, Carl och Michael Tholin, Mikael Nils och nyss nämnde Fredrik Ström, också ett gäng notabiliteter med Bertil Breife, Sjöfågelguidens författare, i spetsen. Riktigt trångt blev det i vår nisch när stora delar av torsdagsvandrarna genomvåta sökte regnskydd. Min guidevana för gruppen kom väl till pass.

Så framåt lunchtid, äntligen vred vinden upp på SV och sikten blev bättre

Och GRÅLIROR, BREDSTJÄRTADE LABBAR, STORLABBAR, FJÄLLABB, Dvärgmåsar och avlägset Stormfåglar och Tretåmåsar gled förbi i jämn takt tills vi lämnade vid ca 1630. Den gäckande Albatrossen kom inte längre söderut än Grosshamn, ganska långt norrut i Bohuslän. Jag fick kompensera med att upptäcka en 1K SVARTHUVAD MÅS, nästan lika ovanlig vid Hönö.

Allt manade till repris på fredagen. Litet färre skådare så vi fick fina platser i bästa skyddet. Väderomständigheterna var de omvända mot torsdagen, rent V vind, bra sikt, inget regn och från lunch sämre. Därför tryck direkt, inga liror eller torsdagsvandrare, men i övrigt ungefär samma uppställning som igår och fin stämning i skyddet. David var ordentligt på hugget och hittade bla den SVARTHUVADE MÅSEN, som sedan även sågs på lördagen. Nygammalt var också en BREDNÄBBAD SIMSNÄPPA. Den hade setts både på onsdagen och torsdagen (vi missade!) och sågs även på lördagen.

Detta med kvarvarande fåglar, som vid observationen verkade dra söderut, bidrog säkert till alltför höga “sträck”siffror, fa på Gråliror, Storlabbar och Havssulor. Observationer söderöver talar också för denna tolkning. Ibland kan man pricka av fåglarna från mellersta Bohuslän söderut ända ned till Laholmsbukten. Vid en normal lågtryckspassage startar det oftast med VSV som trycker in fåglarna från Nordsjön mot Norra Bohuslän. Vinden vrider sedan V->NV och fåglarna kanar ned utefter västkusten.

Den här gången startade vinden alltför mycket från S och den var för ojämn för det där optimala flödet.

Men var vi nöjda? – OJ-OJ

Och så öser det på, en Större lira vid Falsterbo da´n därpå, helt osannolikt och David åter på plats. Så dräller det in stäpphökar, tajgasångare och allehanda munsbitar –

“De komma från öster, de komma från väster…!” – eller hur den gamla slagdängan gick?

Det laddar för en all-time-high denna höst efter en medioker vår och en all-time-low summer.

Själv alltid på plats!? Kämpade till mig ELEONORA och BALEAR på silly övertid. Men trynade i The Concrete Capitals, Stockholm och London när springfloden bröt fördämningarna – hopplöst.

Men en fighter ger aldrig upp. Härliga stunder kring Evas födelsedag, skönt och gott i Huvudstaden och så en barndomsdröm, BÄVERDALEN i Haninge, som stigen ur Disney´s naturlyrik.

Och London! Härliga 6 swinging days. Kanske man som skådare? – överallt händer det saker. En suverän 3-h promenix. Först med Eva genom ett vibrerande Belgravia till “natursköna” Kensington park, några Minervaugglor livar upp liksom mängder av Halsbandsparakiter och Svartkråkor.

Eva kör Notting Hill medan jag drar norra delen av Kensington och Hyde park. Och sedan Sherlock Holmes´ Baker street helt upp till Regent´s Park. Walking rekommenderas av alla insiders – du insuper atmosfär, du ser, du får motion och det tar inte mer tid!!!

Regent´s Park, ett Slimbridge i miniatyr. Där finner du alla dom där “escapes” vi talar om, frittflygande, häckande, hybridiserande, vingklippta. Nu släpptes ett hundratal producerade “adepter”, Salskrakar, Afrikanska Visseländer mm. Tumultet fick mängder av andra änder att ta till vingarna, asiatiska, afrikanska, amerikanska.

Intressant då att titta på aktuella och presumtivt aktuella Wildfowles; –  Vitögd dykand, Ringand, Amerikansk Brunand, Svartnäbbad Brunand, Praktand, Gulkindad Kricka, Blåvingad Årta, Svartand, Kanelårta, Kamskrake, Buffelhuvud – vilket eldorado – och som sagt, var går gränsen!?

Fina studier

MINDRE BERGAND, Hane. Grov marmorering på mantel och flanker. Armpennor vitspetsade och handpennor gråspetsade. Toppat bakhuvud. Purpurgloss på huvudet och just näbbnageln svart.

Blåvingad årta, Buffelhuvud, 5 Kamskrake Knipa o Buffelhuvud.

Gött och så en helt kryzzbar

Vänder bort blicken, men jag är väldigt nöjd  och mår fint!

Märkvärdigt tyst och fridfullt i Belgravia, inte långt varifrån Kung Roger och jag bodde anno – 68(?).

Efter att ha inmundigat först “normal” frukost och sedan en full engelsk dito med bönor, ägg, toast, bacon och lammkorv kände vi oss redo. Blev Harrod´s för Eva och jag fortsatte till The Serpent, det ormlika vattendraget som klyver den jättelika parken i  Hyde Park och Kensington Park.

Ramlade in litet tättingar bl.a. Cettisångare, en relativ nykomling i Englands avifauna. Fina två timmar i solsken. Så en auberginewrap utanför Harrod´s i glansen av eliten från Österlandet.

Kanske ett omen att dessa Vita Pelikaner är ättlingar till en gåva från Ryske Ambassadören samtidigt med Hundekoertens storhetsperiod på 1600-talet!

Blev mer rotande i Hyde, StJames, Green parkerna på måndagen och tisdagen. Å ena sidan verkar det mesta välskött, men det finns också mycket “happy go lucky”. Många av fåglarna häckar med varandra – och med andra. En del flyger fritt andra är prydligt vingklippta eller ringmärkta. Spontana rariteter dyker upp.

Regents park, som jag besökt idag onsdag och som ligger några km i norr och som har regelbundet utbyte med övriga parker. Där dök det plötsligt upp en Gulnäbbad lira!

Man kan inte låta bli att tänka om det dyker upp en intressant fågel, så infångas den och vill man att den skall stanna så… Då påminner det inte så lite om – Skall en infångad, ringmärkt fågel, som visas upp räknas!?

Likheten med Bharatpur har jag tidigare påtalat.

Så varför inte njuta av att hitta och bestämma

Hur vilda är dom ibland hemma hos oss??? Rödhalsad gås, Vitkindad gås, Fjällgås, Spetsbergsgås, Dvärgsnögås och Striped Teal, en sydamerikan, som är mycket vanlig i Parkerna.

Hade Minervauggla fint både med Eva i Kensington och sedan i Regent´s och då kan man tycka, men icke! Den introducerades under 1800-talet och har sedan etablerat sig som den mest lättsedda ugglan i Storlondon.

0400 tjuter mobilen. Samtidigt förkunnar BEA, British Airways att det är dags, direktkoppling till boardingkorten, som fixats via check-in-online. Huj, va´de´går – och vi är båda på hugget. Med lättaste packningen någonsin, varsitt handbagage plus varsin cabinväska!!!

David skjutsar smidigt till Landvetter, tack för det – trevligt snack dessutom.

På aeroporten går allt som en dans, Eva är en fena på att få med även det omöjliga. Planet går som en klocka och serverar skinkcroissanter till kaffet, mums.

På väg att bli småsegt på Heathrow, men alla framgångar hittills har bemannat oss med styrka. Vi satsar och debuterar båda i Londons Underground. Blue line till Acton Town så Green line till Victoria. Där lyckas vi baxa oss genom Sunday Morning – London till Ebury Street 66 och Belgravia B&B. Grymt charmigt i absoluta grannskapet till Österländska shejker och Ryska tycooner, vår egen PG Gyllenhammar icke att förglömma.

Eva, naturligtvis, fixar en full engelsk frukost i vänta på rummet.

Och så bär det iväg, klockan är inte mer än strax efter middag. Eva fixar biljetter till Buckingham, så StJames och Green Park.

Svartkråka första arten tillsammans med duva.

Två karaktärsarter. Finns gråkappor, men de är sällsynta här.

Dammarna svämmar över av intressanta fåglar. Särskilt för att många är vilda eller åtminstone halvvilda. Själva idén och uppbyggnaden bygger på lång tradition av nytta och nöje. Påminner därför om och har nog tjänat som förebild för  tex Bharatpur.

Vi hittade

Svart svan, en hane, Nilgås och Kopparand.

Alla har de sina historier.

Svart svan fanns inte, som den svarta tulipanen. Men så dök den upp och fick mynta uttrycket “Svart svan” om något som man inte trodde fanns men som finns!

Nilgås, en afrikansk fågel, som numera är en av de vanligaste fåglarna i parkerna.

Kopparand, en hotad art, åtminstone ställvis. Har inplanterats, men tveksamt med just den här individen. Amerikanska kopparanden har dock etablerat sig i England. Jag har sett tidigare här men inte denna gång.

Halsbandsparakit, Rödhuvad dykande och Mandarinand är ytterligare arter som etablerat sig med livskraftiga stammar – och är vanliga.

Litet kul med en nästan utfärgad Kamskrakdrake, men igen…

Så parkernas Grå ekorre från over there. Infördes i området kring 1870. Har slagit ut sin artfrände, den Röda ekorren, och symboliserar parkernas egna “ekosystem”.

Anno 1946, när undertecknad föddes, höll bävern fortfarande på att blåsa liv i en liten svag stam som återkommit från en total utrotning under 1800-talet. Fascinerades på 50-talet av Disneys naturfilm “Bäverdalen”  och kunde väl aldrig drömma om att få se bäver först i Umeå på 70-talet, sedan i Örebro på 80-talet och ett halvsekel senare i Göteborg och i Sävån, som flyter genom min barndomsstad Alingsås!

Och så igår mitt i huvudstaden, i Handen, 5 min från Per och Christinas lägenhet. I ett litet skogsområde, där allt möjligt kan förekomma. Dessa karaktäristiska gnag – och trädfällningar om inte naturvårdarna hinner före.

Och där finns tom en hydda.

Inte att förväxla med andra “hyddor” i detta på alla möjliga sätt spännande område.

Disneyfilmens bäver är den Amerikanska bävern (Castor canadernsis), medan den svenska bävern företrädesvis är den Europeiska bävern (Castor fiber). Den större Amerikanska bävern finns inplanterad på sina håll i Europa. Hybridisering lär inte förekomma. De har olika kromosomtal.

Detta var Stockholmsresans naturbehållning om inte sista timmen med snabbtåget i motljus presenterar något!

Avslut på Gotland – för denna gång

En ÄGRETT, nu med gul näbb i icke-hackningsdräkt flyger in i vassen med  några fouragerande SKÄGGMESAR.

Gött och det blev en minst sagt god avslutning!

Spurtpriset i augusti anades redan 28 juli med Anders och Lennart på Hoburgen och BRUN GLADA, MEDELHAVSTRUT, SVARTTÄRNA… Så nätt mellanspel med Bernt på Hönö och BALEARISK LIRA, MINDRE LIRA, STORLABB… Tillbaka på Gotland, Anders på Hoburgen igen och en 2K STÄPPHÖKSHANE.

Och så ELEONORAFALKEN i topp. 222 arter på BRG! Inte som förra året men ändå inte så pjåkigt.

Vad gäller för superobsar, hur rangordna? Många faktorer, förväntat, oväntat, upptäckt, sällsynthet, svårhetsgrad, dragbart…

Den cyniske skådaren anammar gärna uppfattningen att beteckningen litet slarvigt används för observatörens illusion av en händelse. Och att observation bara skall användas om consensus för händelsen.

Håller med om att det är ett dribblande med vokabulär och om man säger att varje individuell illusion är den enskilde observatörens egen consensus så…

Men till mina superobsar. Som enskild art platsar Eleonorafalken i flera. Kanske inte så konstigt med en så karismatisk fågel.

1983: 17.7 observerades Sveriges första Eleonorafalk på Öland. Subad mörk fas

Superobs 1: 

Från Håkan Anderssons IF-båt. Hårdjott och inte läge för närmare studier. Men särskilt i efterhand ett ljuvt minne.

27-30.7 fattade samma falk posto på Lilla Karlsö.

Superobs 2:

1985 Vi tillbringar några veckor i Provence i Södra Frankrike

Superobs 3:

2016 Och så denna 28.7

Superobs 4:

Obsarnas valuering ändras med tid. Men just nu vete fåglarna om inte…??? Typiskt kanske att två av tre fåglar gäller mörk fas fastän den omvända proportionen gäller för beståndet!

Slafsigt nedskissat i all hast. Eva gjorde heroisk insats och kom med kameran. Men när denne luftakrobat fått fart under vingarna befann den sig redan halvvägs ut mot Karlsöarna. Inte underligt att den återsågs 24h timmar senare i Gnosjö???

Igår förmiddag var huset urblåst för storstädning. Jag hade som uppgift att duka kaffe på däcket vid friggeboden. Smarrig förplägnad  och en härlig obsplats för sträckande och rastande fåglar.  Far litet upp och ner, har handjagaren runt halsen, tuben uppmonterad och mobilen på “pling” – men jag har ännu inte lärt mig att ha kameran över axeln.

Ca 1130 var det dags, en Havsörn passerade. Eva undrade vilken rovis jag önskade att se – Glada kanske? – såg ju två häromdag och hon mindes min glada min då. Nja, av rimliga arter låg väl Stäpphök eller Brunglada närmast till hands.

Till dess gnuggade jag litet på en trut som skruvade i NV. Alltid bra att  excersera med tuben mot en ren himmel och trutgnuggande är aldrig fel. Men vad nu, en Falk i tubgluggen! Va´bra på väg häråt. Ser stor ut, Pille??? Intressant med kraftiga vingslag och anar lång, rundad stjärt. Duvhök tom kärrhök far genom huvudet, men nej, det är en falk. Kollar med handjagarn för att kolla min storleksuppfattning. Och nu stannar den upp och är ganska nära, bara kanske 100m och kretsar fint.

Och fastän jag nästan skyggar för tanken. Icke-skådare som enda medvittne och utan teknisk bevisning. Dock obarmhärtigt, en ELEONORAFALK, mörk fas, adult (ev subad se följande diskussion!).

ELEONORAFALK, Eleonora´s Falcon, (Falco eleonorae), 1 2K+ mörk fas. 2016  28/8 1205-1210, tomt 510 Västergarn.

Kom i promenadflykt från NW. Stannade till och snurrade runt ett tag strax W om tomten, som närmast kanske 100m bort. Kunde studeras lugnt och fint i medljus under lugna omständigheter. Inga optiska störningar som dis, värmedaller eller alltför skarpt solljus. Drog sedan kraftfullt men lugnt mot SW och troligen ut över havet.

Flykt o silhuett, det som tydligast avvek från en stor Lärkfalk eller en slim Pilgrimsfalk var den långa rundade stjärten. Associerade tom till ängs/stäpphök i vissa lägen. Vingslagen påminde mest om tyngre falk, med en flex som kunde minna om labb. Liksom stjärten var vingarna extremt långa och spetsiga i de mesta lägen. Head-on var detta inte så tydligt. Den fångade några flyfän i luften och visade då akrobatik och störtdök. Hade också ett sätt att ställa sig stilla i luften på samma sätt som jag sett artfränder göra både i Medelhavet och i Östafrika. Storlek kunde hyggligt jämföras med svalor och några trutar. Mitt intryck, storlek mer Pilgrimsfalk än Lärkfalk.

Dräkt, i huvudsak helmörk, nästan svart, kunde bryta i brunt eller överexponerad i grått. Diagnostiskt och uteslutande alla andra möjliga förväxlingsrisker var mkt mörka undre vingtäckare i distinkt kontrast mot ljusa vingpennebaser. Vingpennorna mörknade utåt, vilket gav ljusa diagonalfält på undervingarna. Behövde inte jobba med den detaljen, den var nästan övertydlig. Kunde dessutom ana en litet ljusare haka och ett visst roststick på undergump. Stjärten som var extremt lång hade jämnbreda tvärband brutna i mitten, tydligt när den breddes ut vid flygmanöver. Dessa sista iakttagelser kanske talar för ett inte helt gammalt ex?

Med full respekt för alla misstagsrisker var den här obsen i min värld klockren och jag kan bara glädja mig och gör så. Kul också att upptäcka att det rapporterats artfränder, kanske samma fågel, i närheten både tids-och lokalmässigt.

Till slut finns det naturligtvis risk att det rör sig om fritt flygande flykting. Fågeln är grymt karismatisk och jag har sett den i voljär, 1985 i Santes-Maries-de-la-Mer i Camargue.

Vid maj månads utgång låg jag på 211 arter.  Inga sensationer förutom SVARTANDEN i Torekov, men en gedigen och trygg skådning.

Förra året låg jag vid samma tid på 194 arter. Men hade å andra sidan stänkare som MELLANSPETT och TORNUGGLA.

Så följde årets somriga kräftgång, bara tio nya arter tills idag – 221. Förra året hämtade jag in missade arter och lade till bonus efter bonus, SVARTVINGAD VADARSVALA, RÖDHUVAD TÖRNSKATA, BREDNÄBBAD SIMSNÄPPA… – och hade vid detta datum 236. Det hade gett en tredjeplats just nu i år bara en art från andraplatsen!

Missnöjd – inte. Scrolla litet bakåt och njut BRUNA GLADAN, MEDELHAVSTRUTEN och på fastlandet BALEARISKA LIRAN.

Och så igår. 0800 brusade vi iväg, Anders och jag. Via macken i Klinte till Muskmyr. Från tornet spanade vi in stolpen i vassen. Där satt Target Species för en timme sedan. Tomt sånär som på några Tranor och så regnet som kom och gick med envis häftighet. Skulle ju sluta vid 0900 – eller var det 1000?

Vi åkte ned mot Rivet och i Dalen efter Sundrekastalen apporterade Anders. Ack så ljuvligt, den 2K hanen STÄPPHÖK gled långsamt förbi och visade upp sig fint. Art 221 för mig, art 225 för Anders och da´n räddad.

Trots bilkaffe och inget väderlyft förrän 1600, fajtade vi fram en del, bl.a. hela 11 rovfågelsarter! Bonus för Ängshök, Röd Glada och Pilgrimsfalk.

I övrigt kan nämnas besök på Majstres bekvämlighetsinrättning och därstädes också glass. Vi träffade mängder av nya och gamla skådare. Hade mycket snack och god skådning med Gutt. Hans berättelser från möten med Stäpphöken fick kompensera att vi inte hann vänta in den. Den återkom varje kväll för nattkvist i myren!

Vi fick sedvanligt fint avslut i Sudermetropolen, Hemse.

På G(BR)